En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 40
| ← Yankeens strid med riddarna |
|
Interdiktet → |
FYRTIONDE KAPITLET.
Tre år senare.
Då jag den gången brutit det vandrande ridderskapets ryggrad ansåg jag mig icke längre tvungen att verka i hemlighet. Redan följande dag uppenbarade jag därför mina fördolda skolor, mina gruvor, mina systematiskt ordnade fabriker och verkstäder för en förvånad värld. Med andra ord jag exponerade det nittonde seklet för det sjätte seklets granskning.
Det är alltid särdeles klokt att hastigt fullfölja en vunnen fördel. Riddarna voro för tillfället kuschade, men ville jag bibehålla dem i det läget, måste jag helt enkelt förlama dem — det gick ej av för mindre. Ser ni, jag anlitade »bluff» den där gången på tornerplatsen. De skulle möjligen vid närmare eftertanke komma underfund med det, om jag lät dem hållas. Jag fick således icke ge dem tid och det gjorde jag inte heller.
Jag förnyade min utmaning, graverade den i koppar och satte upp den på ställen där vilken präst som helst kunde läsa upp den för dem samt annonserade den i tidningsspalterna.
Jag inte bara förnyade den, jag förstorade dess proportioner. Jag bad riddarna utsätta en viss dag och jag skulle taga med mig femtio biträden för att bekämpa och tillintetgöra allt det ridderskap som fanns på hela jorden.
Och nu var det inte bluff. Jag menade vad jag sade, jag kunde göra vad jag lovade. Det fanns ingen möjlighet att missförstå ordalydelsen i den utmaningen. Till och med de slöaste av ridderskapet begrepo att här gällde det att falla eller vika. De voro kloka och valde det senare. Under de närmaste tre åren beredde de mig inte några ledsamheter att tala om.
Föreställ er nu att de tre åren gått till ända. Och se er omkring i England. Ett lyckligt, blomstrande land, alldeles märkvärdigt förändrat. Skolor överallt och åtskilliga högre undervisningsanstalter. Många ganska goda tidningar. Till och med författarskapet hade tagit fart. Humoristen sir Dinadan var den förste på fältet med en massa nötta kvickheter, som i trettonhundra år varit mig välbekanta. Om han hade utelämnat det där osmakliga om föreläsaren, skulle jag ingenting ha sagt, men se det kunde jag inte fördraga. Jag konfiskerade boken och hängde författaren.
Slaveriet var en övervunnen ståndpunkt; alla människor voro lika inför lagen; utskylderna hade jämnats. Telegrafen, telefonen, fonografen, skrivmaskinen, symaskinen och alla dessa tusen ångans och elektricitetens tjänare hade börjat arbeta upp sig i allmänhetens ynnest. Vi hade en eller ett par ångbåtar på Themsen, vi hade krigsångfartyg och ångan började användas även av handelsflottan. Jag höll på att rusta ut en expedition, som skulle upptäcka Amerika.
Vi voro ivrigt sysselsatta med att bygga flera järnvägar och vår linje från Camelot till London var redan färdig och i verksamhet. Jag var listig nog att göra alla befattningar som hade med persontrafiken att skaffa till framstående hedersplatser. Min plan var att lägga an på ridderskapet och adeln, göra dem till nyttiga personer och avhålla dem ifrån snedsprång. Idén visade sig god och platserna voro mycket eftersökta. Konduktören på 4,30 snälltåget var en hertig och det fanns inte en konduktör på passagerartågen som var under earls rang. De voro hyggliga karlar allesammans, men de hade två fel, som jag inte kunde kurera utan måste blunda för: de ville inte lägga av rustningen och de ville sätta ned biljettprisen — jag menar bestjäla bolaget.
Det fanns numera knappt en riddare i hela landet, som inte hade någon nyttig sysselsättning. De färdades från den ena till den andra ändan av landet i allehanda kringresande uppdrag; deras böjelse för vandring och deras erfarenhet därav gjorde dem till de mest praktiska kulturspridare vi hade. De gingo klädda i stål och utstyrda med svärd, lans och stridsyxa och om de inte kunde förmå en person att taga en symaskin på avbetalning eller köpa en dragharmonika eller ett taggtrådsstängsel eller en tullvänlig tidning eller någonting annat bland de tusen och en saker de reste för, så gjorde de kål på honom och drogo vidare,
Jag kände mig mycket lycklig. Allting utvecklades jämnt och lugnt enligt en hemligt följd riktlinje. Ser ni, jag hade två idéer i huvudet, som övergingo alla mina andra förslag. Den ena var att överändakasta den katolska kyrkan och på dess ruiner uppbygga den protestantiska — icke som statskyrka utan som ett samfund vilket det stod envar fritt att ansluta sig till; den andra idén var att så småningom få ett påbud utfärdat, som befallde att allmän rösträtt skulle införas efter Arturs död och tillkomma såväl kvinnor som män — åtminstone alla män, både visa och ovisa och alla mödrar som, hunna till medelåldern, skulle befinnas veta nästan lika mycket som deras söner vid tjuguett år. Artur kunde hålla ut trettio år än, ty han var ungefär vid min ålder — det vill säga fyrtio — och jag trodde, att jag vid den tiden tämligen säkert skulle ha den verksamma delen av befolkningen redo för och angelägen om en tilldragelse, som skulle bli den första i sitt slag i världshistorien — en total styrelserevolution utan blodsutgjutelse. Och resultatet skulle bli republik. Det är väl så gott att jag erkänner det, fastän jag skäms när jag tänker på det: jag började känna mig tämligen hågad att själv bli den republikens president. Ja, även jag delade människonaturens svagheter. Tänk det!
Clarence höll med mig angående revolutionen, men i dämpad form. Han hade tänkt sig en republik utan privilegierade klasser men med ärftlig konungarätt i stället för folkvalt överhuvud. Han trodde, att ingen nation som städse erfarit fröjden av att dyrka en kunglig familj kunde bli denna fröjd berövad utan att tyna bort och dö av svårmod. Jag påstod, att kungarna voro farliga. Tag då katter i stället, sade han. Han ansåg att en kunglig kattfamilj skulle motsvara folkets krav även den. Katterna skulle vara lika nyttiga som andra kungliga familjer, kunna lika mycket, ha samma dygder och samma fel, samma fallenhet för att komma i krakel med andra kungliga katter. De skulle vara löjligt egenkära och orimliga utan att själva veta det och de skulle ingenting kosta; äntligen skulle de ha lika gudomlig rätt till tronen som andra kungafamiljer och »Kisse VII eller Misse XI eller XIV av Guds nåde konung av etc.» skulle låta lika bra som när benämningen användes på en vanlig kung i trikåer. »I regeln», sade han på sitt träffande, moderna språk, »skulle dessa katters karaktär stå betydligt över genomsnittskungens och detta vore ju i sedligt avseende en ofantlig fördel för nationen, ty en nation tar alltid monarkens seder till rättesnöre för sina egna. Som kunglighetsdyrkan grundar sig på oförnuft, skulle dessa graciösa och oskadliga katter snart bli lika heliga som de andra kungligheterna, ja, än heligare, ty snart skulle det bli känt, att de inga hängde, inga halshöggo, inga kastade i fängelse, ej heller gjorde sig skyldiga till orättvisor och grymheter av något slag. De skulle följaktligen bli värda en djupare kärlek och vördnad än den vanliga människokungen och helt säkert också bli föremål därför. Hela den pinade världens ögon skulle snart riktas på detta milda och människovänliga system och de kungliga slaktartyperna skulle börja att försvinna; deras undersåter skulle fylla de vakanta platserna med kattungar från vårt kungahus; hos oss skulle det gå fabriksmässigt till; vi skulle förse världens alla troner med vad de i den vägen behövde. Inom fyrtio år komme Europa att bli styrt av katter och vi skulle tillhandahålla katterna. Då skulle världsfreden börja råda för att aldrig åter upphöra … Mjau, mjau, mjau — isss! Mjau!»
En sådan spjuver! Jag trodde han talade allvarsamt och jag började bli övertygad, då han helt plötsligt tog sig för att jama och nästan skrämde mig från vettet. Men han kunde då aldrig vara allvarsam. Han visste inte vad allvar ville säga. Han hade tecknat ett mycket förståndigt och praktiskt utkast till en konstitutionell monarki, men var alldeles för tanklös att själv veta eller bry sig om saken. Jag ämnade läxa upp honom, men i detsamma kom Sandy inrusande, vild av förfäran och så kvävd av snyftningar att hon i början ej fick fram ett ord. Jag skyndade att taga henne i mina armar, slösade smekningar på henne och sade i bevekande ton:
»Tala, min älskling! Vad är det?»
Hennes hand föll vanmäktigt mot mitt bröst och hon flämtade nästan ohörbart:
»Hallå―Central!»
»Fort!» ropade jag till Clarence. »Telefonera genast efter kungens homeopat.»
Två minuter därefter låg jag på knä bredvid barnets lilla bädd och Sandy skickade ut tjänare åt alla håll och kanter. Jag begrep genast hur saken förhöll sig — strypsjuka! Jag böjde mig ned och viskade:
»Vakna, du lilla sötunge! Hallå-Central!»
Hon öppnade sakta sina ljuva ögon och viskade:
»Pappa.»
Det var i alla fall en tröst. Hon var långt ifrån död än. Jag skickade efter svavelpreparat och gjorde själv i ordning kitteln, ty när Sandy eller flickan är sjuk, sätter jag mig inte ner och väntar på läkare. Jag förstod att sköta dem båda och jag hade haft mycken erfarenhet. Denna lilla unge hade tillbragt en ansenlig del av sitt lilla liv i mina armar och ofta kunde jag trösta henne och narra henne att skratta, med ögon ännu fuktiga av tårarnas dagg, till och med när hennes mor inte kunde det.
Nu kom sir Lancelot i sin dyrbaraste rustning gående förbi den stora hallen på väg till börsen. Han var nu börsens ledare och intog högsätet där, som han köpt av sir Galahad. Börsen utgjordes nämligen av riddarna av Runda bordet och Runda bordet begagnades nu för affärsgöromål. Platserna där voro värda — ja, ni skulle inte tro mig om jag sade det. Sir Lancelot var bear,[1] hade bildat ett corner på ett av de nya affärsområdena och tänkte klämma efter sina motståndare i dag. Men vad betydde det? Han var samme Lancelot som förr och då han tittade in i förbifarten och fick se att hans lilla favorit var sjuk var detta nog. Bulls[2] och bears fingo kämpa ut striden honom förutan, han stannade kvar hos lilla Hallå―Central. Han slängde hjälmen i en vrå och inom en halv minut hade han satt en ny veke på spritlampan för att kitteln snart skulle komma i kokning. Sandy hade nu byggt upp ett filttält över den lilla bädden och allt var i ordning.
Sir Lancelot fick upp ångan, han och jag lade osläkt kalk och karbolsyra i kitteln, tillsatte litet mjölksyra, fyllde kitteln med vatten och stucko in ångröret under filttaket. Allt var nu i god ordning och vi satte oss att vakta. Sandy var så tacksam och kände sig så tröstad att hon stoppade ett par pipor åt oss med pilbark och sumaktobak samt uppmanade oss att röka så mycket vi behagade, det kunde inte komma under filten och hon var van vid rök, ty hon var den första av alla damer i landet som sett någon röka. Man kunde inte tänka sig en bättre bild av trevnad och förnöjsamhet än sir Lancelot i sin präktiga rustning, sittande helt lugnt med sin långa pipa i munnen. Han var en vacker man, en älskvärd man och hade kunnat göra hustru och barn så lyckliga. Men se den Guenever — dock, vad tjänar det till att klaga över vad som är gjort och inte kan hjälpas.
Emellertid höll han, alternerande med mig, vakt i tre hela dagar och nätter tills barnet var utom all fara. Då tog han upp den lilla i sina stora armar och kysste henne och hans hjälmbuske överskyggade hennes gyllne lockar och så lade han henne helt sakta i Sandys knä och gick, ståtlig som alltid, genom den ofantliga salen mellan led av beundrande krigsmän och tjänare, varefter han försvann. Och ingen instinkt sade mig, att jag aldrig mer skulle få se honom i denna världen. Vad det ändå är för en hjärtslitande värld.
Doktorerna sade, att vi måste föra bort barnet, om vi ville att det skulle få leva och bli friskt. Havsluft skulle göra den lilla gott. Vi togo alltså ett örlogsfartyg och ett följe av tvåhundrasextio personer och gåvo oss ut på lustfärd och sedan vi kryssat i fjorton dagar, stego vi i land på den franska kusten, och doktorerna ansågo, att det nog kunde vara bra att stanna där en tid. Den lilla kungen på platsen erbjöd oss en gästfrihet som vi med glädje antogo. Om han haft tillgång till alla de bekvämligheter han saknade, hade det nog varit rätt trevligt. Till och med som det var, funno vi oss ganska väl i hans gamla slott, tack vare de lyxartiklar vi hämtade från fartyget.
Efter en månad skickade jag hem båten efter nya förråd och nyheter. Vi väntade den tillbaka om tre eller fyra dagar. Jämte andra nyheter skulle den tillföra mig resultatet av ett visst experiment, som jag hade i görningen. Jag hade gjort upp att ersätta tornerspelen med någonting som kunde ge avlopp åt ridderskapets överflöd på ånga, roa gunstig herrarna och hålla dem ifrån oarter på samma gång som det höll vid makt det bästa hos dem — deras starka ambition och sinne för tävlan. Jag hade haft en utvald skara under enskild träning en tid — och nu närmade sig dagen för deras första offentliga uppvisning.
Experimentet var långboll. För att från början få det hela i ropet och ställa det utom kritikens område valde jag mina nio efter rang, icke efter förmåga. Det fanns icke en riddare i någotdera laget som icke var en suverän med spira. Vad angår material av den sorten, var det gott om det i Arturs närhet. Man kunde inte kasta en sten åt något håll utan att träffa en kung. Naturligtvis kunde jag inte förmå dessa män att avlägga sina vapenrustningar — det gjorde de visst inte, ens när de badade. De gingo in på att göra rustningarna så pass olika att man kunde urskilja det ena laget från det andra, men det var också allt. Ett av lagen bar således ringbrynjeulstrar, det andra plåtharnesk, gjorda av mitt nya bessemerstål. Deras övningar på fältet voro bland det mest fantastiska jag sett. Som de voro bolltäta, hoppade de aldrig ur vägen utan stodo stilla och togo stötarna; när en bessemer var inne och träffades av en boll, kunde bollen ibland studsa etthundrafemtio alnar, och när en av de spelande sprang och kastade sig framstupa för att glida till boet var det som när en pansarbåt kommer in i hamnen. Först valde jag män utan rang till skiljedomare, men det måste jag upphöra med. De voro inte lättare att göra till lags än nio andra. Skiljedomarens första utslag blev vanligen hans sista; de dunkade honom fördärvad med ett sällträd och hans vänner buro hem honom på en dörr. Då man märkte, att aldrig någon skiljedomare överlevde ett spel, blev sysslan illa omtyckt. Jag nödgades välja någon, vars rang och höga ställning i staten blevo honom till skydd.
Se här en förteckning på de nio:
| Bessemers | Ulsters |
| Kung Artur. | Kejsar Lucius. |
| Kung Loth av Lothian. | Kung Logris. |
| Kungen av Northgalis. | Kung Marhalt av Irland. |
| Kung Marsil. | Kung Morganore. |
| Kungen av Lillabritannien. | Kung Mark av Cornwall. |
| Kung Labor. | Kung Nentres av Garlot. |
| Kung Pellam av Listengese. | Kung Meliodas av Liones. |
| Kung Bagdegamus. | Kungen av Sjön. |
| Kung Tolleme La Feintes. | Sudanen av Syrien. |
| Skiljedomare — Clarence. | |
Det första offentliga bollspelet skulle säkert locka femtiotusen personer till platsen och för att få något så roligt kunde man gärna fara jorden runt. Allt lovade att arta sig väl. Det var nu en balsamisk och härlig vår och naturen hade styrt ut sig i sina nya vackra kläder.