En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 30
| ← Smittkopporna |
|
Marco → |
TRETTIONDE KAPITLET.
Tragedien på herrgården.
Vid midnatt var allt slut och vi sutto med fyra lik omkring oss. Vi höljde dem med alla de trasor vi kunde finna och begåvo oss av sedan vi stängt dörren efter oss. Dessa människors hem måste bli deras grav, ty de kunde icke få kristlig begravning eller bli nedlagda i vigd jord. De voro som hundar, vilda djur, spetälska, och ingen själ som satte värde på sitt hopp om evigt liv ville kasta bort det genom att befatta sig med dessa av tuktan drabbade och besmittade varelser.
Vi hade inte gått mer än några alnar då jag uppfångade det krasande ljudet av steg på grus. Jag fick hjärtat i halsgropen. Det gick inte an att man fick se oss komma ut från det där huset. Jag drog kungen i kåpan och vi gömde oss bakom stugknuten.
»Nu äro vi i säkerhet», sade jag, »men det hängde så till sägandes på ett hår. Om natten varit ljusare, hade han sett oss, ty han var oss visst mycket nära.»
»Kanske var det ett djur och inte någon människa.»
»Det är sant, men om det var ett djur eller en människa, är det nog säkrast att stanna här en minut och låta varelsen komma ur vägen.»
»Hör! Den närmar sig till oss.»
Även det var sant. Stegen närmade sig — gingo rakt åt stugan till. Då var det nog ett djur och vi hade inte behövt bli så rädda. Jag ämnade stiga fram, men kungen tog mig i armen. Det blev tyst ett ögonblick, men så knackade det på stugudörren. Det kom mig att rysa. Knackningen upprepades och så hörde vi dessa ord, försiktigt uttalade:
»Mor! Far! Öppna — vi äro fria och ha med oss nyheter, som skola bleka era kinder men fröjda era hjärtan och vi få inte dröja här, vi måste fly! Och — men de svara inte. Mor! Far!»
Jag drog kungen med mig till stugans andra ända och viskade:
»Kom — nu kunna vi kila ut på vägen.»
Kungen tvekade och ämnade göra invändningar, men i detsamma hörde vi hur dörren gav efter och visste att dessa stackars kvarlevande män stodo inför sina döda anhöriga.
»Kom, min kung! Inom ett ögonblick ha de tänt ljus och sedan följer något som det skulle krossa ert hjärta att höra.»
Nu tvekade han inte längre. Det första vi kommit ut på vägen började jag springa och efter ett ögonblick gav han sin värdighet på båten och sprang med. Jag ville inte tänka på vad som försiggick i stugan — det stod jag inte ut med. Jag ville jaga det ur mitt sinne och tog därför upp det närmast liggande ämnet:
»Jag har haft den sjukdom som de där människorna dött av och har således ingenting att frukta. Men om inte också ni haft den —»
Han avbröt mig med att säga, att han var orolig och att det var hans samvete som oroade honom.
»Dessa unga män säga, att de blivit fria», sade han, »men på vad sätt? Det är inte troligt att deras herre frigivit dem.»
»Nej, visst inte, jag antar att de rymt.»
»Det är detta som oroar mig. Jag fruktar att så är och er misstanke bekräftar min farhåga, ty ni fruktar ju detsamma.»
»Det vill jag inte säga att jag gör. Jag misstänker att de rymt, men om de rymt bedrövar det mig ingalunda.»
»Inte mig heller, tror jag — men —»
»Vad är det? Vad ligger det för anledning till oro i den saken?»
»Om de rymt, är det vår skyldighet att gripa dem och antvarda dem till deras herre, ty det är icke tillbörligt att en man av hans rang skall utsättas för en så fräck och oförsynt förolämpning av personer av deras låga stånd.»
Där kom det fram igen. Han hade öga blott för en sida av saken. Han var så född, så uppfostrad, hans ådror voro fyllda med förfäders blod, som var genompyrt med omedveten brutalitet, genom arv överförd från en lång följd av hjärtan som vartdera i sin ordning bidragit till att förgifta strömmen. Att fängsla dessa män utan att ha bevis, att svälta ut deras närmaste var det icke något ont i, ty de voro bara bönder, underkastade deras herres godtycke, vilken hemsk form detta än månde taga. Men att dessa män bröto sig ut ur en oförtjänt fångenskap var fräckt och oförsynt och någonting som icke fick uppmuntras av någon samvetsgrann person, som kände sin plikt och sin kasts helgd.
Jag arbetade och stretade mer än en halvtimme innan jag fick honom att övergå till ett annat ämne och då han till sist gjorde det, var det till följd av en yttre anledning. Det var någonting som ådrog sig vår uppmärksamhet då vi nådde krönet av en liten kulle — ett rött sken, som syntes långt bort.
»Det är en eldsvåda», sade jag.
Eldsvådor intresserade mig ganska mycket ty jag höll på att starta ett brandförsäkringsbolag, tränade några hästar och lät tillverka några ångsprutor i tanke att så småningom grunda en avlönad fast brandkår. Prästerna motsatte sig såväl min brand- som livförsäkringsplan på grund av att de voro ett förmätet bemödande att motsätta sig Guds skickelser, och när man påpekade, att de långt ifrån hindrade dessa skickelser, endast modifierade deras svåra följder i händelse man erlagt avgifterna och hade tur, så genmälde de, att detta var ett slags spel mot Guds skickelser och inte en bit bättre. De lyckades härigenom att menligt inverka på dessa företag, däremot gick det bättre för mig med olycksfallsförsäkringarna. I regeln är riddaren en luns, stundom ock en dumsnut och därför mottaglig för bedrägliga bevis när de fyndigt framställas av en agent i vidskepelse, men till och med riddaren har stundom öga för den praktiska sidan av en sak och på sista tiden kunde man icke ställa i ordning efter en tornering och räkna ihop resultaten utan att finna ett olycksfallsförsäkringsbevis i varenda hjälm.
Vi stodo en stund i mörkret och tystnaden och blickade bort åt det röda eldskenet, sökande att förklara betydelsen av ett avlägset sorl, som ryckvis höjde och sänkte sig i natten. Ibland svällde det ut och föreföll ett ögonblick mindre avlägset, men just då vi hoppades att det skulle röja sin orsak och beskaffenhet, blev det åter dovare och sjönk, tagande sin hemlighet med sig. Vi skyndade utför kullen åt det håll det tycktes utgå från, och den slingrande vägen förde oss så gott som strax in i ett djupt mörker — ett mörker som låg sammanträngt mellan två höga skogsväggar. Vi trevade oss framåt på den sluttande vägen vid pass en halvmil och sorlet blev allt tydligare och tydligare, det kommande ovädret allt mera hotande, då och då avbrutet av en vindpust, ett svagt blixtsken och ett dämpat, avlägset åskdunder. Jag gick först. Jag stötte emot någonting — ett mjukt, tungt föremål, som sakta rörde sig till följd av stöten. I samma ögonblick lyste blixten till och på en fots avstånd ifrån mig såg jag det grinande ansiktet av en man, som hängde ned från en gren. Det vill säga, ansiktet tycktes grina, men det gjorde det inte. Det var en hemsk syn. I detsamma ljöd ett öronbedövande brak av åskan och det var som om bottnen fallit ur himmeln; regnet strömmade ned som en syndaflod. Sak samma, vi måste försöka att skära ned mannen, ty det kunde ju vara liv i honom än; inte sant? Nu följde blixtarna tätt på varandra och än var det middag, än midnatt i skogen. Ena sekunden hängde mannen framför mig i ett intensivt ljus, andra sekunden utplånades han åter av mörkret. Jag sade till kungen, att vi måste skära ned den stackars karlen. Men det gick inte kungen in på.
»Om han själv hängde sig, så var han villig att överlåta sin egendom på sin herre, låt honom därför vara. Om andra hängde honom, hade de kanske rättighet att göra det — låt honom hänga.»
»Men —»
»Kom inte med några men, utan låt oss lämna honom åt sitt öde. Därtill finns ännu ett skäl. När blixten åter kommer — ja, där ser ni.»
Två andra hängde femtio alnar från oss!
»Vädret lämpar sig inte för artighetstjänster mot de döda. De kunna inte tacka för dem. Kom — vartill tjänar det att dröja här?»
Det var förstånd i vad han sade och vi gingo vidare. Under nästa mil råkade vi ytterligare på sex hängande figurer då blixten flammade till, och det var en ruskig färd. Det där sorlet kunde icke längre kallas sorl, det var som ett rytande av människoröster. En man ilade i flygande fart förbi oss, dunkelt skymtande i mörkret, eftersatt av andra män. De försvunno. Samma sak upprepades gång på gång. En häftig krök på vägen bragte oss inom synhåll av elden — det var en stor herrgårdsbyggnad som brann och litet eller intet återstod av den — överallt syntes flyende människor, ursinnigt eftersatta av andra.
Jag varnade kungen — sade honom, att detta icke var någon trygg plats för främlingar. Det vore bäst att vi drogo oss undan eldskenet tills förhållandena blivit bättre. Vi gingo tillbaka ett litet stycke och gömde oss i skogsbrynet. Från vårt gömställe sågo vi både män och kvinnor, som jagades av mobben. Det hemska verket fortgick nästan till dagningen. Då elden slocknat och ovädret upphört, slutade så småningom de ilande stegen och mörker och tystnad härskade åter.
Vi vågade oss fram och skyndade försiktigt från stället, och fastän vi voro alldeles uttröttade och mycket sömniga, gingo vi på tills vi hade den där platsen några mil bakom oss. Då begärde vi gästfrihet vid en kolares mila och fingo där vad man hade att ge. En kvinna var uppe och i arbete, men hennes man sov än på en halmsäck på lergolvet. Kvinnan föreföll ängslig tills jag sade henne, att vi voro resenärer som gått vilse och som hela natten irrat omkring i skogarna. Hon blev då språksam och frågade, om vi hört talas om de förfärliga tilldragelserna på Abblascures herrgård. Ja, vi hade hört talas om dem, men vad vi nu ville ha var vila och sömn. Kungen utbrast:
»Sälj huset till oss och ge er härifrån, ty vi äro farligt folk och komma direkt från personer som dött av smittkopporna.»
Det var nog välment av honom att säga så, men det var onödigt. En av nationens allra vanligaste prydnader var det så kallade voffeljärnansiktet. Jag hade redan märkt, att både kvinnan och hennes man voro dekorerade därmed. Hon bad oss vara mycket välkomna och försäkrade att hon inte var det minsta rädd. Kungens förslag hade tydligen gjort starkt intryck på henne. Det var naturligtvis en i hennes liv ganska märklig tilldragelse att träffa på en person av kungens anspråkslösa utseende, som var villig att köpa ett hus för att få tak över huvudet under natten. Det ingav henne en stor vördnad för oss och hon ansträngde till det yttersta kojans resurser för att vi skulle få det bekvämt och bra.
Vi sovo till långt inpå eftermiddagen och när vi stego upp voro vi så pass hungriga, att torparkosten föreföll smaklig även för kungen, så mycket mer som den kvantitativt var ganska knapp. Särdeles omväxlande var den icke. Den bestod uteslutande av lök, salt och det nationella svarta brödet — bakat av havre. Kvinnan berättade oss om tilldragelsen från aftonen förut. Mellan klockan tio och elva på kvällen, då alla gått och lagt sig, hade den stora herrgårdsbyggnaden börjat brinna. Hela traktens befolkning hade skyndat till undsättning och familjen blev räddad med undantag av en enda person — husbonden. Han syntes icke till. Alla voro utom sig med anledning av denna förlust och två redliga bönder satte livet till under sina bemödanden att inom byggningen söka rätt på den värderika personen. Men till sist blev han funnen — det vill säga så mycket av honom som fanns kvar och det var hans lik. Man hittade det i en liten skog tre hundra alnar från stället — bundet, försett med munkavle och sargat av ett dussin knivstötar.
Vem hade gjort detta? Misstanken föll på en fattig familj i grannskapet, som nyligen blivit behandlad med synnerlig stränghet av baronen, och från dessa människor spred sig lätt misstanken till deras vänner och bekanta. Det var nog att man hyste en blott misstanke. Mylords livréklädda drängar proklamerade ögonblickligen korståg mot dessa personer, och den lilla skaran förstärktes hastigt av det övriga folket. Vår värdinnas man hade slutit sig till de andra och inte kommit hem förrän nära dagningen. Nu hade han gått ut för att göra sig underrättad om resultatet av det hela. Under det att vårt samtal pågick kom han tillbaka från sin forskningsfärd. Hans rapport var ganska upprörande. Aderton personer hade blivit hängda eller slaktade, två bönder och tretton fångar hade omkommit i elden.
»Och hur många fångar fanns dit inalles i valven?»
»Tretton.»
»Då gingo de alla förlorade?»
»Ja, alla.»
»Men folket strömmade till i tid att rädda familjen. Hur kom det sig då att inga fångar blevo räddade?»
»Tror ni det gått an att vid ett sådant tillfälle öppna valven? Då hade det minsann kunnat hända, att några rymt.»
»Ni menar således, att ingen öppnade dem?»
»Ingen närmade sig dem, varken för att stänga eller öppna. Det är ju klart att bommarna voro förskjutna. Följaktligen behövde man bara ställa ut vakt, så att om någon bröt sig igenom för att rymma, skulle man kunna taga honom. Ingen blev tagen.»
»Och ändå undkommo tre», sade kungen, »och ni skulle göra väl i att kungöra det, så att rättvisan komme dem på spåren, ty det var dessa som mördade baronen och stucko huset i brand.»
Jag väntade just att han skulle komma fram med det där. Ett ögonblick visade mannen och hans hustru ett livligt intresse för denna nyhet och en viss otålighet att sprida ut den. Men så uppenbarade sig helt plötsligt någonting annat i deras ansikten och de började göra frågor. Jag besvarade själv frågorna och gav noga akt på effekten av mina svar. Jag märkte snart att kännedomen om vilka de tre fångarna voro i viss mån ändrat atmosfären och att vårt värdfolks fortsatta iver att gå och sprida nyheten var mera låtsad än verklig. Kungen observerade icke förändringen och det gladde mig. Jag förde över samtalet på andra detaljer rörande nattens tilldragelser och jag såg, att dessa människor kände en lättnad då jag gjorde det.
Vad som i hela denna historia verkade särdeles smärtsamt var den beredvillighet varmed det förtryckta samhället vänt sin grymhet mot sin egen klass i den gemensamma förtryckarens intresse. Detta äkta par tycktes anse, att i en tvist mellan en person av deras ringa stånd och hans herre var det helt naturligt, tillbörligt och riktigt, att den stackars karlens hela klass höll med husbonden och stred för honom utan att göra sig besvär att undersöka vilkendera som hade rätt eller orätt. Denne man hade varit och hjälpt till med att hänga sina grannar och gjort sitt arbete med nit, fastän han väl visste, att de blott voro misstänkta och att inga bevis förelågo. Varken mannen eller hans hustru tycktes finna något upprörande i saken.
Detta var nedslående — särdeles för mig, som drömde om en republik. Det påminde mig om en tid trettonhundra år därefter, då »de fattiga vita» i våra sydstater, som alltid föraktades och ofta förolämpades av slavägarna i trakten och som ställdes så lågt just på grund av att slaveriet florerade i deras mitt, det påminde mig om hur redobogna de varit att hålla med slavägarna i alla politiska demonstrationer för stödjandet och bibehållandet av slaveriet och hur de till sist axlade musköten och offrade livet under försök att hindra störtandet av den institution, som förnedrade dem. Det fanns endast en förmildrande omständighet som förband sig med detta ömkliga stycke historia och det var, att »de fattiga vita» i hemlighet avskydde slavägaren och kände sin egen skam. Den känslan visades icke på ytan, men det faktum att den var tillfinnandes och kunde framträda under gynnsamma förhållanden var dock något — ja, var tillräckligt, ty det ådagalade, att en man dock i grund och botten är en man, även om det inte alltid synes så.
Nåväl, utgången visade att denne kolare var ett komplett motstycke till »de fattiga vita» i sydstaterna långt fram i tiden. Efter en liten stund började kungen bli otålig och sade:
»Om ni stå här och prata hela dagen, kommer rättvisan på villospår. Tro ni brottslingarna stanna kvar i föräldrahemmet? Nej, de fly, de dröja icke. Ni böra se till, att de bli eftersatta av ridande förföljare.»
Kvinnan bleknade obetydligt men fullt märkbart och mannen såg upprörd och obeslutsam ut. Jag sade:
»Följ med mig, min vän, vi skola gå ett litet stycke och jag skall säga er åt vilket håll de troligen försökt rymma. Om de ej begått annat brott än att de motsatt sig pålagorna eller gjort sig skyldiga till därmed likställd dårskap, skulle jag ha försökt att skydda dem för att bli fasttagna. Men då de mördat en man av hög rang och bränt hans hus, är det en annan sak.»
Den sista anmärkningen var avsedd att lugna kungen. Då vi kommit ut på vägen försökte mannen skruva upp sig och se duktig ut samt gå med stadiga steg, men någon iver visade han icke. Efter en liten stund sade jag:
»Hur voro de där karlarna släkt med — voro de era kusiner?»
Han blev så blek som sotlagret i hans ansikte tillät det, stannade och sade med darrande röst:
»O, min Gud, hur vet ni det?»
»Jag visste det inte, jag bara gissade.»
»Stackars gossar, de äro förlorade. Och de voro ändå så hyggliga.»
»Ämnade ni verkligen gå dit bort och anmäla dem?»
Han visste inte rätt hur han skulle ta det, men svarade tveksamt:
»Ja—a.»
»I så fall anser jag er för en fördömd skurk!»
Han blev så glad som om jag sagt, att han var en ängel.
»Säg om de där vänliga orden, broder, ty ni menar naturligtvis, att ni inte skulle förråda mig, om jag brast i min plikt.»
»Plikt? Här kan inte bli tal om annan plikt än att hålla sig tyst och låta de unga männen undkomma. De ha gjort en rättfärdig handling.»
Han såg nöjd ut — nöjd och rörd men på samma gång ganska rädd. Han tittade både uppåt och nedåt vägen för att förvissa sig om att ingen fanns i närheten och så sade han helt sakta och försiktigt:
»Från vilket land kommer ni, broder, då ni kan uttala så farliga ord och ändå inte vara rädd?»
»De måtte väl inte vara farliga, när jag talar med en man av mitt eget stånd. Ni måtte väl inte tala om vad jag sagt?»
»Jag? Förr skulle jag låta slita sönder mig mellan vilda hästar.»
»Låt mig då tala rent ut. Jag fruktar inte för att ni kommer att upprepa mina ord. Jag anser, att ett djävulskt verk i går utförts med de stackars oskyldiga människorna. Den gamle baronen fick ej mer än han förtjänade. Om jag kunde göra min vilja gällande, skulle alla av samma slag som han drabbas av samma öde.»
Fruktan och beklämning försvunno från mannens hela väsen; tacksamhet och livlig tillfredsställelse intogo deras plats.
»Även om ni är en spion pch om era ord äro en snara, utlagd till mitt fördärv, kännas de så uppfriskande att jag för att åter få höra dem och andra liknande med glädje skulle gå till galgen, enär jag åtminstone fått vara med om en vederkvickande festmåltid under mitt utsvultna liv. Och nu skall jag rent ut säga vad som ligger mig på hjärtat — ni må gärna inberätta det, om ni så vill. Jag hjälpte till med att hänga mina grannar, ty jag hade utsatt mitt eget liv för fara, om jag visat brist på nit för husbondens sak; de andra voro behjälpliga av samma skäl. Alla glädja sig i dag åt att han är död men alla visa en skenbar sorg och gjuta skrymtaktiga tårar, ty därmed följer trygghet. Nu äro de utsagda, nu äro de utsagda dessa ord, de enda som smakat gott i munnen och den smaken är i sig lön nog. För mig vidare, för mig, om ni vill, till schavotten, ty jag är redo att gå.»
Ser ni så var det. En man är ändå en man i grund och botten. Hela tidsåldrars otidigheter och förtryck kunna inte riktigt pressa ur honom manligheten. Den som tvivlar på det, han misstar sig. Ja, det finns rikligt stoff till en republik till och med hos det mest förnedrade folk som nånsin existerat — till och med hos ryssarna; fullt upp med manlighet — till och med hos germanerna — om man bara kunde få fram den ur dess skygga och misstänksamma gömsle. Det räcker till att överändakasta och förtrampa varenda tron och all den adel som uppburit den. Vi torde få se åtskilligt än, det skola vi hoppas och tro. Först en modifierad monarki, tills Arturs dagar ändats, sedan en störtad tron, en avlyst adel, med varje dess medlem bunden vid ett gagneligt yrke, allmän rösträtt införd och rikets hela styrelse lagd i händerna på nationens män och kvinnor att där förbliva. Ja, än på en tid hade jag ingen anledning att avstå från min dröm.