Familjen Elliot/3
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
TREDJE KAPITLET.
En dag då Herr Shepherd hade läst tidningarne vid Kellinch-Hall, sade han: ”Jag ber ödmjukast att få anmärka en sak som i närvarande konjunkturer är oss ganska gynnande. Freden skall göra att vi snart få hem våra rikaste sjö-officerare, alla behöfva de nu en bostad: det blir ett förträffligt tillfälle, sir Walter, att göra ett godt val af en säker och hederlig arrendator. Mången har gjort sin lycka under kriget: om nu någon rik amiral fattade tycke för Kellinch-Hall, hvad skulle ni säga derom, sir Walter? — Att det sannerligen vore en lycklig man, svarade sir Walter med högdragenhet; det är allt hvad jag har att säga; att komma åt Kellinch-Hall skulle visserligen vara den skönaste eröfring som han hade gjort i sin lifstid, , . . ! Hvad tänker ni derom Shepherd?” Advokaten log med en mine af bifall på denna fråga; sedan tillade han, likasom efter vidare eftersinnande: ”Jag försäkrar er, sir Walter, att i affärsväg, äro sjöofficerare, det bästa folk som jag känner. Jag har några gånger haft att göra med dem, och jag måste tillstå att jag hos dem funnit ganska liberala tänkesätt; de pruta icke, och äro, i alla afseenden de angenämaste arrendatorer man kan önska sig. Om således något rykte skulle utsprida sig om eder afsigt att flytta från landet; hvilket är ganska sannolikt, ty hvar och en vet huru svårt, och nästan omöjligt det är, att en ansedd mans handlingar, ja, till och med blotta förslager, icke väcka den allmänna nyfikenheten: hvart stånd har sina besvär, sina olägenheter. Jag, till exempel, som endast är advokaten Jon Shepherd, jag kan efter godtycke, dölja mina små enskildta affärer, ingen anser dem värda någon uppmärksamhet, men hela verlden har ögon och öron öppna, då det angår sir Walter. Jag vågar således säga, att det ingalunda skulle förundra mig om, oaktadt alla mina försiktighetsmått, man hade fått någon nys om edra förslager, när, i denna händelse, sannolikt det skulle anmäla sig en mängd menniskor, som önskade en så präktig egendom, om ibland dem det skulle vara någon amiral, så tror jag ni gjorde bäst att gifva honom företrädet, väl förståendes att jag alltid står till eder tjenst, för att befria er ifrån det obehaget att sjelf afhandla ett sådant ämne, och att jag då föranstaltar om alltsammans.”
Sir Walter svarade endast med en liten böjning på hufvudet; men kort derefter steg han upp, gick fram och tillbaka i sin kammare, och sade med en försmädlig ton, jag föreställer mig en sjöofficers öfverraskning, som varit van att bo på ett fartyg, då han skulle se sig på ett sådant ställe.
Fru Clay var närvarande. Då hennes far kom till Kellinch-Hall, åtföljde hon honom alltid, för att helsa på sin älskade miss Elliot, och betyga sir Walter sin vördnad; hon tog nu till orda:
”Ja, sade hon, jag tycker mig se huru allt omkring dem skall väcka deras beundran, och huru de skulle tacka deras lyckliga stjerna och den goda vinden, som fört dem öfver till en så skön kust; men i öfrigt delar jag alldeles min fars öfvertygelse; en sjöofficer är en förträfflig arrendator; det slags folket anser penningar för ingen ting, och det är så omsorgsfullt om allt, så ordentligt! det tycker om att deras hus är i samma ordning som ett godt skepp. Om ni lemnar qvar edra sköna tablåer, sir Walter, så komma de i goda händer; parken och trädgårdarne blifva vårdade så, som förr. Ni har ingen ting att befara, miss Elliot, eder blomsterparterr skall visst icke vårdslösas.
— Hvad allt det der angår, svarade sir Walter kallt, så, om jag beslutar mig till att arrendera bort min egendom, så försäkrar jag er, att jag alldeles icke ämnar lemna bort det, som jag förbehållit mig för mina nöjen. Jag har icke någon lust att göra favör åt en man, som för några lumpna guinéer skall göra sig herre öfver mina besittningar: han må få parken, och jag tror, att icke många sjöofficerare kunna skryta af att hafva sett en dylik; men jag tillåter icke att löfsalarna och trädgårdarna, ej eller gräsplanerna, skola upplåtas åt hela verlden att promenera uti vid alla tider på dagen. Jag råder miss Elisabeth Elliot, att vara på sin vakt, och att icke eller afträda sin blomsterparterr. Jag upprepar det ännu en gång, jag har ej lust att serskildt gynna någon arrendator, vore han ock amiral eller prins; det är en ynnest att samtycka till att han får bebo Kellinch-Hall.” Efter någon ömsesidig tystnad, vågade Herr Shepherd vördsammast föredraga, att det vore i sådana förhållanden, vissa bruk som gjorde en öfverenskommelse emellan ägaren och arrendatorn ganska lätt. ”Sir Walter, edert intresse hvilar i goda händer; förtro er till mig att intet skall beviljas som icke oundvikligen hörer till saken. Jag vågar tillägga, att sir Walter ej sjelf kan vara angelägnare om sina rättigheter än dess ödmjukaste tjenare Jon Shepherd.”
Denna gång smålog sir Walter med bifall, men bibehöll tystnaden. Alice afbröt den:
”Wår flotta har gjort så mycket för oss och fäderneslandets ära, sade hon, att de tappre officerare, som hafva befälet öfver den, äro åtminstone lika berättigade till det välstånd och de privilegier som man kan lemna; ju hårdare och svårare deras kall är, ju mera de, under deras tjenstgöring, äro beröfvade de bekvämligheter som ett hemvist skänker, dess lyckligare bör man skatta sig att kunna lemna dem ett, då deras belägenhet tillåter dem denna njutning.” Här sänkte sig Alices röst, och hon qväfde en suck.
”Ganska sant, utropade Shepherd, väl sagt; miss Alice har mycket rätt. — Ack! visserligen . . .” sade fru Clay; men då hon såg att miss Elliot smålog föraktligt, och att sir Walter ryckte på axlarna, fulländade hon icke sitt tal. Den sistnämde sade nu: ”Jag nekar icke, att ju denna tjenst medförer sin nytta; men jag skulle likväl vara ganska ledsen om någon, som närmare rörde mig, vore sjöofficer.
Verkligen! sade fru Clay med förvåning; behagade sir Walter ge mig sina skäl dertill. — De äro väl grundade, svarade han; jag har tvenne stora inkast att göra emot detta stånd: det första är att det ger personer af ringa härkomst tillfälle att förvärfva sig ett anseende, som alldeles icke tillkommer dem, att upphöja menniskor ifrån ingenting till hedersposter, som far och farfar aldrig drömt om, och hvarföre? för det att de ha den dårskapen att blottställa sig för blessyrer, som ofta vanställa dem, och att föra en lefnad som påskyndar deras ålderdom och gör dem förfallne i förtid. Har ni märkt huru alla sjömän och båtsmän äro stekta af solen, och tidigt förlora ungdomens liflighet? En man af rang, som egnar sig åt sjöväsendet, har då äfven den harmen att se sig förbigången af någon, som hans far ej bevärdigat att tilltala.
Sistledne vår åt jag middag i London tillsammans med tvenne karlar, som bevisa min sats. Lord St. Yves (vi vete alla att hans far var kyrkoherde på landet och ägde ingen ting), skickade sin son for att blifva af med honom, tidigt på ett skepp; den lilla narren hade lyckan med sig, hade uppfört sig väl, hvad vet jag: kort och godt, här är han nu som Lord St. Yves, och jag, sir Walter Elliot, tvungen att lemna honom högra hand. Den andra var en viss amiral Bradevin, den ömkligaste figur ni kan föreställa er, med ett mahogeny-brunt ansigte, högst rödfnasig, full af skrynklor, några grå hårstrån vid hvardera sidan, och den kala hjessan hvitpudrad: det var förskräckligt! Hvem i Guds namn är den der gamla flintskallen? sade jag till en af mina vänner, som stod bredvid mig (sir Bazile-Mortby). — En gammal flintskalle! utropade Bazile; hvad tänker ni på? Det är den tappre amiral Bradevin. — Så tapper som er behagar, sade jag, han är derföre icke mindre gammal och förskräcklig.
— Men huru gammal tror ni väl att han är?
— Minst sextio, eller sextiofem år.
— Fyratio, svarade sir Bazile, intet mer än fyratio: det är en ung man i jemförelse med oss, som äro nära tio år äldre, men vi hafva icke passerat linien.
Föreställ er min förvåning! Aldrig i min lifstid glömmer jag amiral Bradevin; jag har aldrig sett ett så bedröfligt exempel på sjölifvets inflytande; men, i allmänhet förhåller det sig så med alla sjömän; de äro alla lika, och det är ej underligt; blottställde vid alla tillfällen och för alla klimater, så att det nästan är omöjligt att kunna se på dem! det är riktigt ömkansvärdt! Och huru många förgås icke innan de hunnit till amiral Bradevins ålder! Och den skörbjuggen, som förstör deras tänder! endast för denna olägenhet ville jag icke vara sjöman eller att någon i min familj skulle vara det.
Ni är sträng, sir Walter, sade mistriss Clay; haf medlidande med det arma folket. Vi äro icke alla ämnade att vara sköna och att icke åldras; endast några privilegierade varelser hafva fått den gåfvan, och det bör göra dem öfverseende. Att hafvet icke förskönar, det är säkert, icke eller föryngrar, det har jag ofta sett; men förhåller det sig icke på samma sätt i andra stånd? J krigstider äro soldaterne icke bättre behandlade och skonade än båtsmännen; och äfven stillare tjenstbefattningar medföra ganska mycket hufvudbry, som, fastän det icke synes å kroppen, likväl nöter på lifvet och förstör ungdomens liflighet. Advokater, lagstiftare, fördjupade i sina dokumenter, hafva stora bekymmer för både sig sjelfva och deras klienter; och läkare, tvungne att midt i natten stiga opp och springa från det ena huset till det andra i hvad väder som helst; och de handlande på sina kontor, färdiga att qväfvas utan att få inandas en smula frisk luft, sittande lutade vid sina skrifbord, så att ryggen kan krokna; och sjelfva de andlige . . . . ”Här hejdade hon sig ett ögonblick, ej vetande hvad hon skulle säga, för att försvåra prestståndet.” Ja, äfven de andlige, tillade hon, bli de icke genast tvungne att antaga en drägt, som misskläder dem och betager dem alla slags prydnader; dessutom äro de blottställde för smitta genom den osunda luften i ett sjukrum, dit de måste begifva sig när en döende kallar dem, och hvarigenom deras helsa ofelbart lider af de giftiga ångor de så ofta måste insupa? Slutligen, har jag länge varit af den tankan, att alla dessa tjenstbefattningar som äro ganska nyttiga och hedrande, likväl i längden tära på lifligheten och skönheten hos dem, som måste egna sig deråt, och att båda dessa förmåner endast komma på en god adelsmans lott, som lefver på sina gods och af sina räntor, som endast gör hvad han behagar, sofver så länge han vill, njuter på ordentliga tider ett läckert bord, promenerar, och som icke behöfver sysselsätta sig med — eller tänka på annat än njutningen af lifvet och sina egodelar: se dessa allena kunna bibehålla, jemte sin helsa sitt sköna utseende, utan att åldras! Jag ser — och känner en man, som jag icke skulle anse vara öfver trettio år, om han icke hade barn som vore tjugu. —
Och ändock några år äldre, sade Alice leende. ”Sir Walter rynkade pannan, Elisabeth ryckte på läppen; och begge två förtjuste af mistriss Clays sinnrika infall och listiga smicker, proponerade henne en promenad, och lemnade Alice med sina tankar, mera gynnande för sjömannen än hennes far. Det såg alldeles ut som Herr Shepherd, hvilken så mycket lagt sig ut för Kellinch-Hall, hade haft någon ingifvelse; ty den första som erbjöd sig att arrendera det; var en amiral Croft: han var född i Sommersetshire, och som han hade förvärfvat sig en vacker förmögenhet till sjös, önskade han bosätta sig i detta grefskap, och kom till Taunton för att höra om der icke fanns något att få hyra i grannskapet. Af en händelse var Herr Shepherd der vid domstolens session och äfven af en händelse talade han för amiralen med en sådan vältalighet om Kellinch-Halls skönhet, att det ingaf honom stor lust att bo der, efter en rådplägning, som de hade tillsammans, kunde amiralen förmoda, att ägaren till Kellinch-Hall skulle samtycka till att afstå det åt honom; han önskade, att i afseende på sin helsa sätta sig ner i Bath; och Shepherd å sin sida, gissade att amiral Croft vore alla afseenden den, som kunde anstå sir Walter; med hvilken han kom att tala derom.
”Och hvem är denne amiral Croft? frågade sir Walter; är det en af lyckans gunstlingar? Jag säger er på förhand, att jag intet tycker om dem.”
Herr Shepherd svarade, att han vore en god adelsman, och nämnde stället der hans familj bodde.
Efter en stunds tystnad, under hvilken sir Walter såg efter om detta namn fanns i hans bok, sade Alice: sir Croft är contre-amiral; han var med i bataljen vid Trafalgar, och han har vistats i Ostindien, der jag tror att han varit flere år; det är en ganska aktningsvärd officer. —
”Och jag slår vad, sade sir Walter, att hans ansigte har samma gula färg som listerna på mitt livré.”
Herr Shepherd skyndade sig säga honom, att amiral Croft visserligen var litet solbränd, men icke mer än många andra; att han i öfrigt hade ett behagligt utseende, mycken artighet och ett sätt, som fullkomligt öfverensstämde med en förnäm man, samt förenade dermed en sjömans ärlighet och glädtighet; att han icke hade gjort några svårigheter vid vilkoren; att han endast önskade ett bra hus som han straxt kunde få tillträda. ”Han förstod väl, sade han, att han borde betala efter sitt stånd, och att en så vacker bostad med möbler, skulle kosta ganska mycket; det hade icke förvånat honom om sir Walter hade begärt mera. Han hade frågat efter om der var god jagt, men utan att han gjorde något serdeles afseende derpå; han promenerade ibland med en bössa på axeln, men afsköt den aldrig. Jag försäkrar er, sir Walter, att hans sätt att vara fullkomligt ger tillkänna en adelsman.” Herr Shepherd, som stod fast vid att denna sköna inqvartering skulle gå i verkställighet, var ganska vältalig och lade vigt vid alla de omständigheter som gjorde det önskvardt.
Amiralen var gift, men hade inga barn hvilket var en stor förmon: ”Ett hus utan fru är aldrig rätt väl vårdadt, anmärkte han ganska visligen, och barn skada allting;” en hustru och inga barn, var således en himmelens välsignelse för sir Walters sköna möbler. Han hade äfven sett mistriss Croft; hon var vid Taunton, med sin man närvarande vid allt hvad som blifvit taladt. ”Hon uttrycker sig väl, är lifig, artig, älskvärd och har gjort mig en mängd frågor om egendomen, eder familj, om hyran, med ett ord, om allting, och jag ansåg henne förstå sig mera på affärer än amiralen; alldeles främmande är hon icke eller i grefskapet, hon känner det rätt väl: hon var syster till en adelsman, som länge hade bodt der; han var för några år sedan i Monkford, och hette . . . . Jag kommer nu icke ihåg hans namn, ehuru man nyligen nämt det för mig. Mistriss Clay, min dotter, hör du mig? mins du intet namnet på en adelsman som bodde i Monkford, brodren till mistriss Croft?”
Men mistriss Clay, som var inbegripen i ett samtal med miss Elliot om nyaste modet på hattar, hörde icke denna fråga. ”Jag förstår alldeles intet hvad ni menar, Shepherd, sade sir Walter, jag kan icke erinra mig att någon adelsman bodt på Monkford på århundraden.
— Förlåt mig; det var . . . . Herr . . . . Jag tror sannerligen att jag snart glömmer mitt eget namn; men jag känner rätt väl den adelsmannen, jag kände honom äfven personligen; han kom ofta på mitt embetsrum; det var i synnerhet en gång, jag mins det som det varit i går, man hade brutit sig in i hans trädgård, stulit hans äpplen, och tjufven blef tagen på bar gerning; och tvärt emot mitt råd åtskiljdes de på ett vänligt sätt. Det är endast hans namn som jag icke kan erinra mig; det är också alltför besatt; Herr . . . Herr . . . Jag vet intet hvad jag ville ge ut . . . . — Herr Wentworth, sade Alice tvekande. Alldeles rätt, utropade Shepherd, och slog ihop händerna; tusend tack, miss Alice! Ja, Wentworth, just densamme, han hade i två eller tre år innehaft pastoratet Monkford för några år sedan; jag tror det var 1805, miss Alice, hvars minne är så godt, förhåller det sig icke så?
— Wentworth, säger ni? upprepade baronetten med förakt: Ja, jag drar mig till minnes, pastorn i Monkford; men ni förvillade mig med ordet adelsman, jag trodde att ni talade om en man af stånd. Wentwortska slägten gäller mindre än intet; den är alldeles okänd, och har ingen gemenskap med den namnkunniga familjen Strafford, ehuru de bära samma namn, hvarföre, det vet jag icke; man borde förbjuda dessa missbruk af lika namn emellan adeln och ofrälseståndet. Ni säger då, att amiralens fru var en miss Wentworth, det angår mig intet det försäkrar jag er.”
Som Herr Shepherd: märkte att denna berättelse om Crofts intet behagade sir Walter, talade han icke mera derom; men han yrkade nitiskt på allt som kunde lända dem till förmon, lade i synnerhet med mycken skicklighet vigt derpå, att de skulle anse sig hedrade af den lyckan att få vara sir Walters arrendatorer; den höga tanke de gjorde sig om Kellinch-Hall, huru smakfullt allt måtte vara anordnadt; huru de önskade att underhålla det på samma sätt; deras tacksamhet att blifva föredragna, med ett ord, allt som kunde smickra den fåfänga ägaren. Det lyckades honom ock, oaktadt sir Walters motvilja att tillåta någon den äran att bebo hans hus mot en ofantlig hyra, så samtyckte han, att Herr Shepherd uppgjorde affären med amiralen; han befullmäktigade honom till och med att utsätta dagen, medan den sistnämde ännu vore qvar i Taunton, för att låta honom se stället.
J det närmaste var sir Walter temligen blottad på sundt förstånd; han hade likväl nog verldskännedom, för att fatta alla fördelarne af att få amiral Croft till hyresman, men han tyckte om att göra sig gällande och att försvara hvad han kallade sitt anseende. Det som mest behagade honom i denna affär var Herr Crofts stånd, som hvarken var för högt eller för ringa; det skulle ha förefallit honom ganska förödmjukande, om dess baronliga gods blifvit bebodt af en simpel adelsman utan någon slags tittel, och den af amiral nedsatte icke den af baronet; för allt i verlden hade han icke velat hyra ut det åt en lord; men med en amiral, skulle sir Walter alltid bibehålla företrädet då de råkades.
Ingen ting kunde emellertid afslutas utan Elisabeths bifall; men mistriss Clay hade så väl användt sitt inflytande, för att hålla loftal öfver vistandet i Bath, att hon brann af begär att komma dit och visa sina behag; hon ansåg sig således nu lycklig derigenom, att det hade anmält sig en hyresman som tycktes vara ganska angelägen, och gjorde icke eller det ringaste inkast deremot. Herr Shepherd fick fullmakt att afsluta denna vigtiga affär; och så snart han hade fått den i laglig form, gick Alice, som med uppmärksamhet afhört alltsammans, ner i trädgården att inandas den friska luft, af hvilken hennes beklämda bröst hade stort behof. Hon ställde sin promenad till sin favorit-allée: ”Ack! utbrast hon, och drog en djup suck, om några månader kanske, skall han promenera här, skall han bo på Kellinch-Hall!”