Familjen Elliot/5
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
FEMTE KAPITLET.
Allt gick efter lady Russels önskan, då hon fick veta att ett af de förnämsta skäl hon haft, för att påyrka sir Walters flyttning med sin familj till Bath — att bryta förbindelsen emellan Elisabeth och mistriss Clay — icke svarade emot hennes förhoppningar. Elisabeth hade öfvertalt sin vän att åtfölja sig, för att bistå och hjelpa henne med husets iordningsättande, hvaröfver lady Russel blef på en gång både bestört, bedröfvad och uppretad. Alice, Elisabeths egen syster, som förstod att så smakfullt ordna allt, hade blifvit tillbakavisad såsom oskicklig till något, och en fremmande af ringa härkomst, hade blifvit henne föredragen! Denna skymf, gjord åt hennes gunstling, förökade mycket den smärta, som en så opassande förbindelse gjorde henne. Alice, som var van vid sin familjs behandling, förundrade sig mindre deröfver; men hon kände lifligare än lady Russel, oförsiktigheten af ett sådant arrangement; hon hade en finare omdömesförmåga och inträngde djupare i de menniskors hjertan, med hvilka hon lefde tillsammans; hon var uppmärksam på allt med lugn och eftertanka, och bedrog sig sällan; att dömma af sin fars och mistriss Clays karakterer, insåg hon att deras dagliga sammanvaro och den förtrolighet som stadgades emellan sir Walter och den unga enkan, skulle medföra de menligaste följder. Det var påtagligt, att ett giftermål med baronetten var enda föremålet, för allt mistriss Clays smicker: ännu hade sir Walter icke den ringaste böjelse för henne, och skämtade beständigt öfver några brister i hennes figur, som var vida underlägsen det ideal af skönhet, som sir Walter fordrade så väl hos qvinnan som hos mannen, och som han endast fann i sin spegel, eller i sin dotter Elisabeths anletsdrag. Mistriss Clay hade fräknar som skämde hennes hy; hennes tänder, som väl voro friska, men ojemna, stodo för mycket ut; hennes hand var stor och ej nog hvit; men hon var ung, och, oaktadt dessa små obehagligheter, hade hon något, som jag icke kan förklara, men som gjorde henne mera förledande än sjelfva skönheten: mycket talande ögon, ett brinnande begär att behaga, nog fintlighet att för detta ändamål använda alla möjliga medel, och icke nog grannlagenhet för att lemna något oförsökt. Sir Walter var redan så långt kommen, att han icke kunde umbära hennes sällskap, som både uppmuntrade — och smickrade honom; och för att höra på henne, lade han ofta bort adelshistorien; med ett ord, Alice såg faran så nära för hand, att hon ansåg sig böra tala med sin syster derom. Hon hoppades föga deraf. Elisabeth fästade aldrig någon uppmärksamhet vid det som Alice sade: men i förmodan af en sådan händelse skulle hon bli den mest lidande dervid, och Alice ville ej gifva henne anledning till den förebråelsen, att hon icke hade väckt hennes uppmärksamhet derpå.
Hon yppade således sina tankar, och det gick som hon hade anat; den högmodiga Elisabeth förvånades och begrep icke, huru man kunde hysa en sådan tanke; den förolempade henne, och hon ansvarade fullkomligt för sin far och sin vän, som hon kände bättre än någon annan.
”Mistriss Clay sade hon, finner sig allt för mycket hedrad af denna tittel, för att sträcka sina anspråk derutöfver; hon skall aldrig glömma hvem hon är och hvad vi äro; Jag känner bättre hennes tänkesätt än du; Jag har den öfvertygelsen att hon icke tänker på att gifta sig, och framförallt skulle hon icke ingå en förbindelse med någon, hvars stånd är så olika med hennes. Åter hvad min far angår, då han ej velat gifva mig en styfmor, och då jag förmodar att han hos mig funnit den person, som gjort les honneurs för hans hus, så har jag ingen ting att frukta. Vore mistriss Clay en skönhet, så bör du förstå att jag ej införde henne i min sällskapskrets, och framför allt icke i min fars; ej derföre, skulle tro något i verlden kunna förmå honom att gifta sig igen, men han kunde då få en böjelse för henne, som kunde göra honom olycklig: men den stackars mistriss Clay kan visst icke väcka den; med alla sina förtjenster saknar hon dock den att vara skön; hennes utseende är af det slag, som icke väcker någon uppmärksamhet, och det är intet farligt: sir Walter, som du väl vet, är grannlaga; således kan mistriss Clay vara här i all säkerhet. Dessutom, har du glömt, att sir Walter ofta talar ur en skämtsam ton om detta fruntimmer? Hennes fräknar och hennes tänder skulle framställa ett oöfvervinnerligt hinder för den förening du befarar; han har en afgjord afsmak för fräknar; hvad mig angår, så skulle jag gerna se emellan fingrarne med min väns brister, men min far skulle aldrig vänja sig vid dem. — Hennes brister äro likväl ganska obetydliga, sade Alice. Jag har kändt fruntimmer, som oaktadt dessa naturfel varit ganska förledande: dessutom tror jag att det knappt finnes några yttre fullkomligheter, som man icke glömmer för smickrets röst och ett gladt lynne; man ser dem slutligen icke.
— Helt annorlunda tänker jag, sade Elisabeth, och såg sig med detsamma i spegeln; jag tror tvertom, att man lätt förlåter några karaktersfel för det regelbundna i sjelfva anletsdragen och sjelfva figurens fullkomlighet; huru härmed, än må vara, så hade du bordt begripa, att jag framför någon annan har det högsta intresse af att hindra en sådan mesalliance, och att det var ganska onödigt att meddela mig denna underrättelse; men det finnes visst folk, som i brist af någon annan utmärkelse, gör anspråk på mera försiktighet än den erfarnaste.”
Alice teg, och ångrade icke att hon talat med sin syster i ett ämne, som visserligen skulle sätta henne på sin vakt, emot mistriss Clays anläggningar.
Den sista äretjensten, som sir Walters spann gjorde, var att draga honom, miss Elisabeth och mistriss Clay till Bath; de förstnämde flyttade utan mycken saknad ifrån deras vackra egendom, och deras underlydande saknade icke heller dem. Men vanan att se denna familj, från far till son, bo i deras grefskap, väckte likväl mera bedröfvelse än man kunnat föreställa sig, och det smickrade mera sir Walters högmod, än det rörde hans hjerta. Elisabeths var hård som sten; hennes skiljsmessa från lady Russel och Alice kostade lika litet på henne, som hade hon gått endast ur det ena rummet i det andra. Då Alice hade förlorat dem ur sigte, gick hon bedröfvad till Kellinch-Lodge, der hon skulle tillbringa åtta dagar.
Hennes vän var icke mindre bedröfvad: lady Russel kände huru högst nödvändigt det var för sir Walter att öfvergifva sin egendom och anledningarne till detta hans beslut, sysselsatte likaså mycket henne, som ägarena till Kellinch-Hall; denna familjs heder rörde henne lika mycket som hennes egen. En lång vana att dagligen se dem, att intressera sig för allt som angick dem, gjorde deras närvaro nästan oumbärlig för henne. Det kostade obeskrifligt på henne, att icke mera hafva sir Walter och hans döttrar till sina grannar, men det gick henne nästan ännu närmare till hjertat att se hans vackra hus bebodt af menniskor, som hon intet kände och som hon icke hade lust att lära känna. Ehuru hon hade tillstyrkt arrendet, emedan försiktigheten och förnuftet fordrade det, var hon dock på förhand öfvertygad om, att de, som ditflyttade efter Elliots, aldrig skulle behaga henne. Under afvaktan på deras ankomst fann hon den fullkomliga enslighet, som rådde i trädgårdarne och slottet, odräglig; och för att undvika den och att ej vara närvarande vid Crofts inflyttning, beslöt hon att påskynda sin afresa, som skedde så snart Alice kom till henne: de följdes åt. Lady Russels väg gick nära till Upercross.
Det är en temligen vacker by, af medelmåttig omkrets, och som för några år sedan gaf ett fullkomligt begrepp om det fordna bruket i England. Endast tvenne hus upphöjde sig litet öfver jordbrukarnes kojor: herrgården, som tillhörde Marias svärfar, med sina höga murar, sina stora portar, sina trånga fönster, de gamla träden som omslöto den, allt bar stämpeln af en enslig och dyster forntid; prostgården, som låg inuti en köksträdgård, kringstängd af en grön häck, och hvars murar voro beklädda af en vinstock och ett plommonträd, gaf tillkänna deras enkla seder som bodde inom dem. Men, då blifvande arftagaren till stamgodset skulle gifta sig med miss Elliot, lät stallmästar Musgrove, med afseende på den ädla förbindelsen, och för att beqvämt kunna logera det nygifta paret, bygga en gård helt nära herrgården, och gaf den det anspråkslösa namnet Hyddan[1] vid Upercross; dess långa gångar, dess fönsterbågar på franska sättet, dess enkla, men ändock prydliga och ordentliga arkitektyr, kunde ej förfela att ådraga sig de resandes uppmärksamhet, så väl som det gammalmodiga slottet, som kontrasterade mot det lilla vackra nya huset, och som låg en åttondedels mil derifrån. Alice hade ofta varit boende der; hon kände nejden, deromkring nästan lika så väl som vid Kellinch-Hall. De begge familjerna råkades ofta, man hade en sådan vana, att man alla timmar på dagen kunde gå till hvarandra, att det öfverraskade henne att se Maria ensam, nedslagen och, som hon sjelf sade, mycket sjuk. Ehuru hon var en bättre menniska och älskvärdare än sin äldsta syster, hade hon dock på långt när icke Alices karakter och beskedlighet: då ingen ting gick henne emot, då hon roade sig, då man sysselsatte sig med henne, då hon var vid godt lynne, så kunde hon vara vänlig och artig, men den ringaste motgång, vare sig i fysiskt — eller moraliskt afseende, omskapade helt och hållit hennes karakter. Hon hade inga resursser mot sin ledsnad i ensligheten; men som ersättning hade hon ärft i hög grad det Elliotska högmodet och sjelfkärleken, och ingen kunde bättre än hon, skapa sig tusende inbillade lidanden, och tro sig vara öfvergifven och hafva orsak att beklaga sig öfver hela verlden. Till sitt utseende var hon ej så vacker som hennes systrar, och redan innan hon gifte sig, då hon var i sin högsta liflighet, kunde man på sin höjd säga, att hon såg temligen bra ut. Då Alice steg in, låg Maria på en soffa i en liten salong som, då hon först kom uti huset, var märkvärdig för sina präktiga möbler, och hvilka nu, genom värdinnans vårdslöshet, två små bortskämda gossars osedighet och fyra somrars åverkan, blifvit alldeles förstörda.
Då hon nu såg denna syster stiga in, som hon sade sig så innerligen älska, och hvilken hon ej kunde umbära, böjde hon knappt på hufvudet: ”Ack! så är du då ändtligen här, Alice? Jag började tro, att jag aldrig mera skulle få se dig; jag mår så illa, att jag knappt kan tala; jag har icke sett någon på hela morgonen, är det intet förskräckligt?
— Så mycket bättre för dig, sade Alice småleende och omfamnade henne, efter du icke orkar tala; men det gör mig ondt att finna dig så sjuk: din sista biljet sade mig likväl att du mådde temligen bra?
— Om jag yttrade något sådant, så var det för att icke oroa dig; du vet att jag aldrig beklagar mig: Då mådde jag visst icke väl, men jag har aldrig i min lefnad lidit så mycket som denna morgon; Allena! allena! Föreställ dig om jag hade fått ett anfall af min nerfsjuka, en svimning, och jag omöjligt kunnat fatta i klocksträngen, är det intet rysligt? Lady Russel har då följt dig hit, och har ej tänkt på att helsa på mig? Jag tror, att hon icke varit här tre gånger i sommar.” Alice ursäktade henne så godt hon kunde, sedan frågade hon huru hennes svåger mådde.
”Åh! Carl är aldrig sjuk, svarade Maria; lyckans gunstling, vet han intet hvad det vill säga! Han har gått på jagt, och jag har icke sett honom sedan klockan nie; han ville ändock gå, fastän jag försäkrade honom att jag mådde ganska illa: det är ju fasligt att kunna göra så? han sade att han ej skulle dröja länge, och nu är redan en timma förfluten; det är fasligt! Jag upprepar det än en gång, jag har allt sedan i morse varit helt och hållet öfverlemnad åt mig sjelf; man kan ju dö af ledsnad.
— Men har du intet sett dina små gossar?
— Jo, visserligen, så länge jag kunde fördraga dem; men de rusta så mycket att de göra mig mera ondt än godt. Carl förstår ej ett ord af hvad jag säger honom, och Walter blir alldeles oregerlig; du skall få se huru odrägliga de äro.
— Svårligen skall jag finna det, sade Alice; det skall göra mig ett stort nöje att få se dem. Fort, bästa Maria, fatta mod, tillade hon glädtigt, du vet att jag alltid botar dig när jag kommer. Huru mår dina grannar i stora byggningen[2] på Upercross?
— Jag vet icke, jag har ej sett någon annan af dem i dag, än Herr Musgrove som red ut och talade med mig vid fönstret, men utan att stiga af, ehuru han bordt kunna se mitt tillstånd: hvarken han eller någon af hans familj har varit hos mig; det passade sig förmodligen icke; fröknarna Musgrove, hans kära döttrar tänka endast på sig sjelfva; så vida de må väl, så är allt bra i verlden.
— Du torde kanske kunna få se dem innan morgonen är förliden; det är ännu bittida.
— Åh! Jag har ingen lust der till, det försäkrar jag dig; Jag skall vara rätt nöjd om jag aldrig mera får se dem; de tala och skratta allt för mycket för mina svaga nerver; jag är så försvagad, så sjuk! Det var ganska ovärdigt af dig, Alice, att du ej kom i Thorsdags.
— Erinra dig sjelf, Maria, att du just samma thorsdag gaf mig de bästa underrättelser om din helsa; du skref rätt muntert och försäkrade mig, att du mådde fullkomligt väl, och var allt för litet angelägen om mitt besök: det fägnade mig så mycket mera, som jag var rätt glad, att få vara tillsammans med lady Russel i det aldralängsta, och jag hade dessutom så mycket att göra, att jag icke förr kunde lemna Kellinch-Hall.
— Gode Gud! hvad kunde du väl ha att göra?
— Rätt mycket, det försäkrar jag dig; först en förteckning in dupplo på de böcker och taflor, som min far lemnat vid Kellinch-Hall; sedan har jag flere gånger varit i Elisabeths trädgård, för att säga trädgårdsmästaren, hvilka växter hon vill sätta i förvar hos lady Russel; Jag hade också mina egna små angelägenheter, att ombestyra mina böcker, rangera mina musikalier, alla mina koffertar att betäcka med omslag, och ett ännu svårare kall att fullgöra: Jag har varit hos alla i byn att säga dem farväl; jag hade fått veta, att det goda folket önskade få taga afsked af oss: du finner väl att allt detta, skulle upptaga min tid.
— Mer än det förtjente; men, Alice! hvarföre frågar du mig icke något om den stora dinéen, som i går var hos Rales?
— Har du varit der? Jag har ej talat med dig derom efter jag förmodade att, då du var sjuk, måste du vara hemma.
— Jo, visst var jag der; I går mådde jag rätt väl; det är endast nu på morgonstunden som jag blifvit så sjuk; det hade varit altför besynnerligt om jag blifvit hemma, hvad skulle jag hafva tagit mig före?
— Det gläder mig oändligen, att du kunde hafva det nöjet, jag hoppas att sällskapet var roligt?
— Nej, ingen ting som förtjenar att anmärkas; man vet alltid på förhand huru dinéen blir; och dessutom är det både löjligt och alldeles odrägligt att icke hafva sitt eget equipage. Herr och fru Musgrove taga mig alltid med sig; och i deras vagn blir jag nästan ihjel-klämd: de äro så tjocka! de taga så stort rum! Herr Musgrove vill alltid sitta fram i vagnen; det är odrägligt! Jag måste således sitta baklänges emellan Lovisa och Henriette! Döm sjelf huru angenämt det är! Jag tror att det just är denna sittning, som jag har att tacka för mitt illamående.”
Vi vilja icke längre utbreda oss öfver detta orimliga samtal. Litet tålamod, ståndaktighet och glädtighet å Alices sida hade en undransvärd verkan på Maria: snart kunde hon sitta oppe i soffan, skratta med sin syster, och hoppades slutligen att kunna äta vid middagsbordet. Några ögonblick derefter, glömmande sin ställning som sjuk, sprang hon till andra ändan af rummet, för att visa Alice en rätt vacker blomma, som hennes svägerskor hade skickat henne. Man satte fram litet kallt kött åt Alice, deraf Maria åt mera än hon; med ett ord, hon tyckte sig vara så styrkt, att hon proponerade en liten promenad. ”Hvart skole vi gå? sade hon, när de voro tillreds; Jag förmodar att du icke bryr dig om att gå opp till herrgården, förr än de gjort dig första visiten?”
— I all min lifstid har jag aldrig tänkt på sådana der ceremonier med folk, som jag känner så väl som Musgroves, svarade Alice.
— Å! visserligen komma de snart hit; de måste väl förstå hvad min syster, miss Elliot har rätt att vänta; vi kunne emellertid gå dit och prata en stund; och när vi fått höra nog, lemna vi dem och fortsätta vår promenad.”
Alice hade alltid funnit sin systers sätt att vara med sin mans slägtingar mycket lättsinnigt och opassande; men hon hade upphört med föreställningar, som till ingen ting gagnade.
Musgroves voro så goda menniskor, att ehuru små tvister beständigt uppkommo dem emellan, kunde den ena icke umbära den andra. De togo således vägen till stora byggningen, och satte sig en stund i den gammalmodiga fyrkantiga salongen, med sin lilla matta med de stora blommorna och de ofantliga ländstolarna; husets nuvarande unga fruntimmer hade förstått att gifva den ett modernare utseende genom en behaglig oordning; ett piano, en harpa, en guitarre, små bord öfverallt med blomster-vaser, påbegynta ritningar, kringspridda broderier, öppnade syaskar och några romaner &c. &c. Ack! om originalerna af de stora porträtterne, som hängde på väggarna, om de personer med stora perukerne och de trånga bruna sammets-västarne, och deras fruar, klädda i blått satin och med deras långa raka växt och vackra hållning, kunnat göra sig ett begrepp om den oordning, som nu rådde i deras vackra salong, hvilken i deras tid var så nätt, så ordentlig; så skulle porträtterne fallit ner af förvåning och fasa. Musgroves sjelfve, i likhet med sitt hus, visade en narraktig kontrast: Far och mor voro, i ordets strängaste bemärkelse, utstyrda på det äldsta mode i England, och de unga, till öfverdrift på det nyaste. Herr och fru Musgrove voro goda menniskor, ganska gästfria, men med ett allt för inskränkt förstånd, utan någon kännedom af verldens nuvarande bruk, och utan all flärd; deras barn deremot voro i allt på nyaste modet. Familjen var talrik; men likväl voro endast tvenne af medlemmarne, utom Carl, Marias man, så gamla att de kunde vara med i sällskaperna; och dessa voro två fullvuxna döttrar, den ena nitton, den andra tjugu år, hvilka hade uti en god pension i Excester förvärfvat sig alla de fullkomligheter, som tillhöra den moderna uppfostran, och de, liksom tusende andra unga menniskor, hade ingen ting vidare att uträtta, än att försköna fädernehuset, och der tillbringa ett förnöjsamt och gladt lif. Deras klädedrägt kontrasterade i allt med deras moders; deras utseende var behagligt och vackert, deras karakter vänlig och glad, deras maner enkla och naturliga; deras talanger, med undantag af dansen, i allmänhet medelmåttiga; de voro unga älskvärda fruntimmer, som tyckte om hemmet, och hvilka man gerna ville råka. Alice hade alltid ansett dem för de bästa och lyckligaste menniskor hon kände, men, som hon, utan att sjelf ana det, insåg sin öfverlägsenhet, ville hon icke vara i deras ställe, och byta bort sitt ljusa odlade förstånd emot alla deras förmåner; hon endast afundade dem deras enighet och ömsesidiga tillgifvenhet, en sällhet som hon ej ägde med sina begge systrar och hvars njutning ingen kunde känna lifligare än hon.
Alice och Maria blefvo vänligt emottagna; en half timma förflöt rätt angenämt, och den andra hälften på samma vis. Maria, smickrad och road, glömde sina plågor och sin förargelse, och föreslog sina svägerskor att göra dem sällskap på deras promenad, hvilket de med nöje antogo, alltid färdiga att gå ut och att prata.