En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 43

←  Krig

En yankee vid kung Arturs hov av Mark Twain Översättare: Hanny Flygare Slaget på Sandbältet

Ett postskriptum av Clarence  →

FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Slaget på Sandbältet.

I Merlins grotta — Clarence och jag och femtiotvå friska, krya, väluppfostrade, rensinnade unga brittiska gossar. I dagbräckningen skickade jag order till faktorierna och alla de stora verken att inställa arbetet och förflytta sig på tryggt avstånd, enär allt komme att sprängas i luften medelst hemliga minor och »ingen visste när — därför bäst att genast utrymma lokalerna.» Dessa människor kände mig och litade på mitt ord. De skulle utrymma husen utan att ens ge sig tid att bena håret och jag kunde förlägga explosionen till vilken dag jag behagade. Ingen kunde få dem att gå tillbaka på det århundradet, såvida explosionen alltjämt hotade.

Vi fingo vänta en vecka. Inte var det tråkigt för mig, ty jag skrev hela tiden. Under de tre första dagarna avslutade jag arbetet med att förändra min gamla dagbok till denna berättelses form. Det fattades bara ett kapitel eller så vid lag för att föra fram den till den innevarande dagen. Den återstående delen av veckan använde jag till att skriva till min hustru. Jag hade för vana att skriva till Sandy varenda dag, då vi voro ifrån varandra, och nu vidhöll jag denna vana av kärlek till den och henne, ehuru jag naturligtvis ingenting kunde göra för att befordra breven sedan de blivit skrivna. Men det fyllde ut tiden och det var nästan som att tala; det var nästan som om jag sagt: »Sandy, om du och Hallå-Central vore här i grottan, i stället för att jag nu bara har era fotografier, hur roligt skulle vi inte ha!» Och, ser ni, då kunde jag föreställa mig hur den lilla jollrade någonting till svar, stack de små knutna händerna i munnen och sträckte ut sig på rygg i sin mammas knä, under det att modern skrattade och beundrade och tillbad sin lilla flicka och emellanåt kittlade henne under hakan samt kastade in ett och annat ord som svar till mig — och så vidare. Ja, ser ni, jag kunde sitta där i timtal inne i grottan och medelst pennan locka fram de kära bilderna. Det var nästan som om vi varit tillsammans igen.

Naturligtvis hade jag var natt spioner ute för att skaffa mig underrättelser och varje ny rapport kom saken att te sig allt allvarsammare. Härskarorna samlades. På alla vägar och stigar i England redo riddare fram och präster redo med dem för att inge dessa originella korsfarare mod, ty se, det var ju ett kyrkans krig. Hela högadeln såväl som den lägre adeln strömmade till. Detta var vad man kunnat vänta. Vi skulle till den grad tunna ut de där människorna, att folket ej hade annat att göra än att stiga fram i fronten med sin republik och —

En sådan åsna jag var! Mot slutet av veckan började ett stort och avkylande faktum tränga in i mitt huvud: den stora massan av folket hade en enda dag svängt mössorna och hurrat för republiken och så var det slut med det. Kyrkan och hög- och lågadeln gåvo dem en ogillande, en förgörande blick, och de blevo spaka som får! Från den stunden hade de börjat samlas till fållan — det vill säga lägren — och erbjuda sina värdelösa liv och sin värderika ull åt »den rättfärdiga saken». Till och med de män som nyligen varit slavar höllo på »den rättfärdiga saken», förhärligade den, bådo för den och de liksom hela det övriga borgerskapet pladdrade helt sentimentalt om den. Kan man tänka sig sådana nöt i människogestalt, kan man fatta en sådan dårskap!

Ja, nu ljöd det »Död åt republiken!» från alla håll utan undantag. Hela England tågade emot oss! Detta översteg verkligen mina beräkningar.

Jag gav noga akt på mina femtiotvå gossar, granskade deras ansikten, deras gång, deras omedvetna rörelser — ty allt det där är sådant som talar — ett språk oss givet att förråda oss i kvistiga tider, då vi ha hemligheter, som vi vilja dölja. Jag visste, att inom dem, i deras huvuden och hjärtan, skulle det oupphörligt ropa: Hela England tågar emot oss! Jag visste, att den rösten med varje upprepande av de orden skulle kräva allt mera uppmärksamhet och bli allt kraftigare tills de icke ens i sömnen fingo vara i fred för den utan höra drömmarnas svävande gestalter säga: Hela England — Hela England! — tågar emot oss! — Jag visste, att allt detta skulle hända, jag visste att trycket till sist skulle bli så starkt att det skulle framtvinga ett uttalande; därför måste jag ha ett svar i ordning — ett väl valt och lugnande svar.

Jag hade rätt. Den tiden kom. De måste tala. Stackars gossar, det var riktigt ömkligt att se dem, de voro så bleka, så överansträngda, så bekymrade. Först kunde deras taleman knappt finna ord eller röst, men snart fann han båda delarna. Se här vad han sade — och han begagnade det fina, moderna sätt att uttrycka sig, som han lärt i mina skolor:

»Vi ha försökt glömma vad vi äro — engelska gossar! Vi ha försökt att sätta förståndet framför känslan; våra huvuden gilla, men våra hjärtan förebrå oss. Så länge det endast var adeln, endast herremansklassen, endast de tjugufem eller trettiotusen från de senaste krigen kvarlevande riddarna det gällde, voro vi alla av kamma sinnelag, ostörda av varje oroande tanke. Varenda en av dessa femtiotvå ynglingar som stå här framför er sade: De ha valt — det är deras affär. Men tänk! Saken har ändrat sig — hela England marscherar emot oss! O, sir, betänk det! Besinna det! Dessa människor äro våra anhöriga, de äro ben av våra ben, kött av vårt kött, vi älska dem — bed oss icke förstöra vår nation!»

Nu ser man hur bra det är att se framåt och vara färdig att möta en sak när den kommer. Om jag inte förutsett detta och varit beredd, skulle gossen ha pratat omkull mig. Men jag var beredd. Jag sade:

»Mina gossar, I haven hjärtat på rätta stället, I haven tänkt hedrande tankar, I haven utfört hedrande handlingar. I ären engelska gossar, I skolen förbliva engelska gossar och den benämningen skolen I bevara utan vank. Gören er inga andra bekymmer, varen vid gott mod och betänken detta: när hela England marscherar emot oss, vilka utgöra avantgardet? Vilka skola enligt krigets enklaste lagar marschera i täten? Svaren mig på det!»

»De harneskklädda riddarnas beridna skara.»

»Mycket rätt. De räkna 30,000 man och deras led täcka hela tunnland. Betänken att inga andra än de skola nå sandbältet! Då uppstår förfäran. Strax därefter kommer den civila massan i eftertruppen att retirera för att uppsöka andra stridspunkter. Endast män av högadeln och herreklassen äro riddare och efter den episoden komma endast de att stanna och dansa efter vår musik. Det är absolut säkert att vi ej komma att strida mot några andra än dessa trettiotusen riddare. Talen nu och det må bli som I bestämmen. Skola vi undvika bataljen, retirera från fältet?»

»Nej!!!»

Ropet var enhälligt och kraftigt.

»Ären I — hur skall jag säga? — ären I rädda för dessa trettiotusen riddare?»

Detta skämt framkallade ett gott skratt, gossarnas oro försvann och de gingo helt glatt till sina poster. De voro förtjusande de där femtiotvå! Och vackra som flickor voro de också.

Nu var jag beredd att möta fienden. Må den stundande dagen komma! Den skall finna oss på däck.

Och den kom ganska snart. I dagningen trädde mannen, som höll vakt i inhägnaden, in i grottan och anmälde, att en rörlig svart massa visade sig vid horisonten och att ett ljud hördes som han trodde var regementsmusik. Frukosten var nyss färdig; vi slogo oss ned och förtärde den.

Sedan det var gjort, höll jag ett litet tal till gossarna och skickade därefter ut en avdelning under Clarences befäl att bemanna batteriet.

Nu steg solen upp och skickade sin oskymda glans över landet och vi sågo en väldig skara långsamt närma sig med den jämna kraft och rakliniga front som utmärka havets våg. Närmare och närmare kom den, mer och mer sublimt imponerande blev anblicken. Ja, det såg ut att vara hela England. Snart kunde vi se de otaliga baneren vaja och så träffade solstrålarna de oräkneliga harnesken och kommo dem att blixtra. Ja, det var en skön syn. Jag hade aldrig sett någonting med den jämförligt.

Till sist kunde vi urskilja detaljerna. Alla de främre leden — och de voro många — bestodo av rytteri — plymascherade riddare i glänsande rustningar. Plötsligt hörde vi dånande trumpetstötar, den långsamma marschen övergick till galopp och så — ja, det var underbart att skåda! Framåt brusade den väldiga kavallerivågen — den närmade sig sandbältet — jag kunde inte andas; allt närmare och närmare kom den — den gröna gräsremsan på andra sidan om det gula bältet smalnade mer och mer — blev som ett band framför hästarna och — försvann under deras hovar. Du store sankt Antonius! Nu sköt hela fronten med ett åsklikt brak upp mot skyn och blev till en virvlande storm av trasor och «smulor, och utefter marken låg en tjock bank av rök, som för vår åsyn dolde vad som fanns kvar av den beridna hären.

Nu var tiden inne för den andra manövern i fälttåget. Jag tryckte på en knapp och skakade loss Englands ben från dess ryggrad.

Vid den explosionen sprungo alla våra stolta faktorier i luften och försvunno från jorden. Det var skada, men det var nödvändigt. Vi kunde omöjligt låta fienden vända våra egna vapen emot oss:

Nu följde en av de tråkigaste kvartstimmar jag någonsin upplevat. Vi. väntade i tyst enslighet, omslutna av våra metalltrådscirklar samt av en tät rökvall utanför dessa. Vi kunde icke se över vallen och inte heller genom den. Men till sist började den att så småningom skingras och efter ännu en kvart var landet klart och vi kunde tillfredsställa vår nyfikenhet. Ingen levande varelse fanns inom synhåll! Vi blevo nu varse, att våra försvarsverk blivit förstärkta. Dynamiten hade sprängt ett mer än hundra fot brett dike omkring oss och uppkastat en över tjugufem fot hög bank på ömse sidor därom. Vad manspillan beträffar, var den häpnadsväckande. Därtill kom, att den icke kunde beräknas. Vi kunde naturligtvis icke räkna de döda, emedan de icke existerade som individer utan bara som en homogen röra med tillsatser av järn och knappar.

Intet liv förmärktes, men i de bortre leden måste ha funnits åtskilliga sårade, som burits från fältet under skydd av rökvallen. Bland de andra uppstod säkert illamående — det gör det alltid efter en dylik katastrof. Men några förstärkningar skulle icke höras av. Detta var det engelska ridderskapets sista egentliga anlopp. Det var allt som fanns kvar av detta stånd efter de senaste förintande krigen. Jag var således fullt berättigad till att antaga, att den riddarstyrka som framdeles kunde uppställas mot oss skulle bli helt obetydlig. Jag utfärdade därför till min armé en lyckönskan av följande lydelse:

»Soldater, I den mänskliga frihetens och likställighetens förkämpar! Er general lyckönskar er. I sin styrkas stolthet och sitt ryktes fåfänglighet drog en förmäten fiende emot er. I voren beredda. Drabbningen var kort och å er sida ärorik. Enär denna stora seger vunnits utan ringaste förlust, står den utan motbild i historien. Så länge planeterna fortfara att kretsa i sina banor, skall Slaget vid Sandbältet fortleva i människornas minne

Basen.»

Jag läste upp det mycket väl och belönades med ett för mig särdeles tillfredsställande bifall. Jag tillade därefter följande:

»Kriget med den engelska nationen som nation är nu till ända. Nationen har retirerat från slagfältet och kriget. Innan den kan förmås att återvända, är kriget slut. Detta fälttåg är det enda som kommer att utkämpas. Det blir kort — det kortaste i historien. Det är även det mest livförgörande, om man ser saken från ståndpunkten av de fallnas proportion till de krigförandes antal. Vi ha slutat med nationen och ha hädanefter endast att skaffa med riddarna. Engelska riddare kunna dödas, men de kunna icke besegras. Vi veta vad vi ha att vänta. Så länge en enda av dessa män lever, är vår uppgift icke fullbordad, kriget icke slut. Vi skola döda dem alla.» — Högljudda och långvariga bifallsyttringar —

Jag utställde vakt på de av dynamitexplosionen uppkastade vallarna — det vill säga jag skickade dit ett par pojkar, som skulle hålla utkik och säga oss när fienden åter blev synlig.

Därefter skickade jag en ingenjör och fyrtio man till en punkt strax bortom vår linje åt söder för att där ge annan riktning åt en från bergen kommande bäck och bringa den inom vår linje och under vårt förfogande, ledande den så att jag i händelse av behov genast kunde begagna den. De fyrtio männen voro fördelade på två arbetslag, om tjugu man vartdera, och skulle avlösa varandra varannan timme. På tio timmar var arbetet utfört.

Det var skymning nu och jag drog in mina piketer. Den gosse, som haft utkik åt norr, rapporterade ett läger, dock synligt endast genom kikare. Han berättade också, att några riddare letat sig fram åt vårt håll och drivit en del boskap över våra linjer, men att riddarna själva icke kommit oss särdeles nära. Detta var vad jag väntat. De kände sig för, ser ni, de ville veta, om vi åter skulle anlita den där förgörande elden. Kanske skulle de bli djärvare på natten. Jag trodde mig veta vilken plan de skulle tillgripa, emedan det var just vad jag själv skulle ha gjort om jag varit i deras ställe och lika okunnig som de. Jag nämnde det till Clarence.

»Jag tror ni har rätt», sade han. »Det ligger närmast för dem att försöka.»

»Om de göra det», sade jag, »äro de förlorade.»

»Ja visst.»

»De ha i så fall ingen möjlighet att undkomma.»

»Nej, det ha de naturligtvis inte.»

»Det är hemskt, Clarence. Det vore ju stor synd.»

Saken oroade mig till den grad, att jag inte fick någon frid utan bara tänkte på den. För att lugna mitt samvete avfattade jag till sist följande skrivelse till riddarna:

»Till den högvälborne befälhavaren över Englands upproriska ridderskap. I striden förgäves. Vi känna er styrka — om det ordet här kan användas. Vi veta, att I på sin höjd mot oss kunnen uppställa tjugutusen riddare. Därför haven I icke den allra ringaste utsikt till seger. Betänken eder! Vi äro väl rustade, väl befästa och vårt antal uppgår till 54. Femtiofyra vad? Män? Nej, huvuden — de skarpaste i världen, en styrka mot vilken den rent animala kraften ej har mera utsikt att lyckas än havets svallande vågor ha hopp att omintetgöra Englands granitfästen. Vi erbjuda eder en utväg och denna är den sista: Sträcken vapen! Underkasten eder utan förbehåll Republikens välde och allt skall förlåtas.

(Signerat)

Basen.»

Jag läste upp det för Clarence och sade, att jag ämnade skicka över det med en fredsflagga. Han skrattade så där sarkastiskt som han brukade och sade:

»Det tyckes vara er alldeles omöjligt att riktigt inse hurudana de där högadliga riddarna äro. Låt oss spara in både tid och besvär. Låtsa att jag är befälhavaren för de där riddarna. Ni bär fredsflaggan. Närma er, framför ert ärende och jag skall svara er.»

Jag gjorde honom till viljes. Jag närmade mig under en inbillad vakt av fredens soldater, tog fram papperet och läste upp det. Till svar slog Clarence papperet ur min hand, krökte med förakt på läppen och sade helt övermodigt:

»Hugg det där djuret i stycken och återsänd honom i en korg till den lågbördiga skurk, som skickat hit honom. Något annat svar har jag inte att gel»

Hur tom förefaller icke en teori ställd mot ett faktum! Och detta var helt enkelt ett faktum. Det var på pricken vad som skulle ha hänt, det kom man inte ifrån. Jag rev sönder papperet och förpassade min olämpliga sentimentalitet till en långvarig vila.

Och nu till verket. Jag prövade de elektriska signalerna mellan Gatlingplattformen och grottan och de befunnos riktiga; jag prövade flera gånger de signaler som behärskade stängslen — dessa voro så beskaffade, att jag kunde bryta och förnya den elektriska strömmen till varje stängsel, alldeles oberoende av de övriga. Jag ställde bäckledningen under tre av mina bästa gossars uppsikt och dessa gossar skulle byta ut varandra i tvåtimmarsvakter hela natten och snabbt lyda min signal, i händelse jag komme att ge den — tre revolverskott tätt på varandra. Skiltvaktposteringen drogs in för natten och ingen dödlig syntes inom inhägnaden. Jag befallde, att det skulle hållas tyst i grottan och. att det elektriska ljuset skulle skruvas ned till det minsta möjliga.

Så fort det blivit riktigt mörkt, avstängde jag strömmen från alla stängslen och trevade mig ut till vallen på vår sida av det stora dynamitdiket. Jag kröp upp till toppen och låg där i smörjan på sluttningen och spejade. Men det var så mörkt, att man ingenting kunde se. Icke heller några ljud förnummos. Tystnaden var dödslik. Visserligen förekommo de vanliga nattljuden — nattfåglarnas flaxande, insekternas surr, en och annan hunds skällande långt bort i världen samt ett sakta råmande då och då, men dessa ljud bröto icke tystnaden, de betonade den och förlänade den till på köpet ett visst vemod.

Efter en liten stund upphörde jag att speja, ty det blev beckmörkt, men jag lyssnade uppmärksamt för att uppfånga varje misstänkt ljud. Jag ansåg nämligen, att jag bara behövde vänta, så kom det nog. Men jag fick vänta länge. Till sist förnam jag vad man skulle kunna kalla skymtar av ljud — dovt metalliskt ljud. Jag spetsade öronen och höll andan, ty just detta var vad jag väntat på. Ljudet tilltog och närmade sig, kommande från norr. Bäst det var hörde jag det i jämnhöjd med mig, på toppen av den motliggande banken, på ett avstånd av minst hundra fot. Och så tyckte jag mig se en rad av svarta punkter sticka upp över brynet — människohuvuden? Det visste jag inte; kanhända var det ingenting alls. Man kan inte lita på ögonen när inbillningskraften råkat ur jämvikten. Emellertid blev frågan snart avgjord. Jag hörde hur det metalliska ljudet sänkte sig nedåt diket. Det tilltog, spred sig och försåg mig med ett oförtydbart faktum: en väpnad skara hade slagit sig ned i diket. Ja, de där människorna tänkte bereda oss en liten överraskning i form av oväntat besök. Nöjet skulle väl börja i dagningen, kanske förr.

Och nu trevade jag mig tillbaka till den inhägnade platsen. Jag hade sett nog. Jag gick till plattformen och signalerade att strömmen skulle riktas på de båda inre stängslen. Sedan gick jag in i grottan och fann där allt i sin ordning — ingen vaken utom den som hade vakten. Jag väckte Clarence och sade honom, att det stora diket höll på att fyllas av män och att jag trodde, att alla riddarna i kår dragit emot oss. Jag hade fått för mig, att så fort det led mot dagningen, kunde vi vänta, att de i diket gömda tusentalen skulle svärma upp över banken för att angripa oss, i hack och häl följda av hela hären.

Clarence sade:

»De komma nog att i mörkret utsända en och annan spejare för att anställa förberedande iakttagelser. Varför inte lossa ledningen från det yttersta stängslet och låta dem försöka?»

»Det har jag redan gjort, Clarence. Har ni nånsin sett mig ogästvänlig?»

»Nej, ni har ett gott hjärta. Jag skulle vilja gå—»

»Och be dem vara välkomna? Jag följer med.»

Vi gingo över den inhägnade platsen och lade oss sedan mellan de båda inre stängslen. Till och med den svaga belysningen i grottan hade något rubbat vår synförmåga, men snart redde vi oss förträffligt. Förut hade vi måst känna oss för, men nu kunde vi se stängselstolparna. Vi började ett framviskat samtal, men plötsligt avbröt mig Clarence och sade:

»Vad är det där?»

»Vad menar ni?»

»Det där, vet jag.»

»Vad och var?»

»Där, ett litet stycke bortom er — det är någonting mörkt — några otydliga konturer, som teckna sig mot andra stängslet.»

Jag såg och han såg. Jag sade:

»Kan det vara en karl, Clarence?»

»Det tror jag inte. Om ni ser, så tycks det vara — nej, det är ju en karl — som stöder sig mot stängslet.»

»Ja, visst är det det. Låt oss gå och se efter.»

Vi kröpo fram på händer och knän tills vi kommit föremålet mycket nära och då sågo vi upp. Jo, visst var det en karl — en dunkel stor gestalt i rustning stod där med båda händerna på den övre tråden — och naturligtvis luktade det bränt kött. Stackars karl — stendöd utan att veta vad som vållat smärta och död. Han stod där som en staty — alldeles orörlig, blott hjälmbusken vajade litet i nattvinden. Vi reste oss upp och sågo på honom genom visirets galler, men anletsdragen voro så skuggade att vi inte. kommo underfund med om vi kände honom eller icke.

Vi hörde dämpade ljud, som kommo närmare och vi sjönko till marken där vi stodo. Vi urskilde svagt ännu en riddare; han kom försiktigt smygande och kände sig för med händerna. Han var nu så nära oss att vi sågo hur han räckte ut handen, fick tag i en övre tråd, böjde sig och kröp in över den lägre tråden. Nu kom han fram till den första riddaren — och ryckte till då han fick se honom. Han stod stilla ett ögonblick, säkert undrande varför inte den andre gick vidare, och så sade han med låg röst: »Vi står du här och drömmer, min gode sir Mar —» han lade handen på den dödes axel — utstötte ett svagt klagorop och föll ned död. Dödad av en död man — förstår ni — dödad av en död vän. Det låg någonting förfärligt i detta.

Dessa ottfåglar kommo smygande efter varandra i vår närhet med fem minuters mellantid under en halvtimme. De buro intet mordvapen utom sina svärd. I regeln buro de det dragna svärdet i handen, räckte ut det och funno på så sätt metalltråden. En och annan gång sågo vi en blå gnista när riddaren som orsakat den var så långt borta att vi icke kunde se honom. Vi visste i alla fall vad som hänt. Stackars riddare! Han hade med sitt svärd vidrört en laddad tråd och dödats av strömmen. Vi hade korta mellanrum av bister tystnad, avbrutna med sorglig regelbundenhet av slamret då en järnklädd man föll. Och detta fortfor ganska länge och det var ganska kusligt i mörkret och ensligheten.

Vi kommo överens om att göra en rond mellan de inre stängslen. För bekvämlighetens skull valde vi nu att gå upprätt. Vi antogo, att om man såg oss, skulle man taga oss för vänner snarare än för fiender och i alla händelser skulle vi vara utom räckhåll för svärden. Några spjut tycktes dessa herrar icke ha med sig. Det var en ganska egendomlig promenad. Överallt påträffades döda män utanför andra stängslet, inte klart synliga men i alla fall synliga, och vi räknade femton sådana där statyer — jag menar döda riddare, som stodo med händerna mot den övre tråden.

En sak tycktes klart bevisad och det var, att vår ström var så stark att den dödade, innan offret hunnit skrika till. Efter en liten stund hörde vi ett dämpat och tungt ljud och i nästa ögonblick gissade vi vad det var. Det var ämnat till en överraskning i massa. Jag viskade till Clarence, att han skulle gå och väcka armén samt tillsäga den att stanna i grottan, avvaktande vidare order. Han kom snart tillbaka och vi stodo vid det inre stängslet och sågo den tysta blixten utföra sitt hemska verk på den svärmande skaran. I detalj urskilde man föga, men han iakttog hur en svart massa staplades upp bakom det andra stängslet. Den ständigt växande högen bestod av döda män! Vårt läger omslöts nu av en fast mur av döda — ett bålverk, ett bröstvärn av lik, skulle man kunna säga. Någonting särdeles hemskt låg i frånvaron av människoröster. Inga maningsrop, inga anskri. Som det varit deras mening att överraska oss, hade dessa män färdats så tyst som möjligt och så fort ett led hunnit så nära målet att det varit lämpligt att höja ett anrop, hade riddarna vidrört den olycksbringande tråden och fallit utan att ge ett ljud ifrån sig.

Nu skickade jag en ström genom tredje stängslet och nästan omedelbart därefter en genom det fjärde och femte, så hastigt fylldes tomrummen. Nu ansåg jag stunden inne för min klimax. Jag trodde, att hela hären gått i vår fälla. I alla händelser var det på tiden att undersöka saken. Jag tryckte följaktligen på en knapp och tände femtio elektriska solar vid randen av vår brant.

Du store, vilken syn! Vi omslötos av tre murar av döda män. Alla de andra inhägnaderna voro så gott som uppfyllda med levande, som försiktigt arbetade sig fram mellan trådarna. Det plötsliga skenet förlamade dessa skaror, ja, så gott som förstenade dem av bestörtning. Jag hade nätt och jämnt ett ögonblick på mig att draga fördel av deras orörlighet och jag lät det icke gå förlorat. Ser ni, i nästa ögonblick skulle de åter kommit till besinning, börjat jubla, rusat framåt och mina metalltrådar skulle ha slitits sönder; men detta förlorade ögonblick berövade dem för alltid alla möjligheter; innan det korta tidsmåttet lupit ut, förde jag den elektriska strömmen genom alla stängslen och hela hären föll död till jorden. Den gången kunde man höra jämmern. Den gav uttryck åt elva tusen människors koncentrerade dödskval. Den svällde med gripande patos ut i natten.

En blick sade mig, att återstoden av den fientliga styrkan — möjligen uppgående till tio tusen man — befann sig mellan oss och det omgivande diket och trängde fram till angrepp. Följaktligen hade vi dem alla i vårt våld, hade dem oåterkalleligt. Stunden var kommen för tragediens tredje akt. Jag avsköt de tre revolverskotten, vilket betydde:

»Släpp på vattnet!»

Och nu hördes ett starkt brus och i nästa minut störtade den från bergen kommande bäcken genom det stora diket och förvandlade det till en hundra fot bred och tjugufem fot djup flod.

»Ställen er vid kanonerna, mina män! Öppnen eld!»

De tretton kulsprutorna började nu spy död över de tio tusen olyckliga. De ryckte till, höllo stånd ett ögonblick mot den förödande elden, men bröto därefter leden och drevos mot diket som agnar för vinden. Fullt en fjärdedel av styrkan nådde aldrig toppen av den höga banken; de andra tre fjärdedelarna nådde den men tumlade över och drunknade.

Tio minuter efter sedan vi börjat skjuta var allt väpnat motstånd tillintetgjort, fälttåget slut och vi femtiofyra herrar över England. Tjugufem tusen man lågo döda omkring oss.

Men hur förrädisk är ej lyckan. Efter en liten stund, kanske var det en timme, hände genom mitt förvållande någonting — men jag har ej mod att skriva om det. Må berättelsen sluta här.

---