En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 42
| ← Interdiktet |
|
Slaget på Sandbältet → |
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Krig.
Jag fann Clarence ensam i sitt kvarter, försjunken i svårmod, och i stället för det elektriska ljuset hade han gripit till den gamla veklampan. Där satt han nu i skymningens dunkel med alla gardiner fördragna. Då jag kom in, sprang han upp och rusade ivrigt emot mig sägande:
»O, det är värt en biljon milreis att åter få se en levande varelse!»
Man kände igen mig lika lätt som om jag aldrig varit förklädd och man kan väl förstå, att det skrämde mig.
»Fort, säg mig genast vad denna fasansfulla olycka betyder!» sade jag. »Vad har föranlett den.»
»Om inte drottning Guenever funnits, skulle den inte ha kommit så snart, men den hade i alla fall kommit och den hade då skrivits på er räkning. Nu råkade den komma på drottningens.»
»Och sir Lancelots?»
»Alldeles riktigt.»
»Låt höra detaljerna!»
»>Ni håller väl med mig om att det i några år endast varit ett par ögon inom dessa konungariken som ej sett snett på drottningen och sir Lancelot —»
»Ja, kung Arturs.»
»— och endast ett hjärta som ej hyst några misstankar —»
»Ja — kungens. Han har ett hjärta som ej kan tänka illa om en vän.»
»Ja visst, och han hade kunnat vara glad och godtrogen i alla sina dagar, om inte en av era moderna uppfinningar kommit emellan. Jag syftar på börsen. När ni reste, voro tre mil av London—Canterbury—Dover-linjen färdiga för skenorna och även färdiga för manipulation i marknaden. Företaget vilade på dåliga grunder och det visste alla. Aktierna såldes för så gott som ingenting. Vad tror ni då sir Lancelot gjorde —»
»Det vet jag. Han köpte i all tysthet nästan allesammans för en spottstyver och så köpte han dubbelt så mycket till att levereras på anfordran. Han ämnade säga upp dem då jag reste.»
»Det gjorde han också. Men gossarna kunde inte leverera. Nu hade han dem i sin makt, han klämde till och pressade dem. De skrattade i mjugg åt att de varit nog slipade att till honom sälja aktier till 15 à 16, då de inte voro värda 10. Men när de skrattat länge nog på den sidan av munnen, vilade de den sidan genom att flytta över skrattet till den andra. Detta skedde då de kompromissade med den oövervinnelige till 283!»
»Du store!»
»Han flådde dem levande och det förtjänade de, och hela riket fick roligt. Bland de flådda voro sir Agravaine och sir Mordred, kungens nevöer. Slut på första akten. Andra akten, första scenen, ett rum på slottet Carlisle, dit hovet begivit sig på några dagar för att jaga. Bland de närvarande märktes kungens alla nevöer. Mordred och Agravaine besluta att rikta den menlöse Arturs uppmärksamhet på Guenever och sir Lancelot. Sir Gawaine, sir Gareth och sir Gaheris vilja alls icke ha med saken att skaffa. En dispyt uppstår och de bli högröstade. I detsamma kommer kungen in. Mordred och Agravaine skynda att meddela honom den upprörande historien. Tablå. På kungens befallning gillras en fälla för sir Lancelot och sir Lancelot går i fällan. Han gjorde det tämligen obehagligt för de i försåt stående vittnena, Mordred, Agravaine och tolv riddare av lägre rang, ity att han dödade dem samt och synnerligen med undantag av Mordred, men det kunde naturligtvis inte klarera saken mellan Lancelot och kungen.»
»Naturligtvis inte. Bara ett kunde bli resultatet, nämligen krig, och rikets riddare delade sig i två partier — kungens och sir Lancelots.»
»Alldeles — så var det. Kungen skickade drottningen till bålet, ty han ville rena henne genom eld. Lancelot och hans riddare räddade henne, men dödade vid tillfället vissa gamla vänner till er och mig — ja, några av de bästa vi haft nämligen sir Belias le Orgulous, sir Segwarides, sir Griflet le Fils de Dieu, sir Brandiles, sir Aglovale —»
»O, ni sliter sönder mina hjärterötter.»
»— vänta, det är inte slut än — sir Tor, sir Gauter, sir Gillimer —»
»Den mest framstående bland de nio i andra bollaget. Vilken idealisk passning!»
»— sir Reynolds tre bröder, sir Damus, sir Priamus, sir Kay Främlingen —»
»Min oförlikneliga kortstopp! Jag har sett honom hugga den kraftigaste lyra i flykten. Jag står inte ut med det här!»
»— sir Driant, sir Lambegus, sir Herminde, sir Pertilope, sir Perimones och — vem tror ni väl?»
»Jag vet inte. Fortsätt!»
»Sir Gaheris och sir Gareth — båda två.»
»Det är alldeles otroligt! Deras kärlek till Lancelot var oförstörbar.»
»Det var också ett missöde. De voro obeväpnade och hade infunnit sig blott för att bevittna drottningens straff. Sir Lancelot fällde envar som kom i vägen för hans blinda raseri och dessa båda dödade han utan att se vilka de voro. Se här en ögonblicksfotografi, som en av våra gossar skaffat sig av striden. Den säljes i alla tidningskiosker. Se där — figurerna närmast drottningen äro sir Lancelot med höjt svärd och sir Gareth, dragande sin sista suck. Genom den ringlande röken kan man se ångesten i drottningens ansikte. Det är ett särdeles lyckat bataljstycke.»
»Ja, det är det visst. Vi måste vara rädda om det. Dess historiska värde är oberäkneligt. Fortsätt!»
»Den återstående delen av berättelsen är inte annat än krig, vanligt krig. Lancelot retirerade till sin stad och borg ’Glada vakten’ och samlade där en stor mängd riddare. Kungen begav sig dit i spetsen för en väldig härskara, under flera dagar stod där ett förtvivlat slag ocn till följd därav blev hela slätten som stenlagd med lik och gjutjärn. Kyrkan lappade då ihop ett slags fred mellan Artur och Lancelot och drottningen och allesammans — allesammans utom sir Gawaine. Han var förbittrad för att hans bröder, Gareth och Gaheris, blivit dödade och lät icke blidka sig. Han uppmanade Lancelot att ge sig i väg och bereda sig på att snart bli anfallen. Lancelot avseglade således med sin svit till sitt hertigdöme Guienne och Gawaine följde efter med en här och förmådde Artur att komma med. Artur lämnade riket i sir Mordreds händer tills ni skulle komma tillbaka —»
»Se där ha vi det! Kungars vanliga visdom!»
»Ja, så var det. Sir Mordred började genast arbeta på att bli kung för beständigt. För det första ämnade han gifta sig med Guenever, men hon flydde och stängde in sig i Londons Tower. Mordred skred till anfall. Biskopen av Canterbury slungade interdiktet mot honom. Kungen kom tillbaka. Mordred stred mot honom i Dover och sedan i Canterbury och till sist vid Barhams dyner. Sedan blev det tal om biläggning och fred. Villkoren voro att Mordred skulle få Cornwall och Kent under Arturs livstid och sedan hela riket.»
»Jo, jag tackar, jag! Tänk att min dröm om en republik skulle vara och förbliva en dröm.»
»Ja, tänk det! De båda härarna voro lägrade nära Salisbury. Gawaine — Gawaines huvud är på Dovers slott, han föll i striden där — Gawaine uppenbarade sig för Artur i en dröm, åtminstone gjorde hans vålnad det, och rådde honom att en månad avstå från all strid, om uppskovet kostade aldrig så mycket. Men striden påskyndades av en tillfällighet. Artur hade givit order att om ett svärd höjdes under det att den föreslagna fredstraktaten med Mordred avhandlades, skulle trumpetsignal till anfall givas, ty han litade ej på Mordred. Mordred hade givit sitt folk en liknande befallning. Bäst det var, blev en riddare stungen i hälen av en huggorm. Riddaren glömde hela befallningen och högg åt ormen med sitt svärd. Inom en halv minut drabbade de båda väldiga härskarorna samman. De slaktade hela dagen. Då såg sig kungen — men vi ha ju hittat på något nytt sedan ni for — det vill säga, vår tidning har gjort det.»
»Verkligen? Vad kan det vara?»
»Krigskorrespondens.»
»Det låter bra.»
»Tidningen gick med full fart, ty interdiktet gjorde inte något intryck så länge kriget varade. Jag hade krigskorrespondenter vid båda arméerna. Jag avslutar bataljen med att läsa upp vad en av gossarna säger om den:
Då såg sig kungen omkring och upptäckte, att av
hela hans här och alla hans goda riddare ej fanns kvar
mer än två riddare, nämligen sir Lucan de Butlere och
dennes broder sir Bedivere, och de voro fulla med svåra
blessyrer. Store Gud, sade kungen, vad har det blivit
av alla mina ädla riddare? Ve mig, att jag skulle se
denna bedrövelsens dag. Ty nu, sade Artur, har jag
kommit till mitt livs slut. Med Gud give jag visste var
den förrädaren sir Mordred är, ty han har kommit all
denna olycka åstad. Då fick kung Artur se sir Mordred,
där han stod lutad mot sitt svärd, mitt ibland en mängd
döda. Giv mig nu mitt spjut, sade Artur till sir Lucan,
ty därborta skönjer jag den förrädare som dragit detta
onda över oss. Låt honom vara, herre, sade sir Lucan,
ty han är så olycklig, och om ni låter denna olyckliga
dag förgå, blir ni tillräckligt hämnad på honom. Gode
herre, kommer ni ihåg den där drömmen och vad sir
Gawaines vålnad sade er, dock har Gud i sin nåd bevarat
er hitintills. För Guds skull, mylord, avstå från detta.
ly, lovad vare Gud, ni har vunnit seger, ty vi tre leva
ju, men på sir Mordreds sida är det ingen mer än han
som lever. Om ni nu låter saken vara, är det onda ödets
dag förgången. Det må bli död eller liv för mig, sade
kungen, nu ser jag honom ensam därborta och han skall
inte undgå mig, ty ett bättre tillfälle bjudes mig aldrig.
Gud vare med er, sade sir Bedivere. Då fattade kungen
sitt spjut med båda händerna och sprang emot sir Mordred
ropande: Förrädare, nu är din dödsdag kommen. Och
när sir Mordred hörde sir Artur, rusade han intill honom
med draget svärd i handen. Och då stötte kung Artur
sir Mordred under skölden, och spjutet gick genom hans
kropp och mer än en famn längre. Då sir Mordred kände,
att han blivit sårad till döds, kastade han sig med all
den kraft han hade kvar mot tjockändan av kung Arturs
spjut och med svärdet i båda händerna gav han honom ett slag på sidan av huvudet, så att svärdet trängde genom
hjälmen och huvudskålen, och med detsamma föll sir
Mordred stendöd till marken. Och den ädle Artur föll
avsvimmad till marken och blev så liggande.
»Det där var en icke oäven krigskorrespondens,
Clarence. Du är en förstklassig tidningsman. Nå —
är kungen återställd? Blev han bra igen?»
»Nej, tyvärr. Han dog.»
Jag blev alldeles överväldigad. Inte hade jag trott att något sår kunde vara dödligt för honom.
»Och drottningen, Clarence?»
»Hon har blivit nunna i Almesbury.»
»Vilka förändringar! Och på så kort tid. Det är ofattligt. Vad ha vi nu att göra?»
»Det skall jag säga er.»
»Nåå?»
»Våga livet och förbliva trogna.»
»Vad menar ni med det?»
»Kyrkan har nu väldet. Interdiktet omfattade även er och kommer icke att upphävas så länge ni lever. Klanerna samlas. Kyrkan har sammankallat så många riddare som äro vid liv och så fort ni blivit upptäckt, få vi fullt upp att göra.»
»Å, strunt. Vi med vårt vetenskapliga krigsmaterial, med våra skaror av väl övade —»
»Spara era ord — vi ha inte sextio trogna anhängare kvar!»
»Vad säger ni? Våra skolor, våra högre läroverk, våra stora verkstäder, våra —»
»När de där riddarna komma, blir det tomt i både läroverk och verkstäder och nästan alla gå över till fienden. — Trodde ni, att dessa män genom uppfostran befriats från sin vidskepelse?»
»Visst trodde jag det.»
»Då är det bäst att ni ändrar er tro. De stodo sig präktigt i alla prov tills interdiktet kom. Men sedan det kom, låtsa de blott vara modiga — i hjärtat darra de. Bered er på vad som säkert inträffar — när arméerna komma, faller masken.»
»Det där var ledsamma nyheter. Vi äro förlorade. De komma att vända vår egen vetenskap emot oss.»
»Nej, det göra de inte.»
»Varför inte?»
»För att jag och en handfull män ha satt p för den manövern. Jag skall berätta er vad jag gjort och vad som förmått mig att göra det. Hur smart ni än är, är kyrkan smartare. Det var kyrkan som skickade ut er på sjön — genom sina tjänare doktorerna.»
»Clarence!»
»Det är sant. Jag vet det. Varenda officer på ert fartyg var kyrkans utvalda tjänare och så var även varenda man av besättningen.»
»Å, det är väl inte möjligt!»
»Jo, det är faktiskt. Jag upptäckte inte det där genast, men jag kom underfund med det så småningom. Skickade ni mig genom befälhavaren på fartyget muntligt meddelande om att ni, då han återvänt till er med nya förråd, skulle lämna Cadiz —»
»Cadiz! Inte har jag varit i Cadiz!»
»— skulle lämna Cadiz och på obestämd tid kryssa i avlägsna farvatten, för att era närmaste skulle återvinna sin hälsa? Skickade ni mig detta meddelande?»
»Naturligtvis inte. Då skulle jag väl ha skrivit, inte sant?»
»Jo visst. Jag blev orolig och fattade misstankar. Då befälhavaren åter avseglade, lyckades jag få en spion ombord, men sedan har jag varken hört något vare sig om fartyget eller spionen. Jag lät saken anstå i fjorton dagar och sedan beslöt jag att skicka en båt till Cadiz. Jag fick emellertid ett skäl att icke göra det.»
»Och det var?»
»Vår flotta hade helt plötsligt försvunnit på ett mystiskt sätt. Lika plötsligt upphörde järnvägs-, telegraf- och telefonverksamheten, hela personalen schappade, stolparna höggos ned och kyrkan belade det elektriska ljuset med sitt bann. Nu var det jag som måste taga i på skarpa allvaret — och det genast. Ert liv var i säkerhet — ingen i dessa riken utom Merlin skulle våga röra vid en sådan trollkarl som er utan att ha tiotusen man bakom sig — vad jag hade att tänka på var, att såvitt som möjligt betrygga er återkomst. Själv kunde jag vara trygg — ingen var angelägen att lägga handen på er favorit. Och därför gjorde jag så här. Från våra verk utvalde jag alla de män — gossar menar jag — på vilkas trohet jag under alla förhållanden kunde lita. Jag sammankallade dem i hemlighet och gav dem deras instruktioner. De äro femtiotvå till antalet — ingen yngre än fjorton år, ingen äldre än sjutton.»
»Varför valde ni gossar?»
»För att alla de andra voro födda i en vidskeplig atmosfär och uppfostrade i vidskepelse. Den har trängt in i blodet och i märgen på dem. Vi inbillade oss, att vi genom vår kultur fördrivit den och de trodde så själva, men interdiktet väckte dem som ett åskslag. Det uppenbarade dem för dem själva och även för mig. Med gossarna förhöll det sig på annat sätt. De som varit under vår ledning från sju till tio år ha ingen kännedom om kyrkans skräcksystem, och det var bland dessa jag fann mina femtiotvå. Mitt andra schackdrag var att göra ett hemligt besök i Merlins grotta — inte den lilla utan den stora —»
»Jag förstår — den där vi inrättade vårt första elektricitetsverk då jag förberedde ett under.»
»Alldeles. Och som det undret då icke ansågs nödvändigt, tyckte jag, att det kunde vara skäl att nu draga fördel av materielen. Jag har i grottan vidtagit åtgärder för en belägring —»
»En god idé, en förträfflig idé.»
»Ja, jag tror det. Jag har där satt fyra av mina gossar på vakt — inne i grottan, där ingen kan se dem. Ingen kunde bli skadad, som höll sig utanför, men om någon försökte stiga in — det var nog rådligast att låta bli det! Och så gick jag ut bland kullarna och blottade och avskar de hemliga trådar som förbundo ert sovrum med de trådar som gå till dynamitförråden under alla våra stora fabriker, kvarnar, verkstäder, magasin m. m. och då det led mot midnatt gingo jag och mina gossar ut och satte den tråden i kontakt med grottan och det är ingen mer än ni och jag som anar vart den andra ändan leder. Vi lade den naturligtvis under jorden och alltsammans var gjort på ett par timmar eller så vid lag. Nu behöva vi inte lämna vår fästning när vi spränga vår civilisation i luften.»
»Det var nog rätta sättet och det föll sig ganska naturligt, var helt enkelt en militärisk nödvändighet under dessa ändrade förhållanden. Ja, vilka förändringar ha inte inträffat! Vi väntade att förr eller senare bli belägrade i det kungliga slottet, men — fortsätt, för all del fortsätt!»
»Därefter uppförde vi ett metalltrådsstängsel.»
»Ett metalltrådsstängsel?»
»Ja. Ni gav själv en vink om det för två eller tre år sedan.»
»Å, nu minns jag — den gång då kyrkan för första gången prövade sina krafter mot oss men inom kort ansåg det klokast att bida ett lägligt tillfälle. Nå, hur har ni ordnat stängslet?»
»Jag drog tolv ofantligt starka trådar — nakna, icke isolerade — från en stor dynamo i grottan — en dynamo utan brush utom en negativ och en positiv —»
»Ja, det var rätt.»
»Trådarna utgå från grottan och inhägna i cirkel på jämn mark ett omfång av hundra eng. alnar i diameter; de bilda tolv av varandra oberoende stängsel med tio fots mellanrum — med andra ord, tolv cirklar inom varandra — och ändarna gå tillbaka till grottan.»
»Det är bra. Fortsätt!»
»Stängslen äro fastgjorda vid grova ekstolpar som stå blott tre fot från varandra och stolparna äro drivna fem fot ned i jorden.»
»Det låter bra och säkert.»
»Ja. Trådarna ha ingen jordledning utanför grottan. De utgå från dynamons positiva brush; den negativa har en jordledning. Trådarnas andra ändar återgå till grottan och var tråd är nedlagd oberoende av de andra.»
»Nej, nej, det duger inte!»
»Varför inte det?»
»Det blir för dyrbart. Förbrukar ström i onödan. Det behövs ingen annan jordledning än den genom den negativa brushen. Var tråds andra ända måste föras tillbaka till grottan och fästas för sig utan jordledning. Betänk hur mycket billigare det faller sig. En kavalleriavdelning kastar sig mot stängslet; man anlitar ingen kraft, kastar inte ut några pengar, ty det finns bara en jordledning tills de där hästarna komma emot tråden. I samma ögonblick de röra vid den, bilda de ledning med den negativa brushen genom marken och falla ned döda. Förstår ni inte det? Ingen energi förbrukas då förrän den behöves. Laddningen ligger färdig som laddningen i en bössa, men den kostar inte en cent förrän den avfyras. Jo jo män, en enda jordledning är tillräcklig —»
»Ni har rätt! Hur kunde jag förbise det. Det är inte bara billigare, det är också effektivare än det andra sättet, ty om en och annan metalltråd brister eller trasslar in sig, så är ingen skada skedd.»
»Nej, i synnerhet om vi ha ett instrument som anger saken i grottan och koppla av den slitna tråden. Nå, fortsätt! Kulsprutorna?»
»Ja — den saken är ordnad. I mitten av innersta cirkeln har jag på en rymlig, sex fot hög plattform ordnat ett batteri av tretton Gatlingkanoner och ditfört ammunition i mängd.»
»Det är bra. De behärska fienden från vilket håll han kommer och då kyrkans riddare närma sig, få de höra musik. Randen av bråddjupet invid grottan —»
»Även där har jag ordnat ett metalltrådsstängsel och ställt en Gatling. De komma icke att kasta ned några stenar på oss.»
»Gott — och glascylinderdynamittorpederna?»
»Det är ombesörjt. Det är den vackraste trädgård som nånsin blivit planterad — ett bälte som är fyrtio fot brett och omsluter det yttre stängslet på ett avstånd av hundra alnar — det bältet kan anses som ett slags neutral mark. Det finns inte en kvadrataln där, som ej är försedd med en torped. Vi lade dem på jordytan och strödde ett lager sand över dem. Det är att döma av det yttre en mycket oskyldig trädgård, men om någon sätter spaden i den, får han se på annat.»
»Ni har prövat torpederna?»
»Jag ämnade göra det, men —»
»Men? Det är verkligen ett stort förbiseende att inte underkasta dem —»
»Prov? Jag vet det, men de äro nog bra. Jag lade ut några stycken på landsvägen bortom vårt område och de ha blivit avprovade.»
»Jaså, det förändrar saken. Av vem?»
»Av en kyrklig kommitté.»
»Så vänligt!»
»Ja. Den kom för att befalla oss att svärja kyrkan lydnad. Inte kommo prästerna för att avprova torpederna. De gjorde det av en ren händelse.»
»Avgav kommittén ett utlåtande?»
»Ja, det kan man säga att den gjorde. Det hördes på en mils avstånd.»
»Enhälligt?»
»Ja, så kan det betecknas. Sedan satte jag upp några varningstecken till skydd för andra kommittéer, och några obehöriga ha ej vidare hörts av.»
»Clarence, ni har arbetat oerhört och ni har arbetat väl.»
»Vi hade gott om tid. Det fanns ingen anledning till brådska.»
Vi sutto en stund tysta och tänkte. Men så var mitt beslut fattat och jag sade:
»Ja, allt är i ordning och ingenting felar. Nu vet jag vad jag skall göra.»
»Det vet jag med: sitta och vänta.»
»Nej, min herre, stå upp och slå till.»
»Menar ni vad ni säger?»
»Ja, säkert. Defensiven är inte i min genre, däremot är offensiven det. Det vill säga, när jag har goda kort på hand, två tredjedelar så goda som fiendens. Jaha, vi skola stå upp och slå till. Det är nu vår uppgift.»
»Jag vågar hundra mot ett, att ni har rätt. När börjar föreställningen?»
»Nu. Vi skola utropa republiken.»
»Det kommer onekligen att påskynda sakernas gång.»
»Jag skall få dem att surra, lita på det. England kommer att bli ett getingbo förrän klockan tolv i morgon middag, såvida kyrkans hand ej förlorat sin smidighet — och det veta vi ju, att den inte har. Skriv nu, så skall jag diktera:
Kungörelse.
Detta vare allom veterligt. — Enär kungen dött utan att efterlämna bröstarvinge, blir det min skyldighet att fortfarande utöva den exekutiva myndighet som blivit mig betrodd, tills en regering bildats och satts i verksamhet. Monarkien har fallit, den finnes icke mer. Följaktligen har all politisk myndighet återgått till sin ursprungliga källa — landets folk. Med monarkien dogo även dess skilda bihang. Följaktligen finnes icke mer någon adel, någon privilegierad klass, någon statskyrka. Alla människor ha blivit likar, stå på en och samma nivå och religionen är fri. Härmed proklameras en fri republik, såsom varande ett folks naturliga styrelse när annan myndighet upphört. Det är det brittiska folkets plikt att omedelbart samlas och genom omröstning utse sina representanter samt lämna styrelsen i deras händer.»
Jag skrev »Basen» under kungörelsen och daterade den
från Merlins grotta. Clarence sade:
»Men det säger dem ju var vi äro och uppmanar dem att genast besöka oss.»
»Det är just det som är meningen. "Vi slå — genom kungörelsen — sedan är det deras tur att vara inne. Låt nu sätta och trycka och spika upp det där — jag menar, giv order att det blir gjort. Och har ni sedan ett par bicyklar till reds vid foten av kullen — tjohej, så sätta vi i väg till Merlins grotta!»
»Om tio minuter skall jag vara färdig. Vilken cyklon blir det inte i morgon när den här papperslappen börjar verka!… Det är ett trevligt gammalt slott det här. Jag undrar om vi nånsin mer — men det ska vi inte tala om.»