Familjen Elliot/14
| ← Andra delen Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
ANDRA KAPITLET.
Ehuru Carl och Maria hade förlängt deras vistande i Lyme öfver den tid Alice förmodade, och ehuru det bekymrade henne att hennes syster var så länge borta ifrån barnen, förvånades hon, då hon likväl kände Marias karakter, att höra henne vara förr återkommen till Upercross än herr och fru Musgrove. Det som Fru Musgrove minst kunde fördraga, näst att blifva motsagd, var ensligheten och ledsnaden; också kom hon till Kellinch-Lodge två dagar efter sin hemkomst. Lovisa var utom all fara då hon lemnade henne; hon hade börjat att dagligen vara uppe några timmar; hennes hufvud var ganska svagt, ehuru hennes tankar voro temligen rediga; men hennes nerver hade blifvit så ömtåliga, så retliga, att det aldra obetydligaste upprörde henne, eller verkade så på hennes känsla, att, ehuru hon var på bättringsvägen, kunde man ännu omöjligt bestämma när hon skulle kunna resa hem. Julhögtiden och jul-lofvet instundade; herr och fru Musgrove voro tvungna att återvända till Upercross, för att emottaga sina yngsta barn, som skulle komma hem och tillbringa den tiden hos sina föräldrar; de hoppades icke att få Lovisa med sig. De hade allesammans tagit sig en våning nära Harvills, och den goda Mamma Musgrove hade åtagit sig den älskvärda sjukvakterskans barn. Lovisa, som var van vid hennes milda, ömma skötsel, kunde icke umbära henne. Dagligen spisade Musgroves middag hos Harvills; men herr Musgroves omsorg var att anskaffa frukt, grönsaker och vildt, af allt sådant som fanns vid hans egendom. Förbindelsen emellan begge husen var ganska förtrolig. Fruarna Musgrove och Harvill öfverensstämde förträffligt med hvarandra; herr Musgrove blef lifligare då han talade med kapten Harvill, som genom sin kroppsliga bräcklighet närmade sig till hans ålder; Carl fästade sig med tillgifvenhet vid kapten Bentick; barnen, som voro lika gamla med de yngste Musgroves skulle äfven närmare fästa sig vid hvarandra: de goda mödrarne gingo än längre, de tillskapade i sina tankar och i andras hjertan böjelser och tillkommande giftermål; och visserligen sannades det gamla ordspråket: intet ondt, som icke har något godt med sig. Maria endast tyckte icke om någon annan än sig sjelf, också behagade hennes person ingen; men som hon hörde till familjen Musgrove, så fick hon ock sin andel af de goda Harvills artiga uppmärksamhet; hon kunde icke skryta af att det skedde för hennes egen skull. Men efter sin vana, hade hon alltid tusende ämnen till klagomål: Georg Hayter kom oftare till Lyme än hon önskade; hon tyckte icke om att äta hos Harvills, de hade icke några betjenter; upp-passningen vid bordet skedde af en kammarjungfru, hvilket hon fann odrägligt och som betog henne aptiten: mest plågade det henne att man vid alla tillfällen först observerade den äldre fru Musgrove, att hon sattes framför henne vid bordet, ehuru hon var sir Walter Elliots dotter; emellertid hade kapten Harvill en gång sagt henne att hon såg så ung och frisk ut, att han ej trodde henne vara gift, hvilket något tröstade henne. Hon tyckte annars mycket om rörelse och vistandet i Lyme; hon använde morgonen att springa kring gatorna och i bodarna; der fanns en modkrämare som gjorde temligen väl hattar, hvilket syntes af den hon nyttjade och en bokhandlare, som hade de bästa romaner i verlden. Man hade följt henne till Charmouth, der hade hon badat; hon hade varit i kyrkan, der hela verlden hade sett på henne; med ett ord, hon hade der tillbragt en ganska angenäm tid, och tycktes, fastän hon ej vågade säga det, att hennes svägerska var tätt klok som stötte sitt hufvud i Lyme. Allt detta omtalade Maria med mycken glädje för sin syster och lady Russel, och kapten Wentworths namn blef många gånger upprepadt. För att undvika vidlöftighet i detta ämne, som hon hade älskade och fruktade, talade Alice om den intressanta kapten Bentick, och frågade efter honom; Maria höjde på axlarna, och hennes ansigte mulnade. ”Kapten mår rätt väl, sade hon, men är ganska narraktig med sina infall; ibland vet man icke hvad han vill; vi hafve bjudit honom att följa oss och tillbringa några dagar i Hyddan; han hade derigenom skaffat oss ett medel emot ledsnaden, det var åtminstone någon att tala med; Carl ville taga honom med sig på jagt, han antog det och syntes nöjd; jag trodde att allt var uppgjordt, då han helt hastigt, aftonen förrän vi skulle resa, ursäktade sig ganska oskickligt och ville vara qvar i Lyme. ”Jag jagar aldrig, sade han, och jag skulle genera Carl. Har ni nånsin hört något så löjligt? Liksom jag också jagade! Vi hade låtit Carl springa i skogen, och kapten skulle hålla mig sällskap; jag tror icke, att det hade gjort honom så olycklig? Men nej, han ville bli qvar, och han gjorde rätt deri; jag vet ingen ting så ledsamt som en mjeltsjuk karls sällskap, hvars hjerta är krossadt af kärlek och sorg.” Carl började skratta.
”Maria, sade han, om herr Benticks hjerta är krossadt af kärleken, har det ännu mer blifvit det utaf sorg: det är ditt verk, Alice, du har botat honom för hans smärta men icke för hans kärlek. Då han antog vår bjudning, trodde han att du bodde hos oss och att han skulle träffa dig vid hyddan; men då han fick veta att du var hos lady Russel, en mil från Upercross, brydde han sig icke vidare om att komma dit. Sådant är, på min ära, förhållandet; Maria vet det så väl som jag.” Lady Russel såg strax på sin unga vän; hon smålog, men rodnade icke. Maria ville ingenting erkänna, och syntes stött öfver att man skulle komma till henne för Alices skull; hon åter, slog af alltsammans med skämt, sade, att hon var smickrad af sin eröfring, och fullföljde sina frågor om sin bedröfvade tillbedjare Bentick! ”Åh! jag försäkrar dig att han nu är mycket mindre bedröfvad, sade Carl; han talar ofta med nöje om dig, det ser man nog; är det icke sannt Maria, att han är ganska upplifvad då han talar om din syster?”
Jag förstår ej hvad du vill säga, svarade hon med ifver, jag försäkrar att jag icke två gånger hört honom nämna Alice. Det är ledsamt att jag måste motsäga Carl; men kapten talar ganska litet om min syster.
”Kanske, då han talar med dig, sade Carl; men jag vet att han sysselsätter sig rätt mycket med henne. Han har läst en mängd böcker, som du Alice rekommenderat honom, och han längtar med otålighet att få tala med dig derom. Jag mins icke hvad det var, som han flere gånger citerade, men det var ganska vackert. Jag har hört honom säga till Henriette: ”Det är ett förträffligt arbete; jag tackar miss Elliot rätt mycket för det hon gaf mig anvisning på det; hon har mycken smak, ett så utsökt och upplyst omdöme, så sällsynt hos ett fruntimmer, som kan äga andra anspråk! Hon förenar allt, blygsamhet, mildhet, behag, förstånd skönhet.” Se detta, Maria har jag sjelf hört. Han var outtröttelig i sitt loftal öfver miss Elliot.” Då rodnade Alice litet, och mötte lady Russels blickar, som voro fästade på henne.
”Jag måste se den der herr Bentick innan jag yttrar mig,” sade lady Russel leende.
”Jag lofvar er att snart få se honom, sade Carl; ehuru han ej ville följa med oss för att uppvakta er, så slår jag vad att han söker efter något tillfälle, då han ofördröligen får träffa Alice, antingen vid Upercross eller hos amiral Crofts. Han har frågat mig om kyrkan i Kellinch-Hall förtjenade att beses, om belägenheterna hos oss äro romantiska. Han har smak för allt som är . . . . Huru är det han brukar säga, Maria? Ack! nu mins jag det, för allt som är pittoreskt. Jag har försäkrat honom att våra trädgårdar, våra parker, och vi sjelfva äro det ganska mycket; jag tviflar derföre icke, att han snart skall vara här. Emottag honom väl, lady Russel; han är på min ära, ganska intressant: Alice kan nog säga er det, han behagade henne mycket.”
Alla Alices bekanta blifva väl emottagna hos mig var lady Russels svar.
”Å! hvad det angår, utropade Maria, tror jag väl icke att du kan neka till att han är mer en bekant till mig än till Alice, eftersom vi varit tillsammans i fjorton dagar?”
Det blir ännu ett skäl att göra honom välkommen min fru, svarade lady Russel ganska artigt. Eder vän, herr Carl Musgroves. . . .
Han är alldeles icke min vän, svarade hon med ovilja, och jag förklarar att jag aldrig sett en så tråkig ungkarl; ni finner honom visserligen icke älskvärd, det kan jag försäkra er. Han promenerade ibland med mig öfverallt vid cobb, utan att säga ett enda ord; med armarne i kors såg han åt hafvet och suckade. Så gör icke någon väl uppfostrad karl: ack! jag är mycket öfvertygad om att han skall misshaga er liksom mig.
Vi tänka då ganska olika, Maria, sade Alice, jag tror tvärtom, att han skall fullkomligt vara i lady Russels tycke; han har förstånd, kunskaper, är hvarken affekterad eller pedant; han talar litet; men det han säger är alltid rätt; och jag har ej sett något i hans uppförande som utmärker en dålig uppfostran, tvärtom.
Så tycker också jag, sade Carl; han är just af det slags folk som lady Russel mest värderar. Han är icke en sådan der vildhjerna som Wentworth och jag, som ej tänka på annat än göra visiter; gif honom en bok och han skall läsa hela dagen.
”Ack! ja, det är rätt bra, svarade Maria; han ligger med näsan öfver boken, så att han icke hör hvad man säger honom, han tager icke upp eder sax eller edra handskar om de falla ner, han har aldrig ett artigt ord att säga eder. Huru kan man tro att lady Russel skulle tycka om en sådan karl? hon som sjelf alltid är så artig, och som talar så väl!”
Lady Russel smålog. ”Ni vill vinna eder domare, Maria, sade hon. Jag är verkligen nyfiken att få se en person, om hvilken tankarna äro så delade: jag önskar rätt mycket, att man ville förmå honom att helsa på mig; när jag får se honom, lofvar jag att säga huru jag tycker om honom; till dess, tala icke mer derom; jag vill icke att någon skall inverka på mig.
Jag ansvarar, att ni icke skall tycka om honom, jag är öfvertygad, att vår kusin Elliot är mycket älskvärdare; han har så vackra hästar! har ett anseende som det anstår en väl uppfostrad man. Om vi blott hade fått tala vid honom! Maria berättade då med mycken liflighet att de träffat herr Elliot i Lyme, hvilket hon fann alltför besynnerligt.
”Hvad honom angår, sade lady Russel, så säger jag, fastän jag icke har sett honom, att han är mig odräglig, och att jag icke har någon lust att känna honom. Hans försummade skyldighet att besöka familjens hufvudman, hans giftermål utan att rådgöra med honom, alla dessa förhållanden till sir Walter, hafva gjort ett ganska ofördelaktigt intryck på mig.”
Maria var icke lycklig i sina omdömen; lady Russels utslag hejdade henne midt under hennes loftal öfver herr Elliot: hon gick nu öfver till kapten Wentworth, hvarvid den stolta ladyn och den känslofulla Alice ingenting hade att tillägga; men utan att göra några frågor, fick den sistnämda veta allt hvad hon ville. I samma mohn som Lovisa förbättrades, återfick han sin glädtighet och liflighet; hon var den thermometer som bestämde hans lynne, och säkert älskade han henne med passion. Hon trodde att han skulle blifva galen den första veckan; alltsedan man ansvarade för hennes lif, blef han en annan menniska. Ännu hade han icke sett henne; han fruktade så mycket för hennes sinnesrörelse vid detta återseende, att han icke påskyndade det; tvertom, talade han om att aflägsna sig på åtta, tio dagar, till dess den sjukes hufvud vore nog starkt för att utan fara se den mannen, hvars oförsiktighet kunnat kosta henne lifvet. Hans närvaro, sade han, skulle kunna åstadkomma en ledsam skakning hos en så svag person, och alltförmycket erinra dem å ömse sidor detta förskräckliga ögonblick, på hvilket han icke vågade tänka. Han ämnade tillbringa en vecka i Plymouth, och bad kapten Bentick göra sig sällskap.
”Men äfven hans begäran afslogs, sade Carl, och jag vill slå vad att det var för att resa hit.”
Ifrån detta ögonblick, tänkte Alice och lady Russel ofta på kapten Benticks ankomst, och talade någon gång derom. Alice trodde icke på sin eröfring, och tänkte icke en gång derpå; men den unge mannen intresserade henne i annat afseende. Som hon också hade blifvit olycklig genom sin första kärlek, så beklagade hon honom af allt hjerta; hon hade velat icke just trösta honom, men ändock göra honom någon liten lindring, i det hon lugnade hans inbillning genom god lektyr. Lady Russel väntade med otålighet att sjelf kunna dömma om det vore ett passande parti för hennes gunstling. Aldrig hörde hon ringklockan utan att tro det man kom att anmäla honom. Aldrig återkom Alice från sina ensliga promenader i sin fars park eller från byn, då hon gick med några allmosor, utan att tro det hon skulle träffa honom. Men han syntes icke, och efter en veckas väntan, bestämde lady Russel att Maria hade rätt, kapten Bentick var en illa uppfostrad karl och helt och hållet ovärdig det intresse hon började känna för honom. De gamla Musgroves kommo tillbaka för att emottaga sina lyckliga barn, som nu voro ledige från skolan; de togo äfven med sig alla Harvills barn, för att öka sorlet vid Upercross och aflägsna det från Lyme. Lovisa kunde ännu icke lemna sitt rum, och Henriette var qvar hos henne. Lady Russel och Alice besökte fru Musgrove. Alice fann nu en fullkomlig kontrast emot den enslighet som rådde, då hon lemnade salongen i Upercross; den var till och med bullersammare, muntrare än då hon bedröfvad spelade kontradansar på pianot, så att fröknarna Musgrove, mamsellerna Hayter, samt Wentworth, Georg och Carl med hela det glada sällskapet skulle få dansa; och nu uppfylldes den af en yngre och hjertligt gladare flock. Mamma Musgrove, omringad af Harvills fem flickor eller gossar, hade mycken möda att försvara dem emot våld och knuffar af de två små gossarne från hyddan, ditbjudne för att roa dem, och hvars seder visade moster Alices frånvaro. Vid ena sidan omkring ett bord satt Musgroves yngsta och Harvills äldsta barn och roade sig att klippa lustiga figurer af förgyllt papper, allesammans skrattande och pratande. På andra sidan var ett stort bord, dignande under tyngden af kakor och allehanda slags kött, omkring hvilket satt ett halft dussin unga gossar om tio, tolf år, hälften af dem tillhörde Musgroves, andra hälften Harvills, hoppande, skrikande, kämpande med hvarandra hvilkendera som fortast skulle tömma faten och göra det mesta väsende. En stenkolsbrasa sprakade på hällen i den stora spiseln, och ökade det allmänna bullret.
Carl och Maria voro också der, den första retade upp barnen, den senare bannades med en skarp röst. Herr Musgrove gjorde leshonneurs för lady Russel i salongen och talade med henne som hade han varit i sina skogar och med svårighet kunnat höras. Det var en skön familjetafla af en Engelsk familj under julhögtiden i England.
Lady Russel, med handen på pannan, gjorde ett tecken åt Alice att hennes hufvud höll på att spricka; Alice sjelf; ehuru hon älskade barnen, fann dem allt för talrika och stojande. Mamma Musgrove satte henne bredvid sig, för att så mycket hjertligare kunna tacka henne för hennes uppmärksamhet emot dem alla vid den förskräckliga tilldragelsen med hennes dotter; hon upprepade i korthet allt hvad hon sjelf hade lidit: ”Men det är ej mer fråga derom, sade hon och såg sig omkring med mildhet; efter en liflig oro, lindrar ingenting så mycket som stillheten och nöjet att åter vara hemma vid sin brasa. — Lovisa bättras dagligen, sade hon; hon hoppades snart få se henne komma tillbakas och njuta dessa oskyldiga nöjen, innan hennes bröder och systrar måste återresa till sina skolor. (Alice bäfvade derföre i anseende till den stackars tillfrisknade, hvars hufvud vore så svagt.)
Harvill och herr Bentick följa mina flickor hem, fortfor den ömma modren. Vår goda kapten Wentworth har rest till sin bror i Shropshire; men han kommer snart tillbaka, och blir, hoppas jag, ofta här, liksom ni bästa miss Elliot: han kan hämta er, eftersom ni är vid Kellinch. Alice tackade henne, och sade att hon icke lemnar lady Russel. — Hon skulle hedra och fägna oss om hon ville göra er sällskap, sade fru Musgrove.” Lady Russel tackade med en bugning; och sedan hon gjort ett tecken åt Alice, reste de sin väg: ”Gud bevare mig derifrån! sade hon, då hon satte sig i vagnen: jag är viss, att mitt hufvud är mer förstördt, än miss Lovisas.”
Hvar och en har sin egen smak för det skrålande, liksom för allt annat; den som ej kan fördraga barndomens skrik och sorl beklagar sig icke öfver det, som en stojande parterr gör på theatern, eller bullret på en assemblée. Lady Russel, som var sjuk, emedan hon vistats en timma i Fru Musgroves salong, beklagade sig icke, då hon någon tid derefter gick på storgatan i Bath, öfver den mängd af vagnar som rullade fram och åter, bullret i staden, bultningen på hvarje port; larmet i sitt vinterqvarter fann hon behagligt; och, liksom fru Musgrove, skulle hon gerna hafva sagt, att efter ett långt vistande på landet är ingenting mer vederkvickande än litet rörelse och buller.
Alice delade icke denna känsla; hon fortfor under tystnad i sin afsmak för Bath. Dessa fuktiga gator, dessa höga dystra byggnader, der man ingenstädes fann en vän, icke en gång en bekant, gjorde hennes hjerta bedröfvadt, då hon reste igenom staden, der ingen gladde sig åt hennes ankomst eller emottog henne med en leende välvilja. Likväl fanns det en person i Bath, som icke var utan intresse för henne. Elisabeth hade i sitt senaste bref berättat att deras kusin Elliot anländt dit, och tycktes nu vara lika så ifrig att uppsöka dem, som han förr var att undvika dem. Denna nyhet var förvånande: den sysselsatte mycket lady Russel; hon talade ofta om herr Elliot och ångrade hvad hon sagt om honom till Maria, och tycktes vara mycket nyfiken att lära känna honom. ”Om han verkligen erkänner sitt orätta förhållande, sade hon, och söker att försona det, så bör man förgäta det, och vid familjestammen återförena denna afsöndrade gren.” Vid detta tillfälle tänkte hon mer på Elisabeth än på Alice, egentligen derföre att hon var den äldsta, och att det hörde till ordningen att hon först blef gift.
Alice märkte att hon med nöje skulle återse herr Elliot, och det var mer än hon kunde säga om hvem som helst i Bath. De anlände till Camben-Place: Alice steg ur hos sin far, och lady Russel fortsatte sin väg till Rivers-Street, hennes hemvist.