Familjen Elliot/13
| ← Första delen/Tolfte kapitlet |
|
Andra kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
FAMILJEN ELLIOT.
ANDRA DELEN.
FÖRSTA KAPITLET.
De återstående få dagarne af Alices vistande på Upercross tillbragte hon helt och hållet vid herrgården, der hon med tillfredsställelse fann sig vara nyttig, antingen genom sitt sällskap, eller derigenom att hon åtog sig de bestyr, hvarmed herr Musgrove och dess fru nu voro ur stånd att sjelfve befatta sig.
Dagen efter tilldragelsen med Lovisa, återkom vagnen på morgonen, och medförde underrättelser ifrån Lyme; Lovisa var nästan i samma tillstånd som då man lemnade henne; ingen vidare anstöt gaf anledning att frukta för hennes lif; men hon hade ännu icke återfått sina sinnens bruk. Några timmar senare anlände Croft och meddelade omständligare underrättelser och större förhoppningar; han hade varit närvarande vid fältskärernes besök; och var temligen nöjd; en snar förbättring var icke att hoppas, men allt gick så bra det kunde. Carl kunde ej finna ord att uttrycka Harvills omsorger och godhet, och i synnerhet fruns ömhet för den sjuka: hon hade vakat hos henne, och lemnade Maria ingen ting att göra, som, dessutom, med sina förstörda nerver, var till ingen nytta. Fru Harvill hade återskickat henne och hennes man att tillbringa natten i värdshuset och bad dem visa henne den godheten att lita på henne. Carl ville nödvändigt blifva qvar hos sin syster, men Maria hade förklarat att hon var sjelf för sjuk att kunna umbära honom. Hon hade sofvit ganska väl, men hon beklagade sig likväl på morgonen öfver sina nerver, som icke tillät henne att helsa på sin älskade Lovisa i sitt bedröfliga tillstånd; men vid hans afresa skulle hon göra en promenad med Kapten Bentick, hvilket visserligen skulle bekomma henne väl. Carl hade önskat att kunna förmå henne vända om till sina barn; men Maria fann det i sin ordning att någon af familjen stannade qvar, och trodde sig böra göra det: hon var endast ledsen öfver att hennes svaga nerver ej tilläto henne fördraga barnstojet, ty då skulle hon hafva åtagit sig fru Harvills barn, medan modren var sysselsatt hos Lovisa; men Carl visste nog att hon ej kunde tåla sina egna öfver en fjerdedels timma. Carl hade lofvat sitt återkomma till Lyme på eftermiddagen och hans far beslöt genast göra honom sällskap; men hans hustru och dotter ville ej samtycka dertill: ”Så länge Lovisa fortfar att vara så dålig, skulle ni endast öka Harvills besvär i deras lilla boning, förstora deras bedröfvelse, och kanske väcka alltför mycken sinnesrörelse hos den sjuka om hon vaknar ur sin dvala.” En mycket klokare och nyttigare plan blef föreslagen af Alice, och enhälligt gillad. Man beslöt att Carl skulle taga den goda Sara med sig, en gammal trotjenarinna hos familjen; hon hade skött alla barnen, det ena efter det andra; och nu, då hon endast var sysselsatt med att se efter de sjuka i byn, skulle hon anse för en lycka att få komma till sin kära miss Lovisa. Fru Musgrove hade strax önskat att hennes dotter haft den goda Sara hos sig; men utom Alices rådighet hade en så enkel sak mött mycket motstånd.
Georg Hayter kom dit så snart han fick veta hvilket missöde hade träffat Lovisa, och att hans älskade Henriette var hemkommen; han erbjöd sin tjenst som extrapost, och att skaffa underrättelser en gång i dygnet, hvilket med den varmaste tacksamhet antogs: en öm blick af hans Henriette, och en handtryckning af denna älskade kusin, blef hans belöning. Han red bort och återkom med goda underrättelser: den sjuka hade i det närmaste återfått sin sansning: hon hade sett på sin kusin, och tycktes känna igen honom. Det var angeläget, att hon noga skonades från all slags sinnesrörelse. Kapten Wentworth hade alldeles slagit ned sina bopålar i Lyme. Föräldrarne blefvo lugnare.
Men Alice skulle lemna dem följande dagen, och alla fruktade detta ögonblick. Hvad skulle de företaga sig utan henne? Hon allena ingaf dem mod; för hvarandra voro de dåliga tröstare. Detta upprepades så ofta, att Alice, som icke kunde bli qvar utan att misshaga lady Russel, som kom för att hemta henne, gaf dem det rådet att flytta till Lyme, antingen in i värdshuset eller i ett enskildt hus, till dess Lovisa kunde föras tillbaka till Upercross; de, hvilkas nerver fördrogo barnstojet, kunde åtminstone se efter Harvills barn, medan deras mor var sysselsatt hos Lovisa. De funna sig alla likaså lycklige genom detta förslag, som Alice sjelf var, att hafva gifvit dem det; hon påskyndade verkställigheten, satte allt i ordning för deras afresa, som företogs tidigt följande dagen, innan Alice reste, som väntade på lady Russel.
Sedan hon satt allt i ordning vid herrgården under husbondfolkets frånvaro gick hon till hyddan, för att återlemna sina begge små systersöner till barnsköterskan; hon var nu der den enda af begge husens talrika innevånare, af denna så glada samling, som genom en händelse blifvit försatt i bedröfvelse. På dessa ställen rådde nu ensligheten. Men Lovisa blir frisk, och glädjen skall snart återvända lifligare än den var före denna olyckshändelse, hvilken skulle medföra följder som hon alltför sannolikt anade. Denna unga persons olycka, som kapten Wentworth tillskref sig, hade mycket ökat det intresse hon redan förut hade väckt hos honom, och skall visserligen bestämma honom att gifta sig med henne, då hon blir frisk. — Ännu några månader, och dessa ensliga rum blifva åter bebodda; man skall i dem fira tvenne makars förening, som älska hvarandra med passion. Här skall man vara så lycklig och nöjd som jag kunnat vara, tänkte Alice, och mina relationer med familjen öka blott mitt straff: alltid tvungen att förställa mig, att sorgfälligt dölja de känslor som trycka mitt hjerta. . . . Men nej, nej; då detta band är knutet, och måtte det snart ske! så är jag ganska öfvertygad att Lovisas man skall blifva mig en ganska likgiltig varelse, hvars sällhet jag önskar liksom alla andras, och emedan jag tror, att han förtjenar den.
Hon hade ett par timmars ledighet att öfverlemna sig åt sina betraktelser, som slutligen blefvo lika så dystra som årstiden. Det var en mulen Novemberdag; ett fint och lätt regn, som slog på fenstren och förmörkade hela horizonten, hindrade henne att promenera. Hon blef således ganska glad, då hon hörde lady Russels vagn framrulla; men oaktadt det nöjet att återse sin vän, och oaktadt sin önskan att få resa, kände hon ändock vid aflägsnandet en tryckning omkring sitt hjerta, hvars betydelse hon icke förstod, och som hon tillskref sina små systersöner, hvilka följde henne skrikande: Farväl goda moster Alice, kom snart igen. Men en mängd andra minnen inställde sig äfven, då hon lemnade denna vistelse-ort, der hon, efter en så lång skilsmessa, hade återsett Wentworth, på samma ställe der han sjelf funnit det lyckliga föremål, som skulle fästa honom, och för alltid åtskilja dem; hon kom ihåg den ringaste omständighet. Någon gång hade Wentworths öfverdrifna köld väckt några ljufva förhoppningar hos henne att hon icke var honom så likgilltig. Hon bemötte ju honom också ganska kallt, för att dölja den låga, som ännu brann för honom: om det nu förhöll sig på samma sätt med honom, om denna likgilltighet, som var nog affekterad för att se ut som glömska, dolde en känsla, som Fredrik icke mer tror vara delad? . . . Men hans uppmärksamhet för Lovisa tillintetgjorde snart denna aning, och hans tillgifvenhet, sedan den olyckliga tilldragelsen, betog henne alldeles hoppet om återförening.
Hon hade icke varit vid Kellinch-Hall sedan i September, då hon lemnade det med lady Russel; som det ej var nödvändigt, och hon befarade en sinnesrörelse, hade hon undvikit alla tillfällen att resa dit. Hennes hjerta klappade våldsamt då hon återsåg dessa kära ställen, ehuru hon ännu endast hade utsigten till sin väns präktiga och moderna hus, som låg temligen långt ifrån slottet: det var ett nöje för henne att vara återkommen i sin vackra kammare, i hvilken lady Russel med mycken glädje å nyo installerade henne.
Den var emellertid blandad med någon oro; man hade berättat lady Russel att kapten Wentworth var återkommen, hon visste att han ofta besökte begge husen i Upercross, och tviflade icke att hennes Alice var föremålet för hans uppvaktningar; hon talade ej om honom, men betraktade sin unga vän med mer uppmärksamhet; hon fann henne vackrare; hennes kinder hade blifvit fylligare, hennes hy lifligare: var det hennes älskares återkomst som åstadkommit denna lyckliga förändring? Hon sade henne en artighet deröfver. Alice smålog, försäkrade att hennes helsa var bättre, och, i samband med lady Russels yttrande om hennes kusin Elliots tysta beundran, tänkte hon, i det hon qväfde en suck, att denna åter uppblomstrande ungdom och skönhet icke hade återväckt kärleken i Wentworths hjerta. Han hade ännu ej blifvit nämnd. Lady Russel ledde talet på Bath, på sir Walter, på fru Clay, med ett ord på allt det som lifligt sysselsatte Alice, då hon lemnade Kellinch-Hall, och som numera innehade andra rummet af det som intresserade henne; hon hade helt och hållet förlorat minnet af Bath, och sin far, och sin syster; alla hennes tankar voro i Upercross; och då lady Russel med värma talade om sina förhoppningar, sin fruktan i afseende på sir Walters bostad i den vackraste delen af Bath, den aktning man visade honom, och hennes sorg öfver att fru Clay var hos honom, så hade det varit skam för Alice, om hennes vän kunnat läsa i hennes hjerta huru mycket hon tänkte på Lyme, på Lovisa Musgroves sjukdom, förbättring och återkomst till Upercross, huru Harvills lilla boning och det som kapten Bentick läste, intresserade henne mycket mer, än hennes fars våning vid Camber-House, och hennes systers förtrolighet med Fru Clay. Hon var nödsakad att göra våld på sig, för att synas deltaga i lady Russels omsorger; men hon föredrog likväl detta samtal framför det som naturligtvis följde. Man hade väl bordt underrätta lady Russel om det som hade händt Lovisa, och hvad som gaf anledning till att Alice befann sig allena i begge husen vid Upercross; hon berättade strax händelsen i få ord, men sedermera ville hennes vän utförligare höra talas om ett så olyckligt äfventyr. Alice hade varit vittne till det; och uppfordrad af lady Russel måste hon omständligen berätta allt och derunder förekom ofta kapten Wentworths namn. Hon nämde det med en sväfvande röst, och vågade ej se på sin vän, för att icke möta hennes forskande blickar; hon beslöt ändtligen att förtro henne hvad hela verlden tänkte om den tillgifvenhet som kapten tycktes hafva för Lovisa, och om sannolikheten af deras giftermål, om, som man hoppades, hon blef frisk; sedan hon sagt detta, kunde hon otvungnare tala om Wentworth.
Lady Russel afhörde denna nyhet med skenbar köld, sägande att hon önskade dem mycken lycka; men hennes förändrade röst, en lätt ryckning på axlarna, ett till hälften artigt och hälften bittert småleende, röjde, i det nöje som denna nyhet gaf henne en inre vrede, eller rättare sagdt, ett djupt förakt för den mannen, som, vid tjugutre års ålder hade tyckts känna Alice Elliots värde, och som åtta år senare kunde fängslas af den lilla, obetydliga, näsvisa Lovisa Musgrove.
Tre eller fyra dagar förflöto lugnt utan vidare förändring än en eller annan skrifvelse från Lyme, som kom till miss Elliot utan att hon visste från hvilken, och som gaf henne gladare underrättelser om Lovisa. Då lady Russel hade hvilat sig, tog den artighet och den verldsbelefvenhet, som hon ansåg sig äga framför andra, ut sin rätt, och visade henne att hon icke längre kunde uppskjuta med sin visit hos Crofts.
”Jag måste nödvändigt dit, sade hon en morgon: Alice, har ni styrka att göra mig sällskap, att återse detta ställe? Det blir ett hårdt prof för oss begge:”
Alice biföll genast och kände verkligen hvad hon sade lady Russel: ”Ni kommer säkert att lida mer än jag; jag har lättare tagit mitt parti i anseende till denna förändring, och jag har helt och hållet vant mig dervid under det jag bodde i grannskapet.” Hon hade kunnat tillägga: Och genom den goda tanke jag hade om dem som ersatte min fars ställe vid Kellinch-Hall. Socknen hade ett förträffligt exempel på ett väl ordnadt hushåll, de fattige rönte den verksammaste barmhertighet och välvilja. Hon måste erkänna att Kellinch-Hall hade vunnit genom ombyte af husbonde. Denna öfvertygelse hade också sin plågsamma sida som hon lifligt kände; men det var icke detta lidande lady Russel fruktade för sin unga vän, då hon skulle se sig åter vara i detta hus, i dessa rum som väckte så många minnen: ack! de erinrade henne äfven om många plågsamma ögonblick, om personer hvars hjertan voro kalla och liknöjda för henne, om en barnslig fåfänga; men nej, minnet af hennes mor, vördnad för den plats, på hvilken hon sett henne uppfylla alla sina pligter, var det enda som hos Alice frampressade en suck eller väckte hennes saknad. De gjorde således en promenad dit på morgonen.
Fru Croft bemötte alltid Alice med en godhet, som gladde henne med den tankan, att hon var hennes gunstling; och då hon nu första gången såg henne vid Kellinch-Hall fördubblade hon sin attention emot henne.
Den bedröfliga tilldragelsen i Lyme blef snart ett ämne för samtalet: då hon jemförde de sista bulletinerna, syntes det att hvar och en fått dem ifrån samma hand och på samma timma, och att det var kapten Wentworth som skrifvit dem. Han hade kommit till Kellinch-Hall dagen förut på morgonen (första gången efter ofvannämde tilldragelse); han hade skickat Alice de senaste underrättelserna, han var endast några timmar hos sin syster och svåger, och återvände samma afton till Lyme, utan att nämna det han ämnade tomma tillbaka förr än familjen Musgrove. Han hade med ett särdeles intresse frågat efter miss Alice Elliot, hoppades att hennes helsa icke lidit af det besvär hon haft, och fru Croft berättade huru han prisat hennes sinnesrådighet, hennes mod och hennes medlidande. Det var ett ljuft ögonblick för den känsliga Alice, att höra huru Wentworth haft detta hjertliga yttrande och att det meddelades henne af hans syster.
I afseende på sjelfva tilldragelsen, bedömdes den lika af de begge fruntimren, som en naturlig följd af mycken obetänksamhet och oförsiktighet, och hvilken kunde blifva ganska farlig. Om den unga personens lif kunde frälsas, hvilket ännu var oafgjordt, så kunde hennes förstånd i alla fall komma att lida betydligt. Lady Russel omtalade många, som genom stötar å hufvudet blifvit mycket olyckliga; hon kunde blifva galen eller svagsint, och det vore då bättre för henne att få dö.
”Jag hoppas väl att ingen af dessa olyckshändelser inträffa, svarade fru Croft lifligt; min stackars bror skulle då vara alltför mycket att beklaga.”
Och han fick då hvad han hade förtjent, svarade amiralen skrattande; ett löjligt sätt att rekommendera sig med att krossa hufvudet på sin sköna! Det må vara att han förvirrar henne genom sitt artiga tal; men att kasta henne på marken, det är nästan för hårdt. Om hon kommer sig, antingen hon blir galen, ful eller svagsint, lika godt, han måste gifta sig med henne och vårda henne så länge hon lefver; och om hon dör så återstår honom icke annat än att hänga sig eller att trösta sig. Hvad säger ni derom miss Elliot? Tänker ni icke som jag?”
Hon kunde icke förmå sig att svara; och utan tvifvel, oaktadt allt sitt bemödande att öfvervinna sig sjelf, spridde bedröfvelsen sin skugga öfver hennes älskvärda ansigte. De begge fruntimren talade med hvarandra, och märkte det icke; men efter ett ögonblicks eftersinnande, nalkades amiralen henne och sade med denna ärliga och okonstlade ton som karaktiserade honom: ”Jag förstår rätt väl, bästa miss Elliot, att allt här på stället måste bedröfva er; att återkomma till edert fädernehem, och i stället för edra gamla vänner, träffar ni der endast fremmande! Jag tänkte icke i början derpå; men jag förstår rätt väl att det skall förefalla er ganska ledsamt. Genera er icke, bästa miss Elliot, ni är äfven här ibland vänner; aflägg all slags ceremoni, stig upp, gå omkring öfverallt i trädgårdarna och rummen, om ni behagar, alldeles som ni vore hemma hos er; ni skall se allt på sitt ställe, och det skall fägna er.”
Alice var förtjust af denne förträfflige mannens hjertliga godhet och okonstlade väsende; hon vägrade hans anbud för ögonblicket, men betygade honom sin erkänsla derföre.
”Will ni det icke? sade han; gör som er behagar: när ni önskar promenera, så behöfver ni endast taga er parasoll, gå och komma utan att säga ett ord. Ni skall få se att vi gjordt ganska få förändringar; och som det är Sophie som haft bestyret med dem, så försäkrar jag er att de äro ganska goda och nyttiga: ni kan berätta sir Walter att Herr Stepherd har gillat dem allesammans. I min kammare har jag åtnöjt mig med att taga bort alla de der speglarne: jag förstår icke hvad sir Walter kunde göra med en sådan mängd; man har nog af en för att se det man dagligen åldras; jag har också sagt fru Croft: ”Sophie, låtom oss taga bort och gömma de der pjeserna, som i hvart ögonblick erinra oss att vi icke mera äro unga. Hon ville att en skulle lemnas qvar på spisen, jag samtyckte dertill, men jag går sällan dit.” Detta ärliga tal roade Alice, ehuru skämtet öfver hennes fars vurm, gjorde henne litet förlägen; hon afbröt samtalet, och amiralen, som fruktade att han ej varit nog artig, sade henne vidare med all sin öppenhjertighet:
”Nästa gång ni skrifver till er goda far, miss Elliot, så helsa honom vänskapligt ifrån mig och min Sophie, och försäkra honom att vi trifvas så väl vid Kellinch-Hall som skulle vi bott här all vår lifstid; allt är förträffligt. Det röker väl in litet i matsalen då nordan blåser, men det blåser icke alltid; salongsfönstren gå ej väl igen, men man kan låta bli att bo der om vintren, och om sommaren märker man det icke; dessa småsaker betyda ingen ting, och jag har icke sett något läge eller något hus hvilket så mycket behagar mig som detta. Underlåt icke att underrätta honom om huru belåtne vi äro; det skall fägna honom att höra huru mycket vi tycka om Kellinch-Hall.”
Lady Russel och fru Croft tyckte rätt mycket om hvarandra, men deras bekantskap, som sannolikt kunnat blifva ganska förtrolig, inskränktes för det närvarande till detta besök: Crofts sade sig ämna göra en resa till norden, der de ville helsa på några slägtingar, och att de troligen icke voro återkomne innan lady Russel reste till Bath. Således var all fara förbi för Alice, att träffa kapten Wentworth vid Kellinch-Hall och att se honom i sällskap med sin vän; hon smålog då hon besinnade huru öfverflödigt hennes bekymmer varit i detta afseende, sedan drog hon en suck, sägande med ängslan: allt är förbi, jag återser honom icke förr än han är Lovisas make, hvilken hon ansåg för ganska lycklig, oaktadt allt sitt lidande.