En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 39
| ← Sir Lancelot åtföljd av riddare kommer oss till undsättning |
|
Tre år senare → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Yankeens strid med riddarna.
Så voro vi då åter hemma i Camelot. Ett par dagar efter hemkomsten fann jag tidningen, ännu fuktig från pressen, bredvid min tallrik på frukostbordet. Jag kastade blicken på annonsspalterna, väl vetande att jag där skulle finna något som intresserade mig personligen. Jag återger det med uteslutning av tryckfel, upp- och nedvända bokstäver »spisar» m. m.:
De Par Le Roi.
De Par Le Roi.
Clarences redaktionella hänsyftning på denna affär lydde som följer:
Ända till den utsatta dagen talades det i hela Britannien ej om annat än denna strid. Alla andra ämnen föreföllo betydelselösa och ingen tänkte på eller intresserade sig för dem. Inte som skulle en tornering ha varit någonting så märkvärdigt; inte var det heller för att sir Sagramor funnit den heliga Gralen, ty det hade han visst inte gjort, och inte var det för att den andra i ordningen av rikets officiella personer var en av de stridande. Nej, alla de där omständigheterna voro ganska vardagliga. Och likväl fanns det skäl i överflöd för det utomordentliga intresse, som den stundande tvekampen framkallat. Det egentliga skälet var att hela nationen visste, att detta icke skulle bli en duell mellan två vanliga människor utan mellan två mäktiga trollkarlar; en duell där icke musklerna utan anden gjorde sig gällande, icke den mänskliga färdigheten utan den övermänskliga konsten och listen, en avgörande kamp om överväldet mellan tidevarvets båda förnämsta häxmästare. Man hade klart för sig, att de mest häpnadsväckande bedrifter av de allra ryktbaraste riddare alls icke kunde jämföras med ett skådespel likt detta; de voro en barnlek, ställda i kontrast mot denna hemlighetsfulla och gripande tvekamp mellan gudar. Ja, hela världen visste, att här var det egentligen fråga om en duell mellan Merlin och mig, en mätning mellan hans magiska förmåga och min. Det var känt, att Merlin sysslat hela dagar och nätter med att åt sir Sagramors vapen och rustning förläna övernaturliga egenskaper för angrepp och försvar och att han åt honom av luftens andar förvärvat en lätt slöja, som skulle göra honom osynlig för sin motståndare ehuru fortfarande synlig för andra människor. Emot sir Sagramor, så väpnad och skyddad, kunde tusen riddare icke förmå någonting; emot honom voro alla kända trollformler maktlösa. Dessa fakta voro tillförlitliga. Beträffande dem fanns det intet tvivel, ingen anledning till tvivel. Blott en fråga återstod: kunde det finnas andra trollformler, okända för Merlin, som kunde göra sir Sagramors slöja genomskinlig för mig och hans förtrollade rustning åtkomlig, honom själv sårbar för mina vapen? Detta var just vad som skulle avgöras på arenan. Dessförinnan måste världen sväva i ovisshet.
Världen ansåg följaktligen att här stod mycket på spel och däri hade världen rätt, men vad som stod på spel var icke det som den tänkt sig. Nej, någonting vida mera betydelsefullt berodde på det tärningskastet. Det gällde det vandrande ridderskapets vara eller icke vara. Jag var visserligen en kämpe, men icke en svartkonstens förkämpe, jag kämpade för det klara, från all sentimentalitet fria sunda förnuftet och förståndet. Jag trädde inom skrankorna för att antingen störta det vandrande ridderskapet eller bli dess offer.
Stort var utrymmet för åskådarna, men där funnos inga tomma platser klockan tio på förmiddagen den sextonde. Den gigantiska läktaren var prydd med flaggor, vimplar och dyrbara tapeter samt fullpackad med åtskilliga tunnland lydkungar och deras följen jämte den brittiska aristokratien. Vår egen kung med sin svit intog förnämsta platsen. Varenda individ var ett glänsande prisma av prunkande siden och sammet och jag vet ingenting annat som kan jämföras med totalintrycket än en strid mellan övre Mississippis solnedgång och aurora borealis. Det väldiga fältet med sina flaggprydda brokiga tält vid arenans ena ända, där en ståtlig skiltvakt stod vid varenda tältdörr, bredvid en skinande sköld, som tjänade till utmaningstecken, var, även det, en vacker syn. Ser ni, där var varje riddare som hade någon ärelystnad och kastkänsla tillstädes. Min känsla gent emot dem och deras klass var nämligen ingen hemlighet och nu ville de draga nytta av tillfället. Om jag segrade i striden med sir Sagramor, skulle andra ha rätt att utmana mig så länge jag var villig att inlåta mig i ytterligare strid.
Nere på vår ända fanns det bara två tält, ett avsett för mig, ett för min tjänare. Vid utsatt tid gav kungen tecken och härolderna i sina kåpor trädde fram och utropade de stridandes namn och anledningen till tvisten. Därefter uppstod en paus och så kom en klingande hornsignal, vilken var tecken för oss att komma fram. Hela folkmassan drog efter andan och en livlig nyfikenhet lyste i varje ansikte.
Ut från sitt tält red den store sir Sagramor, imponerande som ett torn av järn, ståtlig och sträng. Hans väldiga lans stod rakt upp i sin hylsa, omfattad av hans kraftiga hand. Stridshästens huvud och bringa omslötos av stål, dess kropp var höljd av dyrbara schabrak, som nästan släpade till marken — i sanning en präktig tavla. Starka och beundrande välkomstrop höjdes.
Och så kom jag ut. Men jag hälsades icke med några jubelrop. Ett ögonblick rådde en undrande och vältalig tystnad, men så svepte en väldig våg av skratt över detta människohav. Den avbröts dock av en varnande hornstöt. Jag bar den allra enklaste och bekvämaste gymnastikdräkt — människofärgade trikåer från huvud till fot med blåa sidenpuffar om höfterna och så var jag barhuvad. Min häst var icke över medelstorlek, men han var snabb i sina rörelser, finlemmad med urfjädrar i musklerna, vaken som en vinthund. Vacker var han, glänsande som silke och naken som när han föddes, om jag undantar betslet och lädersadeln.
Järntornet och den prunkande sängfilten kommo, trots tyngden, behagligt piruetterande fram på tornerplatsen och vi trippade helt lätt emot honom. Vi gjorde halt, tornet hälsade, jag besvarade hälsningen. Därefter kastade vi om och redo sida vid sida fram till den stora estraden och höllo in hästarna framför kungen och drottningen, som vi vördnadsfullt hälsade. Drottningen utbrast:
»Vad ser jag, sir Bas, ämnar ni strida naken, utan lans, utan svärd, utan —»
Men kungen avbröt henne och lät henne med några hövliga ord förstå, att detta vår något som icke angick henne. Åter ljödo signalhornen och vi skildes åt, redo till var sin ända av platsen och intogo ställning. Nu trädde gamle Merlin in och kastade en spindelvävsartad duk över sir Sagramor, vilket förvandlade honom till vålnaden i Hamlet; kungen gav ett tecken, det blåstes i hornen, sir Sagramor lade sin stora lans till rätta och i nästa ögonblick kom han i dånande fart sättandes utför banan med slöjan fladdrande efter honom, och jag for som en vinande pil honom till mötes — spetsande örat, som om jag förnummit den osynlige riddarens ställning och annalkande medelst hörseln, icke medelst synen. En storm av uppmuntrande rop brast ut för honom och en enda modig röst tillsände mig de livande orden:
»Se upp, magerman!»
Det var tur att Clarence gjorde mig denna tjänst och valde de rätta orden. När den där farliga lansspetsen var en och en halv aln från mitt bröst, förde jag utan ansträngning min häst åt sidan, och den väldige riddaren sköt förbi utan att träffa. Den gången lönades jag med mycket bifall. Vi vände, samlade tyglarna och rusade åter emot varandra. Åter träffade riddarens lans luften och kraftiga bifallsrop höjdes mot mig. Samma sak upprepades än en gång och framkallade en sådan storm av applåder, att sir Sagramor blev ond, ändrade taktik och tog sig för att jaga mig. Men det skulle han inte ha gjort; i den kapplöpningen voro alla fördelarna på min sida; jag kilade undan för honom när jag behagade, och en gång slog jag honom på ryggen i förbifarten. Till sist var det jag, som satte efter honom och hur han vred och vände sig och hästen, lyckades han aldrig mer komma bakom mig. Efter utförd manöver var han alltid framför mig och därför avstod han snart från den saken och retirerade till sin ända av tornerplatsen. Hans självbehärskning var det nu slut med, han glömde sig och slungade mig i ansiktet en förolämpning, som berövade mig min. Jag tog min lasso från sadelknappen och fattade i snaran med högra handen. Den gången skulle ni ha sett honom, då han kom an. Det var nu skarpa allvaret, och i hans blick var blod. Jag satt helt obesvärat på min häst och svängde den stora lassoöglan i vida cirklar över mitt huvud. I detsamma han satte i väg, red jag emot honom; då avståndet oss emellan minskats till tio fot, lät jag repets ormlika spiraler klyva luften, vek åt sidan, vände och höll inne min tränade springare, som nu stod där färdig att möta ett brusande anlopp. I nästa ögonblick spändes repet och drog sir Sagramor ur sadeln. Du store, vilken uppståndelse!
Det lider intet tvivel att nyhetens behag är särdeles anslående. Dessa människor hade aldrig förr varit med om något cowboy-uppträde och de blevo alldeles utom sig av förtjusning. Från alla håll ropades:
»Da capo! Da capo!»
Jag undrade varifrån de fått det ordet, men nu var icke stunden att avhandla språkliga egendomligheter. Hela vandrande riddarsvärmen började nämligen surra och mina affärsutsikter hade aldrig kunnat vara bättre. Det första min lasso blivit lossad och sir Sagramor hjälpt till sitt tält, halade jag in sladden, intog ställning och började att åter svänga öglan över mitt huvud. Jag var säker på att jag skulle finna användning för den så fort de hunnit välja en efterträdare till sir Sagramor och det kunde inte dröja länge, när det fanns så många ivriga kandidater. De valde en med detsamma — sir Hervis de Revel.
Surrr! Här kom han som en brusande eldsvåda; jag vek undan; han for förbi som en blixt, med mina tagelslingor om halsen på sig. I nästa sekund var hans sadel tom.
Jag fick ännu ett da capo och ett till, ett till och ännu ett. När jag hade ringlat ned fem, började det se illa ut för järnsidorna, och de samlades till rådplägning. Resultatet blev att de ansågo, att det var på tiden att lämna etiketten därhän och skicka sina största och bästa emot mig. Till denna lilla världs förvåning snärjde jag med min lasso först sir Lamorak de Galis och efter honom sir Galahad. Nu återstod för dem intet annat val än att presentera den ståtligaste av de ståtliga, den väldigaste av de väldiga, den store sir Lancelot själv.
Om det var ett stolt ögonblick för mig? Ja, det vill jag lova. Där satt Artur, Britanniens kung, och där Guenever. Ja, och så hela massor av små lydkungar och vice kungar, och där borta i det tältade lägret ryktbara riddare från många länder, ävensom ridderskapets blomma, riddarna av Runda bordet, de mest beryktade i kristenheten. Och märkvärdigast av allt, han som var centrum i deras solsystem var därborta, vägande sin lans, själv brännpunkten för fyrtiotusen tillbedjande ögon. Och jag — jag satt här ensam och lade snara för honom. För min inre syn gled nu den kära bilden av en viss flicka i West Hartford och jag önskade hon kunnat se mig. I samma ögonblick kom den oövervinnelige rusande som en virvelvind — hela hovet reste sig upp och böjde sig framåt — de ödesdigra slingorna susade genom luften och innan man visste ordet av släpade jag sir Lancelot över fältet på rygg och kysste fingret åt alla de viftande näsdukar och åskande applåder som hälsade mig.
Under det att jag virade ihop min lasso och hängde den på sadelhornet, mumlade jag, rusig av framgången, helt sakta för mig själv: »Segern är fullkomlig — ingen annan skall våga sig emot mig — det vandrande ridderskapets tid är förbi.» — Men tänk er min och alla andras förvåning, då vi fingo höra den egendomliga hornsignal som förkunnar, att ännu en medtävlare trätt in på rännarbanan. Det låg någonting mystiskt i detta. Jag kunde icke förklara det. Strax därefter märkte jag, att Merlin smög sig ifrån mig och så fick jag se, att min lasso försvunnit. Den där gamla taskspelaren hade naturligtvis stulit den och gömt den under sin kåpa.
Åter en hornstöt. Jag såg åt banan och åter red sir Sagramor fram, med dammet avborstat och slöjan väl ordnad. Jag travade honom till mötes och låtsades upptäcka honom tack vare hovslagen. Han sade:
»Du har fin hörsel, men den skall icke rädda dig undan detta!» och han vidrörde fästet på sitt stora svärd. »Ifall du icke kan se det till följd av slöjans inverkan, så vet, att det icke är någon tung lans utan ett svärd — och jag säger dig på förhand, att du ej kan undvika det.»
Hans visir var öppet och det låg dödshot i hans leende. Det var klart, att jag icke skulle kunna vika undan för hans svärd. Den här gången måste någon dö. Sida vid sida redo vi fram och hälsade de kungliga. Denna gången var kungen upprörd.
»Var har du ditt underliga vapen?» frågade han.
»Någon har stulit det, sire.»
»Har du ett annat till hands?»
»Nej, sire, jag hade bara ett med mig.»
Då blandade sig Merlin i samtalet.
»Han hade bara ett med sig för att det bara fanns ett. Det där vapnet är det enda i sitt slag. Det tillhör havsdemonernas kung. Denne man är en bedragare, en okunnig varelse, annars hade han vetat, att det där vapnet ej kan begagnas i mera än åtta sammandrabbningar. Sedan försvinner det — återvänder till sitt hem under havet.»
»Han är således vapenlös», sade kungen. »Sir Sagramor, ni beviljar honom tillstånd att låna ett vapen.»
»Och jag skall låna honom ett!» sade ser Lancelot och linkade fram. »Han är en riddare så tapper som någon nu levande, och därför skall han ha mitt vapen.»
Han förde handen till sidan för att draga sitt svärd, men sir Sagramor sade:
»Håll, det får icke ske. Han skall strida med sina egna vapen. Det var hans företrädesrätt att välja dem och och taga dem med sig. Om han begått ett misstag, så vilar skulden över hans huvud.»
»Riddare», sade kungen, »du missledes av din vrede. Den förvirrar ditt förstånd. Skulle du vilja döda en naken man?»
»Gör han det, skall han stånda ansvar inför mig», sade sir Lancelot.
»Jag står till svars för vilken mansperson som önskar det», genmälde sir Sagramor med hetta.
Merlin, som gnuggade händerna och log sitt allra gemenaste leende av ondskefull tillfredsställelse, inföll nu:
»Väl sagt, mycket väl sagt. Och nu har det talats nog. Må min herre och konung ge signal till striden.»
Kungen nödgades giva med sig. Hornstöten ljöd, vi vände oss ifrån varandra och intogo våra ställningar. Där stodo vi nu hundra alnar från varandra, stela och orörliga som ryttarstatyer. Ock så förblevo vi under ljudlös tystnad minst en minut, under det att alla sågo på oss och ingen rörde sig ur fläcken. Det var som om kungen icke haft hjärta att ge signalen. Till sist lyfte han dock handen, den klara hornstöten ljöd, sir Sagramors långa klinga beskrev en glänsande kurva i luften och det var en ståtlig syn då han kom. Jag satt stilla. Han kom närmare. Jag rörde mig icke. Människorna blevo så uppskakade att de ropade till mig:
»Fly, fly! Rädda dig! Det är ju mord!»
Men jag flyttade mig inte så mycket som en tum förrän den väldige stridsmannen ej var mer än femton steg ifrån mig. Då ryckte jag en dragonrevolver ur mitt hölster, det glänste, smällde till och revolvern var åter i hölstret, innan någon rätt visste vad som hänt.
En häst utan ryttare sprang förbi och sir Sagramor låg stendöd på marken,
Folket som skyndade till förstummades då alla sågo, att livet verkligen flytt utan att man kunde upptäcka någon synlig anledning, ingen yttre skada, intet sår. Ett hål syntes i bröstharnesket, men inte fäste man någon vikt vid en sådan småsak, och som ett kulsår på ett sådant ställe inte förorsakar någon stark blödning, syntes intet blod — det uppsögs av stoppningen under harnesket. Den döda kroppen släpades fram för att kungen och de förnäma herrarna riktigt skulle se den. De voro naturligtvis mycket förvånade. Jag ombads att komma och förklara underverket. Men jag förblev orörlig som en bildstod och sade:
»Om det är en befallning, så kommer jag, men min herre kungen vet, att jag är där stridens lagar bjuda mig att stanna, så länge någon önskar pröva en dust med mig.»
Jag väntade. Ingen utmanade mig. Då sade jag:
»Om det finnes några, som tvivla på att jag segrat på ärligt och redbart sätt, väntar jag inte på att bli utmanad av dem, jag utmanar dem.»
»Ett ridderligt anbud, som väl pryder sin man», sade kungen. »Vem nämner ni först?»
»Jag nämner ingen, jag utmanar alla! Här står jag och uppmanar Englands ridderskap att möta mig — icke en och en utan i massa!»
»Vad för något?» ropade väl tjugu riddare.
»I haven hört utmaningen. Hörsammen den eller jag förklarar er samt och synnerligen fega och besegrade.»
Det där var bara »bluff», ser ni. Vid sådana tillfällen är det inte så dumt att se morsk ut och sätta hundra gånger så mycket som man äger på spel. I fyrtionio fall av femtio är det ingen som svarar på budet utan man får krafsa till sig markerna. Men denna enda gång — ja, det var allt bra förargligt. I ett huj klättrade femhundra riddare upp i sina sadlar och innan jag hann blinka, var hela massan i rörelse och styrde kurs på mig. Jag ryckte båda revolvrarna ur hölstren och började mäta avstånd och beräkna utsikter.
Pang! En sadel tom. Pang! Ännu en. Pang — pang! Två till. Det hängde på ett hår. Om jag avfyrade elvte skottet utan att lyckas övertyga dessa herrar, skulle den tolvte helt visst döda mig. Därför har jag väl aldrig blivit så glad som då min nionde kula fällde sin man och jag i hopen upptäckte detta vacklande, som är panikens förebud. Ett förlorat ögonblick skulle nu ha omintetgjort min sista möjlighet till räddning. Men jag förlorade inte något ögonblick. Jag lyfte upp båda mina revolvrar och siktade — den hejdade skaran stod ett par sekunder stilla, men så upplöste den sig och flydde.
Segern var vunnen. Det vandrande ridderskapets tid var förbi. Civilisationens intåg hade börjat. Hur månne jag kände det? Det kan ni inte föreställa er.
Och Brer Merlin? Hans aktier hade åter sjunkit. Var gång taskspeleriet sökte mäta sig med den vetenskapliga trolldomen dukade taskspeleriet under.