En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 44
| ← Slaget på Sandbältet |
|
Ett slutligt P. S. av M. T. → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Ett postskriptum av Clarence.
Jag, Clarence, måste skriva det i hans ställe. Han föreslog att vi båda skulle gå och se efter om någon hjälp kunde bibringas de sårade. Jag var mycket emot det förslaget. Jag sade, att om de voro många, kunde vi göra så litet för dem och dessutom vore det oklokt att våga oss ut ibland dem. Men han lät sällan avleda sig från en fattad föresats. Vi avstängde alltså den elektriska strömmen från stängslen, försågo oss med eskort, klättrade över de omslutande murarna av döda riddare och gingo ut på fältet. Den första av de sårade som anropade oss om hjälp satt med ryggen stödd mot en död kamrat. Då Basen böjde sig ned över honom och talade till honom, kände mannen igen Basen och stack honom med en kniv. Den riddaren var sir Meliagraunce, vilket jag upptäckte då jag slet av honom hjälmen. Han kommer ej mer att be om hjälp.
Vi buro Basen till grottan och skötte på bästa sätt om hans sår, som inte var mycket farligt. Härvidlag hade vi hjälp av Merlin, fastän vi inte visste det. Han var förklädd till kvinna och såg ut som en gammal hederlig kära mor. Under denna förklädnad, med brunfläckigt ansikte och slätrakat skinn, hade han några dagar efter sedan Basen blivit sårad kommit till oss och erbjudit sig att bli vår kokerska. Den föregivna kvinnans anhöriga sades ha begivit sig till vissa nya läger, som fienden formerat och själv var hon nära att svälta ihjäl. Basen hade dittills repat sig ganska bra och roat sig med att avsluta sin berättelse.
Vi voro glada att ha fått denna hjälp, ty det var ont om tjänare. Ser ni, vi voro i en fälla — i en fälla som vi själva gillrat. Stannade vi där, skulle våra döda döda oss, och lämnade vi våra förskansningar, voro vi ej längre oövervinneliga. Basen insåg detta och det gjorde vi alla. Om vi kunde begiva oss till något av de där nya lägren och på något sätt kompromissa med fienden — ja visst, men Basen kunde inte göra det och inte jag heller, ty jag var en av de första som insjuknade till följd av den giftiga stank, som de döda spridde omkring sig. Andra insjuknade och åter andra. I morgon —»
I morgon. Nu är den dagen kommen och med den slutet. Vid midnattstid vaknade jag och såg hur den där häxan gjorde besynnerliga strykningar över Basens huvud och ansikte och jag undrade, vad det skulle betyda. Alla utom dynamovakten lågo försänkta i sömn. Intet ljud hördes. Kvinnan upphörde snart med sina hemlighetsfulla tokerier och gick på tå mot dörren.
»Stopp!» ropade jag. »Vad har ni haft för er?»
Hon stannade och sade i en ton av elak tillfredsställelse.
»I voren segrare; I ären besegrade! Dessa andra förgås ― så även I. I skolen alla dö på denna plats — alla utom han. Han sover nu — och skall sova i tretton århundraden. Jag är Merlin!»
Och så överväldigades han till den grad av ett fånigt skratt, att han raglade omkring som en drucken och fick bäst det var tag i en av de elektriska trådarna. Än står han där med gapande mun; det ser ut som om han skrattade än. Jag förmodar, att hans ansikte kommer att bibehålla detta förstenade skratt tills kroppen blir till stoft.
Basen har ej rört på sig — sover som en stock. Vaknar han inte i dag, så förstå vi vad slags sömn det är, och hans kropp skall då bäras till ett ställe i en av grottans avlägsnaste nischer, där ingen skall finna eller vanhelga den. Vad oss andra beträffar — ja, så ha vi kommit överens om att i händelse någon av oss med livet kommer härifrån, skall han här anteckna detta faktum och plikttroget gömma detta manuskript bredvid Basen, vår kära gamla chef, vars tillhörighet det är, vare sig han lever eller är död.
(Slut på manuskriptet.)