Familjen Elliot/4
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
FJERDE KAPITLET.
Det var alldeles icke den fordna pastorn i Monkford, sir Wentworth, som oaktadt utseendet, satt Alices hjerta i rörelse, utan en kapten vid flottan, sir Fredrik Wentworth, som, efter slaget vid St. Domingo, hade blifvit kommendant. Som han icke beständigt behöfde göra tjenst, och hans föräldrar voro döda, så tillbringade han sommaren 1806 hos sin bror, kyrkoherden i Monkford; det var en skön ung man, mycket artig, med utmärkt förstånd och ett lysande snille. Alice var då i blomman af sin ålder, mycket vacker, men ännu mera älskvärd; smak, fint omdöme, artighet förenad med mycket behag, blygsamhet och mycken känsla gjorde henne oändligen intagande, och hälften af denna ömsesidiga öfverensstämmelse hade varit nog, för att fästa dem vid hvarandra. Fredrik kunde icke bättre använda sin tid än att bli kär; Alice med sitt känslofulla, ömma hjerta, hade ingen som förstod henne: bekantskapen gjordes snart, och det dröjde icke länge innan en ganska liflig och ömsesidig böjelse uppstod dem emellan. Det vore svårt att säga hvilkendera först älskade den andra; samma sympathi och intagande väsende närmade dem straxt till hvarandra, begge sågo de ett fullkomligt idéal i föremålet för deras kärlek; man skulle svårligen kunnat afgöra hvilkendera var den lyckligaste, Alice, då hon emottog bekännelsen om hans kärlek och tillbudet af hans hand, eller Fredrik då hans känslor besvarades; men det lycksaliga ögonblick, då tvenne förenade hjertan förstå och möta hvarandra, under hoppet af en beständig sällhet, försvinner så hastigt. Wentworth begär sin Alices fars samtycke; sir Walter hvarken nekade eller gaf det, gaf endast tillkänna sin förvåning genom ett kallt förakt och en förolämpande tystnad, förklarade att han ingen ting ämnade göra för sin dotter, aldraminst i frågan om en sådan förbindelse. En kyrkoherdes bror, till måg, syntes honom en förnedring för namnet Elliot och för en baronets dotter, och lady Russel, som med fördom fästade sig vid tittlar, och som tyckte att hennes älskade Alice ej skulle kunna gå miste om ett mera lysande parti, tänkte på samma sätt. Hon ansåg det för en oförlåtlig dårskap att vid nitton års ålder gifta Alice, som ägde alla bördens företräden, en vacker figur, ett okonstladt och odladt förstånd med en ung man som ej hade något anseende i verlden, ringa förhoppningar att kunna förvärfva något genom annat än de osäkra fördelarne af en farlig tjenstbefattning, som skulle aflägsna honom från sin hustru, lemna henne utan stöd, eller sätta henne i beständigt beroende och fruktan för sin mans lif: hon var så ung, så litet känd! och sjelf kände hon hvarken verlden eller sitt eget hjerta; den första hyllning hon fått, hade gjort på henne ett intryck som snart skulle utplånas. Efter betraktelser, som man måste erkänna, voro ganska kloka, begagnade lady Russel sig af allt det välde som hennes moderliga vänskap gaf henne öfver Alice, för att hindra detta giftermål.
Kapten Wentworth hade verkligen icke att vänta något arf: ända dittils hade han varit temligen lycklig i sitt kall; men, som det oftast händer sjömän, så slösade han lättsinnigt med det han lätt förvärfvade, och hade ingen ting besparat. Han ägde ungdomens vanliga sjelfförtroende och den öfvertygelsen att han snart skulle blifva rik. I styrkans och liflighetens ålder, var han redan befälhafvare på ett fartyg, i tillfälle att göra rikt byte hos fienden, och komma i en belägenhet, som ej lemnade honom och hans Alice något öfrigt att önska; han hade alltid varit lycklig, han skulle ofelbart ännu blifva det. Dessa förhoppningar, som han uttryckte med sin karakters vanliga liflighet, som än mera ökades af hans kärlek, hade varit nog för den unga flickan, som trodde på allt, då Fredrik Wentworth hade sagt det, men intet för lady Russel, som såg dessa förhoppningar ur en helt olika synpunkt. Denna lifliga och rika inbillning hos en ung häftig karl ansåg hon som bevis på en utomordentlig lättsinnighet och ett tecken af klent förstånd, som, under intet vilkor kunde göra hennes älskade Alice lycklig. Lady Russel hade ringa tycke för snillet och inbillningen, och en afgjord afsky för allt, som en hårsmon afvek fran den strängaste försiktighet; hon ansåg dessa unga personers kärlek för en galenskap, och arbetade med all makt, att åtminstone kunna läka sin unga fosterdotters hjerta; allt hvad hon i detta afseende yttrade var så kraftigt och tycktes vara så förnuftigt, att Alice, utan att vara öfvertygad, hade intet att invända. Ehuru ännu ung, blyg och icke uppmuntrad af sin fars godhet, eller tröstad af sin syster, hade hon, må hända ändock genom sjelfva sin kärlek hämtat styrka att emotstå sir Walter, men lady Russel, af hvilken hon så ömt var älskad, hvars tankar hon hade vant sig att högakta, som förenade till den bestämdhet, med hvilken hon yttrade dem, det lifligaste intresse för henne och hennes bästa, kunde hon icke öfvertala sig att göra emot, öfvertygad om att det var omöjligt att icke lady Russel hade rätt, men hon älskade derföre icke mindre Wentworth. Hon ansåg nu sjelf deras förening vågsam, oförsiktig, nästan omöjlig, och lofvade sin vän att bryta den. Hade hon endast rådfrågat sin egen sällhet, så kan man åtminstone tvifla på att hon förmått sig dertill; men då det angick Wentworths, tvekade hon ej längre: då hennes far ingen ting ville gifva honom, borde hon väl missbruka Fredriks kärlek och gifva honom en hustru utan hemgift, hvars familj redan föraktade — och försköt honom? Att förekomma det, som hon ansåg skulle göra hans olycka som hon älskade, var nu hennes pligt och hennes enda tröst då hon sade honom det sista farväl, och hon blef i intet fall skonad; hon hade den smärtan att se, huru han sårades af sir Walters högmod och af Alices egen svaghet. Så snart han hade fått sitt afsked reste han ifrån Sommersetshire, utan att ens bjuda henne farväl, af hvilken han trodde sig så litet älskad.
Han bedrog sig: deras förbindelse hade blott varat några månader; men denna korta tid lemnade outplånliga spår i Alices känslofulla hjerta, en tillgivenhet mot hvilken hon oupphörligt, men förgäfves arbetade, saknader som i stället att minskas, dagligen ökades, förbittrade för henne alla ungdomens njutningar, och sorgen som nedtryckte hennes själ, bleknade rosorna på hennes kinder, skingrade och släckte glädjen i hennes ögon. Öfver sju år voro nu förflutne, sedan Fredrik Wentworth reste bort, och man hade icke hört talas om honom; han var förgäten äfven af dem, som vållade hans olycka. Alice undantagande, som ännu sökte den artikeln i tidningarna som angick flottan, i den förhoppning att der finna hans namn: emellertid försvagades hennes känslor af tiden och frånvarelsen, och hade kanske alldeles utslocknadt, om några anledningar dertill gifvits genom ombyte af ställe, eller en talrikare sällskapskrets; men undantagande ett kort vistande i Bath, hos lady Russel, straxt efter skiljsmässan, ett vistande som för henne endast stämplades af ledsnad och bedröfvelse, hade hon icke sett någon som hon ens kunde jemföra med Fredrik Wentworth, hvars minne hon alltid bevarade; ingen annan förbindelse (hvilket må hända varit den enda kuren) erbjöds i den trånga krets som omgaf henne. Carl Musgrovo friade likväl till henne, då hon var tjugutvå år; och sir Walter hade ingen ting deremot; men då ännu var minnet af Wentworth i sin fulla styrka, och tillät henne icke att bifalla en annan karls anbud; men hon högaktade den unga Musgroves karakter, och såg med nöje att han efter hennes afslag, fästade sig vid hennes yngsta syster som ej var kall för honom. Hon hade äfven vid detta tillfälle att strida emot lady Russel, som ansåg Herr Musgroves äldste son vara ett parti, som, utan att förena allt hvad hon önskade för sin Alice, likväl i många afseenden anstod henne: näst familjen Elliot, var denna, den mest ansedda i grefskapet; hans far hade sköna egendomar som med tiden skulle tillfalla honom, och den unge mannen sjelf, var en temligen vacker karl. Genom detta giftermål hade Alice stannat qvar i grannskapet, och blifvit befriad ifrån det beroende och den orättvisa hvarföre hon alltid var ett föremål i sin fars hus; men i detta fall, hade Alice alldeles icke begärt något råd; hennes egen samvetskänsla ledde hennes beslut att ej bortgifva sin hand utan sitt hjerta. Lady Russel, som icke så lätt afstod från sina fördomar, och icke trodde att hon kunde misstaga sig, saknade väl icke Wentworth, men började frukta, att någon ej skulle anmäla sig, som vore nog rik för att tillfridsställa henne, och nog älskvärd för att förmå Alice att inträda i ett stånd, för hvilket hon tycktes vara skapad genom sitt saktmodiga lynne och sina husliga vanor.
De kände icke hvarandras ömsesidiga tankar i detta afseende: Lady Russel, med ringa erfarenhet i kärlek, trodde att det var nog att ej tala derom, för att icke mera tänka derpå; hvarken Wentworths namn, eller något som stod i sammanhang med denna händelse hade blifvit talat dem emellan; således föreställde hon sig icke, att Alices hjerta var så beständigt; sjelf hade den sistnämda någon gång tyckt sin ömhet vara förbi eller åtminstone mycket försvagad, men hennes ifver att i tidningarna läsa det som angick flottan, hennes sinnesrörelse då hon der såg Fredrik Wentworth nämd som en af dess skickligaste officerare, och den känsla som bemäktigade sig hela hennes varelse när hon hörde, att hans syster, mistriss Croft (som han älskade och om hvilken han ofta hade talat för henne, äfvensom om amiralen) skulle bo på Kellinch-Hall, upplyste henne tydligt derom, att hon vid tjugusju års ålder kände detsamma som vid nitton, men hon tänkte icke alldeles på samma sätt. I sitt nittonde år lät hon förmå sig, att endast höra förnuftets och försiktighetens röst; i sitt tjugusjunde hade hon beslutit, att om Wentworth förnyade sitt anbud, skulle hon endast lyda sitt hjerta, och detta hjerta uppfylldes af de ljufvaste förhoppningar: händelsen tycktes vilja införlifva henne med hans familj; af tidningarne hade hon sett hans befordran, ingen hade sagt henne att han var gift; allt hvad han hade hoppats, och som lady Russel ansåg för inbillningens drömbilder, hade inträffat; allt, utom hans giftermål med Alice, hade lyckats honom; och kanske går denna förening äfven i fullbordan. Hans värma, hans snille tycktes förebåda framgång i alla hans företag; genom flere rika byten hade hans förmögenhet bordt förmeras; och nu då hans svåger skulle bo på Kellinch-Hall, skulle sir Walter ej längre med förakt, anse slägtskapen med honom. Man ser att Alices hufvud, likasom hennes hjerta, hade mycken vältalighet, och tröstade sig öfver det förflutna genom mycket förtroende för framtiden. Hon hade varit försiktig i sin ungdom; hon blef allt för romantisk med åren, det var följden af en sällsam början, och hjertat förlorar ej sina rättigheter. Hon tadlade ej lady Russel, för det hon lagt sig emot ett giftermål som hon ansåg mindre fördelaktigt; hon tadlade icke sig sjelf derföre, att hon lät inverka på sig; men hon kände, att om en ung person begärde hennes råd i en dylik belägenhet, så skulle hon väl akta sig att gifva det. Lyckan likasom olyckan, beror oftast mera af sig sjelf, än af den belägenhet ödet satt oss uti. Alice hade den öfvertygelsen att, oaktadt hennes fars ogillande, oaktadt hennes egen fruktan och ångest för sin mans tillstånd, oaktadt de bekymmer som åtfölja en knapp utkomst, hade hon varit lyckligare om hon underhållit sin förbindelse än nu genom dess uppoffring, för hvilken intet i verlden hållit henne skadeslös; hvarken hennes fars ömhet, hennes systers vänskap, eller lady Russels bifall, som ej kunde begripa att hon hade något att sakna. Man kan lätt föreställa sig huru mycket Alice sårades af sina minnen, sin fruktan och sina förhoppningar. Allt sedan hon fick veta, att kapten Wentworths syster skulle bo vid Kellinch-Hall, arbetade hon på att härda sin ömtålighet, och, utan att förråda sig, fördraga de eviga tvisterna om familjen Croft och öfver hvad man än borde, än icke borde lemna dem; de tre enda personer, som delade hennes hemlighet rörande Wentworth, underlättade hennes önskan att synas likgiltig för hela saken, genom deras fullkomliga liknöjdhet för det, som hade varit emellan henne och Wentworth, och som de tycktes helt och hållet hafva förgätit; hon både förstod och värderade lady Russels afsigter, men hennes fars och systers kallsinnighet, bevisade nog mycken glömska af en tilldragelse, som förmodeligen allt för ringa intresserat dem, för att efter sju år ihågkommas; åtminstone var det icke med afseende på att skona henne, som de så uppförde sig; derom bekymrade de sig föga, de sökte till och med stundom tillfälle att bedröfva henne. Orsaken må nu varit hvilken som helst, så blef detta utseende af allmän glömska ganska gynnande för tillfället; det besparade henne all förlägenhet med de nya inbyggarne i Kellinch-Hall. Wentworths bror, kyrkoherden i Monkförd, hos hvilken han hade bodt, var den ende, utom hennes slägt, som visste något om denna korta förbindelse. Han hade längesedan flyttat från grefskapet: dessutom var han discret, grannlaga, ogift och hade ganska säkert ej nämt det för någon. Hvad mistriss Croft angår, så var hon långt ifrån England, åtföljande sin man på hans utländska resor och Maria Musgrove, Alices yngsta syster, hade aldrig sett honom; ty hon var i pension, då Wentworth friade till henne. Således smickrade hon sig dermed, att hennes nya bekantskap med amiralen och hans fru, i första hand ej skulle störa hennes lugn. Lady Russel, hos hvilken hon som oftast var, och som bodde så nära Kellinch-Hall, skulle blifva ett medel att närma dem till hvarandra, och om Fredrik kom . . . . !! Ack! om han kommer, om han kommer, tänkte hon, så bevisar det att han ingen ting glömt!
Nu var dagen utsatt, då amiralen med sin fru skulle göra ett besök på Kellinch-Hall; de anlände samma morgon. Alice tyckte, att hon väl borde gå och helsa på lady Russel (hvilket hon dagligen brukade göra) och att blifva qvar der, till dess allt var afslutadt: man försökte ej förmå henne att stanna qvar; hon gick således innan deras ankomst, ganska belåten med att fördröja ett ögonblick som hon fruktade, och ändock missnöjd dermed, att tillfället skulle gå henne ur händerna att få se Wentworths syster.
Detta möte inträffade till begge partiernas fullkomliga tillfridsställelse, och afgjorde arrende-frågan: mistriss Croft önskade att få bo på landet, miss Elisabeth Elliot att få komma till Bath; således var man snart öfverens, och fruntimmerna syntes ömsesidigt nöjda med hvarandra. Likaså förhöll det sig med herrarne; amiralen hade en ärlighet, en uppriktighet, ett ädelmod i sitt sätt att vara, som ej förfelade sitt stora inflytande på sir Walter; Herr Shepherd hade dessutom förstått, att på ett så intagande sätt framställa, huru amiralen hade hört honom omtalas, som den artigaste och fullkomligaste sällskapsman; han ville ingalunda vederlägga denna tanke, och var utsökt artig emot sina gäster. Huset, trädgårdarne, möblerna — allt beundrades. Croft gillade och sir Walter eftergaf allt; inga svårigheter mötte från någondera sidan. Herr Shepherd hade med sig sin medhjelpare, som anmodades att uppsätta kontraktet, hvilket underskrefs innan de åtskiljdes.
Sir Walter förklarade, att amiralen var den älskvärdaste sjöofficer han någonsin hade träffat, och den minst solbrände af alla han sett: han sade till och med, att om man kunde förmå honom att kläda sitt hår så, som sir Walter, skulle han se ganska bra ut; och amiralen med sin vanliga välvilja och uppriktighet, sade till sin fru: ”Jag försäkrar dig, Sophie, att jag är ganska nöjd med baronetten; han är alldeles icke sådan som man sagt mig i Taunton: han har visserligen aldrig sett något sjöslag, men annars tror jag att han är en ganska bra karl.” Crofts skulle tillträda egendomen vid michaeli, och som sir Walter ville bosätta sig i Bath nästinstundande månad, så var det ingen tid att förlora; man sysselsatte sig således med förberedelserna till resan.
Lady Russel, som var öfvertygad, att Alice icke skulle rådfrågas, hvarken i valet af ett hus, eller huru man borde arrangera det, hade velat behålla henne qvar hos sig, ända till dess hon sjelf efter julhelgen skulle resa till Bath; men vissa överenskommelser förbundo henne, att lemna Kellinch-Lodge på några veckor. Alice åter, hade gerna utgifvit mycket, för att än en gång få tillbringa en stilla och sorglig höst på detta kära ställe, som hon lemnade med så mycken saknad; men undergifven nödvändighetens lag, böd hon till att taga sitt parti, och att resa till en stad som väckte hennes afsky, och i sällskap med anhörige för hvilka hon åtminstone var likgiltig; det var hennes pligt, men en annan pligt behöll dock företrädet.
Hennes syster Maria Musgrove, var en liten bortskämd varelse, mycket nerfsvag, som trodde sig blifva intressant derigenom, att hon affekterade en ganska klen helsa, och beklagade sig beständigt öfver plågor, som hon trodde sig hafva. Så snart något gick henne emot, hade hon tagit sig den vanan, att vid dylika tillfällen tillkalla sin goda syster Alice, som sitt sällskap, hvars öfverseende och foglighet hon kände: hon skref till Elisabeth och bad, att man skickade Alice till henne. Hon kände sig illamående och hon förutsåg, att hon ej skulle få någon helsodag under hela hösten, och det var högst nödvändigt för henne att få sin syster till sig; hon anhöll, eller rättare sagdt, fordrade, att Alice reste till Upercross i stället för till Bath.
”Det är mig omöjligt att umbära Alice!” yttrade Maria. Elisabeth svarade:
”Tag Alice, och behåll henne så länge du vill, ingen behöfver henne i Bath.”
Att blifva enträget kallad eller äfven anmanad, är dock vida bättre, än att förkastas som ett onyttigt ting. Alice, glad öfver att kunna gagna någon varelse, att vara begärd af sin syster, och att få tillbringa hösten på landet, och i det af henne älskade grefskapet Sommerset, antog med mycket nöje Musgroves bjudning.
Det beslöts således med lady Russel, att de skulle följas åt till Bath, och att Alice till dess skulle vara än på Upercross och än på Kellinch-Lodge.
Följande dagen anträddes resan.