Farmor och vår Herre/Kapitel 14

←  Kapitel 13

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 14

Kapitel 15  →

Redan då de veko in på Sadelmakaregatan, sa barnen till varandra: Se, där ligger den! Som om de inte sett gården på tjugu år. Och när de genom den egyptiska eller babyloniska portalen stigit in i förstugan, rördes de till tårar. De hade förlorat ett hem. De glömde att taga av sig ytterkläderna. Herrarna blottade sina huvuden och gingo med tysta steg bort till gula rummets dörr. Tag av er galoscherna, sa farmor. De togo av sig galoscherna, allt under det att deras blickar gledo genom filen av rum, stora förmaket, lilla förmaket, blå kabinettet. De sågo kristallkronorna och tavlorna, de trygga, tunga, dåsiga sextiotalsmöblerna, taffeln av palisanderträ, bordstudsare och pendyler, kristallvaser och porslinsurnor, bronslampor som buros av sjöjungfrur och gyllene lejon med ljushållare i manen. De vände sig om och sågo herrummet med dess skinnmöbel, Jonathans rum och hörnrummet med den stora vapensamlingen, som far köpt på auktion. De gingo tvärs över förstugan och tittade in i salen med dess mörka ek, dess mässingskronor i drakstil, dess mörkröda plyschgardiner fodrade med tjockt vitt siden — och under den ena gardinen hade farmors kanariegula sybord sin plats — dess hyllor med ostindiskt porslin och sachsiskt porslin och annat porslin, dess väggar, som voro nästan täckta med tallrikar och fat av gammalt tenn. De gingo bort till trappan och tittade upp, och de öppnade tapetdörren och sågo in i skamvråns mörker.

Tänk, sa de, det är inte vårt nu längre.

Det har varit ett bra hus, sa farmor, fast taket var uselt, så koppartak det var. Det kostade mig fyra tusen i bara omläggning och reparationer. Jag kan inte säga annat, än att det varit fasliga omkostnader och utskylder. Det slipper en nu, gud ske pris.

Och hon gick ut i köket.

Men barnen voro alltjämt rörda. De vandrade ur rum i rum och sökte gamla minnen. Det fanns i dörren mellan gula rummet och förmaket ett litet kvisthål, genom vilket man brukade kika på de främmande. Det fanns i herrummet en stor svedd fläck under mattan; där hade farfar en gång somnat ifrån sin cigarr och tänt eld på mattan. Det fanns i hörnrummet en stor ryttarpistol som avlossats mot eller av konung Gustav Adolf. Det fanns i samma rum en liten soffa och på den hade far en gång legat och snyftat och sparkat, ovisst varför. Det fanns i lilla förmaket en grön stol, som man aldrig satt på, ty på sagda stol hade ett gammalt fruntimmer suttit, som sedermera dog i smittkopporna. De måste ut i köket och fråga mor, vad det egentligen varit för ett fruntimmer. Oupphörligen måste de ut i köket för att begära upplysningar av mor. Ibland mindes hon, ibland sa hon: Vad är det för dumheter? Det har jag aldrig hört talas om. Hon hade aldrig hört talas om att »grevinnan» en dag skulle ha krossat alla de urnor och vaser, glas och porslin, som hon på sin tid fört till huset. Det hade de drömt. Andra minnen funno de själva orimliga. Att det längst in i skamvrån legat en karl utan huvud var naturligtvis pigsladder för att skrämma barnen till lydnad. Men de hade alla tre sett honom och tvistade ivrigt om platsen och ställningen och färgen på hans kläder. Det fanns en vindsglugg, där en ängel tappat en vingpenna och det fanns ett vindskontor, där Frida hållit en skolpojke innestängd i tre timmar. För att undvika ett svartsjukedrama. Det fanns ett hål efter en krok och kring den kroken hade Axel och August slagit ett rep med rännsnaror i båda ändarna och de hade hängt sig på en gång för att se, vem som höll ut längst. Lyckligtvis höll kroken inte alls. Det fanns en bjälke på vilken ett fult ord inristats: det hade kostat många tårar men ordet fanns kvar. Det fanns en lår full med gamla dammiga postillor och under dem låg det veterligt urdruckna punschbuteljer. En annan lår var full med kärleksbrev till en av skolmamsellerna. Hon måtte ha varit vidlyftig i sin ungdom och Jonathan hade efter bouppteckningen låtit föra kärlekslåren upp på vinden. Frida hade läst breven. Pojkarna däremot hade i ett anfall av dystert svårmod klättrat upp på taket och med kniv skurit in i flaggstången ett: Leve Fan! Kanske stod det där ännu, ifall inte flaggstången ombytts sen dess, vilket var det troligaste.

Det fanns oräkneliga minnen, som de talade om och tvistade om, utlade och förklarade. Det fanns kanske ännu flera, som de icke talade om. De gingo åtskils ibland, var och en för sig, småleende eller trumpen eller vemodig. Och rätt vad det var, stannade Frida framför Nathans dörr.

Usch, sa hon, det är i alla fall bra tråkigt.

Bröderna kommo till henne. August stirrade under lugg på dörren, vresig som en tjur. Axel ryckte på axlarna och bredde ut armarna med en riktig Jonathangest. Det var tråkigt.

Det kan vara svårt för en stor och rik och ansedd släkt, när den förlorade sonen återvänder. För en släkt, som nätt och jämnt håller sig uppe, är det en ren olycka. Den ruskiga figuren avslöjar, att polityren är tunn. Och krediten försämras ytterligare, den sociala och den pekuniära.

Ba, sa borgmästaren, vi får väl försöka att exportera honom en gång till. Det kommer att kosta några tusenlappar. Huvudsaken är, att mor inte blir för upprörd.

Däri voro de ense.

Och Axel försökte att laga till en regelrätt skorstenseld. Konsten var inte svår, den bestod i att rutscha utför ledstången och att samtidigt låta hälarna trumma mot väggens panel. Skamvrån, det stora tomrummet under trappan, tjänade som resonansbotten och effekten blev kolossal. Borgmästaren lyckades, Frida lyckades, men när August skulle göra efter, brast stången. Effekten blev i alla fall kolossal och de hörde mor ropa från salen: Vad har ni för er, ungar? Skäms ni inte! Det var nästan som förr. I förmaket satt tant Lova med album och planschverk omkring sig, bläddrade, bläddrade. I herrummet satt morbror Sunesson, höll tidningen på armslängd framför sig.

De gingo in i salen. Skåpdörrarna stodo öppna, glas och porslin framsatta, duktyg och silver. Frida började duka. Av gammal vana.

Hur många blir vi?

Det beror på Nathan.

August sa:

Han borde äta i köket. Drummeln.

De gingo ut i köket och funno farmor och Emma stående mitt emot varandra, blick i blick, panna mot panna och båda med händerna i sidorna. Det var den tysta avslutningen av en tvist. Emma sa:

Fast frun vet, att han inte tycker om varm sås!

Farmor vände sig mot barnen.

Vad gör ni här?

Å, de ville bara titta.

Gå upp på sängkammaren, befallde hon. Jag kommer strax.

De troppade av, tripp, trapp, trull och gingo upp på sängkammaren. Frida sa:

Om inte August är snäll, får August äta i köket.

Axel sa:

Herr förlorade sonen föredrar kall sås till den gödda kalven.

August sa:

Om han ville vänta till i morgon, det aset!

De frågade honom inte, varför det skulle vara bättre; de delade hans åsikt. Och de voro i själ och hjärta lika oroliga alla tre. Men efter en stund kom farmor och tryckt mot sin mage höll hon väskan med sparpengarna. Nu ska vi räkna dem en gång till, sa hon.

Dörren stängdes och reglades. Pengarna räknades en gång till. Och de började tala om affärer.

När dörren åter låstes upp, var rörelsen allmän. Frida storgrät med ansiktet tryckt mot mors kullriga rygg, August med pannan mot väggen. Axel tuggade sin järngrå mustasch och knep ihop ögonlocken. Farmor själv var rörd, och besvärades av dropp från näsan. Hon strök bort den med ärmen. Det är i alla fall en dag och ett ögonblick, stort och högtidligt, då man delar ut, vad man har och hjälper de sina.

Hon hade givit dem mer, än de väntat eller åtminstone lika mycket eller så omkring. Det är inte gott att säga precis, vad man väntat. I själva verket har man väl aldrig varit så fräck, att man i tankarna fastställt ett visst belopp. Kan och vill mor ge någonting, så är det oändligen välkommet. Ty så har man det ställt. Men man räknar inte vid dylika tillfällen. Pengarna ha andra valörer än de tryckta och stämplade. Det är inte bara guld i dem, det är kärlek. Det är en mors gåva.

De faktiska siffrorna voro emellertid dessa: Frida fyrtio tusen, Axel fyrtio tusen, August åttio tusen för stärbhusets avveckling. Åttio tusen behöll hon för sig själv och för barnbarnen.

Och Nathan skulle få tio tusen. Det var kanske onödigt mycket, men inte orimligt. Fem kunde ha räckt. Å andra sidan var det kanske klokt att hjälpa honom på traven med en rundare summa. Det fanns ju en möjlighet att det kunde bli folk av kräket. Och vidare, farmor hade sagt:

Får han ett öre mer, så ger jag er lov att sätta mig på dårhus.

Det var kraftord, och mor stod för sitt ord.

Axel sa:

Mor tänker aldrig på sig själv, bara på oss. Det är visst den enda svaghet, mor har.

Han kunde ju inte stå och hålla långa tal. Hon förstod och begrep. Och hon sa:

Nu går vi och äter.

De gingo nedför trappan, gråtmilda, småhuttrande och frusna. Det började skymma, fast klockan bara var tre. Farmor tände båda kronorna i salen. Bordet var dukat till fyra rätter, två vinkaraffer glänste, brännvin och öl på smörgåsbordet, en riktig Borckmiddag. Farmor såg på klockan och befallde: Nu tar vi in.

Ska jag? sa Emma.

Farmor sa:

Han vet, att vi äter klockan tre. Passar han inte tiden, så blir han utan.

Ska han passa tiden, när han kommer ända från Amerika?

Gör som jag säger, befallde farmor.

Sunesson påpekade att Göteborgståget anlände först vid sextiden. Och han talade om, när Stockholmståget kom, och Malmötåget och en del andra tåg. Han kunde tidtabellen utantill och många andra tabeller. Sen talade de om annat. Men farmor satt tyst, tills hon plötsligt utbrast:

Nu tänker jag på en sak! Han är både längre och grövre än Jonathan. Hur ska vi nu göra?

Det var illa. Hon hade gått igenom Jonathans garderob och valt ut två präktiga kostymer. Och nu först kom hon ihåg, hur liten Jonathan varit. Den karin var skapt till förargelse. Men när nöden är störst är hjälpen närmast.

Kära Agnes, sa tant Lova, jag har kläder hängandes efter bror. Jag vädrar och ser om dem två gånger om året. De är gamla men de är snygga och jag tror de ska vara lagom.

Utmärkt! skrek farmor. Jag ska skicka Axelsson med dig att hämta dem. Och du ska få något annat i stället.

Det behövs inte, sa tant Lova och blev stucken.

Och jag, sa Sunesson, jag har ett halft dussin skjortor, som jag lät sy det sista året på Johannisberg. Men jag har aldrig nänts använda dem —

Utmärkt! skrek farmor och guppade av förtjusning. Du ska få något annat i stället.

Han blev också stucken.

Och jag, sa Axel, har en föga begagnad tandborste.

Frida brast i skratt och August bölade; men Axel fortsatte på allvar.

Apropå, har mor tänkt på, att han kanske har ohyra?

Nej, det hade hon inte tänkt på, men nu kom hon ihåg, att han inte varit vidare renlig som pojke, inte ens som yngling. Och hon kom ihåg hans mor, som haft lera ända upp i hårfästet, och som varit den lortigaste pigan där i huset. Hon ringde.

Emma, sa hon, du ska bära upp badkaret på Nathans rum och sätta vatten på spiseln.

Men hon fräste: Det har jag väl redan gjort!

Utmärkt! sa farmor.

Sen talade de om annat. Farmor satt i tankar och tyst, tills hon plötsligt utbrast:

Nu tänker jag på en sak! Vi ska bjuda Gawenstein till kväll.

Varför i herrans namn? skrek August.

Jo du, sa farmor, därför att han är vår granne. Och därför att Nathan gjorde honom orätt. Han ska be oss om förlåtelse och han ska be Gawenstein. Gör han inte det, så har han inte ångrat sig. Och då finns det inte heller plats för honom här i huset.

Står det också i bibeln? frågade Axel. Och hur ska det bli med knäfallet? Vill inte mor beskriva hela ceremonien, så vi vet, hur vi ska skicka oss!

Men de andra togo saken på allvar och de upprördes i sitt innersta inför skammen. Att taga emot odågan inom fyra väggar med Sunesson och Lova, Axelsson och Emma som vittnen, låt gå! Men att släppa in en främling, en pratsjuk liten karl, som skulle löpa kring stan och göra dem löjliga, nej! Det gingo de helt enkelt inte in på. Höll farmor fast vid det, så kunde de resa samma afton.

Farmor föll till föga.

Jaja då, sa hon och tillade:

Jag ska säga, att ni blivit morska, sen ni fått pengarna.

Det sa hon och det kunde inte annat än såra dem.

Men de visade inte, att de voro sårade utan höllo god min. Mor var ju gammal, mycket gammal och de stodo i alltför stor tacksamhetsskuld för att möta henne med buttra miner. De tackade henne för maten lika hjärtligt som om ingenting sårande yttrats. Bröderna drogo sig tillbaka till herrummet, rökte och smuttade på glasen. August hade två glas, ett officiellt, som stod på bordet, och ett hemligt bakom cigarrlådorna i fönstret. Han smuttade ur det ena och drack ur det andra. Frida satt i förmaket som alla andra Borckska kvinnor och bläddrade i album och planschverk på samma sätt som de. Farmor stökade omkring, och Emma stökade omkring, de tisslade och tasslade och ibland stodo de mitt emot varandra med händerna i sidorna och blick i blick. Då var det en tvist igen. Frida sa:

Mor skulle inte jaga upp sig.

Hon svarade:

Jaga upp mig! Jag är som en filbunke.

Axel sa:

Tänk mor lilla, om han inte kommer.

Och hon svarade:

Ja, det bleve ju en själafröjd för er det.

Men ingen av dem betvivlade, att han skulle komma. Och så ringde det. Åhåjaja, suckade Axel. August kom plötsligt inrusande i förmaket.

Fan! fräste han, hopkrupen som en katt. Fan! Fan! Fy fan!

Den gången var det bara Lova och Axelsson, som kommo med kläderna. Farmor bredde ut dem på salsbordet och synade dem. Det var präktiga kläder, fast naturligtvis gamla och en liten smula slitna. Farmor sa:

Utmärkt! Vi ska slå in dem i paketer och skriva på att det är från dig. Du ska få annat i stället men det ska vara en gåva från dig. Vi lägger alltsammans på bordet, så ser det ut som julafton.

Och hon stökade omkring. Hon kom in till Axel och Frida i förmaket och hon ropade på August. Hon höll fram ett silverskrin.

Hör ni barn, sa hon, är det någon av er, som vill ha det här skrinet?

Det var ett skrin, som Jonathan någon gång fått av sina vänner klockaren och Grundholm. Det vill säga, Grundholm hade ritat skrinet och klockaren hade beställt det hos guldsmeden och Jonathan hade själv betalt det. Men det var i alla fall en vängåva och rätt vackert.

Barnen sågo på skrinet och de sågo på varandra och farmor skyndade att tillägga:

För om inte ni vill ha det, så tänkte jag ge det åt Nathan. Jag tänkte lägga sedlarna i det, så ser det litet trevligare ut.

För allan del, sa barnen, det är ju mors skrin.

Hon sa:

Ni ska få annat i stället. Gå och se er omkring och ta vad ni vill ha. Tag allt vad ni vill ha! Jag får ju inte plats med tiondelen i mina krypin. Det blir en välgärning för mig allt vad jag slipper i flyttningen.

Å, nu kan mor verkligen ha gett nog och mer än nog, sa Frida. Men hur det var, började de gå omkring och titta på sakerna och välja. De tvistade om ett och annat och grälade så smått; Axel och Frida på skämt, August på allvar.

Jag, sa han. Jag som sliter och släpar, jag får ingenting. Men ni! Och den där horungen —

Så ringde det.

Fan! fräste han. Fan! Fan! Fy fan!

Frida sa:

Gå ut och öppna för din brorson August. Jag tror, att ni båda kommer att passa för varandra.

Men den gången var det bara Sunesson med skjortorna. De hade gulnat en smula men voro som nya. Farmor slog var och en i sitt paket. Hon ville ha många paket. Det liknade sig till att bli en riktig julafton.

Och farmor gick åter in i förmaket.

Hör nu barn, sa hon. Jag har tänkt på en sak. Jag vill inte ha med Nathan att göra, om han inte ångrar sig efter ordning. Han ska be oss om förlåtelse allesammans. Annars får han gå sin väg igen. Men jag tycker, att det kan få vara för i afton. En kan veta, att han är trött och han har väl inte haft så fett med maten heller. Jag tycker att han kan få äta i ro och gå och lägga sig. Det blir ju en dag i morgon också. Det är så sällan man får vara bara glad, och det kunde man få vara i kväll.

Ja, så gärna, så gärna för oss! bedyrade barnen. Ju mindre högtidligt desto bättre.

Å, det kan nog bli högtidligt ändå, menade farmor. Och så ringde det för tredje gången.

De gingo allesammans ut i förstugan; Emma öppnade.

Men det var bara Gawenstein. Han steg in och sköt till dörren bakom sig. Fru Borck, sa han och bugade. Barnen sågo på farmor och farmor såg på barnen. Vid gud i himlen! ropade hon, jag har inte bjudit honom.

Herr Gawenstein yttrade:

Mycket riktigt. Jag är den objudne gästen och jag ska strax försvinna. Jag räknar inte på att vara välkommen. Jag står gärna i tamburen. Jag har bara ett ärende att framföra och det är till på köpet ett mindre angenämt ärende. Jag ber om ursäkt.

August svor, herr Gawenstein bugade och fortsatte:

Fru Borck, jag, kommer som ombud för en olycklig yngling eller ung man, som i vinterkvällens mörker och kyla vandrat timme efter timme utanför edert hus. Vinternatten är kall, fru Borck, stjärnorna tindra ödsligt på himlapellen och hundarna tjuta —

Gör de det? sa Axel.

Det gör de, borgmästarn, inte här precis men eljest lite varstans. Vinden sveper bitande och hård kring knutarna. Om ni betalade mig tusen kronor kontant, fru Borck, skulle jag inte låta min värsta ovän gå huttrande och frysande från min dörr, nej, inte om ni betalte mig hundra! Edert hus är väl uppvärmt och ombonat, rad vid rad sitta de lysande fönstren och liksom välkomna den enslige vandraren. För den trötte ynglingen eller unge mannen är detta hus ett paradis. Det förlorade paradiset, fru Borck. Han har förbrutit sig mot er, han har förbrutit sig mot den hedervärda släkt, vars namn han bär. Han har kanske också förbrutit sig mot mig, men jag håller av honom. Jag har förlåtit honom. Jag förlät honom för tio år sen. Så fort jag fått igen mina saker, förlät jag honom. Fru Borck, han knäböjer i drivan vid eder tröskel —

Å, det var det värsta! sa Frida och skyndade mot dörren. Men herr Gawenstein lyfte avvärjande sin hand och fortsatte:

Alla fönstren lysa festligt i faderstjället, dess dörr står på glänt, glada röster bära budskap om en angenäm sinnesstämning i det kära hemmet. Han ensam är utstött.

Hör nu, herr Gawenstein, avbröt borgmästarn, jag förstår inte det här. Jag förstår, att natten är kall och att hundarna tjuta, men jag begriper inte den trötte ynglingen eller unge mannen. Varför stiger han inte in i paradiset? Han brukar inte vara buskablyg.

Herr borgmästare, sade Gawenstein, det ska jag förklara. Hans skuld tynger honom. Ångerns tårar kväver honom. Jag har sett dem, herr borgmästare, jag har sett ångerns tårar. Han skulle vilja kasta sig till sin farmors fötter och utbrista: Farmor, jag har felat! Men han törs inte. Han är rädd. Han har vandrat timme efter timme i natten. Slutligen varkunnade jag mig över honom. Jag är sådan, herr borgmästare, jag kan inte se olyckan utan att varkunna mig. Jag sa: Jag känner den gamla frun, jag är hennes granne och hon kan inte rätt gärna bita mig. Jag ska gå till henne och säga, vad jag nu har sagt. Några ord i all enkelhet men från ett redligt och varmt hjärta, som ömmar för alla olyckliga. Fru Borck! Hava ljusen i faderstjället förgäves lyst den trötte vandraren? Eller vill ni öppna eder moderliga famn för den skuldbelastade och ångerfulle sonsonen?

Farmor nickade på ett besynnerligt sätt. Så vände hon tvärt om och lufsade det fortaste hon kunde, uppför trappan. Alla de andra, barnen först och främst, och Sunesson och Lova och Emma, alla tyckte de, att Gawenstein var löjlig. Och de tyckte, att vad han sagt, var det löjligaste och fånigaste, de någonsin hört.

Men farmor tyckte, att det var stort och högtidligt. Hon ville vara ensam ett slag. Och hon lufsade uppför trapporna det fortaste hon kunde, för att tända ljusen i andra våningen och i vindsvåningen. Alla fönstren i faderstjället borde lysa den trötte vandraren till mötes.

Det är så. Då man själv är stor och högtidlig, blir allting stort och högtidligt. Allt, vad sker, allt, vad man hör och ser.

Sen hon tänt ljus, gick hon in i sängkammaren och satte sig på en stol vid sängfoten, en liten stol, som stod där för klädernas skull. Där satt hon och satt fasligt illa men satt kvar och bistrade till efter förmåga. Hon gjorde det med flit. Hon kände, att var hon inte barsk, var hon ingenting alls. Det hörde till högtidligheten. Ytligt folk slå lovar kring allvaret och låtsas som om det inte funnes. Det tyckte de är fint. För den naturliga människan är allvaret ingenting konstigt eller besvärligt. Det är som grovt bröd, det skall tuggas väl och grundligt.

Där nere tog Sunesson ledningen. Herr Gawenstein gick för att hämta syndaren, som i själva verket ej tycks ha legat på knä vid porten eller irrat omkring i dess närhet. Emma stod kvar vid porten, gläntade och spejade. Barnen visste inte rätt, vad min de skulle hålla, men Sunesson visste. Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Han var ordensbroder i många ordnar, han hade gift bort tre döttrar och han hade haft två konkurser, han hade ägt stora jordagods och deltagit i kungliga jakter, han hade varit med om litet av varje och ägde en fin känsla för den rätta tonarten. Det här ska vi ta gemytligt, sa han. Inga uppstyltade fasoner! August sa:

Bara han är nykter, det fät!

På satsbordet stodo tre halvbrända tregrenaljus från i julas; mellan dem lågo paketen, ett tjugutal. Lovas kläder, Sunessons skjortor, strumpor och kalsonger efter Gabriel, Jonathans spanskrörskäpp med silverkrycka, Gabriels guldur. Frida offrade en ring med turkoser; för liten för en herrhand men ändå en gåva. Axel skänkte en mustaschbindare inlagd i en hundrakronsedel.

August sa:

Här lägger jag min kråsnål. Men är han full, det fäet, så kastar jag ut honom.

Låt oss ta det gemytligt, sa Sunesson, tände tregrenaljusen och släckte det elektriska. Lova ställde några Kristi bloddroppar bland paketen. Nu såg det ut som ett julbord. De sköto till salsdörrarna och gingo ut i förstugan. Samtidigt öppnade Emma på vid gavel.

Och hon nöjde sig inte med den ena porthalvan; hon drog ifrån golvregeln och takregeln och öppnade även den andra.

För fan! skrek August, är karin så full!

Emma sa:

Håll nu i er! För nu ska ni få se!

Det första de fingo se, var en koffert. Den bars in av två stadsbnd och ställdes vid väggen. Men det var inte någon vanlig koffert. Den var hög som en karl och bred som en dörr. Lädret sken och beslagen blänkte och den var makalös. Icke förty kom maken strax efter, något mindre men eljest lik som en tvilling. Efter dem kommo väskor och fodral och plädar och diverse, och då det samlats vid väggen var det ett berg.

Håll nu i er! upprepade Emma. För nu tappar ni ögonen.

Men vad de härnäst fingo se, var endast herr Gawenstein. Han liksom blåstes in genom den vidöppna porten och hamnade mitt på golvet, bugade och sa:

Jag ber om ursäkt, men jag återvänder. En sådan glädje upplever man inte en gång vart femtionde år, nej, inte vart tjugonde! Och jag måste bevaka mina intressen. Jag har förlorat tjugufyra tusen kronor. Jag tänker inte nöja mig med det. Vilken fröjd, mina vänner! Vilken dag!

Äntligen kom Nathan.

Han var stor, han fyllde hela porten. En så stor person hade icke stigit över den Borckska tröskeln allt sen den dag, då Gabriel och August släpade kommerserådet utför trappan rakt i famn på kusken Ström och döden. När han stod där i porten, ännu halft omgiven av natten, såg han ut som en jätte, som kommer för att sluka små barn. Men porten stängdes bakom honom och skenet från taklampan föll över honom, och barnen sågo, att det mesta av storheten var en respäls med uppslagen krage. En väldig päls! Den dolde helt och hållet hans huvud och händer och den räckte ända ned till marken. Ett präktigt plagg i vinternatten fast kanske väl tungt för den, som irrat omkring timme efter timme. Alldeles som då en liten kvick och modig hundracka kastar sig över en älg, så hoppade lille Gawenstein, pratande och smågläfsande, upp på resen, slog ned hans krage, ryckte och slet i livremmen och skalade så småningom av pälsen. Under respälsen fanns en promenadpäls, under promenadpälsen en skinnrock, som räckte ända ned till knäna, under skinnrocken en mjuk, smidig schal virad kring kroppen och med båda ändarna nedstuckna i de skinnfodrade ytterstövlarna. Under schalen fanns verkligen Nathan i frack och vit halsduk, silkesstrumpor och lågskor. Han drog i fracken och vred och vände sig, blinkade spamodiskt och smålog.

Ja, sa han, jag vet, att det ser löjligt ut. Att komma i frack. Men det är inte mitt fel. Jag kommer direkt från min mors begravning.

Å, sa de allesammans och suckade djupt, fast inte av deltagande utan därför att de i fem minuter stått andlösa. Han gick från den ene till den andre, tog dem i hand. Ingen sa något förrän Frida sa:

Välkommen. Vill du inte stiga in i förmaket?

Han satte av som en pil! Där stodo de igen och gapade, tunga och häpna. De såga honom sno i väg genom stora förmaket och lilla förmaket och blå kabinettet och han återvände på samma sätt, snoende och spårande som en jakthund. Plötsligt tvärstannade han och ryggade tillbaka. Han blev stående i en löjlig, uppspetad ställning, på tå, hela kroppen sträckt, axlarna uppskjutna, huvudet vridet en smula på sned. Han sa — och rösten åkte upp i falsett:

Var är farmor? Vill hon inte se mig?

Farmor var i antågande. Hon hade redan stigit upp från den obekväma stolen, sträckt på sig, och sakta och varligt satt sig i gång. Ensamheten hade gjort henne gott, hon kände sig just lagom. Lagom glad och lagom allvarlig, lagom lätt om hjärtat och lagom tung. Det är bra med lagom; det är som att gå i lugn luft, man slits varken hit eller dit utan larvar sin väg framåt. Och hon larvade utför trappan. Där mötte hon den där Emma, som sa henne något, hon inte riktigt förstod.

Nu är han här, sa hon, och nu ska vi se, om frun kan urskulda sig.

Ska jag urskulda mig? upprepade farmor och tappade hakan. Hon begrep inte meningen och framför allt begrep hon inte tonen. Men det hände ju ibland, att upprorets ande flög i den där pigan och gjorde henne galen. Sånt får man tåla sig med, när man har annat att tänka på. Hon sa:

Håll din syndiga tunga i styr och värm upp maten åt honom och sätt den på en bricka.

Då svarade Emma:

Nej, jag ska duka åt honom i köket, för där sitter redan Grundholm och snusar och snaskar.

Gör som jag säger, sa farmor. Får han bada och byta om, så är han väl inte snaskigare än att han kan sitta i salen.

Då fullkomnade sig upprorets ande i pigan, så att hon grep farmor kring handloven och begynte dra henne utför trappan och över förstugolvet fram till ett berg av koffertar. Och hon viskade, så att det lät, som då en katt fräser:

Ska frun titta då? Ska frun titta?

Men hon lät henne alls inte titta, än mindre tänka utan släpade henne vidare till andra väggen, där det hängde ytterkläder. Och hon upprepade: Ska frun titta då? Ska frun titta?

Nu kan det vara nog, sa farmor och gjorde sig lös och gav henne en knuff. Men hon blev inte ond; det var för konstigt för det. Hon begrep ingenting. Gör som jag säger, upprepade hon. Och Emma hånskrattade och härmade henne. Gör som jag säger! Hi, hi, hi. Duka på en bricka!

I detsamma hörde farmor Nathans röst. Hon kände mycket väl igen den, och hon smålog och började muttra och mumla för sig själv. Hon glömde pigans galenskap och lunkade ganska raskt mot förmaksdörren, som var stängd. Det fanns ett kvisthål i dörren. Farmor lade ögat till och kikade. Hon ville titta litet på honom i förväg och osedd. Men det blev en olycka. Dörren öppnades hastigt och hon fick en kraftig törn på näsan, som sprang i blod.

De förde henne in i Gabriels rum. där det fanns handfat och vatten. Frida baddade näsan, August rådde henne att stilla blodet med snus och de andra gåvo andra råd. Men under tiden blödde farmor och talade oavbrutet. Hon sa, att det här var just, vad hon väntat sig. Som en drummel hade han farit sin kos, och som en drummel hade han kommit igen. Varför hade han stått på lur och slagit henne på näsan? Hon betvivlade inte, att han rest tvärs över Atlanten bara för att ge henne en näsknäpp, ty satans underfuncdghet och elakhet stack i hans lekamen från hjässan till fotabjället. Hade han kunnat göra henne någon större förtret, så hade han gjort det. Men nu visste han, att hon hade en stor och öm näsa och därför hade han passat på och klämt till.

Och hon drog upp hela hans meritlista och skildrade honom utan och innan. Men bäst hon gick på, stannade blodet och hon tystnade. Frida tvättade henne och torkade henne. Plötsligt stötte hon dottern åt sidan, gjorde helt om och rusade rakt på Nathan. Han skrek till. Hon kände så väl igen det där lilla hisnande, hickande skriet, alldeles Gabriels skrik, då de elaka Borcktanterna ställde sig bakom dörren och sa: bu! Hon tog honom i famn, och då hon kände hur liten han var och lik sig i kroppen, brast hon i gråt. Ä, tig du och låt mig hållas! sa hon fast ingen yttrat ett ord. Och hon stod en stund med pojken i famn och vaggade av och an, tills det värsta lagt sig. Då sa hon:

Ja, nu är du hemma och nu ska vi se, om vi kan få folk av dig, ditt skrangliga beläte.

Han drog honom med sig ut i salen.

Där mötte den första överraskningen. Bordet var tomt eller så gott som tomt. Tregrenaljusen funnos kvar och Kristi bloddroppar och skrinet med sedlarna. Allt annat borta. Men kring väggarna stodo barnen och Sunesson och Lova och Emma och sågo konstiga ut. Hon vände sig mot Lova, som var närmast, tog henne i armen och frågade, var hon gömt sina paket. Den gamla fröken urskuldade sig med halva ord, och hon fnissade förläget och drog sig mot dörren, baklänges, ty bakom ryggen höll hon sina paket. Och farmor såg, hur de andra betedde sig på samma sätt och drogo sig försiktigt somliga mot köket och somliga mot förstugan, döljande paket bakom ryggen eller under rocken eller uppstuckna i ämnen. Och hon trodde, att de hade blivit galna.

Så vände hon sig mot Nathan, såg på honom. Hon hade inte sett på honom förut. Hon gick långsamt fram till honom och hon såg mycket fundersam ut. Hon blev inte riktigt klok på alltsammans i första taget. Det fick gå så småningom. Hon granskade honom och vände på honom, tog honom och fingrade på honom. Hon synade tyget i hans frack och fodret, strök dem mot kinden och kände efter. Hon stack två fingrar ned i hans västficka och tog upp hans klocka, tittade på den, lyssnade på den och stoppade åter ned den. Hon undersökte hans skjorta och knapparna i hans manschetter. Sen hade hon fått nog.

Det var värstens vad du är fin. sa hon och låtsades inte vidare om paketen. Hon förstod och begrep. Och då nu pigan steg fram och frågade, om hon skulle ta in brickan med den uppvärmda maten, förstod och begrep hon, att det var rena hånet. Men hon ämnade inte låta någon kristen själ göra narr av sig. Hon sa:

Om pojken är hungrig, så är det honom väl unnat. Det är lite över sen i middags, som vi värmt upp åt Grundholm.

Men Nathan tackade: han hade ätit på tåget. Och han berättade, att han kom direkt från sin mors begravning.

Å, är hon död? mumlade farmor, tänkte på annat.

Plötsligt frågade hon:

Hur fick du veta det?

Då kom den andra överraskningen.

Hur jag fick veta det? upprepade Nathan. Jag har ju brevväxlat med mor i flera år. I somras skrev min halvbror, att mor fått kräfta i levern. Jag skickade pengar till operationen, men den visade sig omöjlig att utföra. Sen skrev mor själv, att hon visste, att hon snart skulle dö och att hon ville se mig. Vad skulle jag göra? Jag reste. Och kan farmor tänka sig, att bara därför att jag kom, blev hon så mycket bättre, att hon kunde sitta uppe en stund var dag och prata med mig. Men jag kunde ju inte stanna så länge —

Hur länge? frågade farmor.

Tre veckor. Och så snart jag bestämt min avresa, blev mor sämre igen, och dagen innan jag skulle ha rest, dog hon. Var det inte besynnerligt?

Jo, medgav farmor. Så att då var det för hennes skull du kom? Jag trodde, att du hört någonting om att gården skulle säljas.

Det hade han mycket riktigt hört, men det var ju inte något skäl att resa tvärs över Atlanten. Farmor sa:

Men det var i alla fall besynnerligt, att du skulle komma just i dag.

Han berövade henne den sista illusionen på den kanten. Det var inte det ringaste besynnerligt. Begravningen hade ägt rum klockan tolv och han hade inte haft lust att efter ceremonien återvända till sorgehuset, som var honom främmande. Alltså hade han tagit första tåg i hopp om att farmor skulle vilja ge honom tak över huvudet en natt. Ifall hon nu verkligen ville?

Jo, hon ville.

De voro ensamma i salen och det föreföll som om de skulle vara ensamma i hela huset. Överallt brann det ljus, och överallt var det tyst och tomt. Tregrenaljusen brunno stilla men med rykande vekar och gulrött sken. Farmor kastade än en gång en trumpen blick på bordet och muttrade: Ja, här ska vi väl inte bli ståendes.

Han tog henne under armen. Endera hade han växt ett huvud eller hade hon krympt ett huvud eller hade de gått halva vägen var. När han for, voro de jämnhöga och nu var han huvudet högre. Hon fick se upp och han fick se ned. Han strök henne med fingerspetsarna över pannan.

Farmor, sa han, jag ska bekänna en sak. Det var i alla fall farmors skuld att jag kom.

Nej, vad du säger! muttrade hon och tryckte sin ömmande näsa mot hans rockärm. Jaså, det var för min skull ändå? Är det inte, som du ljuger?

Det är inte, som jag ljuger. ] ag hade egentligen inte råd att resa. Sex veckor borta från arbetet mitt under säsongen, det betyder mycket pengar för mig. Och mor! Mor? Jag hade knappt sett henne. Vad hade hon gjort för mig? Hon hade givit mig en klen hälsa och litet vett och för resten hade hon inte brytt sig om mig ett dyft, förrän den dag, jag började skicka pengar till henne. Oss emellan hade det inte varit annat än penningsaker. Och jag är ju inte någon undergörare. Jag kunde inte lägga händerna på henne och stilla hennes plågor. Jag beslöt mig för att inte resa. Men då kom jag att tänka på farmor.

Eller rättare, fortsatte han, stannade och släppte hennes arm. Eller rättare — jag kom att tänka på far. Det är för resten inte så sällan, jag tänker på far. jag tänker på, hur han låg där nere i Davos och väntade att farmor skulle komma. Farmor hade sagt nej, men han väntade i alla fall. In i det sista, sista dagen. hart när in i den sista timmen. Han hade fått för sig, att farmor ville överraska honom.

Gabriel? Gabriel! avbröt farmor, plötsligt och häftigt, som om hon först nu förstått vem han talade om. Menar du Gabriel?

Jo, han menade Gabriel. Och han fortsatte:

Och det rann för mig, att mor kunde inbilla sig detsamma, om jag nekade att komma. Hon kunde tro, att jag ämnade överraska henne. Ja, jag vet inte; men när man ligger så där och har sina dagar räknade, finner man det kanske orimligt att folk tar hänsyn till annat, till kostnader och resor och tvister och gammalt groll och all annan smörja. Jag tänkte: hon ligger kanske och tittar på dörren och för var gång låsvredet rör sig, tror hon, att det är jag. Det stod jag inte ut med. Det var omöjligt att gå och tänka på det dag efter dag. Jag for. Så att egentligen var det farmor —

Så att egentligen var det farmor, upprepade gumman och funderade. Det var en sak, hon inte förstod. Hon sa:

Hur vet du det? Att Gabriel trodde, jag skulle komma.

Å! skrek han till på sitt vanliga, överdrivet slyngelaktiga sätt. Å! Å! Å! Nej, men farmor! Hur jag fick veta det? För alla de gånger farfar och jag talade om den saken!

Men det trodde hon inte. Jonathan! Han. som aldrig talade med barnen. När skulle han ha gjort det? Och varför? Till henne hade han aldrig sagt ett ord. När? Varför? Hur skulle han bara ha kommit sig för? Nej, det trodde hon inte. Hon trodde att pojken ljög som vanligt.

Han sa:

Det är en historia för sig och låt oss inte tala om den saken. Jag har bara den här kvällen på mig och jag har knappt sett skymten av de andra. Var håller de hus?

Ja, var håller de hus? upprepade farmor och gick ut i förstugan. Hon gick från överraskning till överraskning och från häpnad till häpnad.

I förstugan och nästan dold bakom berget av koffertar satt herr Gawenstein på en pall. Den var stor nog åt honom och han väntade tåligt med hatten i hand och blicken i hattfodret. Nu steg han upp och yttrade:

Fru Borck, det här är en familjefest och en högtidlig dag och en glad tillställning. Så det skulle aldrig falla mig in att stiga in och besvära. Utan jag är en objuden gäst och sitter på kvasten, som man säger. Men, fru Borck! Jag är affärsman. Jag måste bevaka mina intressen, och innan jag det har gjort, går jag inte. Nu ska jag ha klart besked. Vill frun sälja gården eller ej?

Kära hjärtanes, sa farmor och tog sig i örat. Det är så besynnerligt alltsammans. Var jag inte inne hos herr Gawenstein i morse?

Det var frun. Och frun sa, att hon skulle sälja gården klockan tolv till häradshövding Björner för trehundrafemtio tusen varav tvåhundrafemtio kontant. Men det var ett skämt, grannar emellan. Ty jag har bjudit frun fyrahundra tusen. Och den, som är bjuden fyrahundra, säljer inte för trehundrafemtio om han eljest är klok. Är frun klok?

De skyller mig för det, sa farmor.

Och jag säger: frun är dum. Om hon har sålt gården till Björner. Men det har hon inte gjort.

Herr Gawenstein, sa farmor och tog sig i båda öronen. Jag vet bara att jag har skrivit under kontrakten och tagit emot köpeskillingen. Är gården ändå inte såld, så är det desto bättre för mig.

Låter det på det sättet, sa herr Gawenstein. Då ber jag om ursäkt att jag stör, för då ämnar jag störa.

Han drog av sig ytterrocken med livliga och beslutsamma tag, hängde upp den. Han slätade håret framför spegeln, satte kavajen till rätta över skuldrorna, drog ned västen och drog upp byxorna och under tiden sa han:

Fru Borck är gammal. Men frun har barn och arvingar. Ene sonen är borgmästare och den andre direktör och mågen är major. Jag tänker, att femtio tusen mer eller mindre betyder något.

Och han bad ännu en gång om ursäkt och gick genom gula rummet in i förmaket. I förbifarten kallade han August, som skötte sina båda glas i herrummet. I förmaket sutto mycket riktigt Axel och Frida och de viskade redan. Gawenstein ställde sig mitt under ljuskronan, stack två fingrar in mellan västknapparna och väntade lugn och värdig, tills familjen samlats och tagit plats. Då yttrade han:

Nu ska herrskapet få höra. Och döm sen, vem som är dum. Jag har fått i kommission att köpa den Borckska gården. Enligt min huvudmans instruktioner skulle jag bjuda trehundra tusen men hade rätt att gå hur högt som helst, praktiskt taget. Femhundra var maximum och det kan hända, att min huvudman inte ens stannat vid det. Han ville ha gården. Å andra sidan höll han mig i strama tyglar, så att säga, med provisionen. Jag kan gott yppa villkoren. Köpte jag för trehundra eller däromkring skulle provisionen utgå med tio procent; alltså trettiotusen cirka. Köpte jag för fyrahundra eller där omkring. skulle jag bara få sex procent, och köpte jag för fem, skulle jag få fyra. Där ser ni! Jag måste göra mitt bästa. Jag sprang här varenda dag och ibland två gånger om dan och plottra på och la till, en hundralapp då och en hundralapp då. Gjorde jag inte det, fru Borck?

Farmor svarade med en tung suck.

Och hon körde ut mig och lät Axelsson köra ut mig och pigan. Och varför, mitt herrskap, varför körde hon ut mig? Det ska jag säga sen. Men en dag fick jag nys om att Björner bjudit trehundrafemtio. Då blev jag rädd. Dräper du inte gumman nu, sa jag till mig själv, så blir du utan. Och jag bjöd fyra i ett bud. Fyrahundra tusen, mitt herrskap! Men hon sålde till Björner. Hon sålde för trehundrafemtio! Är den klok? Men nu ska jag säga herrskapet, varför hon körde ut mig. Nu ska jag förklara alltsammans. Hon tål mig inte!

Han tog ett steg mot farmor och pekade på henne med hela handen och alla fem fingrarna, som voro korta och tjocka och fulla med juveler och vårtor.

Fru Borck tål mig inte. Och nu ska jag förklara varför. Den där gången då det här hände, som vi alla veta, att en fönsterruta klingade, ping, pang! och vissa saker försvunno. nåväl! Då sa jag henne: Fru Borck, var lagom sträng mot pojken! Hade jag varit i hans kläder, så hade jag stulit och mördat och rymt för länge sen. Det sa jag, för jag hade givit akt på pojken, och jag hade sett, hur hon behandlade honom. Men sen dess tål hon mig inte. Herrn är dum sa hon. Nu säger jag: Frun är dum, frun är dum!

Ty, mitt herrskap, låt vara, att hon inte tål mig. Det är hennes sak. Men betänk! Här står herr Björner, som hon tål, och bjuder henne trehundrafemtio; och här står herr Gawanstein, som hon inte tål, och bjuder fyrahundra — Vad gör då en klok människa? Nej, hon är inte klok.

Va fan! skrek plötsligt August. Va fan står han och säger om mor? I mors eget hus!

Tyst! befallde Axel.

Farmor sa:

Å, kära hjärtanes nån!

Hon hade inte hört på. Hon hade hela tiden suttit och tänkt på Sanna-Borell, ty juden var liten och rund som han och hade ulligt grått hår och bruna, klotrunda ögon, och han skrek och gestikulerade som han. Och då man är trött, falla tankarna samman i en hög och minnena draga fram över ödsligheten. Men hon mornade sig och sa:

Jaså, vi är där nu igen, kära Gawenstein. Nog vet jag, att han kan bjuda, men jag vet inte, att han kan betala. Pengar har han inte och krediten är klen.

Herr Gawenstein brast i skratt.

Ha, ha, ha, skrek han. Det gläder mig att höra, hur dum frun är. Jag har sagt henne, att min huvudman går in på vilka betalningsvillkor som helst. Men hon tror mig inte. Varför? Har jag lurat någon? Aldrig i hela mitt liv! Hon tror mig inte, därför att hon bara tror på sig själv. Hon har lurat så många bönder i sin dar, att hon inte vågar tro en ärlig man på hans ord. Kontant! Hon skulle ha fått kontant! Jag har sagt: Frun blir överraskad, när hon får höra, vem som är min huvudman. Vi ville bereda henne en överraskning och bums trodde hon, att vi ville lura henne. Var så god, fru Borck! Titta! Där står min huvudman. Var så god!

Och han pekade på Nathan, som hastigt reste sig, ryckig och nervös, blinkande och besvärad.

Ja, sa han, jag hade verkligen tänkt köpa gården. Jag tyckte att den inte borde gå ur släkten. Och jag tyckte, att farmor inte borde flytta. Det var kanske dumt att jag använde Gawenstein som mellanhand, men jag ville inte synas. Och jag hade gett honom instruktioner att gå hur högt som helst inom rimlighetens gränser. Det var ju synd, att det inte blev någon affär av.

Det må jag säga, sa borgmästarn, det var förvånande.

Ja, men det ante mig, sa Frida. Det ante mig så fort jag fick se Nathan.

Hon gav honom en vänlig och beundrande blick, som besvärade honom. Han trampade av och an och skälvde i hela kroppen och han rodnade och blinkade och stammade.

Jag hoppas, sa han, jag hoppas, att farmor inte misstycker. Det var en tanke som flög för mig. Att farmor inte borde flytta. Jag tyckte att jag ville veta, var jag hade farmor. Men jag borde ha valt ett annat ombud. Jag visste inte att Gawenstein sårat farmor den där gången —

För allan del! sa farmor och strök sig om näsan. För allan del! Jag är inte så lättstött och det där hade jag rakt glömt. Men nog prisar jag den Allsmäktige för mitt klara förstånd! Att jag sålde till Björner. För det säger jag! Att var ombudet klent, så var köparen sämre. Jaså, Nathan. Jaja, käringen är gammal och fattig och kan behöva lite hjälp. Du kan ju ge mig åttahundratjugu riksdaler i hjälp till flyttningen.

Där slog hon honom, fast på ett fint sätt, ty ingen i rummet mer än hon och han visste, vad åttahundratjugu riksdaler betydde. Det var eljest på öret den summa, han stulit ur farmors chiffonjé. Och hon såg att han förstod och begrep; han blinkade och nickade och smålog och hon smålog tillbaka och nickade. Det var betalt för gammal ost, varken mer eller mindre. Men Nathan sa:

I alla fall tycker jag inte, att farmor borde flytta. Jag har redan varit uppe hos Björner, och jag tror nog, att vi blir ense om priset.

Va fan! skrek August. Köper du gården?

Herr Gawenstein skrek:

Och jag då? Och provisionen? Ska jag förlora mina trettio tusen? Mina tiugufyra tusen? Mina tjugu tusen? Därför att frun är dum!

Nathan sa:

Jag kan ju inte betala herr Gawenstein provision för ingenting. För resten angår det mig inte. Det är mycket värre att Björner ska stoppa sjuttiofem eller hundra tusen i fickan. Som farmor borde ha fått.

Onekligen! bekräftade borgmästaren.

Herr GaWenstein betänkte sig och insåg, att han ingenting hade att vinna. Han bugade avmätt åt höger och vänster och bad om ursäkt. Men i det han gick, gav han dem en gliring, sägande:

Jojo, det är tacksamt att vara fin! Det lönar sig, det lönar sig!

De hörde honom dra på sig ytterrocken, stampa sig in i galoscherna, öppna porten och stänga den med en hård smäll.

Borgmästaren sa:

Det var onekligen skada ——

Sen sa de ingenting förrän farmor plötsligt reste sig och utbrast: Nej, nu vill jag ha mat!

Och hon sa:

Det är märkliga saker en får höra. Men vi ska väl ha lite kvällsvard i alla fall. Och sen går jag och lägger mig, för jag är trött.

Stackare hon!

Hon gick ut i köket för att ställa om maten. Där grät Emma, där stod Lova lutad över henne och försökte trösta, där hade Sunesson staplat upp alla paketen i en hög på bordet. Där satt vidare tiggegubben och tuggade och i kökskammaren satt Axelsson.

Vad är det nu då? undrade farmor.

Jo, sa tant Lova, hon gråter, därför att Nathan inte hälsade på henne.

Han kände väl inte igen henne, sa farmor.

Då flög håken själv i pigan. Hon gick emot farmor med röda ögon och gråtvriden mun.

Nu får frun ångra sig. sa hon. Nu får frun ångra, att frun slog ihjäl hunden och dränkte katten!

Farmor sa:

Riktigt slug har du aldrig varit, och jag vet just inte varför du skulle bli klok i kväll.

Men frun är väl klok? frågade pigan och såg listig ut.

De skyller mig för det, svarade farmor.

Då vände Emma sig till Sunesson.

Brukspatron, sa hon, det frågas om det är klokt att låta hundstackarn leva i tio år och sen slakta honom som ett oskäligt kreatur?

Jaså, han var inte det då? sa farmor och småskrattade. Och hon blinkade åt Sunesson och Lova.

O je! skrek pigan. Han talade fortfarande till Sunesson och vände farmor ryggen.

Brukspatron, sa hon, det frågas, varför hunden skulle dö på dagen en vecka innan Nathan kom? Det frågas. För det är klart, att så mycket som han tyckte om den hunden, så skulle han sakna honom. För det finns folk, som har hjärta, och de kan tycka om en hund och en katt eller vad som helst. Men folk, som inte har hjärta, kan inte tycka om någonting.

Emma, sa farmor, tag dig om näsan och sansa dig! Hur kunde jag veta, att Nathan skulle komma?

O je! skrek pigan. Alltjämt vänd mot Sunesson fortsatte hon:

För det är klart, brukspatron, att vi pysslade om hunden för Nathans skull och inte för annat. I tio år gick vi här med hunden och katten, och det var som om hela huset funnits till bara för kräkens skull. För efter att som det var Nathans hund, så gjorde vi det och inte för annat. Och det var ett bevis, att vi tänkte på honom för jämnan. Och när direktören kom med sin fiol för att ta kål på honom, så släppte vi ut honom och lät honom springa och tog emot honom om kvällen och tvättade honom med ljummet vatten och svepte honom i filtar. Och det var ändå frun själv som ljumma mjölken åt honom. Och det var för Nathans skull. Men si! När Nathan kom, då skulle hunden dö. För si, det fick inte synas! Det fick inte synas, att vi gått och tänkt på Nathan. Nej, si det fick det inte! Och den ska vara slug?

Hon vände sig om och betraktade farmor och skakade på huvudet. Hon sa:

Nog för att det är synd om frun. Men det frågas: kan frun tala om för Nathan, att vi gått och väntat på honom? En frågar inte om frun vill. Det vet en nog. Utan en frågar, om frun kan?

Och hon fortsatte:

Jaså, frun säger, att hunden var ett oskäligt djur? Men vad är frun då? För skillnaden ska ju vara, att djuren inte kan tala. Men vad kan frun då? Kan frun tala om, att hon gått och storknat i tio år? Nej. Hon kan bara slå ihjäl en hundstackare, så att ingen ska få nys om, att hon gått här och storknat.

De stodo mitt emot varandra och nu satte de händerna i sidorna och sträckte på halsarna som två stridstuppar och borrade blick i blick. Det var det vanliga sättet att avgöra en tvist och som vanligt segrade farmor med sina stora, ljusa bondska ögon, klara och kalla som två glaskulor.

Emma vände sig bort och farmor sa:

Nu sansar du dig. För tänk om jag blir ond? Hur går det då?

Härpå började hon tala om kvällsmaten och gav order. Hon tittade efter i skafferiet; där fanns mycket att ta av och hon knusslade inte. De slogo sina kloka huvuden ihop och gingo genom hela listan på Nathans favoriträtter. Och när de bestämt sig för åtta assietter, fem kalla och tre varma, samt tre varma rätter och en kall, tyckte Emma, att det kunde vara nog. Men farmor tyckte inte, att det var nog utan fortsatte. Du är tokig! sa Lova. Du är förryckt! sa Sunesson. Men farmor kände sig varm om magen och lätt om hjärtat och hon fortsatte tills hon fått ihop fjorton assietter och fem rätter och en efterrätt. Då myste hon och sa:

Det kan också vara ett sätt att önska välkommen.

O je! pep pigan och hon muttrade:

Ja, si frun är så klok, så det är underligt.

Men farmor gick nöjd och trygg bort till bordet, där tiggegubben satt.

Hur kan han må då? frågade hon, och klappade honom på axeln. Gubben som hört de fjorton assietterna och de fem rätterna beställas och beskrivas, satt där hopsjunken i en slö och dåsig njutning och menade, att man kunde icke må annat än gott i det huset.

Ja, ja, kära Grundholm, suckade farmor.

Då var pigan framme.

Frun! sa hon. Tycker frun att Grundholm är sig lik i kväll?

Hon stod bakom ryggen på farmor, och då hon frågat, vände hon sig mot Sunesson och Lova, knep ihop ögonen och lade ett finger tvärs över den hopdragna, rynkiga munnen.

Farmor tittade på gubben; jo, han var sig lik.

Så att frun ser inte någon skillnad? Utan frun tycker att Grundholm är sig alldeles lik?

Har han varit sjuk? undrade farmor. I detsamma trädde Axelsson ut ur kökskammaren och ställde sig vid bordet, rak upp och ned som vanligt. De grå ögonbrynen hängde halvvägs ned över ögonen så att blicken glödde som en liten gnista i aska.

Frun, sa han. Frun vet väl lika bra som jag, att Grundholm är död. Frun kallar honom Grundholm bara för ro skull.

Farmor såg på Axelsson, och hon vände sig långsamt om och såg på de andra. Hon skakade på huvudet och mumlade:

Nej, kära nån! Jag tror inte att ni är sluga någon av er.

I salen hade grenljusen tappat sina grenar. De liknade ackurat vanliga halvbrända ljus och det var ingenting jullikt med dem. Farmor släckte dem. Det var inte lönt att leka jul mitt i fastan. Högtidligheten hade flugit sin kos; kvällen var en kväll bland kvällar. Vår Herre hade gjort sitt bästa. Han hade smällt till med femton graders kyla och en vind, som tjöt kring knutarna och allt annat efter herr Gawensteins beskrivning. Men han hade fuskat med syndaren. Han hade skickat en herre i två pälsar, en herre med ett berg av koffertar, en herre, som köpte gårdar. Det tyckte farmor var olustigt. Hon kunde inte precis sätta sig ned och sörja över, att pojken var välklädd och snygg, bärgad och burgen. Lika fullt var det ledsamt. Ty i en punkt hade den där Emma rätt: hon kunde inte ta honom i famn och hålla honom framför sig och säga: Jag har varit ond på dig i tio år och nu har du kommit hem och nu är jag inte längre ond på dig. Du har varit en lymmel, men jag vill hoppas att du bättrat dig. Och jag har förlåtit dig. Det kunde hon inte säga. En herre i två pälsar behöver varken förlåtelse eller skjortor och strumpor, skor och avlagda kläder. En herre, som bjuder vad som helst för en gård, bryr sig inte stort om en silverdosa med tiotusen riksdaler. Det var det sorgliga.

Farmor stod i mörkret och fingrade på paketet, det enda som lämnats kvar. Hon hörde barnen prata i förstugan. De talade med söta tonfall, tyckte hon, krystat och äckligt. De hade varit som sillake förut, beska och fräna. Hon hade givit dem stora pengar och de hade tackat som om det varit just ingenting och en naturlig sak. Men nu var det honung! Nu kunde de fjäsa! Nu drog Axel sina gamla kvickheter, som dragits till nötning! Nu kunde Frida se ut som en liten flicka, alldeles häpen och storknande av förvåning och beundran. Och August surrade och brummade och snöt sig rörd. De klungade sig samman kring Nathan, klibbiga av välvilja. Farmor sa:

Borckar!

Och hon tänkte:

Jag går och lägger mig. Det lär ingen märka. Och när de märker det och kommer för att säga godnatt, så har jag läst min aftonbön. Vad bryr jag mig om Nathan? Kan han skrävla så kan jag snarka.

Men just som hon det tänkte, tänkte hon någonting annat. Och den andra tanken trängde ut den första och alla andra tankar eller lyste bland dem som fullmånen bland stjärnor. Hon tänkte:

Han ljuger! Gud ske pris, men det är lögn alltsammans. Att jag inte tänkte på det med detsamma! Hur skulle han ha kunnat bli rik på några år? Nå, det ska vi snart pröva!

Hon tog paketet med silverdosan, som innehöll sedlarna, och stoppade den under förklädet. Hon kände sig plötsligt riktigt nyter igen, varm om magen och lätt om hjärtat. Kors, vad jag var dum, sa hon för sig själv. Skulle pojkstackarn ha gått från sina vanor? Nej, tänk att han lurade mig med sina pälsar och koffertar. Tro, var han har stulit dem? Nej, tänk att han lurade mig, men det känner jag igen! Det är de gamla tagen!

Och hon småskrattade men blev åter allvarsam och mumlade:

Stackars pojke, stackars pojke!

Barsk och butter, nyter och nöjd klev hon ut i förstugan. Näsan pekade halvvägs mot taket och förklädet var mer högvälvt än vanligt, eftersom hon höll dosan med pengarna tryckt mot magen. I förstugan fanns inte ett liv, men tapetdörren stod öppen och hon hörde dem viska där inne. Hon ropade:

Barn! Jaså, ni har ställt er i skamvrån. Det tör väl inte vara oförtjänt, eftersom ni krupit dit av er själva.

De tystnade tvärt, och efter ett ögonblick kommo de ut, kisande mot ljuset. Först August med klumpiga, litet knäsvaga steg, kutig rygg och tungt hängande armar. Så Axel med huvudet på sned, läpparna insugna och kindmusklerna i knutar som om han sugit på någonting beskt. Så Frida med halvöppen, gråtslapp mun. Sist Nathan.

Vad tisslar ni om? frågade farmor. Och hon tog på sig en gruvligt barsk min och sa:

Kan det vara, att du har ljugit nu igen, Nathan? Eftersom du står i skamvrån.

Axel sa:

Kära mor, skämta inte. Vi ha talat om Gabriel.

Om Gabriel? upprepade farmor. Behöver ni gå in i skamvrån för att tala om Gabriel?

August, på tröskeln till rummet med de båda glasen, vände sig plötsligt om.

Ånej, mor, inte vi. Inte vi! Vi behöver inte stå i skam- vrån, när det talas om Gabriel.

Ja, den skamvrån! sa borgmästarn och stängde tapetdörren. För alla de gånger jag stått bakom den här dörren och lyssnat efter fars steg. Han gick så tyst och lätt som en pojke. Tripp, tripp, tripp. Så stannade han och lyssnade. Om mor fanns i närheten.

Frida sa:

Egentligen var det ju dumt av far att släppa ut oss. Jag minns, att jag brukade springa upp på vind och gömma mig under en gammal tvättbalja. Jag kunde aldrig hitta på något annat gömställe. Jag kröp ihop så gott jag kunde, men jag hade så långa ben. Och mor tog mig i foten och drog ut mig. Hu, vad det var kusligt.

Å, fy fan! sa August.

På min tid, sa Nathan och började stamma av iver. På min tid var det inte alls så. Å, å! Nej, tro aldrig det, att farfar skulle ha vågat släppa ut mig. Men jag minns mycket väl, hur han kom trippande. Och hur han stannade och lyssnade. Men så gläntade han bara på dörren och stack in något gott. Och ibland smet han in och satt hos mig.

Satt hos dig? upprepade farmor och gapade.

Nathan kröp ihop, sköt upp axlarna ända till öronen, knäppte händerna hårt under hakan, blundade. Och stack ut tungspetsen. August brast i skratt. Men Nathan sprang fram mot farmor med öppen famn.

Å, käraste, förlåt! bad han, för all del förlåt! Det var slyngelaktigt, men jag kunde inte låta bli. Se, jag brukade göra så där, när farmor gick genom förstugan och farfar och jag sutto där inne på låren och pratade och hade riktigt trevligt. Det var ju kolsvart, så jag kan ingenting säga med säkerhet, men jag skulle nästan tro, att farfar också räckte ut tungan.

Nu brusto alla tre barnen i skratt, men farmor sa:

Jonathan? Tänk, det visste jag inte.

Kära mor, inföll Frida. Jag undrar, vad du egentligen visste.

Mor! brummade August. Mor visste ingenting om oss. Mor visste ju inte ens, att Gabriel hade lungsot.

Plötsligt stod Nathan tätt intill henne. Han tog henne lätt i armen och skakade henne helt litet, ungefär som ett barn gör, då det ska be om någonting.

Farmor! viskade han med sin ivriga, ojämna röst. Farmor, får jag fråga om någonting? Men farmor måste lova, att inte bli ond!

Hon nickade; han sa:

När far skrev och bad farmor komma till sig — visste farmor då, att han var så nära döden?

Hon teg och han upprepade:

Visste farmor?

Hon svarade, långsamt och eftertänksamt:

Vet du, kära barn, jag vet verkligen inte, om jag visste.

Han släppte henne och gjorde helt om, ryckte på axlarna och sa alldeles högt till de andra:

Det var det jag sa. Och det var det, farfar trodde. Hon gjorde det med berått mod. Hon vägrade, fastän hon visste.

Han tog Axel under armen och de gingo in i förmaket. August och Frida följde dem. De började prata om annat, de talade ivrigt och snart var det någon som skrattade. Farmor hade inte lika lätt att komma från ämnet. Hon tyckte, att hon borde försvara sig eftersom hon kunde försvara sig. Hon gav sig god tid att fundera, och hon tänkte sig för och såg sig om. Men när hon kom in till de andra och började tala om Gabriel, ropade de med en mun:

Ånej, kära mor, för all dell Låt nu det där vara gömt och glömt! Inte ska mor stå här och rättfärdiga sig! Det är ju ingen, som anklagat mor.

Borgmästarn skrattade och ropade:

Qui s'excuse s'accuse!

Det kan vara, sa farmor, för det begriper jag inte. Men vad Gabriel beträffar, så kan jag förklara alltsammans. Att det inte var riktigt helt oss emellan, det vet ni. Och det berodde på affärerna —

Affärerna! skrek Nathan i falsett. Å, å, å! Nej, men farmor! Det var det värsta jag hört! Börjar nu farmor narras? Är det för att inte såra mina känslor? Ack, nog vet jag och nog vet ni andra och nog vet hela stan, att jag i min oskuld var skuld till brytningen mellan farmor och far!

Var du det? sa farmor.

Och Nathan fortsatte:

Det är ju självklart! Far var envis och ville ha mig hos sig och farmor var också envis och tyckte inte om, att ha en bortbyting i gården. Undra på det! Folk skulle förvåna sig och fråga, var den hade kommit ifrån. Det var ingen heder med att ha mig i Borckska gården. Den saken förklarar sig själv, kära farmor.

Gör den det? sa farmor. Hon ställde ifrån sig dosan och tog sig i öronen. Hon sa:

Var det på det sättet? Tänk, det minns jag inte.

Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du egentligen minns?

Det är vanskligt med minnet. Att däruppå fota sin dom och vissheten om sin rättfärdighet, det är mycket vanskligt. Man minns en siffra, en anekdot, en bild. Men man minns icke en handling, den är för invecklad. Man vet icke, vad som sker, och följaktligen kan man icke heller minnas. Än mindre känner man handlingens orsaker och förklaring. I tjugu år vandrar man omkring stödjande sig mot ett präktigt och gott minne, alldeles som stavkarlen mot sin stav. Så möter man någon, som också minns. Men han minns annorlunda. Helt och hållet annorlunda. Det är sorgligt och det är underligt. Det rubbar inte tron men det rubbar förtröstan, det stör glädjen och tryggheten. Man borde vara ensam i världen. Farmor sa:

Jag har nu alltid trott, att det var jag som tog Nathan till gården. Och att både Gabriel och Jonathan voro emot.

Å! Å! Å! utbrast Nathan och det lät som då en hund tjuter. Nej, men farmor! Hur kan det vara sant? Farfar har ju själv berättat, att han måste be för mig. Och mor har berättat, att det var farfar, som stod på vår sida. Farmor kunde inte tåla oss: farmor slog mor med en rotting. Är det inte heller sant? Då skulle farfar ha ljugit. Och mor skulle ha ljugit på sin dödsbädd. Nej, men farmor!

Det är hemskt att beslå de döda med lögn, det är bättre att tiga. Axel sa:

Låt oss inte tvista. Vår käre Nathan har kanske inte så många ljusa minnen från sin barndom. Om han nu har ett vackert minne av sin far och sin farfar, så kan han ju få behålla det. Inte sant?

Jo visst, medgav farmor. Men hon funderade i alla fall och hon satte sig och tog sig om näsan.

Ser ni, barn, sa hon slutligen lugnt och tryggt, ty nu tyckte hon, att hon funnit något, som kunde jämna svårigheterna. Jag har nog inte alltid haft det så lätt här i huset. Jag har just aldrig talat om det, för jag har varken haft lust eller tid. Men det skadar inte att det sägs till sist. Se det var släkten, som gjorde det svårt för mig. Det fanns så många fina fruntimmer i släkten. Det var Amelie och Emelie med sin lärdom och grevinnan med sina finesser och Regina och Rosalie och Hanna på Sanna och Hanna på Johannisberg. Jag kom från ett soldattorp, jag. Och jag hade varit i tjänst hos gamle Grundholm och jag hade ändå varit förlovad med en av hans arbetare. Och det var ju inte fint. Så jag fick väl se mig för att det inte kom någon skam över släkten från mitt håll. Och var jag betänksam mot Nathan, så var det nog för de många fina fruntimrens skull.

Då förnam hon en röst bakom sig; hon kände den så innerligt väl, fast hon inte hört den på de sista tjugu eller trettio åren. Det kunde vara Amelies röst eller Reginas, Emelies eller Rosalies; det var i alla händelser en Borck-röst. Den sa:

Låter det på det sättet? Då tror jag nog, att jag tar bladet från munnen. Själv tål jag mycket väl en förolämpning, men jag tycker inte om, att du beljuger mina döda. Vi tog emot dig som en prinsessa, det gjorde vi. Vi tyckte om dig, för att du var okonstlad och präktig. Vi tyckte att du var en riktig skatt. Och då ni hade svårt att sätta bo, gjorde vi allt vad vi kunde för att hjälpa er. Vi släpade hit våra fattiga tillhörigheter och de finnas här ännu, om inte annorstädes så i skamvrån eller pigkammaren. Vi fingo inte mycket tack för det och vi begärde inte tack, men varför ska du ljuga på oss? Vi hade inte så lite besvär för din skull. Det fanns folk, som talade illa om dig, och det tålde vi inte. Jag kunde räkna upp många tvister och många brytningar med gamla vänner, som skedde för din skull. Och vi gjorde vad vi kunde för att andra människor också skulle vara vänliga mot dig. Men det var inte vårt fel, att du blev högfärdig och tillgjord. Släkten var inte finare än att du passade för släkten som vanten för handen. Men du måtte ha trott att en fattig spannmålshandlare var högre än en biskop. Du gjorde dig så löjlig, så vi måste gå bakgator för att slippa att skämmas. Det var ju inte händer med dig och din högfärd. Hur kom du inte till skolan den där gången utspökad, så att vi höll på att krypa under bänken. Och du gav dig till att slå läraren! Du trodde, att du kunde behandla honom som du behandlade dina pigor och dina drängar, dina barn och din man. Men vi fick löpa ur hus och i hus och hitta på ursäkter. Och så skyller du oss för högfärd. Det fanns en tid, då du knappt vålade dig till att hälsa på oss på gatan. Och du ska haft så fina middagar, att inte ens din man fick sitta till bords. Nej, när du skyller oss för högfärd, går skam på torra land. Då jag fattig människa i all ödmjukhet kom med min salig brors kläder, därför att jag trodde att Nathan var fattig och utblottad, då säger du: Lova ska få någonting annat i stället. Vad kan du ge mig i stället? Jag har min torra brödkant, jag reder mig med den och behöver inte något sovel. Det lilla jag gav, det gav jag med gott hjärta. Har du något, som du kan ge mig med gott hjärta?

Där fick jag, sa farmor. Och hon tillade:

Det är värre än om jag stode inför domstol.

De andra sa ingenting. Nathan gick fram till tant Lova. Farmor sneglade över axeln och såg att han klappade hennes händer och strök henne över kinden. Slutligen såg hon, att han kysste henne på axeln. Det var Nathans särskilda kyss och farmor hade väntat på den. Men för egen räkning.

Hon sa:

Det var rart, vad ni smeks.

Lova svarade:

Vi smeks inte. Jag tycker inte om att smeka andras barn, i synnerhet inte sen de blivit vuxna.

Och hon skrattade ett litet kort och hackigt skratt, just som en skata.

Nej, jag aktar mig nog. Det kunde gå för mig, som det gick för Agnes, den där gången.

Vilken gång? undrade farmor.

Ja, det var kanske flera gånger, svarade Lova, fast jag bara hört talas om en. Då Sannapojken bad om hjälp för sig och sin far och gården. Agnes var så ytterst vänlig och smeksam mot honom, men det var ju inte det, han hade bett om, stackars pojke. Och det berättas om ett vinglas, som Agnes ska ha slagit sönder i förargelsen.

Nej, men farmor! skrek Nathan och kiknade och kippade av skratt. Nej, men farmor då!

Gumman rodnade. Hon sa:

Det har jag glömt.

Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du inte har glömt?

Farmor kände sig stukad. Inte därför att de gjorde narr av henne och anklagade henne; det betydde ingenting. Men de förbryllade henne genom att tumma på hennes minnen. De flyttade om saker och ting, som i åratal stått på sina bestämda platser och i sina orubbliga ställningar. Ingenting tycktes vara orubbligt längre och det förbryllade henne. Hon gav inte tappt i alla fall. Hon hade någonting i bakfickan, som man plär säga. Fast det egentligen inte låg i bakfickan utan på bordet bredvid henne. Nu tog hon det åter till sig och la det i knät. Det var ett paket och i paketet en silverdosa och i dosan sedlar, tio tusen riksdaler. Det var varken mycket eller litet men det var pengar. Farmor vände på paketet och såg på det och sa:

Det kan nog hända, att Borckarna var snälla människor i grund och botten. Fruntimren också för den delen, fast jag tror, vad jag tror om den saken. Men att jag blev så hatad, som jag blev, det berodde nog inte på högfärden, som Lova säger. Utan det berodde på, att jag måste ta hand om förståndet. Det var ett vingleri i släkten och ett skriveri och ett borgande till höger och vänster utan all ända. Jag såg ju med detsamma, att det måste redas upp. För hade den ene stupat, så hade hela bunten stått på huvut. Och det gick ju inte an. Helst man kunde vänta sig litet av varje med deras ovåliga slöseri. Och eftersom Jonathan inte mäktade göra sig kvitt anhanget, så blev det min sak att reda upp i affärerna.

Då började August böla! Han vandrade först ett slag kring divanbordet och kring småborden, ateniennerna och piedestalerna, och det var ett under att han kom fram utan olycka. Han gick in till sina båda glas i herrummet, drack ur det ena och söp ur det andra. Och han återvände. Men hela tiden bölade han; det var varken skratt eller gråt eller ord eller skrik utan snarast ett sakta och varligt råmande.

Vad går det åt dig? frågade farmor, fast hon mycket väl visste, vad som gick åt honom. Han stannade framför henne och skrek:

Affärerna! Ska mor förstöra kvällen för mig? Har jag inte nog av affärerna både dagar och nätter? Affärerna! Som mor har rett upp! Jo, jag tackar jag!

Seså, seså, manade Frida. Och Axel sa:

Det kan ju bli bra ännu, kära bror. Men det är en sak, jag skulle vilja veta: Varför fick inte far sköta affärerna.

Därför att han inte dög till det, svarade farmor.

Och mor då? skrek August. Dög mor? Nu ger mor mig åttio tusen och begär att jag ska klara dem med det. Det är ju enfaldigt!

För guds skull, avbröt Sunesson, låt oss ta det gemytligt!

Han slöt August i famn och dunkade honom 1 ryggen på äkta Borckskt maner.

Det är ju en glad och angenäm afton, sa han, nästan som förr då Borckarna samlades kring lilla svägerskans bord. Varför ska vi ta saker och ting så förbaskat allvarligt? Se på mig! Jag har stått på huvut två gånger och jag har inte fått svindel för det. Lilla svägerskan är välment, men hon underskattar oss Borckar. Vi hade vårt lilla system och det var inte så dumt. Och det var enkelt. Vi höll ihop, det var hela systemet. Vi voro många familjer och våra hustrur eller män hade ju sina släktingar, så det blev en skrälldus med människor 1 olika ställningar. Somliga voro lantbrukare eller bruksägare, andra voro köpmän, andra ämbetsmän, och vi höllo hop. Är det goår, sitter lantbrukaren med fulla lador men det gäller att få pris. Då är det gott att stå väl med spannmålshandlarn. Blir det missväxt, blir det pris ändå och köpmannen kan ta grov förtjänst. Men han kan också ge kredit åt släkten. Om den håller ihop! Och så ha vi ämbetsmännen. Det är inte bara förgyllning! Det finns så mycket som kan jämkas och tummas och läggas till rätta. Om man håller ihop! Och det gjorde vi, lilla svägerskan, det var vårt patent. Sannerligen om vi voro några ljushuvuden! Jag tror inte att släkten frambragt mer än en affärsman: Gabriel. Men det gick bra i alla fall och det hade gått bra i femtio år, innan lilla svägerskan kom till stan. Och vill man ha ett tydligt bevis på, att systemet var gott, så behöver man bara titta på Jonathan. Tänk, så vi hjälpte honom! Vi hjälpte honom från det vi var små, och vi hjälpte honom i skolan, och vi hjälpte honom när han skulle etablera sig och när han skulle sätta bo och när han skulle stå på huvudet. Och vi fick honom till en förmögen karl. Inte förlorade vi någonting på det? Inte förrän lilla svägerskan började skära av till höger och vänster.

Men då blev ni pannkakor, sa farmor. Och den ende, som inte blev pannkaka var Jonathan.

Mycket riktigt, medgav Sunesson. Den äran ska ingen förmena lilla svägerskan, att hon gjorde oss till pannkakor. Vi voro gemytliga människor och vi höllo ihop och anade inte, att vi fått en sån sprängkil in i släkten. Men det hade vi och så föllo vi som käglor. Det var till och med en av oss, som bröt nacken.

Ska jag ha skuld för de också? undrade farmor. Att Sanna-Borcken tog livet av sig? Det blir så gott som mord, det.

Dråp! föreslog Sunesson och grinade gemytligt.

Men borgmästarn lindrade domen.

Vållande till annans död.

Och August tillfogade:

Utan förmildrande omständigheter.

Kära mor, inföll Frida, jag undrar just, vad du inte är skuld till?

Och nu yttrade borgmästarn:

Jag aktar mig för att döma, därest icke tjänsten tvingar mig. Och min kära mor skulle jag inte ens vilja rannsaka. Men det finns någonting som just min sonliga vördnad tvingar mig att forska i. Det är min kära fars besynnerliga öde. Han var ju i alla fall på sin tid en förmögen och ansedd man och son till en förmögen och ansedd man. Vidare hade han bildning snarare över än under sitt stånd. Han var mycket korrekt i sitt uppträdande och han var hövlig och älskvärd mot alla människor. Hur kunde han då med åren bli den rent ut sagt driftkucku, som han onekligen blev? Det är ett underligt öde och det har pinat oss barn. Det pinar oss alltjämt, kanske allra mest därför, att våra barn i sin tur börjat undra över farfar. Lill-Axel var ju en fem sex år, då han dog; han minns honom ganska väl. Och han frågade mig en gång, om farfar varit idiot.

Nå? sa farmor och höll andan. Nå?

Ja, vad ska jag svara? Säg själv, mor! Idiot var han ju alldeles säkert inte, fast det kunde se konstigt ut ibland. Men hur ska man då förklara saken? Vill inte mor ge en förklaring? Det är väl i alla fall bara mor som kan förklara. Vad ska man svara?

Ååh, sa farmor, och det blev en suck i långmål. Ty nu tyckte hon, att hon började förstå och begripa. Å, kära nån, sa hon, det är väl bäst att du skyller på mig. För vad ska det tjäna till, att barnbarnen tänker bättre om mig, än jag är värd? Svara du lugnt, att det är mitt fel. Jag vet ju, att era ungar inte tycker bättre om mig, än vad mina ungar gjorde. Så vad tjänar det till att hymla med det?

Plötsligt kom August emot henne, knäande och fumlande och famlande, som om han gått i mörker. Han viskade:

Mor! Tänk, att nu skulle jag vilja säga mor någonting. Tänk, att det är något, som jag brukar spela för mor, men nu skulle jag vilja säga det. Mor är en stor råtta. Ja, ja, ja, ja, jag menar ingenting illa! Bliv inte ond! För guds skull bliv inte ond. Det är bara en liknelse. Det ligger i mors natur. Fnatt, fnatt, fnatt, gnager mor. På allting. På far. På mig. Fnatt, fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli. Det blir ihåligt runt omkring men mor blir stinn, som en stor råtta. Fnatt, fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli.

Borgmästarn tog honom i skuldran och sköt honom åt sidan. Å tyst du, sa han helt godmodigt, tyst, gamle August! Du är ju full. Gå efter fiolen, gamle gosse.

Fiolen, ja! mumlade August och gick till sina glas.

Borgmästarn fortfor:

Jag skulle vilja göra far full rättvisa och därför måste jag be mor om en förklaring. Varför blev han undanpetad och undanskuffad? Varför behandlades han som en springpojke på sitt kontor? Han hade dock skött affären i flera år och skött den bra. Jag har vittnen på det. Sunesson kan vittna. Och jag har ett ännu starkare vittne: Gabriel. Vill mor verkligen påstå, att far inte var karl att sköta sin affär?

Farmor jakade utan betänkande:

Borgmästarn tvekade ett ögonblick; därpå sa han:

Vill mor kanske påstå, att han var idiot?

Farmor nickade.

Frida reste sig och lämnade rummet. Farmor sa:

Tänker ni ta livet av mig?

Borgmästarn rynkade pannan; han tog en bok och knackade sakta i bordet som om boken varit en klubba och bordet ett domarebord.

Mor ska inte säga så där. Det är bara ett försök att ställa oss i ofördelaktig dager. Det är ingenting underligt i att vi vill ha svar på frågor, som plågat oss under hela vår barndom. Mor har visst ingen aning om, hur vi hade det?

Jag måtte inte ha haft det, sa farmor och stirrade på honom med sina stora, ljusa, blanka ögon.

Det är mors ursäkt, om nu mor ska behöva någon ursäkt. Jag säger inte det, jag går inte till rätta med mor. Men jag vill göra far rättvisa. Att kalla honom idiot är alldeles orimligt. Men han led utan tvivel av någon nervsjukdom. Det visste alla människor, långt innan mor kom i huset. Det skadade inte hans anseende och det hindrade honom icke att sköta sin affär.

Tvärt om! inföll Sunesson. Jag vågar verkligen säga: tvärt om. Folk tog hänsyn till hans sjuklighet. De tyckte synd om honom. De beredde honom mindre svårigheter, än vad de skulle ha gjort, om han varit en kärnkarl. Människor är rätt gemytliga, om man inte trampar dem på tårna. Men lilla svägerskan har så besynnerliga föreställningar.

Borgmästarn fortsatte:

Hur som helst, jag har inte hört, att någon människa begagnade sig av hans svaghet, innan mor kom. Då börjades det. Och jag tror att det fortfarande blott var en enda, som konsekvent utnyttjade hans svaga sidor. Nämligen mor. Jag gillar visst inte brors gemena liknelse, men det ligger i alla fall någonting i den. Mor gnagde ut honom, gjorde honom ihålig. Och han blev en väderflöjel. Jag säger inte och jag tror inte, att mor gjorde det med flit. Jag vet inte, om mor någonsin hållit av honom —

Det var inte en fråga, men farmor svarade lugnt och stillsamt: Nej, aldrig.

Borgmästarn hajade till och for med tungan över den järngrå mustaschen. Han brummade någonting otydligt och fortsatte:

Nå, det är en sak mellan mor och far, som inte angår oss barn. Vi vill bara ha klart för oss, hur far blev sådan han blev. Tyvärr tror jag, att mor måste bära ansvaret. Mor satte honom helt och hållet ur spelet. Det var ju inte svårt att finna förevändningar. Frågan är, om det verkligen var nödvändigt att så där gnaga honom ur boet. Man kan naturligtvis säga, att fars sjukdom utvecklade sig av sig själv och så småningom gjorde honom oduglig. Men det tror jag inte på. I varje fall var hans oduglighet inte orsaken till mors uppträdande. Ty mor uppträdde på samma sätt och försökte använda samma metoder mot en annan person. Nämligen Gabriel.

Gabriel? upprepade farmor och skakade på huvudet.

Borgmästarn fortsatte:

Vi ska inte tala om alla de knep och konster, som mor använde för att få Gabriel under sig. Det lyckades inte och det må vara glömt. Det räcker med att fastslå, att från den stund Gabriel visade sig vara karl för sin hatt, tålde mor honom inte. Och när mor inte kunde få honom under sig, så hämnades mor. Gick till och med så långt i orimlig grymhet att mor vägrade komma till hans dödsbädd. Och likväl vet jag, att mor höll av honom. Mor höll mera av honom än av någon annan på det här klotet. Med två undantag kanske: Nathan och Lill-Axel. Vad mor lyckades göra av Nathan, det vet vi. Och nu kanske mor förstår, varför jag inte är så angelägen att ha Lill-Axel i mors närhet?

Hon svarade inte, men hon öppnade munnen. Hon böjde huvudet bakut och drog in andan. Och hon började vagga av och an med huvudet och med överkroppen; alltjämt drog hon in andan och det lät, som då ett barn har strupsjuka och kämpar med andnöden.

Det kan inte nekas, att de blevo gruvligt förskräckta. Nathans båda pekfingrar sköto upp i vädret och han stod där som en leksakskines med vitt porslinsansikte och rullande, konstgjorda ögon. Sunesson viskade: För guds skull! Vad har ni gjort? Vad har ni gjort? Lova rusade efter vatten. Borgmästarn tog sig om strupen och grimaserade. August kom luffande från glasen men hängde sig fast vid dörrposten. Och Frida skrek till i salen:

Mor!

Hon lugnade dem. Ögonen voro slutna och den besynnerliga andhämtningen fortfor ännu några sekunder. Men hon vinkade och tecknade, att de skulle vara lugna, absolut lugna. Strax därpå tystnade hon och hon suckade och rätade på sig. Hon slog upp ögonen och såg sig omkring, med en klar, nymornad blick.

Jaha, kära barn, började hon. Men tungan var tjock i munnen och läpparna torra; hon måste dricka. Hon smackade och slickade sig om munnen.

Jaha, kära barn, upprepade hona. Det var den saken. Och den förklaringen. Vad det lider, blir allt förklarat, som skrivet står. Men nog kan det se ut, som om jag vore idioten och ingen annan. Ingenting har jag reda på, varken om mig själv eller andra. Ingenting vet jag och ingenting minns jag. Ingenting mäktar jag säga och uttrycka efter ordning. Då är jag väl idiot? Gud ske pris, att jag fött kloka och rättfärdiga barn till världen. Men de släktar kanske på far sin.

Hon tänkte sig om och funderade och bäst det var, kände hon sig litet lättare om hjärtat. Hon började småle; först helt svagt och försiktigt, liksom på prov. Men när hon märkte att det inte gjorde ont någonstans, log hon riktigt och som hon var van. Hon hade kommit att tänka på någonting lustigt. Och hon sa:

Hör ni barn, har jag nånsin berättat, hur jag lurade far med länsman? Min far vill säga. Jo, det var så —

Och hon berättade den gamla historien om sparbössan, far och länsman. Den var inte från i går och barnen hade hört den tio gånger så visst som en. Men det gjorde ingenting. Kom sparbössan fram, så betydde det att farmor var vid gott lynne igen. Och de drogo sig närmare och sutto i en krets omkring henne och lyssnade med så livliga miner som möjligt. Hade ingen annan roligt, så hade farmor roligt själv. Men när hon skrattat ut, sa hon, plötsligt och oroligt:

Herre je, barn, ni förstår väl, att det inte var illa ment? Ni tror väl aldrig, att jag ville ha gubbstackarn på fästning? Det kunde ju aldrig vara tal om något olagligt, allra helst jag inte var myndig. Och det förstod väl länsman bäst. Men han var en sicken en den där länsman och han tyckte väl att det var huvud på skaft på flickan. Så det roade honom att hjälpa henne att sätta skräck i far.

Hon småskrattade igen och andades på fingertopparna, som styvnat och blånat. Hon plirade illmarigt mot barnen.

Änej, sa hon, någon idiot har jag då inte varit.

Nej, det känns jag inte vid. Vad ni tar ifrån mig, men mitt klara förstånd får ni allt lov att låta mig behålla. Det kan hända att lynnet barkat i väg med mig ibland, det nekar jag inte till. Men jag tror nog, att förståndet slank med och tog sig snålskjuts, tills det blev tider att sätta sig i sätet igen.

Hon berättade andra historier och så småningom berättade hon hela sin historia. Inte i sammanhang utan bitvis och huller om buller; anekdoter. Och eftersom det var anekdoter blevo barnen verkligen intresserade och eggade henne med frågor och anmärkningar och skratt. Sunesson fick rätt; det blev en gemytlig afton. Åtminstone för en stund. Hon skildrade sina mellanhavanden med Borckar och andra människor, vänner och fiender, mest fiender, nästan bara fiender. Hon tog upp kampen med dem på nytt, hon överlistade dem, näpste dem, slog dem, dödade dem, begravde dem och triumferade. Det var trevligt. Litet emellan sa hon: Ånej, inte kan jag klaga på förståndet. Och barnen mumlade: Mor har minsann haft huvud på skaft. Nu sågo de saker och ting med hennes ögon, eftersom det var hon som berättade. Och de beundrade henne. Det är tusan ändå, tänkte de med vördnad och förvåning, hur bra hon rett sig! Dock hade de hört det mesta förut.

Men en sak hade de aldrig hört och aldrig anat. Egentligen hade hon inte tänkt berätta det nu heller, men det halkade ur henne, då hon skildrade sina mångfaldiga strider med Grundholm, Axelsson! Farmor hade varit förlovad med Axelsson! Det var det underbaraste, de nånsin hade hört. I femtio runda år hade dessa båda levat under samma tak som matmor och dräng och så hade de en gång i tiden varit förlovade! Det var underligt och inte precis trevligt och nästan hemskt. Frida bad att få se ringen. Farmor svarade kort och gott, att ville hon se ringen, finge hon vända sig till Nathan. Varför till mig, undrade Nathan. Farmor svarade:

Jag hade den liggande i chiffonjén och den kom bort jämte mycket annat vid ett visst tillfälle.

Å! Å! jämrade sig Nathan. Det är ju förskräckligt. Axelssons ring! Hur ska jag kunna ersätta den?

Jaså, du kan inte det? sa farmor och plirade. Men när han alltjämt åbäkade sig, blev hon förargad och befallde honom att sätta sig. Ringen var en guldskålla, knappt värd tio riksdaler och ingenting att tala om. Och hon fortsatte att berätta. Nathan åter fortsatte att grubbla över ringen. Ty sanningen att säga, var han rädd för Axelsson.

När nu farmor erinrat sig åtskilligt och förtalt det mesta, slöt hon med att än en gång prisa Vår Herre för sitt klara förstånd.

Och hon sa:

Det är besynnerligt, att ni barn ska komma och ta Jonathan i försvar mot mig. Ska det behövas? Har jag sagt något ont om honom? Inte tror jag, att jag gjort honom något ont. Fast det vet man ju, att står det en järnkruka och en lerkruka på samma hylla, så är det inte järnkrukan, som blir spräckt. Men fick jag tänka på det, jag? Se, jag hade den lärdomen hemifrån att krusar man kråkan, så kraxar hon. Utan det är bäst att säga ifrån. Och vad den där Sunesson pratar om, att folk skulle ha varit särskilt beskedliga mot Jonathan, därför att han var klen, så är det ju sladder! Hede inte jag varit, så hade de ätit Jonathan, som höns äter vindägg. Och hade inte jag ridit för rusthållet, så hade ni ta mig katten inte suttit i Borckska gården den kväll i kväll.

Titta på den där Sunesson! skrek hon plötsligt och hennes ansikte blossade upp och svullnade av vrede. Titta på honom! Är det inte den rätte, att komma och predika om folks beskedlighet? Tänk, jag minns honom, när han gick på Johannisberg med gula ridbyxor och blankläderstövlar, som skeno genom sju kyrksocknar. Ändå hade han en särskild skogvaktare som skulle luffa efter honom som en hund i skogen utan nytta och en betjänt som gick omkring med en fin bricka och serverade äggtoddy i franska koppar! Titta! Ser han ut, som om folk skulle vara beskedliga?

De tittade på Sunesson och den stackaren kastade huvudet bakut och låtsades skratta men i själva verket såg han tvärs genom koppartaket upp till Vår Herre och bad honom om en sky från himlen eller annat täcke. Ty dels hade ålder och umbäranden tärt honom, så att huden låg klistrad över knotorna eller hängde i rynkiga, gula påsar och så att ögonen lågo som matta grå pärlor på bottnen av var sin murknade skål och så att hårkransen kring hjässan liknade ett stycke malätet pälsverk och pipskägget en tofs gråmossa; dels hade fattigdomen själv sörjt för hans dräkt och hängt den på honom med svettklibbiga händer och oklippta rispande naglar. Så att det var ömkligt. Och farmor gjorde narr av honom och gonade sig.

Därpå sa hon:

Nej, jag tror, att jag stått mig bäst i långmålet. Med min metod. Rätt ska vara rätt och intet därutöver. Det är nog behagligt att vara fin och omtyckt, men det kan bli kostsamt i längden. Och den som litar på folks beskedlighet, den är ändå idiot. Eller vad säger du, Nathan?

Han spratt upp; han satt alltjämt och tänkte på Axelsson och ringen. Farmor fortsatte:

Hur det nu är, så har jag levat min tid i välmåga. Och här sitter jag och har i alla fall några skillingar över. Och så pass omtyckt tycks jag ändå vara, att barnen kommer till mig ibland, fast vägen är lång och besvärlig. Men hade jag inga skillingar, så vore kanske vägen ännu längre. Eller vad säger du, Nathan?

Jag? sa Nathan och såg sig hirrig omkring.

Ja, du har ju också gjort mig den äran, fortsatte farmor. Och det ändå fast du vet, att jag inte tål dig. Men egentligen skulle jag fråga, hur pass beskedliga folk har varit mot dig. Har de varit så här pass?

Och hon stack plötsligt till honom paketet och sa:

Där har du, dummerjöns!

Han blev mycket häpen och mycket ivrig. Är det till mig? sa han. Är det verkligen till mig? Öppna, befallde farmor. Han petade bort lacket, bet av snöret, tog försiktigt bort papperet. Å! skrek han. Å! Så vacker. Ska jag verkligen få den?

Åma dig inte över skräpet, befallde farmor och rynkade pannan. Öppna!

Han gläntade på locket, öppnade det helt och hållet och såg dum ut. Farmor myste.

Vad i all sin dar! sa han och petade med fingrarna i dosan. Vad är det här?

Se efter! befallde farmor. Och åter kände hon sig varm om magen och lätt om hjärtat. Hon bredde sig och pöste. Se efter!

Han plockade upp en sedel, han plockade upp två, tre.

Pengar! skrek han och började hoppa omkring som en barnunge. Pengar! Nej, men farmor! Nej, men farmor! Så mycket pengar!

Och han tog hela bunten och kastade den mot taket. Det tyckte farmor var vårdslöst.

Är du galen! skrek hon. Ska du handskas med pengar på det sättet! Tag genast upp dem!

Han kastade sig på alla fyra och spindlade omkring och plockade upp sedel efter sedel.

Räkna! befallde farmor. Han räknade.

Tio! sa han och gapade. Nej, men farmor! Är det verkligen till mig?

Farmor nickade. Var så god! sa hon. Som om det just inte hade varit någonting att tala om.

Men under det att farmor och Nathan hade sitt lilla apspel för sig, uppförde barnen och Sunesson och Lova ett annat. De sågo på varandra och blinkade, höjde ögonbrynen och sänkte dem, rörde läpparna och tecknade. Och plötsligt tog Frida till ordet.

Mor! sa hon. Mor har ju alldeles glömt att fråga Nathan, hur han haft det och hur han har det.

Stoppa på dig pengarna! befallde farmor. Och först då hon sett den sista sedeln instoppas i plånboken, vände hon sig till Frida och upprepade:

Hur han har det? Han ska väl ha det bra, som kommer med två pälsar.

Hon vände sig till Nathan och frågade illmarigt, var han fått pälsarna ifrån. Han blev förskräckt.

Jag försäkrar — stammade han. Jag försäkrar att jag både köpt och betalt dem. Jag försäkrar farmor —

Farmor skrattade, så att Sunesson måste dunka i den breda ryggen och tör ha dunkat bra, ty gumman blev ond:

Lagom! skrek hon. Din pajas. En sån pajas du är.

Och till Nathan:

Inte för att jag vill kalla dig idiot. Men en figur är du. Och nu kan du gärna berätta för Sunesson, hur pass beskedliga de ha varit mot dig. De beskedliga människorna!

Nathan blundade och skakade på huvudet, han grinade och riste i hela kroppen alldeles som en pojke, som ska ta in en elak medicin.

Han sa:

Det är ingenting att berätta.

Då blev farmor envis och hon blev vid gott lynne och väntade sig något. Han skulle berätta, ocke han ville eller ej. Han skulle berätta hur pass beskedliga de varit emot honom.

Och han sa:

Jo. Jag kan inte säga annat, än att människor varit snälla mot mig. Det har varit krångligt ibland. Och ojojoj, farmor, vad jag har fått gno. Oj oj oj! Men nog har de varit snälla mot mig. Ja! När jag var riktigt fattig så hjälpte mig de riktigt fattiga. Och när jag var småfattig, så hjälpte mig de småfattiga. Undan för undan kan jag säga.

Och när du var cirkusdräng, insköt farmor, hur var det då?

Cirkusdräng? upprepade Nathan och la huvudet på sned. Cirkusdräng? Det är jag ännu.

Då fick farmor sitt andra goda skratt och hon slog omkring sig på det att ingen måtte dunka henne i ryggen. Ja, var det inte det jag trodde! ville hon säga, men fick inte fram orden för skrattet. I alla fall var det en triumf över barnen och Nathan och Sunesson och mycket annat. Men när hon skrattat slut, tillfogade Nathan en förklaring.

Det vill säga. Jag uppträder på cirkus. Eller rättare sagt på varieté.

Ja, det känner jag inte till, sa farmor. Får du bra betalt?

Åja, mumlade han och ville inte ut med språket. Men farmor pressade. Och hon väntade sig något och gonade sig. Slutligen sa han:

De sista åren har jag inte uppträtt under tvåhundra dollars.

I månaden! skrek farmor och tog sig i örat.

I veckan? skrek August och slog med händerna i luften, som om han sett guldflugor.

Varken i månaden eller veckan; tvåhundra dollars per kväll.

De andra larmade, men farmor tog sig i näsan och örat och teg. Hur mycket är en dollar? undrade hon och fann siffran och multiplicerade. Och plötsligt kom hon att erinra sig ett språk, som fader Storm plägade föra på tungan:

Den som kan addera och subtrahera, den reder sig. Och den som kan multiplicera och dividera, han är riker karl.

Det hörde emellertid inte hit, och hon sa:

Är det inte att du ljuger?

Han ryckte på axlarna och bredde ut armarna. Just som Jonathan.

Undra på då! sa farmor och snörpte litet med munnen. Undra på då, att du kan köpa hus. Vad gör du för slag? Går du på lina?

Han svarade att han lärt sig gå på lina men att det inte lönade sig. Han hade ett nummer, som var alldeles unikt och det var orsaken, varför han fick så pass betalt. Han trodde, att han skulle kunna få ännu mer och han hoppades, att hans nummer skulle stå sig ett par år till. Med nödiga förändringar. Han hade imitatörer, som sökte fördärva marknaden för honom, men lyckligtvis var hans nummer omöjligt att imitera på ett något så när tillfredsställande sätt.

Och vad var det för ett nummer?

De ansatte honom!

Men han ville inte ut med språket, han slingrade sig. Och han sneglade på farmor. Slutligen nickade hon, helt obetydligt. Han kunde beskriva sina apkonster, om det roade honom. Han beskrev.

Han sa att hans nummer skapats av en ren slump och till på köpet av en sorglig slump. Han hade haft en god vän, som han höll mycket av. Verkligen mycket. Han var lindansare, fast inte en vanlig lindansare. Han hade ett fint nummer, ett farligt nummer, ett verkligt nummer. Och Nathan var hans passupp. Det var hans sak att övervaka en viss räddningsanordning, som kunde bli nödvändig på en särskilt farlig punkt. Var kväll skulle han stå i kulissen och vaka, och innan den farliga punkten passerats, fick han inte släppa räddningslinan. Och det var mycket spännande. Ty punkten bestod däri, att vännen, då han som bäst höll på i luften, skulle lägga en grov snara kring sin hals och hänga sig. Placerades snaran riktigt, var det ingen fara, men gled den blott ett par tum, var det fara. Då skulle Nathan med all kraft draga i sin lina, som var fäst under vännens axlar och som var så tunn vid fästet, att det inte syntes från salongen. Alltså gällde det för Nathan, att noga passa på, hur snaran löpte; dessutom hade de ett överenskommet tecken. Och en kväll gav vännen tecknet. Det var mycket spännande. Nathan drog med all makt i sin lina, men den brast. Då sprang han in på scenen.

Och då? sa farmor.

Då — sa Nathan, men ville inte säga mer.

Slutligen sa han:

Jag vet inte. Jag blev som upphängd. Jag stod där. Jag kunde inte röra mig. Jag visste om ingenting.

Och då? sa farmor.

Då — sa Nathan, men ville inte säga mer.

Slutligen sa han:

Det var ju inte mitt fel. De andra kunde ju ha hjälpt honom, när de såg, att jag inte kunde.

Men, fortsatte han, jag ska säga, att det var inte så lätt för dem heller. Det blev ett skratt och ett skrän i salongen. Ridån hade gått igen, men de sprang upp och drog isär den. För resten hade det inte tjänat någonting till. Doktorn sa, att han brutit nacken, då han kastade sig i snaran.

Skratt! ropade farmor. Vad i herrans namn säger du? Vad skrattade de åt?

Åt mig. Jag såg så dum ut. De trodde, att Jag var en clown. Men jag visste om ingenting.

Och han gned sina kinder och såg på sina naglar och värmde med andedräkten. Han smålog och sa:

Jag såg ut som en idiot.

Han berättade vidare:

När han sansat sig en smula och det hela var över, hade kamraterna sagt åt honom, att det där kunde vara någonting att bygga ett nummer på. De beskrevo, hur han gjort och hur han sett ut och hur oemotståndligt komisk, han varit. Naturligtvis gick det inte an, att bara spatsera in på scenen och bli idiot; det hade inte heller varit möjligt. Han måste tänka ut en pantomim, i vilken det där kunde bli höjdpunkten. Han hade använt flera pantomimer. Han hade varit en dum guldgrävare, som blir bestulen av sin fiffige kamrat. Han hade varit en förlorad son, som i sena natten lämnar en champagnesupé för att uppsöka sin far och som finner fadern ruinerad och eländigare än han själv. Han hade varit en äkta man, som överraskar sin hustru och älskaren. Vad som helst kunde passa, bara det tillät honom att i det avgörande ögonblicket stå där som en idiot. Han hade aldrig misslyckats, han hade aldrig gått miste om applåder och fulla hus. Han var oemotståndlig. Men han måste arbeta. Oj, oj, oj! Det var inte lätt. På sätt och vis var det ju en naturens gåva, men naturen måste understödjas av konsten. Han kunde inte bli idiot när och hur han ville. Det lättaste var att imitera sig själv och många gånger nödgades han göra det. Men på premiärer och andra mera betydelsefulla föreställningar måste det vara äkta. Eljest riskerade han sitt rykte. Då gällde det att pirra upp nerverna och jaga upp sig och försätta sig i spänning. Lyckligtvis hade han livlig inbillning och redan som barn, hade han inbillat sig de rysligaste saker och trott på dem. Han smålog och sa:

Farmor kan tro, att jag har haft nytta av skamvrån!

Men inbillningen var inte heller till fyllest. Den blev med åren sliten. Han måste stimulera sig med en verklig oro. Och då han inte var så rädd för någonting annat som för stryk, använde han stryk. Men huru och på vad sätt ville han inte berätta. Farmor sa:

Det kan också vara detsamma.

Och hon frågade ännu en gång:

Vad i herrans namn skrattar de åt? Kan det vara roligt att titta på en idiot?

Ja, visst är väl det roligt? sa han och såg häpen ut.

Och August brummade:

Det är alldeles förbannat roligt. Kan du inte visa oss?

Men det ville han inte.

Och det springer de och ser på? Och de betalade de för?

Ja visst. Gud ske pris!

Vet farmor vad? sa han plötsligt. Vet farmor vad jag tror?

Jag tror, att de tycker det är roligt att se en idiot. Det är klart. Annars skulle de inte betala. Men jag tror någonting annat också. Jag tror, att de tycker synd om mig.

Ja, det kan du tro! svarade farmor och reste sig. Nu kom Emma och anmälde, att maten stod på bordet. Farmor lunkade åstad, som om hon haft brått. Men i dörren hann Nathan upp henne och tog henne i armen. Han började viska. Och han vred sig och blinkade och stammade som förr, då han var ängslig. Han sa:

Om inte farmor misstycker? Men farmor får inte bli ond! De här pengarna. Jag vet inte. Jag skulle så gärna vilja. Har farmor någonting emot, att jag ger dem åt Axelsson? Men farmor får inte bli ond!

Jo, hon blev ond. Hon blev ond, så att det sa kluck i hjärtat.

Är du galen? skrek hon.

Men hon behärskade sig genast. Hon muttrade:

Det är dina pengar.

De gingo ut i salen och åto av de fjorton assietterna och de fyra rätterna och efterrätten. Och de pratade kors och tvärs; alla utom farmor. Fram mot slutet av måltiden, ringde det på porten. De sprutto till, som man gör, då någon kommer sent och oväntat. Emma gick och öppnade.

Det var bara herr Gawenstein.