En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 29
| ← Kungen exerceras |
|
Tragedien på herrgården → |
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Smittkopporna.
Då vi fram på eftermiddagen kommo till den där stugan upptäckte vi inte något liv i dess närhet. Åkerlappen därintill hade nyligen blivit skördad och såg nästan flådd ut, så noga hade man tagit vara på ax och halm. Stängsel, skjul, allt såg så ruckligt ut och vittnade om fattigdom. Intet djur rörde sig, ingen människa syntes till. Tystnaden var hemsk och påminde om dödens. Huset hade en enda våning och halmtaket var svart av ålder, söndrigt av vanvård.
Dörren stod på glänt. Vi smögo oss dit på tå och med återhållen andedräkt — ty känslan driver en att så bete sig vid dylika tillfällen. Kungen knackade på. Vi väntade. Intet svar. Knackade en gång till. Intet svar. Jag sköt sakta upp dörren och tittade in. Jag urskilde några dunkla gestalter och en kvinna rusade upp från golvet och stirrade på mig, som om hon väckts ur sömnen. Till sist fick hon mål i munnen.
»Var barmhärtig!» bad hon. »Allt är taget, ingenting finns kvar!»
»Arma kvinna, jag har inte kommit för att ta något.»
»Är ni inte en präst?»
»Nej.»
»Och ni kommer inte från godsherren?»
»Nej, jag är en främling.»
»Av fruktan för den Gud som med nöd och död hemsöker de oskyldiga ber jag er då att fly. Detta ställe ligger under hans och hans kyrkas förbannelse.»
»Låt mig komma in och hjälpa er — ni är sjuk och har bekymmer.»
Jag hade nu något vant mig vid mörkret därinne. Jag kunde se hennes ihåliga ögon fästas vid mig. Jag kunde se hur utmärglad hon var.
»Jag har ju sagt er att stugan står under kyrkans bann. Rädda er och gå innan någon vandringsman får se er och anmäler er.»
»Oroa er inte för mig. Jag frågar inte efter kyrkans bann. Låt mig hjälpa er.»
»Måtte alla goda andar — om det finns några sådana — välsigna er för det ordet. O Gud, att jag hade några droppar vatten! Men glöm, glöm att jag sade det och fly, ty här finnes något som även den vilken icke fruktar kyrkan måste frukta. Jag menar den sjukdom jag dör av. Lämna oss, du tappre, gode främling och tag med dig den varma, uppriktiga välsignelse som en bannlyst kvinna kan giva.»
Men innan hon slutat tala hade jag ryckt till mig en träskål och sprungit förbi kungen på min väg till källan. Den låg några alnar från stugan. När jag kom tillbaka och steg in, var kungen redan därinne och höll på att öppna luckan för fönsterhålet för att släppa in luft och ljus. En avskyvärd stank fyllde rummet. Jag förde träskålen till kvinnans läppar och när hon ivrigt fattade den med sina klor, gick luckan upp och ett starkt ljus strömmade över hennes ansikte. Kopporna!
Jag sprang till kungen och viskade i hans öra:
»Fort ut härifrån, sire! Denna kvinna håller på att dö av den sjukdom som för två år sedan härjade i Camelots utkanter.»
Han rörde sig inte ur fläcken.
»Jag ämnar sannerligen stanna kvar — jag vill också hjälpa.»
Åter viskade jag:
»Konung, det får ej ske. Ni måste gå.»
»Ni menar väl och ni talar inte så dumt. Men det vore skam för en kung, om han kände fruktan, och skam för en bältprydd riddare, om han drog undan sin hand där hjälp är av nöden. Minsann jag går härifrån. Det är ni som måste gå. Kyrkans bann drabbar icke mig, men det förbjuder er att vara här och hon kommer att låta sin hand falla tung på er, om hon blir underrättad om er överträdelse.»
Det var alldeles förskräckligt att han skulle vara på ett sådant ställe och det kunde kosta honom livet, men det tjänade till intet att resonera med honom. Om han ansåg, att hans ridderliga ära här stod på spel, så var det ingenting mera att säga, det insåg jag. Jag lät därför ämnet falla. Nu talade kvinnan:
»Vackra herre, vill ni stiga uppför den där stegen och sedan underrätta mig om vad ni funnit? Var inte rädd att säga det uppriktigt, ty det gives tider, då inte ens en mors hjärta kan brista — emedan det redan är brustet.»
»Dröj här nere», sade kungen, »och giv kvinnan något att äta. Jag går» Och han ställde ifrån sig ränseln.
Jag ämnade förekomma honom, men kungen hade redan gått. Han stannade och blickade ned på en man, som låg i skymundan och inte hittills märkt oss eller sagt något.
»Är det er man?» frågade kungen.
»Ja.»
»Sover han?»
»Ja, Gud ske lov, han har nu sovit i tre timmar. Hur skall jag kunna nog tacka! Mitt hjärta vill brista av tacksamhet för den sömn han nu sover.»
Jag sade:
»Låt oss vara försiktiga, så att vi inte väcka honom.»
»Det har ingen fara, ty han är död.»
»Död?»
»Ja, hur skönt är det inte att veta det. Nu kan ej längre någon skada eller skymfa honom. Nu är han i himmeln och är lycklig; och är han inte där, så är han i helvetet och är nöjd, ty på det stället finns det varken abbot eller biskop. Tänk hur länge vi älskat varandra och lidit med varandra. I morse yrade han och i hans inbillning voro vi åter gosse och flicka och gingo tillsammans över de vackra fälten. Och under oskyldigt och glättigt tal vandrade han allt längre och längre tills han kom in på dessa andra fält, som vi veta så litet om och hans ögon slocknade för jordiska syner. Och någon skilsmässa blev det inte, för han trodde, att jag följde med; han visste ej annat än att jag gick med honom och hade min hand i hans — min unga, lena hand, inte de här vissna klorna. Tänk bara att få gå härifrån utan att veta det, att skiljas och ingenting veta om. Fridfullare än så kan väl ingen dö eller hur? Det var hans belöning för ett olyckligt liv, buret i tålamod.»
Ett svagt buller hördes från den dunkla vrå där stegen stod. Det var kungen, som kom ner. Jag såg att han bar något på ena armen och att han stödde sig med den andra. Han trädde fram i dagern. Mot hans bröst vilade en smärt, omkring femtonårig flicka. Hon var halvt medvetslös och höll på att dö av kopporna. Här såg man hjältemodet i sin upphöjdaste och skönaste form, sin högsta höjd. Detta var att utmana döden obeväpnad och på öppna fältet med alla olägenheterna å utmanarens sida, ingen lön utfäst för segern och ingen beundrande värld i silke och guldbrokad tillstädes för att applådera. Och dock var kungens hållning så modig och så lugn som den alltid varit i de mindre farliga drabbningar där riddare möter riddare i jämlik strid och klädd i skyddande stål. Nu var han stor, sublimt stor. Hans förfäders klumpigt utförda statyer i det kungliga slottet skulle få sitt antal ökat, det skulle jag bli man för. Och det skulle icke bli med en i ringbrynja klädd kung, som dödade en jätte eller en drake, likt de andra, utan med en kung i allmogedräkt, som bar döden i sina armar på det att en mor av det lägre folket än en gång skulle få se sitt barn och känna sig tröstad.
Han lade ned flickan bredvid hennes mor som av sitt hjärtas översvallande ömhet utgöt sig i kärleksfulla ord och smekningar, vilka besvarades med en svag glimt i barnets öga — det var allt. Modern böjde sig över henne, kysste henne, klappade henne och besvor henne att tala, men läpparna rörde sig bara, intet ljud kom. Jag ryckte upp flaskan ur min ränsel, men modern gjorde en avvärjande rörelse och sade:
»Nej — hon har inga plågor och det är bäst som det är. Det skulle kunna återkalla henne till livet. Den som är så vänlig och god som ni, vill nog inte vålla henne den olyckan. För, ser ni — vad har väl hon att leva för? Hennes bröder ha gått bort, hennes far är borta och hennes mor nära döden, kyrkans förbannelse vilar över henne och ingen skulle ge henne skydd eller visa henne någon vänlighet, om hon också höll på att förgås ute på landsvägen. Hon är alldeles övergiven. Jag har inte frågat er, goda herre, om hennes syster däruppe ännu är vid liv. Det behövdes inte. Ni skulle då ha gått tillbaka och inte velat låta henne ligga där utan tillsyn —»
»Hon vilar i frid», inföll kungen med dämpad röst.
»Det var gott att få veta. Hur rik är denna dag på lycka. O, min Annis, snart skall du gå till din syster — du är på väg dit och dessa män äro barmhärtiga vänner, som ej vilja hindra dig.»
Och så böjde hon sig åter mumlande och kuttrande över flickan, strök hennes ansikte och hår, kysste henne och gav henne smeknamn. Men nu märktes knappt något gensvar i de glaslika ögonen. Jag såg tårar springa fram ur kungens ögon och droppa ned över hans ansikte. Även kvinnan såg det och sade:
»Det där förstår jag. Du har en hustru där hemma, stackars karl, och du och hon ha många gånger gått hungriga till sängs för att de små skulle få något att äta. Ni vet vad fattigdom är, ni har varit mål för de bättre lottades förolämpningar och kyrkans och kungens tunga hand.»
Kungen ryckte till vid denna oavsiktliga anklagelse, men sade ingenting. Han började kunna sin roll och spelade den ganska bra, som nybörjare betraktad. Jag sökte vända den sjuka kvinnans tankar åt annat håll, bjöd henne mat och stärkande dryck, men hon ville ingenting ha. Hon ville inte låta någonting komma mellan henne och dödens befrielse. Jag smög mig då bort, hämtade ned det döda barnet och lade det bredvid henne. Detta upprörde. åter hennes känslor och ännu en hjärtslitande scen följde. Men så hittade jag åter på någonting avledande och bad henne i korthet berätta sin historia.
»Den känner ni nog till», sade hon, »själv har ni säkert erfarit detsamma, ty ingen av vårt stånd i Britannien undgår det. Det är den gamla, så ofta upprepade sagan. Vi arbetade, strävade och hade framgång. Med framgång menar jag, att vi levde och att vi inte dukade under. Mera än så får man inte begära. Inga bekymmer kommo, som vi inte kunde överleva — först det här året förde dem med sig. Men så kommo de alla med ens, om jag så får säga, och överväldigade oss. För flera år sedan planterade herrgårdens ägare åtskilliga fruktträd på vår farm — på dess bästa jord till på köpet — vilket var både skamligt och orätt —»
»Men det var hans rättighet», inföll kungen.
»Det förnekar väl ingen. Om lagen betyder något, så är allt som är godsherrns hans och vad som är mitt är också hans. Vår farm var vår enligt kontrakt, därför var den också hans och han kunde göra vad han ville med den. För någon liten tid sedan befunnos tre av de där fruktträden nedhuggna. Våra tre fullvuxna söner kommo helt förskräckta springande för att omtala brottet. Och nu ligga de unga männen i lordens fängelsehåla och lorden säger, att där få de ligga och ruttna tills de bekänna. De ha ingenting att bekänna, ty de äro oskyldiga, alltså få de ligga där tills de dö. Det vet ni nog mycket väl. Tänk er vår belägenhet. En man, en kvinna och två barn skulle inhösta en skörd, som blivit sådd och planterad av en så mycket större arbetsstyrka, ja, även natt och dag skydda den för duvor och rovgiriga djur, som äro heliga och ej få skadas av några sådana som vi. När mylords skörd var nästan färdig att bärgas, var det på samma sätt med vår. När det ringdes i hans klocka och folket samlades att för intet åt honom skörda hans fält, tillät han icke att jag och mina båda flickor fingo räknas som motsvarande våra tre fängslade söner utan endast för två av dem. För den tredje måste vi dagligen erlägga böter. Och under tiden höll vår egen skörd på att bli oduglig av vanvård. För detta pliktfälldes vi både av prästen och godsägaren, ty deras andelar i den ledo också skada. Till sist åto böterna upp skörden och de togo alltihop och läto oss för deras räkning inbärga den utan vare sig kost eller lön. Vi fingo svälta. Men så kom det värsta då jag, från vettet av hunger och av sorg över mina gossar och över att se min man och mina små flickor i trasor, nöd och förtvivlan, for ut i hädelse mot kyrkan och kyrkans sätt att gå till väga. Det är nu tio dagar sedan dess. Jag hade insjuknat i den här sjukdomen och det var till prästen jag sade orden, ty han hade kommit för att förebrå mig min brist på ödmjukhet under Guds tuktande hand. Han berättade min förbrytelse för sina överordnade. Jag var hårdnackad, alltså föll Roms bann över mitt huvud och över alla mina älskades.
Från den dagen undveko oss alla och drogo sig för oss med fasa. Ingen har kommit hit för att höra efter om vi leva eller ej. Alla de andra i huset insjuknade. Men då ansträngde jag mig, som man ju gör då man är maka och mor, och steg upp från bädden. Föga hade de i alla händelser förmått att äta och mycket litet hade de att äta. Men vatten fanns det ju, och det gav jag dem. Hur hade de ej längtat efter det, hur välsignade de det icke! Men så kom slutet i går; min styrka brast. I går såg jag sista gången min man och mitt yngsta barn vid liv. Och här har jag legat alla dessa timmar — dessa långa år, ville jag säga — och lyssnat, lyssnat efter något ljud däruppifrån —»
Hon kastade en skarp, snabb blick på sin äldsta dotter och utbrast: »O, min älskling!» i det hon slöt den stelnande gestalten i sina svaga men skyddande armar. Hon hade känt igen dödsrosslingarna.