En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 28
← Yankeen och kungen resa incognito |
|
Smittkopporna → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Kungen exerceras.
På den fjärde dagens morgon, just i soluppgången och sedan vi traskat en timme i den kyliga dagbräckningen, fattade jag ett beslut. Kungen måste exerceras. Så här kunde det inte fortgå, han måste bli omhändertagen och samvetsgrant inövad, annars skulle vi aldrig våga stiga in i en boning. Själva kattorna skulle förstå, att han var en förklädd humbug och visst inte någon bonde. Jag tvärstannade därför och sade till honom:
»Sire, mellan era kläder och ert utseende råder ingen motsägelse och därvidlag är det rätt och bra; men mellan era kläder och ert uppträdande råder en i ögonen fallande motsägelse och därvidlag är; det alldeles på tok. Er militäriska gång, er förnäma hållning måste ändras. Ni håller er för rak, era åtbörder äro för högtravande, för självsäkra. Omsorgerna om ett konungarike kröka icke ryggen, sänka icke hakan, ändra icke blickens höga riktning, de vålla icke heller den osäkerhet och fruktan i hjärtat, vilka kännetecknas av en tölpig kropp och hasande steg. Det är den i ringhet föddes neddragande bekymmer som göra detta. Ni måste lära er konsten; ni måste härma fattigdomens kännetecken, torftighetens, förtryckets, de lidna förödmjukelsernas samt åtskilligt annats, som suger manligheten ur mannen och gör honom till en lojal, foglig, mönstergill undersåte, med vilken hans herrar kunna vara nöjda. Om ni inte gör det, skola till och med de små barnen förstå att ni är förklädd och hela vår plan går om intet i första stuga vi stiga in i. Försök att gå så här.»
Kungen såg noga på och försökte sedan härma mig.
»Går väl an — går väl an. Var god och sänk hakan litet mer — så där ja, mycket bra. Lyft inte ögonen för högt. Var god och blicka inte på horisonten utan på marken tio steg framför er. Ah — ja, det är bättre, det är mycket bra. Men vänta litet. Ni förråder för mycket spänstighet, för mycket säkerhet, krök knäna — knega litet mer. Var god och se på mig — så här är det jag menar… Nu kom ni underfund med det — så skall det vara — åtminstone något ditåt… Åja, det går an. Men! Här är det ändå någonting stort som fattas — jag vet inte precis vad. Var god och gå trettio alnar, så att jag kan få ett perspektiv… Se så ja — ni håller huvudet rätt, lunken är riktig, axlarna, ögonen, hakan är det inte något fel med, ej heller med gången och hållningen — var för sig är allt som det skall vara och ändå står det kvar, att det hela är galet. Summan stämmer inte. Var god och gör om det — nu tror jag, att jag börjar förstå vad det är. Ja, nu högg jag det. Ser ni, den äkta modlösheten saknas. Det är just olyckan, det. Alltsammans är amatörverk — de mekaniska detaljerna äro nog bra, de närma sig fullkomligheten. Allt det vilseledande är korrekt — utom att det inte vilseleder.»
»Vad är då att göra för att verka övertygande?»
»Låt mig tänka efter… Det är verkligen svårt att säga det. Det är nog ingenting annat än övning som kan avhjälpa saken. Här är rätta platsen därtill: rötter och stenbunden mark skola vänja er ifrån er ståtliga gång; man riskerar inte att bli avbruten, ty vi ha bara ett fält och en stuga inom synhåll och de ligga så långt bort, att ingen kan se oss därifrån. Det är nog bäst att vi draga oss ett stycke från vägen och anslå hela dagen till exercis, sire.»
Sedan exercisen pågått en liten stund sade jag:
»Vill ni, sire, nu föreställa er, att vi stå vid dörren till den där stugan och ha hela familjen framför oss. Var god och tilltala familjens överhuvud!»
Helt omedvetet rätade kungen upp sig till monumental hållning och sade med isande stränghet:
»Lymmel, gå efter en stol och servera mig det bästa ni har.»
»Ers nåd, det går inte för sig.»
»Vad är det för fel med det då?»
»Dessa människor kalla inte varandra lymmel.»
»Är det verkligen sant?»
»Nej, det är bara deras överordnade, som kalla dem så.»
»Då skall jag väl försöka en gång till. Jag skall kalla honom usling.»
»Nej, nej! Han är ju en friman.»
»Det var sant, det. Kanske jag skall säga: ’min gode man’?»
»Det går nog an, ers nåd, men ändå bättre vore det, om ni sade vän eller broder.»
»Broder! — Till en sådan där stackare?»
»Men vi låtsa ju vara likadana stackare själva.»
»Ni har rätt. Jag skall säga broder. — Broder, gå efter en stol och bjud mig det bästa ni har. — Nå, var det bra?»
»Inte riktigt. Ni begärde bara för en, inte för oss — för en, inte för oss båda. Mat för en, stol åt en.»
Kungen såg litet förvirrad ut — i intellektuellt avseende vägde han just inte mycket. Hans huvud var ett timglas: det kunde rymma en idé, men den måste komma korn för korn, inte allt på en gång.
»Skulle också ni vilja ha en stol — och sitta?»
»Om jag inte satte mig, skulle den där mannen märka att vi inte voro jämlikar — och att vi till på köpet spelade våra roller ganska illa.»
»Det är både väl och sant sagt. Underbar är sanningen, i vilken form den än framställes! Ja visst, han måste bära ut stolar och mat för bådas vår räkning och när han betjänar oss, skall han inte visa mera vördnad för den ena än för den andra, då han bjuder oss handkanna och servett.»
»Se där ännu en detalj som måste rättas. Han får inte bära ut något till oss, vi skola gå in — in bland smutsen och vad som kanske är ändå mera frånstötande — äta tillsammans med husets folk, enligt husets vana och som jämlikar, såvida icke mannen är en livegen. Någon handkanna eller servett förekommer inte, vare sig han är livegen eller fri. Gå litet till, min herre och konung! Så där — nu är det bättre — det bästa ni gjort, men inte fullkomligt ändå. De där skuldrorna ha ej burit någon simplare börda än ett järnharnesk och de vilja ej böja sig.»
»Ge mig då påsen. Jag vill sätta mig in i den anda, som åtföljer bördor som icke anses hedrande. Om jag rätt förstått er, är det andan, som kröker ryggen och inte bördans tyngd, ty en rustning är tung, men en stolt börda, och i sin rustning står mannen rak… Säg inte nej, gör inga invändningar. Jag vill det. Spänn påsen på min rygg.»
Sedan han fått den där ränseln på sig såg han så litet kunglig ut som någon jag sett. Men de där skuldrorna voro envisa. De kunde inte kröka sig så att det såg det allra minsta naturligt ut. Exercisen fortgick, jag kommenderade och korrigerade.
»Låtsa nu att ni är skuldsatt och förföljd av obarmhärtiga fordringsägare; ni är i saknad av arbete — vi anta att ni är hovslagare — och att ni inte kan få något. Er hustru är sjuk, era barn gråta av hunger —»
Och så vidare, och så vidare. Jag övade honom i tur och ordning i att föreställa alla möjliga slags olyckliga människor, som måste underkasta sig försakelser och lidanden. Men det blev ingenting annat än ord, tomma ord, som saknade all betydelse för honom. Jag kunde lika gärna ha visslat. Ord få varken betydelse eller liv för en, om man inte i egen person genomgått de lidanden som orden söka att beskriva. Det finnes mycket visa personer, som alltid tala så sakförståndigt och självbelåtet om »arbetsklassen» och lugna sig med att en dags träget arbete med huvudet är långt mera ansträngande än en dags kroppsarbete och med rätta måste betalas högre. De tro det, ser ni, ty de känna bara till det ena och ha aldrig prövat på det andra. Men jag känner till båda slagen och vad mig beträffar finns det inte pengar nog i världen att betala mig för att i trettio dagar svänga en kilhacka, då jag däremot utför det allra svåraste intellektuella arbete för en spottstyver — och är nöjd med betalningen.
Intellektuellt »arbete» är ett misslyckat uttryck. Kalla det nöje, förströelse och det är självt sin bästa lön. Den lägst betalade arkitekt, ingenjör, general, författare, bildhuggare, målare, föreläsare, advokat, lagstiftare, skådespelare, predikant, sångare är så till sägandes i himmelriket när han håller på med sitt arbete. Och vad musikern angår, som med sin stråke i handen sitter mitt i den stora orkestern, sköljd av de gudomliga ljudens stigande och sjunkande vågor — ja, visst kan det sägas att han arbetar, om man så vill, men uttrycket innebär dock en sarkasm. Arbetets lag förefaller mycket orättvis — men den existerar i alla fall och ingenting kan ändra den: ju större vederlag i njutning arbetaren hämtar därav, dess större blir ock hans betalning i klingande mynt. Och av samma art är också lagen för det genomskinliga skoj, som kallas ärftligt adelskap och ärftlig kungavärdighet.