Farmor och vår Herre/Kapitel 13

←  Kapitel 12

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 13

Kapitel 14  →

II.

När farmor vaknade, trodde hon i alla fall, att barnbarnen funnos i huset. Hon trodde på en överraskning.

Och hon hade goda skäl för sin tro. Dagen var den 7 februari, farmors födelsedag. Hon fyllde sjuttioåtta år och det är ju inte något särskilt jubileum, som kan locka folk att resa genom halva Sverige. Men för det första hade hon finurligt nog valt just den dagen till att underteckna kontraktet: det måtte väl giva den ökad vikt och betydelse. För det andra var det hennes sista födelsedag i det gamla hemmet. För det tredje skulle hon klockan tolv på dagen hämta tvåhundrafemtio tusenlappar på Björners kontor. Det brukar vara lönt att hålla sig framme en sån dag. Så få se ändå! tänkte farmor.

Hon steg inte upp klockan sex som vanligt, utan låg till klockan sju; och när de inte hade överraskat henne klockan sju, låg hon till klockan åtta. Men när de inte hade överraskat henne klockan åtta heller, steg hon upp, tog på sig underkjol och tofflor och tassade upp på vinden. Rackarns ungar att försova sig, tänkte hon, jag ska minsann överraska dem. Hon gläntade på vänstra barnkammardörren. Tomt! Hon gläntade på den östra. Tomt! Hon gick förbi Nathans dörr, hörde buller och fick hjärtklappning. Men det var bara Emma. Hon stack ut huvut och skrek:

Vad spökar frun omkring på vinden! Ja sa ju i går afse, att barnen inte var med!

Slabbertacka! sa farmor. Får jag inte gå på min egen vind?

Hon tassade ned igen, förargad men ingalunda övertygad. Hon trodde alltjämt på en överraskning. Hon gick så nätt in i Fridas rum. Där låg tösen och sov. Väl unnat! Hon låg i sin flicksäng, men av flickan fanns inte mycket kvar. Håret var späckat med grått, kinderna frostbitna och grådaskiga, läpparna tunna, näsan spetsig, en gammal människa. Åren gå. Men farmor funderade inte så mycket på det utan hon tog underkläderna, som lågo på stolen, lättade litet på gardinen och synade. Hon skakade på huvudet. Fint hade det varit men nu var det gammalt och slitet, trasigt ock på sina ställen.

Jaja, tänkte hon, det är inte för tidigt att jag ger ifrån mig av mitt.

Hon stängde dörren tyst och gick tyst genom korridoren bort till Axels rum. Där fanns två sängar och där kunde finnas två Axlar men fanns blott en. Den gamle. Han låg i sin pojksäng, men av pojken fanns inte mycket kvar. Hjässan var kal och pannan rynkig, tinningarna magra och ögonen insjunkna, näsan röd och mustaschen järngrå, läpparna sögo på någonting beskt och mungiporna grävde sig djupt ned i hakan. Det var mig en best att snarka, tänkte farmor, det unnar jag min kära svärdotter. Men då han jämrade sig i sömnen tänkte hon: Stackare dig, stackare, ligger och fäktar med dina usla affärer.

Och hon sa till sig själv:

Det är inte mycket glädje i världen. Och så går jag gamla käring och väntar på överraskningar alldeles som en annan barnunge. Det är inte råd med det, min gumma lilla!

Men hon var ingalunda övertygad.

Hon gick in till sig igen och började tvätta sig och kamma sig, putsa sig och klä sig. Det var ett dagligt syndastraff. Ty hur hon vred och vände sig, var magen jämt i vägen; armarna värkte, benen voro styva som pålar; det vill knep och konster till att bli hyfsad. Men hon tog inte hjälp. Varje lördagskväll fick Emma finkamma henne: det var allt. Man ska ansa sin lekamen själv. Tids nog att överantvarda den i främmande händer, då den sista tvagningen stundar.

Och klockan blev nio.

Ingen överraskning.

Hon gick ut i salen. Där stod August, där stod Frida och Axel. Där stod svåger Sunesson med en blombukett i näven och kusin Lova. Farmor var så dum, att hon tittade under bordet. Lika gärna kunde hon ha tittat under servetten.

De omfamnade henne och kysste henne på kinderna och hon smackade igen. Hon var hövlig men inte mer. Och hon sa:

Barnen fick inte följa med, förstår jag.

Nej, det var då alldeles orimligt begärt. Det finns någonting som heter skollag. Och den dumma överheten har inte tagit med i räkningen det faktum, att farmödrar ibland fylla år. Det tyckte de var kvickt sagt och skrattade. Hon tyckte det var dumt. Hon sa:

Jag förstår och begriper.

Och så åt hon. Maten stod på bordet och hon brydde sig inte om att truga. När klockan blev halv elva, sa hon:

Nu går vi.

Då stimmade de samman igen med nya omfamningar och kyssar. Kära, kära mor! sa de. Tänk om mor ångrar sig! Hur ska mor kunna trivas annat än här? Hur ska mor orka? Hur ska det bli? Hur och hur och hur!

Hon sa: Nu går vi.

De gingo, farmor i spetsen, sen barnen på ett led, sen svåger Sunesson och kusin Lova, sen Axelsson och Emma.

Axelsson och Emma! skrek August. Varför i herrans namn ska mor dra med sig Axelsson och Emma?

Hon sa:

Missbruka inte herrens namn för då kommer han och nyper dig i näsan. Emma har varit i gården i arton år och Axelsson ska vi inte tala om. Nu går vi.

Klockan var bara halv elva, men hon ville ha god tid på sig. Hon skulle titta upp ett slag på körrgårn och lägga lite blommor på Jonathans grav. Eftersom det i alla fall var hans gård. Och hon skulle titta in till Gawenstein och tala om, att hon sålde. Juden var själv spekulant: han hade sett sig god att bjuda henne fyrahundra tusen men han hade inte sett sig god att tala om, var han skulle ta dem ifrån. Krediten var klen.

Hon steg ut på trappan, som Axelsson sandat för halkans skull. Han hade sandat trottoaren ända bort till Gawenstein och därifrån tvärs över torget till Björners kontor. Hade han känt till körrgårdsbesöket, hade han väl sandat dit också. Gå försiktigt, frun, sa han. Gå försiktigt. Och han försökte famna henne och följa henne steg för steg.

Hon sa:

Ja, här går vi nu, Axelsson. Annorless var det, när vi gick här första gången.

Så drogo de åstad. Farmor mötte inga bekanta, eftersom hon inte längre hade några bekanta. Men barnen mötte; och de stannade och hälsade och frågade, hur hon mådde. Men farmor trodde, att de frågade, vad hon hade ute att göra. Och så vände hon sig om och sa:

Jo, kära ni, jag ska sälja min gård.

Det såg ju konstigt ut, eftersom de gingo där i ett stort följe, alla med blommor i händerna. Barnen förklarade saken bäst de kunde och farmor vände helt om igen och drog vidare. När de kommo till Gawensteins bod, lät hon de andra stanna utanför och gick ensam in till juden. Han hade en dålig affär men ett behagligt sätt och till varje kund sa han någon rolighet för att bättra upp affären. Till farmor brukade han säga: Hunden var klok, fru Borck. Men den här gången sa han något annat.

Om fru Borck lägger upp hundra kronor kontant på disken, så talar jag ändå inte om, vad jag vet. Det är en hemlighet, fru Borck, det är en överraskning.

Överraskning? sa farmor och hajade till, trodde kanske att Gawenstein stått vid sin glugg och sett barnbarnen gömma sig i de snöiga buskagen. Vad är det för överraskning?

Om fru Borck lägger upp femtio kronor kontant på disken, så säger jag det inte ändå. Det är en överraskning.

Jaså, sa farmor och satte sig. Ja då ska jag berätta en hemlighet för herr Gawenstein och överraska honom alldeles gratis.

Och hon berättade, att gården var såld. Gawenstein skrek: Det är dumt, fru Borck! Det är en dålig spekulation, en mycket dålig spekulation.

Farmor sa:

Det är ingen spekulation alls. Jag ska säga herr Gawenstein en sak. Jag har lagt ner alla mina besparingar i den här gården, år efter år. Ibland stora och ibland små, ibland på det sättet och ibland på det andra. Men alltsammans har hamnat här. Gården har varit just som en sparbössa för mig. Och nu behöver jag mina slantar, och nu slår jag sönder sparbössan. Det är inte någon spekulation. Men om jag toge herr Gawensteins löften och hypotek och växlar, det vore en spekulation. Och gud vare med honom nu, kära vän. Han har varit en god granne —

Men herr Gawenstein var varken god vän eller trogen granne; han var en figur.

Fru Borck! skrek han. Fru Borck är dum. Det var en fin spekulation. Men fru Borck är inte fin mot mig. Minns fru Borck när hennes sonson stal i min bod? Då var jag fin mot fru Borck och följde henne till polisen och ordnade saken. Det var fint, fru Borck. Men fru Borck är inte fin mot mig!

Farmor sa:

Skrik han, lille karl. Skrika kan han men lura mig kan han inte.

Hon reste sig för att gå: då gick hon rakt mot en spegel. Det är inte så lätt att hitta ut ur en guldsmedsbod med många glasdörrar och glitter och guld och speglar. Och just som hon trodde, hon var vid dörren, mötte hon en stor och bred gammal fru med en näsa så stor som ett bockhorn och öron så stora som läderlappar och en underläpp som en skovel och en min så barsk att man kunde bli både rädd och förlägen. Hade det inte varit för de dumma, klotrunda bondögonen, så hade hon knappt känt igen sig utan nigit och stigit åt sidan. Niga gjorde hon i alla fall och sa:

Nej, se fru Borck! Gu signe henne, gamla människa.

Och då hon i spegeln såg Gawensteins ögon rulla runt av lutter förvåning, tillade hon:

Det är så sällan vi träffas, så vi få väl lov att niga för varann.

Skrattade och fann den rätta dörren, som Gawenstein glömde att öppna. Därute stod hennes skock, trampade och harsklade. De ordnade sig i led igen och farmor gick i spetsen. Hon sa:

Ja, jag dröjde lite länge hos Gawenstein. Han talade om en överraskning, som jag inte skulle få veta. Han ville väl bara göra sig viktig.

Först kom August:

Överraskning! Va — va — va fan är det för dumheter?

Sen kom Axel:

Det var högst kuriöst! Överraskning? Tänker han ge mor ett gyllene skrin?

Sen kom Frida:

Nej, men mor, så besynnerligt!

Hon skulle ha velat se dem i synen; men det var ett vanskligt företag att vända hela gumman runt i halkan. För resten kände hon deras röster och tonfall lika väl som hon kände sina gamla vantar. Hon hörde att det i alla fall var något i görningen.

Svåger Sunessons obegripligt djupsinniga och hemlighetsfulla röst tillfogade: Det är en besynnerlig man, Gawenstein.

Och den beskedliga Lova bräkte:

Ja, det finns besynnerligt folk.

Och de gingo vidare. På Kyrkogårdsgatan mötte de en gubbe, som med ena handen stödde sig mot en käpp, med den andra mot husväggen.

Se, där kommer Grundholm, sa farmor.

Grundholm! skrek Frida. August harsklade våldsamt. Axel sa: Det är en duktig karl för sin ålder. Han bör vara hundraåtta eller nio år.

Lagom, lagom, sa farmor, men nog är han åttio.

Hon var själv sjuttioåtta. Ibland glömmer man sin ålder. Det händer till vardags som oftast men ibland på själva födelsedagen.

Kapitlet om Grundholm var ett konstigt kapitel, fast inte alls så konstigt som man sedan gjorde det till. Grundholm dog ett år eller två efter Jonathan. Det hände alltså mitt upp i den svåraste tiden, då farmor slet trappor och stolar hos Arnfeltar och andra mäktiga män. Någon tör ha sagt: Frun, nu är Grundholm på fattighuset död. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra och lämnade inte spår efter sig. Hon hade annat att tänka på. Men många år efteråt, en kväll då hon kom ut i köket, satt där ett urgammalt manskräk och sörplade kaffe. Kanske liknade han Grundholm: ytligt betraktad tör den ene tiggegubben vara den andre tämligen lik. Och farmor sa:

Nej, se på Grundholm! Var har han hållit hus?

Och Emma sa:

Grundholm är död, vet väl frun. Den här heter så och så.

Jaja då, han fick heta, vad han ville. En tiggegubbe var han och det skadar inte att ha en tiggegubbe eller två till i ett förmöget hus. För de små tjänsters skull, som de göra, och för den skull att aposteln säger: I skolen alltid hava de fattiga ibland eder.

Han fick sörpla Grundholms kaffe och sleva hans gröt och komma på Grundholms tider. Kom han inte sa farmor:

Har inte Grundholm synts till?

Och sa man henne, att Grundholm var död, svarade hon:

Det vet jag lika bra som du, din slabbertacka!

Men hon tyckte inte om det.

Grundholm, eller vad han nu hette, ställde sig upp mot väggen och tog hatten i hand. Farmor satte den på honom. Stå nu inte här och förkyl dig, sa hon. Utan kom hem i kväll så ska han få ett gott mål mat. För det är fest i huset, ska han veta. Se, jag säljer gården i dag och nu ska jag först gå till graven. Och där ser han mina barn. Det är Axel, borgmästarn och det är Frida och August.

Och hon sa:

Hälsa på Grundholm, barn.

De hälsade. Axel sa någonting roligt och Frida skrattade och August morrade.

Kära hjärtanes, sa gubben. Är det allt, vad barn frun har?

Farmor sa:

Jag har barnbarn också. Men de går i skolan, ser Grundholm. Och gud nåde dem, om de toge sig ledigt en dag för att fara och hälsa på farmor. Nej, se då kunde de bli olyckliga för hela livet.

Å, det kan jag väl inte tro, sa gubben. De kommer kanske och överraskar frun.

Han menade väl ingenting med det, men för farmor lät det besynnerligt och liksom en bekräftelse. Och hon gick vidare i halkan.

De kommo upp på körrgårn och fram till graven. Där står en stor svart sten, huggen efter Grundholms ritning, den riktige Grundholm, arkitekten. Om stilen är den egyptiska eller den babyloniska kan vara ovisst, men den har formen av en port, avsmalnande uppåt, och till höjd och bredd ackurat lika med stora porten i Borckska gården. Det var en besynnerlig idé och för så vitt man vet, arkitektens sista.

Farmor ordnade blommorna med Axelssons hjälp. Det var alla hennes födelsedagsblommor i brokiga buntar. Hon visste inte precis varför, men hon tyckte att Jonathan skulle ha dem. Eftersom det i alla fall var hans gård som hon bott i och haft som sparbössa. Hon försökte anlita Axelssons hjälp så lite som möjligt och böjde sig och stånkade och plockade med blommorna. Hon försökte att tänka på Jonathan och att säga honom någonting invärtes, en tacksägelse. Men Jonathan hade inte blivit större efter döden, han var och förblev en liten konstig, tunn och tom person, som det var omöjligt att få tag i. Och farmor hade alltid haft svårt för att tacka. Skall sant vara sant, så tänkte hon inte på någonting annat än på den där överraskningen. Ty att någonting var i görningen, det kände hon.

Bäst det var, råkade hon se åt sidan. Där stod barnen i en grupp och med dem Sunesson, Lova och Emma. De viskade och hade någonting sinsemellan; och det var tydligt att hon skulle hållas utanför. Då rann sinnet på henne, så att hon gick till dem, röd och ond och flämtande. Hon krävde rent besked, för nu hade de gjort henne etterbefängd med tissel och tassel.

Axel sa:

Ja, det är kanske bäst. Jag tror inte att mor tycker om överraskningar.

Jo, vad hon gjorde! Bara de voro trevliga!

Det är så, ser mor, att mor får kanske besök —

Nå, så kröp det då äntligen fram! skrek hon och gav Axel en törn och August en knuff och Frida en puff. Hon var gruvligt upprörd och för en gångs skull hade hon gråten i halsen.

Var håller de hus nånstans?

Vilka?

Vilka! Barnbarnen!

Nej, det var ingen ressel med dem. Där stod de som fån.

Emma sa:

Det är inte barnen, frun. Det är Nathan.

Vem?

Nathan.

Hon gav dem tid att förklara sig, hon avbröt inte. Nathan hade skrivit till Axel. Han hade skrivit många gånger förr, än till den ena, än till den andra men alltid detsamma: Skickar ni mig inte pengar, så vänder jag mig till farmor själv. Och de hade skickat pengar.

Jag förstår och begriper, sa farmor. Ni var väl rädda, att han skulle lura av mig hela gården?

Inte just det. Men de ville bespara farmor en sorg. Ty hans brev voro rysliga, fräcka och jämmerliga. En gång hade han veterligt gått så långt i fräckhet, att han skickat ett tiggarbrev till Gawenstein, den bestulne.

Ja, han är fräck, sa farmor, men till mig skrev han inte.

Nej, men han hade använt henne som press på de andra. Han hade hållit dem i ständig ångest för farmors skull och berett dem ett litet helvete, så där ungefär en gång i kvartalet. För tre år sen eller tre och ett halft, blev det tyst. Han skrev inte mer. De hade så när hoppats att han dött eller kommit på grön kvist. Men varken det ena eller det andra! Han började på nytt, han skrev till Axel, fräckare och jämmerligare än någonsin. Han hade hört av en Sannapojke, att farmor ämnade sälja gården och dela ut pengar bland barn och barnbarn. Han ville vara med om den kakan, han ville ha åtminstone så mycket, som hon fick för skamvrån, det näst största rummet i huset. Och han tänkte inte gå omvägar längre, han tänkte gå raka vägen till farmor, han tänkte komma hem. Respengar kunde han få låna av Sanna-pojken. Mot vanan gav han ingen adress; det var oroande. Axel hade skrivit till Sannapojken utan att få svar. Saken stod sålunda så, att han möjligen rest och att han möjligen skulle söka upp farmor just i dag. Den räven visste nog, vad han gjorde.

Farmor sa:

Det är klart, att han kommer i dag. Han går inte i skolan, han.

Vidare sa hon:

Kommer han, så kommer han. Nu har vi inte tid att tänka på det. Nu går vi.

Hon neg för graven, för stenen som liknade den Borckska gårdens port och för Jonathan.

Hon fick vänta: häradshövdingen var upptagen. Hon frågade de unga herrarna på kontoret, om han brukade köpa många kvartsmillionsgårdar i halvtimmen, eftersom han inte hade tid med den här. Det visste de inte, men de visste att direktör Arnfelt var inne hos häradshövdingen och det var nog något viktigt.

Arnfelt, upprepade farmor. Honom känner jag. Han tyckte mycket om Jonathan.

Det här är hans son, upplyste August. Den gamle är död.

Ja, det vet jag! fräste farmor. Viktigpelle!

Och hon tänkte:

Tänk om de skulle låta bli att reta mig? Tänk om jag bleve ond? Det känns så.

Men hon lugnade sig, tog en stol och satte sig mitt på golvet. Där satt hon. Och hon sa till Vår Herre:

Nu ska vi tänka på det här, gode gud, och inte på det andra. Det är villsamt nog ändå att veta det rätta. Vi kan tänka på det andra sen.

Knappt hade hon givit Vår Herre den tillsägelsen, förrän hon själv frågade:

Emma, har du vädrat i kammaren, utifall att han kommer?

Det hade hon.

Har du värmt sängkläder?

Det hade hon.

Har vi mat i huset?

Det hade de, mycket mat.

Gödkalvstek! föreslog Axel. Frida skrattade. Farmor sa:

Det är roligt att ni har roligt barn. Det hör dagen till.

Men de hade inte alls roligt, de hade det pinsamt. Den ene av dem var borgmästare, i en mycket liten stad visserligen, men i alla fall: en jurist och hög ämbetsman. Den andre var direktör i stora bolag, ruinerade visserligen, men stora. Den tredje var gift med en kapten, pensionerad visserligen, men med majors avsked. De voro korrekta människor, de voro Borckar och barn av den mest korrekte bland Borckar, Jonathan. Och där satt farmor, färdig till vad som helst. Och där stod Sunesson och Lova, tvenne luggslitna och löjliga figurer, och där stod Emma och Axelsson, en piga och en dräng. Och på gatorna drev en slusk omkring, som kallade dem farbror och faster. De hade inte alls roligt och efteråt gjorde de ut det, värre än det var.

Ty det gick ju fort över. Farmor tog fram klockan och sa:

Har häradshövdingen rymt med pengarna, så rymmer jag med gården. Gå nu in och säg att jag väntar fem minuter till.

På så sätt fick hon ut häradshövdingen hastigt nog. Han var en hjärtemänniska och tog henne i famn och han var en gammal man och det tyckte hon om. Han tog barnen också i famn och han hälsade på Sunesson, som han kände och på Lova, som han tyckte sig ha sett. Men när han kom till Axelsson och Emma, blev han bet.

Det är gårdskarin och jungfrun, sa farmor, jag tycker, de skulle vara med.

Visst skulle de det, medgav häradshövdingen, och tog fram kontrakten. Pengarna först, sa farmor. Pengarna först, sa häradshövdingen, och gick till kassaskåpet. De unga herrarna röjde undan på bordet och han placerade bunten mitt för näsan på farmor. Hon öppnade sin väska. Häradshövdingen sa till borgmästaren: Kära bror, låt oss ta av oss rockarna och kavla upp skjortärmarna. Det här är en allvarlig sak och man kan aldrig vara nog försiktig.

Häradshövdingen vet, hur det går till, sa farmor han har varit med om gårdsköp förr.

De drogo av sig rockarna och kavlade upp ärmarna. Farmor ställde sig tätt intill bordet med den öppna väskan framför sig. Hon kallade Sunesson och August till sin högra sida och Axelsson och Frida till sin vänstra. Emma stod inte att rubba från dörren. Räkningen begynte: ett, två, tre — ända upp till tvåhundrafemtio. De vekos ihop och buntades i buntar om tio och lades i väskan, tjugufem buntar inalles. Farmor stängde väskan, och då låset var gammalt och dåligt, slog hon ett snöre om det hela.

Nu skriver jag under, sa hon. Och hon skrev under och sa:

Nu är det gjort.

Hon tog häradshövdingen i hand och neg.

Ha vi lurat varann, så blir det väl uppenbarat på den yttersta dagen om inte förr.

Sparbössan var krossad. Farmor hade pengarna i handom. Och den Borckska gården var inte längre den Borckska gården.