←  Pilgrimerna
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Den heliga källan
Fontänen återställes i brukbart skick  →


[ 144 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.
Den heliga källan.

Pilgrimerna voro ej mer än människor. Hade de varit det, skulle de ha handlat på annat sätt. De hade underkastat sig en lång och mödosam resa och då nu resan var nästan avslutad och de fått veta att det som de egentligen kommit hit för upphört att vara till, gjorde de inte som hästar eller katter eller metmaskar troligen skulle ha gjort — de vände inte om och ägnade sig åt någonting gagneligt — nej, visserligen hade de varit angelägna att få se den underbara källan, men de voro nu minst fyrtio gånger angelägnare att få se det ställe där den en gång varit. Människornas sätt att gå till väga är ofta ganska oförklarligt.

Vi raskade på och ett par timmar före solnedgången stodo vi vid randen av Helighetens dal, överforo med ögonen hela dess utsträckning och iakttogo dess egendomligheter — det vill säga de mest framträdande. Dessa utgjordes av tre byggnadsmassor. De voro vitt från varandra skilda bostäder, som togo sig ut som leksakshus i den ödslighet, som tycktes vara — och verkligen var — en öken. Ett sådant landskap är alltid dystert, den rådande tystnaden verkar tryckande och det hela är som invigt åt döden. Men här förekom ett ljud, som visserligen bröt tystnaden, men dock ökade dysterheten; det var det fjärran ifrån kommande ljudet av klämtande klockor, som alltemellanåt nådde oss, buret av den fläktande vinden — så svagt, så sakta, att vi inte rätt visste, om vi förnummo det med våra öron eller med vår ande.

[ 145 ]Vi kommo fram till munkklostret innan det blev mörkt och där fingo de manliga gästerna bo, då däremot kvinnorna skickades över till nunneklostret. Klockorna voro nu alldeles i närheten och deras högtidliga dån träffade örat som ett domens budskap. En vidskeplig förtvivlan hade gripit varje munks hjärta och gav sig till känna i hans spöklika ansikte. Överallt visade sig dessa svartkåpade, sandalförsedda, glåmiga vålnader, skymtade än här än där och försvunno, ljudlöst som bilderna i en mardröm och lika hemska som dessa.

Den gamle abbotens glädje över att få se mig var rörande — lockade till tårar — men det var han som göt dem. Han sade:

»Töva icke, min son, utan grip dig an med ditt räddningsverk. Om vi inte skaffa hit vattnet igen och det snart, äro vi ruinerade och det goda verk som fortgått i två hundra år måste sluta. Och se till att du gör det med trollmedel som äro heliga, ty kyrkan tål icke, att ett verk till fromma för hennes sak fullgöres med djävulsk trolldom.»

»När det är jag som utför verket, fader, kan ni vara trygg för att ingen djävulsk trolldom är med i spelet. Jag skall ej anlita några konster som komma från den onde — jag anlitar endast sådana element som äro skapade av Guds hand. Men månne Merlin följer så strikt heliga riktlinjer?»

»Nog sade han, att han skulle göra det, min son, nog sade han det och svor att hålla sitt löfte.»

»Låt honom i så fall fortsätta.»

»Men inte måtte ni väl tänka sitta och se på utan att hjälpa till?»

»Det går inte för sig att blanda metoderna, fader; det strede också mot yrkesmässig takt. Två idkare av samma yrke böra icke underbjuda varandra. Då vore det bättre att vi båda avsade oss saken — därhän ginge det väl ändå till sist. Merlin har kontrakt på det. Ingen annan kan befatta sig med det förrän han avstår.»

»Men jag skall taga det ifrån honom. Vi äro i en förfärlig klämma och min åtgärd kan försvaras på grund därav. Och även om så icke vore, — vem stiftar väl [ 146 ]lag för kyrkan? Kyrkan stiftar lag för alla och vad hon vill göra, det gör hon, om det stöter aldrig den för huvudet. Jag tar ifrån honom kontraktet och ni börjar ögonblickligen.»

»Det går inte för sig, fader. Ni har nog rätt när ni säger, att när man innehar högsta makten, kam man göra vad man vill utan att befara något straff. Men vi stackars trollkarlar äro inte så ställda. Merlin är en mycket förträfflig trollkarl i sin lilla genre och har förvärvat ett visst landsortsrykte. Han strävar och stretar, gör så gott han kan och det vore stridande mot etiketten, om jag åtoge mig hans uppdrag innan han avsagt sig det.»

Abbotens ansikte ljusnade.

»Det skall snart vara gjort. Det finns två sätt att övertala honom till att avsäga sig det.»

»Nej, nej, det går inte för sig. Om han övertalades mot sin vilja, skulle han belasta den där källan med en elak förtrollning, som skulle motverka mig tills jag kom underfund med hemligheten — och det kunde kanske dröja en månad. Jag skulle kunna införa ett litet trolleri, som jag ville kalla telefonen, och han skulle inte på hundra år kunna utleta dess hemlighet. Ja, ser ni, han kunde bestämt fördröja mig en hel månad. Vill ni verkligen riskera en månad under en torka lik denna?»

»En månad! Blotta tanken därpå kommer mig att rysa. Du skall väl få din vilja fram, min son. Men det är med tungt hjärta jag finner mig vid denna missräkning. Lämna mig, och låt min ande pinas av mattighet och väntan, som den redan gjort i tio långa dagar, upphävande det ljuva ting som kallas ro, ty fastän det yttre måste synas lugnt, finns det inte något lugn inom mig.»

Naturligtvis hade det på det hela taget varit bäst för Merlin om jag givit etiketten på båten, ty han skulle aldrig få källan att flöda. Han var en trollkarl av den tidens typ, det vill säga, de där stora undren, de som förskaffat honom rykte, hade alltid haft den turen att bli utförda då ingen annan än Merlin själv varit närvarande. Inte kunde han få vattnet att brusa fram då hela denna människomassa såg på. Talrika åskådare voro [ 147 ]på den tiden lika hinderliga för trollkarlens konst som på min tid för spiritualistens. Det var nästan säkert att det bland dem skulle finnas någon tvivlare, som i den avgörande stunden vred upp gasen och fördärvade alltihop. Men jag ville inte att Merlin skulle avsäga sig uppdraget förrän jag var redo att med framgång själv övertaga det; och det kunde jag inte göra förrän jag fått det från Camelot rekvirerade, vilket kunde dröja två eller tre dagar.

Min närvaro ingav emellertid munkarna hopp och muntrade betydligt upp dem, så att de den kvällen intogo en stadig måltid för första gången på tio dagar. Så fort deras kroppar blivit vederbörligen stärkta med mat, började deras själar att krya upp sig och när mjödet började gå laget runt, stegrades stämningen ytterligare. Sedan det heliga samfundet hållit på en stund, såg det ut som om det kunnat fortsätta hela natten. Vi sutto kvar vid bordet och ingen gjorde några invändningar. Gamla goda ekivoka historier berättades med den påföljd, att tårar strömmade, tandlösa munnar gapade och runda magar skakade av skratt. Tvivelaktiga visor skrålades i korus med en sådan kraft, att de överröstade klockornas klang.

Till sist vågade jag mig på en historia, även jag, och storartad var dess framgång. Naturligtvis inte strax, ty i regel sentera infödingarna på de där öarna inte så snart en humoristisk berättelse, men femte gången jag berättade den började det knäppa här och där, åttonde gången började de spricka, vid tolvte upprepandet föllo de sönder och samman och vid det femtonde blevo de till smulor, så att jag tog en kvast och sopade ut dem. Jag talar figurligt. Dessa öbor — hur skulle jag säga — dessa öbor äro i början tröga att betala era insatser i det allmänna nöjet, men till sist betala de dem på ett sätt som kommer alla andra nationer att synas futtiga och snåla.

Följande dag var jag vid källan i god tid. Merlin var där och gick på som en bäver, men inte fick han fram något vatten inte. Han var inte vid något behagligt lynne och var gång jag antydde, att kontraktet möjligen var något krävande för en nybörjare, lossade han sin tungas [ 148 ]band och svor som en biskop — en fransk biskop i regenttidens dagar, menar jag.

Saken förhöll sig ungefär som jag trott den skulle göra. Den så kallade källan eller »fontänen» var en vanlig brunn, grävd på vanligt sätt och stensatt på vanligt sätt. Något underverk hade där icke skett. Icke ens den lögn som skapat dess rykte var underbar; jag kunde ha hittat på den själv med förbundna ögon. Brunnen var till finnandes i en mörk kammare som var rest i mitten av ett av huggen sten uppfört kapell, vars väggar voro behängda med fromma tavlor, så målade att våra oljetryck bredvid dem skulle känt sig särdeles goda. Dessa tavlor voro ämnade att hugfästa kurativa underverk, som åstadkommits medelst vattnet då ingen sett på. Det vill säga ingen utom änglarna. De äro alltid på däck då man varskor under — kanske för att komma med på tavlan. Änglarna äro lika roade av det som brandsoldaterna. Se på de gamla mästarna.

Brunnskammaren var svagt upplyst av lampor. Vattnet vevades upp med vindspel och kedja av munkar och göts i hoar eller rännor, som förde det till reservoarer ute i kapellet — jag menar naturligtvis när det fanns något vatten att veva — och inga andra än munkar fingo komma in i brunnskammaren. Jag steg ditin, ty jag var försedd med tillfällig fullmakt att göra det, tack vare min underordnade yrkesbroders tillmötesgående. Själv hade han icke varit där. Han gjorde allt medelst trollformler — anlitade aldrig sitt förnuft. Om han hade gått ditin och begagnat sina ögon i stället för sina orediga föreställningar, kunde han ha restaurerat brunnen med naturliga medel och sedan på vanligt sätt förvandlat saken till ett under. Men det gjorde han visst inte, han var ett gammalt dumhuvud, en trollkarl som trodde på sitt eget trolleri, och ingen trollkarl kan i längden lyckas, om han är belastad med den vidskepelsen.

Jag hade fått för mig att brunnen sprungit läck, att några av väggstenarna nära bottnen fallit ur och blottat rämnor, som släppt ut vattnet. Jag mätte kedjan — 98 fot. Därefter kallade jag in ett par munkar, stängde dörren i lås, tog ett ljus och lät dem sänka ned mig i vatten[ 149 ]holken. När kedjan var nedhalad, bekräftade ljuset min misstanke. En stor del av stenväggen hade ramlat och blottat en ansenlig rämna.

Jag nästan beklagade att min teori om brunnens felaktighet var riktig, ty jag hade gjort upp en annan, som hade ett par punkter särdeles ägnade att anpassas till ett underverk. Jag erinrade mig att då många hundra år senare en oljekälla upphört att flöda hemma i Amerika, plägade de spränga den med en dynamittorped. Skulle jag finna denna brunn torr, utan möjlighet att förklara anledningen, kunde jag på ett alldeles härligt sätt förvåna dessa människor, om jag lät en person utan synnerligt värde släppa ned en dynamitbomb i den. Jag hade tänkt utse Merlin därtill. Emellertid låg det i öppen dag, att här fanns ingen anledning att bruka bomben. Man kan inte alltid få det så som man helst vill och det passar sig inte för mannen att låta nedslå sig av en missräkning. Han bör städse bibehålla sitt jämnmod. Det gjorde jag också. Jag sade till mig själv: du har inte bråttom, du kan vänta. Bomben kommer nog till användning med tiden. Och det gjorde den också.

Sedan jag kommit upp igen körde jag ut munkarna och släppte ned en metrev; brunnen var etthundrafemtio fot djup och i den fanns det vatten till fyrtioen fots höjd! Jag kallade in en munk.

»Hur djup är brunnen?» frågade jag.

»Det vet jag inte, sir, ty ingen har sagt mig det.»

»Hur högt går vattnet vanligtvis?»

»Nästan ända upp och det har det gjort i tvåhundra år, enligt de vittnesbörd som överförts till oss av våra företrädare.»

Det var sant åtminstone med avseende på den närliggande tiden, ty detta intygade ett bättre vittne än munken. Endast tjugu till trettio fot av kedjan voro begagnade och nötta, återstoden var obegagnad och rostig. Vad hade hänt gången förut då vattentillgången avstannade? Då hade utan tvivel någon praktisk person upptäckt läckan och lagat den samt sedan sagt abboten, att hans divinatoriska snille för honom uppenbarat, att om badhuset revs, skulle vattnet åter börja flöda. Läckan hade åter uppstått [ 150 ]och dessa barnsliga varelser skulle ha uppsänt böner och anställt processioner och ringt i kyrkklockor tills de själva blivit alldeles förtorkade. Det skulle aldrig fallit någon bland dem in att mäta upp djupet eller gå ner och se efter hur det egentligen stod till. Gamla tankevanor äro bland det segaste i världen och särdeles svåra att komma ifrån. De gå i arv som den kroppsliga gestalten och anletsdragen och om någon på den tiden haft en idé som icke hans förfäder haft, skulle man misstänkt honom för att vara av oäkta börd. Jag sade till munken:

»Det är ett svårt under att återställa vattnet i en torr brunn, men jag skall försöka i händelse broder Merlin misslyckas. Broder Merlin är en ganska passabel konstnär, men endast i salongstrollerifacket och det händer, att det inte går för honom — det är till och med ganska troligt. Men detta bör icke nedsätta hans anseende. Den man som kan utföra ett under av detta slag vet tillräckligt för att hålla hotell.»

»Hotell? Jag vet mig inte ha hört — »

»Hört talas om hotell? Det är vad ni kallar härbärge. Den man, som kan utföra detta under, kan hålla hotell. Jag kan göra detta under; jag skall göra detta under, dock vill jag icke fördölja, att undret är så beskaffat, att det till det yttersta anlitar undergörarens förmåga.»

»Det vet ingen bättre än detta vårt brödraförbund, ty krönikan säger oss, att det förra gången var förfärligt svårt och tog ett helt år. Icke dess mindre önska vi er framgång och skola anropa Gud därom.»

Ur affärssynpunkt var det en god idé att sprida ut att saken var svår. Många små saker ha gjorts till stora genom en förståndig reklam. Den där munken var överväldigad av företagets storhet och han skulle nog laga så att även andra bleve det. Inom två dagar skulle beskärmelsen nå höjdpunkten.

Då jag gick hem vid middagstiden mötte jag Sandy. Hon hade beskådat eremiterna. Jag sade:

»Det skulle jag gärna vilja göra själv. Det är onsdag i dag. Ge de matinéer?»

»Vad för något, sir?»

»Matinéer. Ta de emot om eftermiddagarna?»

[ 151 ]»Vilka?»

»Eremiterna naturligtvis.»

»Ta de emot?»

»Ja. Begriper ni inte det? Slå de igen butiken vid tolvtiden?»

»Slå de igen butiken?»

»Ja, det måtte väl vara tydligt nog. Aldrig har jag sett maken till fårskalle. Begriper ni då ingenting? Säg mig helt enkelt om de slå igen butiken, banka upp och dra in tassarna —»

»Om de slå igen butiken, banka upp —»

»Så sluta då med era utrop. Ni tröttar mig. Ni tyckes inte förstå de enklaste ord.»

»Jag önskar att jag kunde vara dig till lags, herre, och det vållar mig sorg och smärta att jag inte lyckas, men se jag är ej annat än en enfaldig tös som ingen undervisat. Från vaggan är jag ju otvagen i de djupa lärdomsvatten som förläna överhöghet åt de utvalda och bekläda dem med ett vördnadsbjudande majestät som gör intryck på andra stackare, vilka av brist på den stora invigningen i sin okunnighet blott se en symbol av den saknad och brist som människorna yppa genom att kläda sig i säck och aska. När en sådan stackars varelse i sitt andliga mörker stöter på dessa talekonstens skatter, dessa gyllene ord av djup mystik, dessa stängda butiker, uppbankade eldar och indragna tassar, så är det en lycka om han inte spricker av avundsjuka på det huvud som kan uttänka och den tunga som kan uttala sådana talets välljudande under, och skulle det uppstå oreda i den mindre begåvades sinne och detta icke kunna utgissa betydelsen av dessa under, så är denna missuppfattning icke låtsad utan sann och verklig och om ni hos mig har iakttagit denna bristfällighet i uppfattning och huvud så vet, att vad jag ville det kunde jag inte och vad jag kunde det fick jag inte, och jag ber er ha fördrag med mitt fel och av gunst och nåd förlåta mig det, ni min mästare och kära herre.»

Jag kunde inte följa med hela ramsan i detalj, men jag fick så pass mycket intryck därav att jag skämdes. Det var inte rätt gjort att med det nittonde seklets termer [ 152 ]ansätta ett det sjätte århundradets barn och sedan gräla på den stackars flickan för att hon inte förstod vad de betydde, allrahelst som hon försökte så gott hon kunde, fastän hon ej lyckades klara skivan. Jag bad henne följaktligen om ursäkt. Och så larvade vi helt stilla i väg bortåt eremithålorna, inbegripna i förtroligt samtal och bättre vänner än någonsin.

Så småningom började jag fatta en hemlighetsfull, till bävan gränsande vördnad för denna flicka. Då hon nu för tiden drog ut från stationen och satte i väg på en av dessa för henne egendomliga, horisontlösa, transkontinentala satsbildningar, erfor jag en känsla av att befinna mig i närvaron av det tyska språkets moder. Denna föreställning fick en sådan makt med mig att ibland då hon började att överskölja mig med någon av dessa långdragna meningar, tog jag omedvetet av mig hatten och lyssnade vördnadsfullt. Om orden varit vatten hade de säkert dränkt mig. Hon hade alldeles precis den tyska metoden. Vad hon än tänkte komma fram med, vare sig en enkel anmärkning, eller en predikan, eller en encyklopedi, eller en krigshistoria, måste hon sammanfatta det inom en enda mening eller dö. Så snart den litterära tysken dyker ned i en mening, så får du inte se skymten av honom förrän han sticker upp på andra sidan om sin Atlant med sitt verb i munnen.

Vi gingo från eremit till eremit hela eftermiddagen. Det var ett högst egendomligt menageri. Vad de förnämligast tävlade om var att överträffa varandra i smuts och överflöd på ohyra. Deras sätt och åthävor voro det mest fulländade uttryck för självbelåten egenrättfärdighet. En av anakoreterna satte sin ära i att ligga naken i smutsen och låta insekterna ostörda bita och stinga honom; en annan fann sin stolthet i att dagen lång stå stödd mot en klippa och bedja, ett föremål för pilgrimsskarornas stora beundran; en annan kröp naken omkring på alla fyra; en annan gick år ut och år in och släpade på åttio skålpund järn; åter en annan stoltserade med att aldrig sova i liggande ställning utan stod och snarkade bland törnbuskarna, när det fanns pilgrimer i närheten, som kunde se honom; en kvinna, vars hår var vitt av ålder, har ingen annan dräkt än detta och var i övrigt svart från [ 153 ]topp till tå, ty hon hade i fyrtiosju år avhållit sig från vatten, och detta av pur helighet. Alla dessa underliga föremål omgåvos av stirrande pilgrimsskaror, försjunkna i vördnadsfull förundran och avundsjuka på den obefläckade helighet, som dessa fromma försakelser tillvunnit sina idkare av en fordrande himmel.

Och så gingo vi att beskåda en av de allra förnämsta eremiterna. Han var mäkta ryktbar — hans rykte hade trängt fram genom hela kristenheten. De adliga och de högst ansedda kommo från de avlägsnaste länder på jorden för att betyga honom sin vördnad. Hans plats var i medelpunkten av dalens bredaste del, och detta utrymme behövdes väl, så stora voro folkmassorna.

Han stod på en sextio fot hög pelare med en bred plattform på toppen. Han gjorde nu detsamma som han hållit på med i tjugu år däruppe — han böjde kroppen hastigt och oavbrutet nästan ned till fötterna. Det var hans sätt att bedja. Jag mätte upp hastigheten med ett sekundur och fann, att han böjde sig 1,244 gånger på 24 minuter och 46 sekunder. Det föreföll mig som missbrukad mannakraft och det var skada att den gick förlorad. Pedalrörelsen är ju en av de gagneligaste rörelserna i mekaniken. Jag gjorde därför en anteckning i min annotationsbok i tanke att någon gång framdeles vid honom anbringa ett system av elastiska trådar, som kunde driva en symaskin. Längre fram genomdrev jag min plan och fick fem års nytta av mannen. På denna tid förfärdigade han inemot adertontusen förstklassiga lärftsskjortor, det vill säga tio om dagen. Jag använde honom även om söndagarna; han gick på, söndag som vardag, ty vartill tjänade det att låta kraften gå förlorad. Dessa skjortor kostade mig ingenting annat än den småsak materialierna betingade — dessa betalade nämligen jag — ty det hade inte varit rätt att låta honom göra det — och de gingo åt som smör. Pilgrimerna köpte dem för en och en halv dollar stycket, vilket pris betalades för femtio kor eller en kapplöpningshäst i Arturs rike. De ansågos som det säkraste skyddet mot synd och annonserades överallt som sådant medelst målarborste och schablonplåt, använda av mina riddare. — Till sist fanns det ingen klippa, intet större [ 154 ]stenblock, ingen mur i England, där man ej på en mils avstånd kunde läsa:

»Köp den enda äkta Pelarhelgonskjortan; beskyddad av adeln. Patent sökes.»

Affären inbringade mera pengar än man hade användning för. Då den utvidgades, levererade jag finare varor avsedda för kungar, mycket stiliga sådana för hertiginnor och andra förnäma damer, med rynkade remsor och fräs och krås både fram och bak. De voro vådligt schangtila.

Men just vid den tiden märkte jag, att drivkraften fått för vana att stå på ett ben och jag kom underfund med att det var något i olag med det andra benet; jag avbröt då fabrikationen och realiserade lagret, i finansiellt hänseende rådförande mig med sir Bors de Ganis och några vänner till honom. Verket avstannade nämligen helt och hållet inom ett år och det goda helgonet lade sig till vila, vilket han ärligt förtjänt, det är visst och sant.

Då jag såg honom den där första gången — dock, hans personliga tillstånd var av en art som icke här kan beskrivas. Ni kan läsa om det i Helgonens liv.[1]




  1. Alla i detta kapitel förekommande detaljer om helgonen äro hämtade från Lecky — men betydligt modifierade. Som denna bok icke är historia utan bara en berättelse, anser jag de flesta av historieskrivarens öppenhjärtiga detaljer väl starka att här återgivas. Utgivaren.