Familjen Elliot/6

←  Femte kapitlet

Familjen Elliot Skildringar af Engelska Karakterer av Jane Austen Översättare: Pauline Westdahl Sjette kapitlet

Sjunde kapitlet  →

Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.

SJETTE KAPITLET.

Alice behöfde intet resa till Upercross, för att lära huru ombyte af ställe, vore det ock endast på tre mils afstånd, ofta förorsakar en förändring i lefnadssätt, umgänge, opinion och tankar; hon hade aldrig varit hos sin syster utan att deraf öfverraskas, och att önska flere af Elliotska familjen den förmån att se, huru de saker som vid Kellinch-Hall ansågos för så högst vigtiga, voro antingen alldeles okända vid Upercross, eller ansedda som ganska likgiltiga. Oaktadt denna erfarenhet, väntade hon sig likväl, att den stora händelsen — familjens flyttning och nyheten att höra Kellinch-Hall bebos af fremlingar, skulle reta grannarnas nyfikenhet; hon sjelf, likasom hennes omgifning, var så sysselsatt dermed de sista veckorna; hennes eget hjerta var så uppfylldt deraf, att hon hade föreställt sig, att de icke skulle tala om något annat med henne, och fördömde på förhand allt beklagande, alla tröstegrunder och alla frågor om de nya gästerna och deras familj; men hon slapp för godt köp, och de äldre Musgroves anmärkningar och efterfrågningar inskränkte sig till följande: ”Sir Walter och er syster Elisabeth, har således rest bort? I hvilket qvarter i Bath, tror ni att de skola bo? Det är ingen likgiltig sak.” Alice hade icke en gång tänkt derpå; innan hon hann svara, tillade en af de unga Musgroves ifrigt: ”Jag hoppas att vi komma till Bath nästa vinter; men kom ihog, pappa, att vi vilja bo i ett af de modernaste qvarteren; antingen sir Walter bor der eller ej, det gör detsamma . . .” Maria afbröt dem, och sade under en djup suck: ”Och man lemnar mig då allena här, medan man reser att roa sig i Bath? Jag måste vara qvar med de tråkiga barnungarne? Det är i sanning allt för hårdt.”

Alice hade gerna föreslagit henne, att i sitt ställe resa till Bath, och hon skulle blifva qvar hos barnen som hon älskade; hon såg sitt misstag då hon hade föreställt sig, att hennes syster sjelf och hennes slägt skulle deltaga i hennes sorg, öfver att flytta från Kellinch-Hall. ”Ack! huru lätt man kommer ur denna villfarelse! Det som intet angår en sjelf, rörer föga, och egen motgång, är det enda som anses svårt och har någon vigt.” Inom sig tackade Alice himmelen, att hon i lady Russel åtminstone hade en verklig vän, som förstod hennes saknad och deltog i den, och hon föresatte sig, att alldrig mera tala derom med Musgroves: de hade ingen, eller åtminstone ringa känsla för det, som ej rörde dem sjelfva; Att vakta — eller föröda deras vildbråd, sköta deras hästar och hundar, genomögna tidningsbladen, sträcka ut sig på en soffa eller i en fåtölj, titta ut genom fönstret, och se efter om det blir fult eller vackert jagt-väder, äta en god frukost, dito middag, så tillbringades tiden af herrarne Musgrove; fruntimren åter använde den sålunda: modren till hushålls-angelägenheter och att besöka grannarna; de unga vid toiletten, att promenera, dansa, spela och jollra. Alice, öfverlemnad åt sig sjelf, visste bättre begagna sin tid; men hon visste ock att hvar och en har sin smak, sina sysselsättningar, sina samtalsämnen hvilka de icke öfvergifva; och för en eller två månader som hon skulle tillbringa i Upercross, ansåg hon det icke löna mödan att motsäga dem: hon beslöt derföre att rätta sig efter dem; och att icke vara en ovärdig medlem i den sällskapskrets hon nu tillhörde; hon bjöd således till att lugna sin inbillning, att aflägsna sina minnen, och att så mycket möjligt vore, lämpa sina tankar efter deras, med hvilka hon nu var. Hon fruktade icke en gång att få ledsamt under dessa tvenne månader; det låg i hennes karakter att vara lycklig genom deras sällhet, som omgåfvo henne, och de goda Musgroves tycktes alltid vara öfvermåttan glada; de unga flickorna skrattade oupphörligt och roade sig åt allt, föräldrarne beundrade dem, och deltogo i deras uppriktiga glädje. Oaktadt Marias egoism och beständiga jemmer, var hon långt ifrån att vara så spotsk emot Alice, som den stolta Elisabeth; hon älskade henne så mycket hon kunde älska, rådgjorde med henne, och rättade sig stundom efter henne. Med sin svåger var Alice alltid på en ganska vänskaplig fot, och barnen, som älskade sin moster åtminstone likaså mycket som sin mor, voro föremål för hennes intresse, nöje och sysselsättning. Carl Musgrove var en ung, artig och behaglig karl, och sin hustru ganska öfverlägsen på förståndets och karakterens vägnar; men han var långt ifrån att kunna väcka någon ånger hos Alice öfver, att hon hade afstått honom till sin yngsta syster, och att uttränga minnet af kapten Wentworth. Emellertid trodde hon, just som lady Russel, att om han hade fått en förståndigare hustru, som icke ända ifrån barndomen varit bortskämd, så hade han fått en fastare karakter, hog för ett verksammare lif, finare seder, ett mera odladt förstånd, följaktligen ett behagligare umgängessätt, och en nyttigare tillvarelse: ingen ting var utveckladt hos honom; han hade förblifvit hvad han var, då han utgick ur barndomen; utan några häftiga passioner, görande hvarken ondt eller godt; utan nit och värma för något, utom för jagten; bortslösade tiden med gyckel, utan att läsa, utan att tänka, och lefde blott för dagen. Han hade liksom sina systrar en glättighet och en bekymmerslöshet, som befriade honom ifrån att blifva rörd öfver hustruns beständiga klagan; han fördrog hennes oförstånd och hennes missnöje med ett tålamod som Alice beundrade ehuru hon någon gång hade det obehaget, att af begge två kallas till skiljesman i deras små tvister, och att misshaga sin syster om hon ej var af hennes mening: men i det hela: kunde man anse dem för ett lyckligt par; man och hustru voro åtminstone alltid ense i den önskan att erhålla mera penningar, och att få någon vacker present af pappa Musgrove; men äfven deruti var Carl förståndigare än Maria, som beklagade sig jemmerligen när denna present uteblef; under det att Carl, som hade större rättighet än hon, fann ganska naturligt att hans far i det fallet gjorde som det bäst passade sig för honom, och icke generade sig för deras skull.

I afseende på barnens uppfostran, var hans theori något bättre äa hans hustrus, och hans handläggning dervid mindre skadlig. Jag skulle rätt väl styra dem, om Maria lemnade mig den befattningen, hörde Alice honom dagligen säga, och hon var öfvertygad derom; men när Maria i sin ordning sade: Carl skämmer så bort barnen, att jag ej mera rår på dem, så var hon icke af hennes tanka, men teg försiktigtvis, för att icke öka det onda; den ringaste motsägelse gjorde att Maria blef utom sig, och fick då straxt ett anfall af sin nerfsvaghet.

En af de obehagligaste omständigheterna under hennes vistande i Upercross, var att begge partierna bemötte henne med för mycket förtroende, och att hon var allt för mycket invigd i deras ömsesidiga klagomål; som man visste att hon hade något inflytande på sin syster, så ålade man henne oupphörligt att använda det öfver sin förmåga.

”Jag önskade, sade Carl till henne, att du vore så god och förmådde Maria, att icke beständigt inbilla sig att hon är sjuk, och att hon ibland ville glömma bort att hon har nerfver.” Då hon sade ett vänligt ord derom till sin syster, så afbröt denna henne, sägande: ”Jag tror att om Carl såg mig dö, så skulle han ändock säga, att jag intet vore sjuk och att jag ej bör beklaga mig. Jag är öfvertygad derom, Alice, att om du ville, så skulle du kunna öfvertyga honom att jag lider mycket mer än jag säger.”

Sattes det i fråga att skicka barnen till deras farmor, som afgudade dem, sade Maria till sin syster: Jag kan icke fördraga att de gå till herrgården, min svärmor vill oupphörligt hafva dem hos sig; hon skämmer så bort dem, ger dem så mycket sötsaker, att de antingen äro sjuka eller ostyriga den öfriga delen af dagen; bjud till, Alice, att ställa det annorlunda; de hörsamma dig mera än mig.”

Så snart den gamla frun såg henne ett ögonblick allena, så försummade hon icke att säga: ”Ack! miss Alice! hvad jag skulle vara lycklig om ni kunde bibringa Maria litet af edert sätt med barnen! De äro så söta, så artiga, när ni har dem med er, och så odrägliga när de komma med sin mor! hon skämmer bort dem, ömsom bannar och berömmer hon dem, utan att man vet hvarföre, allt efter hennes eget elaka lynne. Det är stor skada att hon icke bättre förstår att uppfostra dem; opartiskt sagt så är det två de vackraste gossar i verlden; men fru Carl har ej det ringaste förstånd i uppfostringsvägen. Jag försäkrar er, miss Alice, att det hindrar mig ifrån att bjuda dem oftare. Jag tror att min son ej är rätt nöjd med mig i det fallet, men mitt arma hufvud står icke ut med deras skrål och deras mor, som angripes af sina nerfplågor vid ringaste buller, tål och uppmuntrar sina barn, då de äro här; ty hemma hos henne vankas det bannor, och hon skickar bort dem så snart de röra sig. Bästa miss Elliot, bjud till att förmå henne uppföra sig annorlunda; det skall lyckas lätt för er, och min hushållerska, som är en förståndig menniska, på hvilken jag kan lita som på mig sjelf, rår icke på dem. Hon försäkrar att man kunde göra med dem hvad man ville, om de hade en alfvarsammare och förståndigare mor. Det var ännu en annan sak angående tjenstfolket, hvardera matmodren trodde sina vara fullkomliga, och den andras odrägliga.

”Det skulle vara ett högförräderi, sade Maria till sin syster, att våga betvifla fullkomligheten hos min svärmors domestiker; jag som aldrig öfverdrifver hvarken det onda eller det goda, jag försäkrar dig, att det i hela verlden ej finnas elakare varelser, än hushållerskan och kammarjungfrun i Herrgården; i stället att sitta vid sitt arbete, springa de hela dagen ute i byn; jag råkar dem öfverallt, och jag går aldrig till skafferiet utan att träffa dem der. Om min Jemina icke vore den trognaste och förståndigaste flicka på jorden, så hade de skämt bort henne för mig; de bjuda beständigt till att förleda henne att springa med dem: du borde råda min svärmor att köra bort dem begge två.”

Fru Musgrove åter sade: ”Min bästa miss Alice, jag ålade mig, då jag gifte bort min son, att i intet fall blanda mig i min sonhustrus hushållning; det är enda sättet att lefva i frid med hvarandra; men jag kan väl säga för er, som har förstånd och urskiljning, att jag ej har någon god tanka om Jemina, barnens uppasserska, och sin matmors gunstling. Jag har hört besynnerliga saker om den flickan; hos är alltid klädd som en lady, så att hon skulle kunna ruinera den som ville likna henne, och icke har råd dertill. Fru Carl tror ingen annan än henne, jag vet det; men jag har velat underrätta er, på det ni måtte vara på er vakt, och att om det kommer något bort för er, ni vet hvem ni bör tro derom: ni skulle göra rätt väl om ni, utan att nämna mig, ville säga ett ord derom till er syster, och kunde förmå henne att förafskeda den flickan.” Ännu ett annat ämne till beständiga klagomål för den jemmerfulla Maria, var att Musgroves ej gaf henne det företräde, som tillkom henne vid de stora dinéerna hos grannarne; som dotter till en baronet, hade hon rättighet till högsätet vid bordet, och samma dag som hon så häftigt hade talat med sin syster om denna oförrätt, och Alice promenerade ensam med de unga Musgroves, sade den äldsta af dem till henne, sedan hon ledt samtalet på ståndsvärdighet och de anspråk som deraf följa: ”Jag tvekar icke att till er, miss Alice, som är så god, och så liknöjd för utmärkelse, säga huru mycket jag tycker att sådana anspråk ofta äro ganska narraktiga; jag önskade att ni ville låta Maria förstå huru mycket älskvärdare hon skulle vara, om hon i det fallet icke vore så envis och fordrande, i synnerhet då hon skyndar sig att springa om min mor; ingen tviflar på att icke hon genom sin börd, har rättighet att stå öfver mamma, men det skulle vara anständigare, mera passande om hon sjelf icke yrkade detta företräde.

Det är ganska likgiltigt för vår mor; men jag vet att flere af våra grannar tadla denna narraktiga pretension.”

Som man ser, så hade Alice nog att göra, för att kunna förena allas intresse; hon afhörde dessa klagomål med tålamod, blidkade den klagande, ursäktade den frånvarande, bjöd till att öfvertyga hvar och en, att ett ömsesidigt öfverseende befrämjar lyckliga familjeförhållanden och underhåller grannsämjan, och arbetade i synnerhet på att lugna sin syster och att förringa — eller upprätta hennes fel: hvad kunde hon mer göra?

I alla andra afseenden hade hon mycket godt af sitt besök i Upercross, så väl genom ombyte af sin belägenhet, som genom aflägsnandet af allt det som för lifligt talade till hennes hjerta, eller dagligen sårade detsamma vid Kellinch-Hall. Marias inbillade plågor upphörde så snart hon fick någon som förströdde och roade henne. Deras gemenskap med Herrgården förekom ledsnaden; om der ej var mycket att hemta för förståndet och sympathien, så var det likväl ett ärligt väsende, glädtighet, enkelhet och tillgifvenhet. Som Maria begagnade sin systers vistande för att öfverlemna sig åt lättjan, och öfverlät åt henne omsorgen för sitt hushåll och sina barn, så var hon ej ledsen om hon stundom blef afbruten antingen genom de unga Musgroves ankomst, eller sina besök hos dem; och i alla fall lemnade man henne intet öfrigt att önska; man såg hvarandra hvarje morgon, man samlades hvarje afton, Alice var än vid de gamlas ländstolar, att språka med dem, eller också skrattade hon, sjöng, slog några slag på fortepiano; hon hade i mycket företrädet framför Musgroves, men hon hade ingen röst och spelade icke harpa, ett instrument som var mera på modet än klavér; der var ingen som beundrade och berömde hennes talanger, man lemnade dem obemärkte så framt icke de andra voro trötta, eller man kände sig hågad att visa någon höflighet: i annat fall lemnade man ingen uppmärksamhet deråt; men denna lilla förödmjukelse var ej ovanlig för henne; hon visste att då hon spelade så roade hon endast sig sjelf. Allt sedan hon var fjorton år, vid samma tid som hon miste sin mor, hade ingen hört på henne, ingen uppmuntrat henne. Lady Russel tyckte icke om musik; den tog bort för mycken tid från konversationen; hon befordrade icke hennes smak för denna talang; således hade den hittills endast blifvit öfvad i ensligheten. Följaktligen tyckte hon att Herr och fru Musgroves partiskhet för sina döttrar var ganska naturlig; det roade henne mer att se deras förnöjelse, än att sjelf få beröm. Sällskapet ökades ofta genom besök af grannarna; det var icke talrikt, men utgjordes af goda menniskor, och familjen Musgrove, som var den rikaste och mest ansedda, såg mera folk, och gaf större måltider, än alla andra: Herrgården i Upercross var den allmänna mötesplatsen för dem, som bodde i trakten; man erfor der ett godt bemötande, hade sin frihet och roade sig. Miss Lovisa och Henriette dansade med passion; och hvarje afton slutades med en liten bal för tillfället, som var ganska liflig och munter.

Omkring en mil ifrån Upercross bodde en familj, mindre väl lottad af lyckan; de voro kusiner till Musgroves och berodde af deras välvilja; vid minsta vink och vid alla tillfällen voro de färdiga till allt, som kunde roa deras kusiner; den artiga Alice bidrog också dertill så mycket som berodde af henne; som hon icke mera var i danssjukans ålder, så valde hon en stillare befattning, och åtog sig gerna orkestern: vid pianot spelade hon flere timmar kontradanser för dem. Pappa och mamma Musgrove, som icke voro mindre förtjusta i sina döttrars dans än i deras musik, och kanske det med mera skäl, höllo miss Elliot räkning för sin outtröttliga artighet, och sade då för att uppmuntra henne: ”Bra, rätt bra, miss Alice; se de vackra fingrarne huru de flyga öfver tangenterna.”

Så förflöto tvenne veckor. Michaëlidagen kom, och Alice var med sitt hjerta och sina tankar vid Kellinch-Hall, som skulle öfvertagas af Crofts: detta älskade ställe skulle nu bebos af fremmande personer. I detta ögonblick fanns det icke ett enda rum, ett kabinet, en möbel, ett träd eller en gångstig, som icke lifvade Alices minnen och väckte hennes saknad: sådan är vanans makt och den första känslans välde öfver ett älskande hjerta. Elisabeth, alltid lycklig, ansedd som värdinna vid Kellinch-Hall, hade nästan aldrig der haft någon sorg, och det kostade henne icke en tår att öfvergifva det; Alice åter glömde allt hvad hon der hade lidit, allt det förakt man visat henne: der var hon född, der hade hon njutit sin goda mors omvårdnad och kärlek, der hvilade lemningarna af denna älskade moder; det var der som hon lärde känna kärleken, drömma om sällheten, begråta förlusten af denna villa, och finna en verklig vän. Alla hennes känslor och minnen återhemtade der deras domnade kraft. Hon kunde ej tänka på något annat än den 29 September, den dagen då de nya inbyggarne skulle tillträda det; icke ett enda ord derom kom öfver hennes läppar, i den fruktan att ej finna det ringaste deltagande i Marias hjerta; men det var just hon som först väckte detta ämne, och med en mindre exalterad känsla: och som hon vid något tillfälle hade antecknat dagen och månaden, utropade hon helt hastigt: ”Gode Gud! min bästa Alice, är det icke i dag d. 29, då Crofts skola flytta till Kellinch-Hall? Det var för väl att jag icke tänkt derpå förut; hvad det skulle hafva inverkat på mina stackars nerfver, som redan äro så förderfvade.” Amiralen och hans fru anlände verkligen på den bestämda dagen och det sattes i fråga att göra dem ett besök. Maria utbredde sig öfver nödvändigheten häraf; ”Ingen kunde föreställa sig, tillade hon, hennes lidande dervid; hon ville för allt i verlden kunna undgå det. Besinna huru sårande det skall vara, att som fremmande återkomma till ett ställe, der jag lefvat ända till dess jag gifte mig! Jag fruktar för ett anfall af min nerfsvaghet. . . . . .” Men icke dess mindre bad hon Carl, att han följande dagen skulle föra henne i sin karickel till Kellinch-Hall, och till lycka för Alice, rymde detta simpla åkdon endast två personer; det sattes således icke i fråga att hon skulle följa med, och hennes syster bad henne blifva hemma hos barnen. Hon var ganska nöjd, att det ögonblick dröjde, som hon alfvarsammare fruktade än Maria, och att hennes första sammanvaro med Crofts icke blef på Kellinch-Hall; likväl önskade hon mer än hon fruktade, att se dem. Hennes enda åstundan var att de skulle komma till Maria, medan hon var qvar hos henne: så skedde det ock. Carl var borta, men de begge systrarna voro tillsammans. Händelsen placerade mistriss Croft bredvid Alice, och amiralen bredvid Maria, för hvilken han gjorde sig ganska behaglig derigenom, att han smekte barnen och lekte mycket med dem: han ville taga dem med sig, sade han, för att göra skeppspojkar af dem, och han inöfvade dem uti att uppklättra på hans knän, Under tiden sökte Alice att i mistriss Crofts anletsdrag kunna upptäcka någon likhet med honom, hvars bild stod tecknad i hennes hjerta, och fann den äfven i hennes sätt att uttrycka sig, äfvensom uti rösten.

Mistriss Croft var hvarken mycket lång eller starkt byggd, men i hennes växt, hennes rörelser och i sjelfva anletsdragens liflighet, röjde sig ett slags manligt väsende, som särdeles väckte minnet af hennes bror; hennes utseende gaf tillkänna en stark helsa, och en bestämd och fast karakter, förenad med uttrycket af godhet och uppriktighet. Hon hade svarta, blixtrande ögon, hvita tänder och behagliga drag; men hennes hy hade blifvit mörk, och hon hade nog stark färg, en följd af hennes långa sjöresor med sin man, hvilket gjorde att hon såg äldre ut än hon var; hon var då trettiofem — och såg ut som hon hade fyllt fyratio år. Hon hade ett öppet, gladt och bestämdt sätt att vara; man såg att hon misstrodde hvarken sig sjelf eller andra, att hon sade hvad hon tänkte, och hade ingen af de små svagheter som vidlåda qvinnan, utan att hon derföre var hvarken skarp eller ohyfsad; hon var verkligen ett älskvärdt fruntimmer, och hennes man syntes mycket betagen; hans Sophie var hans orakel. Den gode amiralen var en glad sjöman, alltid färdig att skratta, nöjd med allt, behandlande alla han råkade som vänner. Detta par tillvann sig straxt Alices hjerta. De berömde mycket Kellinch-Hall, der de funno sig förträffligt. Alice hade den tillfridsställelsen att, ifrån första ögonblicket, se det hvarken amiralen eller hans fru hade sig det ringaste bekant, huru nära de varit att blifva slägt med henne, hvilket innerligen fägnade henne; hon intogs likväl af en häftig rörelse när mistriss Croft hastigt sade:

”Jag förmodar att det var ni, miss Alice, som min bror hade det nöjet att ofta se, då han bodde här i grefskapet? Eder fru syster mins honom icke?” Alice trodde sig redan vara öfver den ålder då man rodnar; hon kände likväl att blodet steg upp åt ansigtet, och att hon sväfvade på rösten då hon svarade: ”Maria var för ung, hon var då i pension.” Hon nämde ingen ting om sig sjelf eller sitt minne deraf.

Han talade ofta med oss om er, svarade mistriss Croft; kanske ni icke vet att han är gift?” Alices rodnad försvann alldeles och äfven hennes rörelse; hon kunde svara som hon borde, och förstod snart i följd af fru Crofts tal, att det var hennes bror, presten, hon menade; att frågan var om Eduard, och icke om kapten Fredrik: hon nästan blygdes för sig sjelf, erkännande mer än någonsin sitt hjertas svaghet, och nu frågade hon på det förbindligaste sätt, efter deras fordna grannes öde. Samtalet fortsattes sedermera i likgiltiga ämnen till afresan. Alice hörde att amiralen sade till Maria:

”Vi vänte snart min hustrus bror, som kommer för att hos oss tillbringa någon tid. Jag är öfvertygad att ni känner honom, åtminstone till namnet.”

Han blef afbruten af de begge bullersamma gossarne, som hängde sig på honom, och kallade honom som han sjelf hade lärt dem: deras gamla vän; han strålade nästan likaså mycket som de. Han sade att han skulle stoppa dem i sin rockficka, de följde honom ända till vagnen, och det blef ingen vidare fråga om den väntade brodren. Alice förmodade, att det var Eduard som menades; men som hon icke var rätt säker derpå, afvaktade hon med oro det ögonblick då hon i Herrgården, dit Croft först hade begifvit sig, skulle få höra hvad de der hade sagt

Aftonen skulle tillbringas i hyddan, och man väntade vagnen, då man såg fröknarna Musgrove stiga in, hvilka hade gått, emedan de lemnat sitt rum åt harpan, som de sade storskrattande; ”Jag vill berätta eder tillade Lovisa ännu skrattande, hvarföre vi taga henne med oss i afton. Ni må veta att pappa, och i synnerhet mamma, äro ganska bedröfvade; en händelse har återväckt deras minne på min stackars bror Richard, som för två eller tre år sedan dog då han var ute till sjös; vi tänkte nästan icke mera derpå, men amiral Croft och hans fru hafva gjort oss en visit. De hafva ju också varit hos er? Omtalade de icke för eder, att mistriss Crofts bror, kapten Fredrik Wentworth, är återkommen till England, och att han skall bo hos dem vid Kellinch-Hall? De sade att han är mycket glad, ganska älskvärd; vi få der en charmant granne! är det intet sant Maria? Det blir ganska roligt, ju flere tokar, ju mer får man skratta!”

Alice förblef tyst; men hennes hjerta var häftigt skakadt.

”Ni säger mig icke hvarföre eder mor är så bedröfvad, sade Maria; som äfven skrattade, eller hvad som väckt hennes tankar på sin son Richard.”

— Ack! min Gud! det glömde jag bort. När Crofts hade rest, erinrade mamma sig, att min bror Richards kapten också hette Wentworth. Den stackarn hade skrifvit henne till, någon tid förrän han dog, att han tjenade under hans befäl. Hon har sökt upp hans bref som hon icke läst sedan, och nu har hon den öfvertygelsen att kapten Wentworth är densamme, som Richard nämt. Föreställ eder huru detta, då det åter påminte henne min bror, skulle förnya den smärta, som hans förlust hade väckt hos henne. Således vilja vi göra allt hvad vi kunne, för att skingra hennes sorgliga tankar, och du vet att harpa roar henne mycket mer än fortepiano; ser du der orsaken, hvarföre vi placerat den i vagnen. Detta sätt att trösta en mor,som begråter sin son, hade behagat Alice, om icke hon, just som fru Musgrove, kunnat säga till sig sjelf: Ack! det är han, det är visserligen han sjelf, och om hon intet förut vetat, att denne Richard icke förtjente att saknas. Denne yngling var ett elakt ämne i ordets hela bemärkelse, af hvilken man aldrig kunde göra något dugligt, och som just derföre skickades till sjös; han var slösare, dum, oböjlig, och man ansåg hans död som en lycka. När berättelsen derom kom till Upercross, fruktade man dagligen att få höra något värre: man brydde sig icke om honom före hans död, och man gjorde det icke eller mer efteråt, och att komma ihog honom vid en sådan omständighet, var verkligen mer än han förtjente: en mor har alltid tårar och saknad i beredskap för sina barn, de må förtjena det eller icke; kärleken i ett modershjerta har djupa rötter, de kunna aldrig uppryckas; men man må förlåta systrarna till denna broder, som endast kände honom genom sitt elaka uppförande, att de trodde det deras harpa skulle skingra modrens sorg, den de förmodade snart gå öfver. Dick Musgrove, så kallades han i barndomen, hade flere år varit till sjös, flyttande från det ena fartyget till det andra, så angelägne voro alla att blifva befriade ifrån honom; sex månader hade han varit under kapten Wentworths befäl, på fregatten Laconia; det var enda gången hans föräldrar fingo underrättelser direkt från honom; må hända ock den enda då han ej drefs dertill, för att begära penningar. Hans kapten fordrade af honom, att han skulle skrifva ett eller annat bref till dem, och, som han ej visste hvad han skulle säga, så talade han om sin chef och sina kamrater; men det blef så kort, så illa skrifvet, så litet intressant, att man knapt gaf akt derpå. Namnet Wentworth frapperade straxt mistriss Musgrove, för den gemenskap det hade med minnet af hennes son, och uppväckte hos henne en långt lifligare smärta än i det ögonblick, då man tillkännagaf hans död, emedan hans fel nu voro förgätne, och att innehållet af hans sista bref, rörde henne mycket. Hon föreställde sig att, om han fått lefva, hade hans kaptens inflytande på honom kunnat verka till hans förbättring. Denna hogkomst upprörde äfven hennes man, ehuru mindre häftigt, och när de anländt till hyddan, kunde de icke tala om något annat, än den stackars Rickard och kapten Wentworth; det är sant att deras döttrars musik, lik Orphei lyra, skingrade snart deras bedröfvelse, och återkallade dem till de vanliga nöjena under deras glada sammanvaro, liksom den stackars Richard och kapten Wentworth aldrig funnits.

Alice kunde ej säga detsamma; detta namn, som beständigt upprepades, äfvensom hans beröm, påminte henne å nyo allt för lifligt den tid som försvunnit, för att något skulle kunna distrahera henne. Fröknarne Musgrove gåfvo sig ingen ro, förr än de hunnit erinra sig, att han redan en gång hade varit vid Sommersetshire, och de kallade nu Alices minne till hjelp. ”Mins ni det icke miss Alice? Han var hos sin bror kyrkoherden i Monkford (det var en rätt vacker ung karl); det är väl sju eller åtta år sedan.” Ack! dessa omständigheter stodo alltför mycket närvarande för hennes tankar, och denna pröfning öfvertygade henne, att hennes känslor voro ännu desamma som förr. Hon bjöd emellertid till att beherrska sig och att dölja sin ovilkorliga rörelse; som han nu väntades till byn, och hon icke kunde undvika att träffa honom, så måste hon väl vänja sig vid den tankan, och bjuda till att vara, eller åtminstone synas vara liknöjd. I följd af den lifliga tacksamhet för den godhet han visat deras stackars Richard, voro de gamle Musgroves likaså angelägne, som deras döttrar, att göra hans bekantskap. ”Ack, hvad jag har mycket att fråga honom angående min son! sade den goda modren; jag är öfvertygad, att han var rätt nöjd med honom. Miss Alice, ni som har så mycket förstånd, ni skall hjelpa mig att tacka honom; vi skole bjuda honom till oss, så snart vi fått veta hans ankomst.” Alice qväfde en suck, och svarade artigt; men denna afton lade grunden till de bittra känslor hon framdeles skulle få erfara.

---