Eriksvisan - Ett fornsvenskt qväde, behandlat i språkligt avseende
av Carl Säve

Inledning
Eriks-Visan efter Schroderi text  →


[ 1 ]I Sverige, som af de trenne Skandinaviska hufvudlanden kanske har minst qvar af fornminnen i skrift, bör man med så mycket större sorgfällighet uppsöka och från förgängelse bevara det lilla, som kan finnas. Tiden är ock nu sådan, att han uppmanar till studerande af och kärleksfull vördnad för det uråldriga och ursprungliga hos hvarje folk. I det gamla Sverige hafva ock lärde i förra tider med lika stor ifver som framgång vinnlagt sig om dylika forskningar i såväl landets fornhäfder som språk. Häfdeforskningen har äfven allt intill närvarande tid utgjort en af den Svenska vetenskapens glanspunkter; den Nordiska språkforskningen har deremot under den sednare tiden icke haft att glädja sig åt så många idkare, förr än just nu på de sista åren, då genom några nitiske mäns förtjenstfulla bemödanden det Svenska Fornskrift-Sällskapet blifvit bildadt i Stockholm och med rastlös verksamhet börjat utgifva sina Samlingar, hvaraf intill nu 3:ne delar i 9 häften, inom fyra år, utkommit, och hvarigenom en mängd förut outgifna, särdeles i språkligt afseende vigtiga handskrifter blifvit för forskaren åtkomliga och bevarade för efterverlden. Skulle man våga ställa en önskan till de män, som visserligen i alla fall på sina arbeten icke sparat någon möda, så vore det att för framtiden de texten åtföljande ordalistorna blefve något fullständigare behandlade. Men äfven om en kanske ändå alltför mycket upptagen tid icke skulle tillåta detta, så är språkvännens erkänsla i alla fall icke mindre varm för hvad som redan åstadkommits.

Det är för att i någon ringa mon bidraga till den Svenska språkforskningens fromma, som jag här gjort [ 2 ]ett försök att behandla ett fornsvenskt qväde, den så kallade Eriks-Visan; således närmast med afseende på språket, hvartill jag också nödgats att förnämligast hålla mig i anseende till rummets inskränkthet. Att betrakta visan från historisk synpunkt måste således uppskjutas till den kommande tiden, i fall lägenhet dertill kommer att gifvas.

Det gamla qvädets innehåll är i korthet följande: Erik den förste var konung, eller Erik var den förste konung (visans tolkare äro oense om, hvilkendera af dessa tydningar är den rätta), i Götalanden; han var en bragdrik och hugstor man i krigets och fredens idrotter. Han tålde icke de vrångsinnte, men älskade de vise, och derför varder han beständigt fräjdad. Ett annat land fanns någorstädes söderut med namnet Vætala eller Vætal, hvarest ingen ännu odlade jorden; dit sände k. Erik en flock Götar, likväl utan att gifva dem någon särskild konung. Uti Eriks rike funnos ock månge lagbrytare och desse dref han ut till det nya landet. Sålunda sände han dem till Söderlandet, hvilket de först började uppodla och bebygga, och tillika med dem en klok man, som skulle upprätthålla lag och rätt bland befolkningen. Så lefde desse nu en lång tid under höfdingars välde, till dess Göta-konungen Humle, satte sin son Dan till konung öfver dem. Denne var lik sin fader och lärde sig snart hans egenskaper, och efter honom fick Danmark sitt namn. Då det nya landet likväl var litet, så måste nybyggarne städse stå i beroende af moderlandet och tordes intet företaga på egen hand. Derföre bör också Dana-konungen väl betänka, om det icke, med evigt bestående rätt och på goda skäl, är Danernes plikt att städse gälda skatt åt Göta-konungen. — Det vill nästan synas som om visan af ålder skulle hafva slutat med 9:de strofen, samt att den 10:de först sednare i Svenskt interesse blifvit tillagd, sedan striden mellan Daner (Danskar) och Götar (? Sveo-Götar, Svenskar) om [ 3 ]öfverväldet i Norden uppkommit, för att hos de förre riktigt inprägla det förhållande af underdånighet, hvaruti de böra stå till de sednare. Det misstänkta ordet ”plicht” och förändringen från ”Vätalum” till ”Danamull” i omqvädet, synas också hänvisa på något främmande och yngre.

Eriks-Visan har haft det egna ödet att först blifva bekantgjord i Latinsk öfversättning, samt att det Svenska originalet först omkring två tredjedels århundrade derefter såg ljuset. Den siste katholske erkebiskopen i Sverige, den lärde Johannes Magnus, var den, som först utgaf qvädet på Latin i prydlig sapphisk och adonisk vers uti sin Historia de omnibus Gothorum Sveonumque Regibus, hvilken historia af den biltoge författaren fulländades redan år 1540, men likväl icke utkom förr, än 10 år efter hans död, 1554 i Rom. Eriks-Visan återfinnes der på ss. 27, 28 och det säges uttryckeligen, att till grund för öfversättningen ligger en svensk sång, som på den tiden var allkänd i hela Sverige[1].

Den svenska urskrift af Eriks-Visan, som vi nu besitte, står att läsa uti Jo. Magni Swea ock Götha Crönika — — vthtålkat aff Erico Schrodero; Stockh. 1620, ss. 9, 10. Näst framför Er.-Visan, ss. 8, 9, har Joh. Magni latinska öfversättning oförändrad blifvit aftryckt, hvarvid likväl den åttonde strofen blifvit öfverhoppad, så att stroferna tillsammans blott äro nio; men såväl i den ursprungliga Latinska som i Schroderi Svenska qväde äro stroferna eljest tio till antalet och hvarandra motsvariga. Anställer man en jemförelse mellan [ 4 ]den Latinska Eriks-Visan och den Svenska, så blifver det äfven genast tydligt, att den förra är en öfversättning af den sednare och icke tvärtom. Den Latinske tolkaren tyckes nämligen af de kortradiga klassiska versstroferna, inom hvilka han skulle inpressa lika många Svenska med vida längre rader, blifvit nödgad att här och der göra åtskilliga uteslutningar; så är t. ex. den troligen förderfvade 4:de raden i 2:dra str. ”Twi mun han uk frägderu niuta” alldeles förbigången. Likaledes finnes icke omqvädet någorstädes återgifvet, förmodligen emedan slika periodiska omtagningar voro alldeles oklassiska. Med ett ord: öfversättningen kan åtminstone sägas vara ganska fri, samt så obestämd och sväfvande, att man nästan alltid blifver utan all afgörande upplysning just på de ställen, der man, i anseende till dunkelheter i det Svenska originalet, mest vore i behof deraf. En annan fråga blifver om öfversättaren haft för sig en något olika redaktion af originalet, eller om han just haft det samma, som Schroderus upptager. Detta blir naturligtvis nu omöjligt att afgöra; men troligen har det sednare varit fallet, ty olikheterna äro i alla fall icke större, än att de kunna förklaras af ofvan uppgifne grunder. Emellertid kan det icke vara nödvändigt att här upptaga ett ändock alltför knappt utrymme med aftryckande af den Latinska tolkningen, hvilken enhvar kan uppsöka på det angifna stället i Joh. Magni Historia.

Men det finnes ännu tvänne andra, ehuru fragmentariska, yngre uppteckningar på Svenska af Eriks-Visan. Den första är af Ol. Verelius införd i hans noter till Hervarar Saga, Upsala 1672, ss. 112, 113; men här finnes endast trenne af Schroderi tio strofer, näml. den l:sta, 4:de och 6:te. Han säger sig kanna flere dithörande, ”alibi commodius exponenda,” men upptog endast dem, som angingo Viternas öfverflyttning till Vitaslet. De anförda stroferna äro i allt nästan de samma som Schroderi; likväl förekomma smärre olikheter, som göra [ 5 ]det osäkert, huruvida icke Verelius skulle kunna haft tillgång till en då ännu qvarvarande handskrifven, något skiljaktig, uppteckning af originalet. Besynnerligt, nästan otroligt, måste det i alla fall synas, att denne nitiske forskare icke skulle hafva kännt Schroderi tryckta text: men han nämner intet derom och olikheterna finnas. Troligen har han, jemte Schroderi text, egt tillgång till en äldre handskrift, hvilken han föredragit att följa. Det är nämligen icke troligt, att han egenmäktigt skulle hafva gjort några förändringar i sjelfva meningen, ehuru vissa Islandismer i språkformen kunna hafva härflutit ifrån hans lärda hand.

Den andra yngre uppteckningen finnes införd i Scriptores Rerutn Svecicar., I. 1, s. 240, och är hemtad från en af Joh. Hadorph år 1690 färdig-redigerad upplaga af Den gamla Svenska prosaiska Krönikan, hvilken likväl aldrig hann utkomma. Detta fragment utgöres likväl icke af mer än två strofer (Schroderi 1:sta och 4:de), hvilka, några små bokstafs-olikheter afräknade, äfven nära nog öfverensstämma med Schroderi text. Det märkvärdigaste med denna uppteckning är likväl, att Hadorph säger att denna visa ännu på hans tid (omkring år 1690) var bekant och söngs af allmogen i Vestergötland och Dalsland (”Hadorphius — — adfert cantilenam, quam adhuc in Vestrogothia et Dalia plebeii homines canunt,” Script. Rer. Svec. anf. st.); således hade af detta märkeliga fornqväde, som ännu fanns handskrifvet och upptecknades af Joh. Magnus före 1526 och derefter af Schroderus 1620, ja, ännu 1672 af Verelius, tillika bibehållit sig ett par verser i folkets mun såsom folkvisa ända till år 1690; — ett slående bevis på folkminnets trohet i fordna tider!

Denna visa förtjenar också verkeligen namnet fornqväde. Ty ej allenast Joh. Magni vittnesbörd, att dessa sånger voro ”ab antiquissimo æuo ædita”, och Verelii, som kallar dem ”carmina vetusta”, bevisar deras höga [ 6 ]ålder; utan den Mindre och äldsta Rimkrönikans beskrifning på den samme kon. Erik kan icke vara något annat, än ett kort sammandrag af just denna vår Eriks-Visa, eller åtminstone äro de bägge hemtade från samma uråldriga källa. Den Mindre Rimkrönikans ord (Hadorphs upplaga, Stockh. 1674; s. 2) äro dessa:

Konung Erick.

Jagh war förste Konung i Giöthaland redh[2],
Ta bodde ingen i Skane eller Wetalaheedh,
Jagh lot them först byggia och vptaga,
Ty bör them skatta Göthom alle daga:
The Öya hette tha Wetalaheyde[3] alla
Som nu man Siäland, Möön, Fiwn[4], Laland och Falster kalla,
— — — — — — — — — —”

Visans språk bör således vara ganska ålderdomligt, och det är så också, ehuru det är naturligt, att en sång, som kanske under århundraden endast lefvat på folkets läppar, till någon del måste hafva undergått förändringar allt efter som folkets eget tungomål förlorade i fornskap. Tiden, när visan först upptecknades i skrift, blifver naturligtvis nu alldeles omöjlig att bestämma. Men vissa inre bevis tyckas dock gifva vid handen, att detta allra först skett med runor. Bland dessa, visserligen svaga, kännetecken skulle kunna nämnas, den ofta förekommande stafningen med vokalerna i och u, der man skulle vänta sig finna e och o, t. ex. In, partik., sedan en, enn; medhir, sedan medher, meðr; uk, muni, plughin, sedan ok, monde, ploghin el. ploghen; samt vidare de ofta förekommande enkla konsonanterna, der man skulle väntat dubbla, t. ex. quit, snielt, fultaka i st. f. quitt, sniellt, fulltaka, m. m. Mycket tyckes dock derjemte tala häremot; men man far väl äfven skrifva något på sednare afskrifvares räkning. För [ 7 ]denna sinnrika förmodan, liksom för flere andra värdefulla upplysningar, har jag att tacka Hr Geo. Stephens, denne genom sina omfattande och lyckliga forskningar, särdeles i Nordens fornspråk och fornseder, af Sveriges litteratur så högt förtjente Engelsman. Stephens är också den, som allra först ledt min tanke på detta urgamla Svenska qväde, och som uppmuntrat mig att behandla det i språkligt hänseende. Han antager, att Eriks-Visan under sin närvarande form är upptecknad åtminstone i trettonde århundradet, men såsom troligen sammansatt långt förut, och det på grund af ännu äldre traditioner; — ett omdöme, som jag fullkomligt delar.

Vid närvarande försök till den stundom rätt mycket förderfvade textens återställelse, har afseende så mycket som möjligt blifvit fästadt på ofvannämnda omständigheter, och det har gjorts till en sträng regel, att icke utom i högsta nödfall företaga någon mera ingripande förändring med något af originalets ord, och läsaren finner i sådana fall skälen dertill framlagda uti de åtföljande anmärkningarna.

För att sätta läsaren i tillfälle att med sin uppmärksamhet allt igenom kunna följa sättet, på hvilket tolknings-försöket blifvit verkstäldt, har arbetet blifvit anordnadt sålunda:

  1. Ett ordagrannt aftryck af Schroderi text till Eriks-Visan;
  2. Försök till denna texts återställelse;
  3. Svensk ofversättning i originalets versslag, så trogen som möjligt, men dock med smärre omställningar eller afvikelser, när rim eller versfall gjort det oundvikligt[5]; och
  4. Anmärkningar, i hvilka redogöras för nästan hvarje ord, hvarvid synonymer från skilda språk upptagas, samt annat, som kan lända till bestyrkande af den i hvarje fall antagna åsigten.



  1. Anf. st. s. 26: ”Circumferuntur in tota patria ante publicum omnium conspectum carmina patrio sermone de ejus (sc. Erici Regis) gestis ab antiquissimo æuo ædita, in quibus præter cætera multa, sequentium versuum sensus habetur.” Af orden præter cætera multa vill det synas, som om han skulle haft för sig en hel, kanske vidlyftig, Svensk rimmad krönika!
  2. Isl. rèð, impf., rådde.
  3. Isl. heiði, heiðr, fem., hed.
  4. Fjun, Isl. Fión, Fyn.
  5. Anmärkas bör dock, att rimmen ej blifvit behandlade med större stränghet än i originalet.