En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 41
| ← Tre år senare |
|
Krig → |
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Interdiktet.
Men min uppmärksamhet rycktes hastigt från dylika ting. Vårt barn började åter tackla av, vi måste vaka vid vår lilla flickas bädd, fallet började bli allvarsamt. Vi kunde inte uthärda att se henne vårdas av främlingar utan vi båda föräldrar höllo ut den ena dagen efter den andra. O, vad den Sandy hade för ett trofast hjärta, hur sann, hur god var hon inte! Hon var en hustru och en mor utan vank. Och ändå hade jag gift mig med henne utan något annat egentligt skäl än att hon enligt chevaleriets sed var min tillhörighet, tills någon riddare avvunnit mig henne på fältet. Hon hade sökt mig över hela Britannien, hade funnit mig i en utkant av London och genast återtagit sin förra plats vid min sida, lugnt och obesvärat, som om det varit hennes rättighet. Jag var en nyengländare och enligt min åsikt skulle detta kompaniskap förr eller senare kompromettera henne. Det kunde hon inte fatta, men jag avbröt helt hastigt dispyten och vi höllo bröllop.
Nu visste jag ju inte att jag fått en skatt, men det hade jag ändå. Ett år hade ej förgått innan jag dyrkade henne och vår förening var det allra hjärtligaste och innerligaste kamratskap. Det talas så mycket om varm vänskap mellan två personer av samma kön. Men vad är väl den i jämförelse med vänskapen mellan man och hustru, när bådas bästa impulser och högsta ideal äro desamma? Dessa båda slag av vänskap kunna helt enkelt icke jämföras. Det ena slaget är jordiskt, det andra gudomligt.
I början vandrade jag i mina drömmar trettonhundra år från den dåvarande tiden, och min otillfredsställda ande tillropade ständigt en försvunnen världs mållösa tomrum och väntade ständigt svar från detta. Många gånger hörde Sandy det bedjande ropet gå över mina läppar i sömnen. Med ädel storsinthet fäste hon sig vid ordet och gav det som namn åt vårt barn, i tanke att någon för mig kär person hetat så. Det rörde mig till tårar, ehuru det även mycket förbluffade mig då hon, väntande en välförtjänt belöning, leende såg upp mot mig och meddelade mig den egendomliga överraskningen.
»Namnet på någon som varit dig kär har här bevarats och helgats», sade hon, »och dess välljud skall ständigt klinga i dina öron. -Kyss mig då du får höra vad jag kallat vårt barn.»
Men inte visste jag mer för det. Jag hade ingen aning om det, men det hade varit grymt att tillstå detta och fördärva hennes glädje. Jag svarade därför:
»Jag vet, jag vet, min älskling — vad du är snäll och god. Men låt mig nu först höra dessa dina kära läppar, som också äro mina, uttala det — då först klingar det som verklig musik.»
Alldeles förtjust viskade hon:
»Hallå-Central!»
Jag skrattade inte — det är jag tacksam för — men ansträngningen att hålla mig allvarsam kom allt brosket i min kropp att brista och i veckotal efteråt hörde jag hur det knakade när jag gick. Hon upptäckte aldrig sitt misstag. Första gången hon hörde uppropet i telefonen blev hon överraskad, ehuru icke angenämt. Men jag upplyste henne om att det skedde på min befallning, sade henne att hädanefter skulle telefonen alltid ropas upp med denna inledande formalitet till ära för och minne av min hädangångna väninna och hennes lilla namne. Detta var inte sant, men det var lämpligt för tillfället.
Under två och en halv vecka vaktade vi emellertid vid den lillas bädd och i vår ängslan för barnet glömde vi hela världen utanför sjukrummet. Men så kom vår belöning: världsalltets medelpunkt hade gått igenom krisen och började krya till sig. Om vi voro tacksamma? Det är inte ordet. Ni vet det själv, om ni har sett ert barn i Skuggornas dal och därefter sett det vända åter till livet, skingra mörkret med ett världsöverstrålande leende från ett litet ansikte som ni kunde täcka med er hand.
Och i blinken voro även vi tillbaka i denna världen. I varandras ögon läste vi strax därefter samma tanke i samma sekund: mer än fjorton dagar hade förgått och fartyget hade icke kommit tillbaka.
I nästa minut talade jag med mina följeslagare. De hade hela denna tid plågats av onda aningar — det märktes på deras ansikten. Jag sammankallade en eskort och i galopp satte vi av fem eng. mil bort till en kulle från vars topp man såg havet. Vad hade det blivit av min stora handelsflotta, som så nyligen sänt sina talrika, vitvingade flockar ut över dess glänsande vidder? Alla fartygen hade försvunnit! Icke ett segel, icke en rökvirvel syntes till — framför mig låg en tom ödslighet i stället för ett friskt, rörligt liv.
Jag återvände genast hem utan att säga ett ord till någon. För Sandy berättade jag dock naturligtvis denna sorgliga nyhet. Vi kunde inte tänka ut någon rimlig förklaring. Hade en fientlig invasion ägt rum? Eller en jordbävning? Eller hade pesten härjat vårt land? Var hela nationen utplånad från jorden? Men vartill tjänade det att gissa? Jag måste genast begiva mig av. Jag lånade kungens fartyg — en båt ej större än en ångbarkass — och var snart färdig.
Avskedet — ja, nog var det svårt att skiljas. Då jag överhöljde vår lilla flicka med kyssar, kryade hon helt tvärt upp sig och började jollra — för första gången på över två veckor — och vi blevo nästan tokiga av glädje. Hur förtjusande är icke de smås förvända uttal — det är ljuvare än någon musik och hur grämer det en icke när de lägga bort det och börja tala korrekt. Emellertid var det en tröst att kunna taga detta minne med sig.
Då jag följande morgon närmade mig England, disponerade jag ensam det salta vattnets allfartsväg. I Dovers hamn lågo skepp, men med revade segel och intet liv syntes ombord. Det var söndag, men ändå voro gatorna i Canterbury tomma och — underligast av allt — ej ens en präst syntes till, ingen klockklang nådde mitt öra. Dödens tysthet präglade allt. Jag kunde inte förstå det. Till sist upptäckte jag i stadens motsatta utkant en begravningsprocession — en familj och några vänner som följde en likkista — men ingen präst. En begravning utan klockor, bok eller vaxljus. Det fanns en kyrka i närheten, men de gingo gråtande förbi den utan att träda in. Jag lyfte blicken till klocktornet och där hängde klockan höljd i svart och med bunden kläpp. Nu förstod jag. Nu fattade jag den häpnadsväckande olycka som drabbat England. Invasion? Vad var väl en invasion för en obetydlighet mot detta? Det var interdiktet!
Jag gjorde inga frågor — det behövdes inte. Kyrkan hade utdelat slaget. Vad jag nu hade att göra var att förkläda mig och gå varsamt till väga. En av mina tjänare försåg mig med en omgång kläder och när vi hunnit bortom staden satte jag dessa kläder på mig och från den stunden färdades jag ensam. Jag vågade icke riskera de obehag som ett sällskap kunnat ådraga mig.
En odräglig resa. Ödslighet och tystnad rådde överallt — till och med i London. All trafik hade upphört; människorna pratade icke, skrattade icke, samlades icke i grupper, gingo icke ens parvis. De irrade omkring utan mål, var och en för sig, med hängande huvud och sorg och förfäran i hjärtat. Towern uppvisade märken efter ett nyss utkämpat krig. Mycket hade i sanning hänt.
Naturligtvis ämnade jag taga tåget till Camelot. Tåget! Det var alldeles tomt på järnvägsstationen. Jag gick vidare. Hela resan till Camelot var en repetition av vad jag redan sett. Måndagen och tisdagen skilde sig i intet avseende från söndagen. Jag kom fram långt in på natten. Ifrån att ha varit den bäst belysta stad i riket, den som mer än något annat jag sett påminde om en strålande sol, hade den blivit en fläck, en plump på mörkret — med andra ord, den var mörkare och fastare än det övriga mörkret och därför syntes den litet bättre än det. Camelots utsida förekom mig (och var kanske också) symbolisk — Camelot var ett slags tecken till att kyrkan nu skulle behålla överväldet och snoppa ut hela min vackra civilisation som med en ljussax. Intet liv förekom på de dystra gatorna. Med tungt hjärta trevade jag mig fram. Det stora slottet reste sig spöklikt på kullen och inte en gnista syntes till där. Vindbron var nedfälld, den stora porten stod vidöppen, jag steg in utan tillrop, mina egna hälar åstadkommo det enda förnimbara ljudet och det lät gravlikt nog i de stora tomma gårdarna.