Farmor och vår Herre/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
Nu skulle hon göra rent i sitt hus.
Ja.
Men det var alldeles tomt omkring henne. Ljusen brunno i alla rum och alla fönster lyste. Faderstjället måste ha varit en säll och sällsam syn för den trötte vandraren. Men herr Gawenstein fanns inte till hands för att skildra hur säll och sällsam. Herr Gawenstein hade haft rätt. Han var bara luft och hade farit ut genom spjället. Några barn fanns där inte, varken barn eller barnbarn. Kanske hade de gömt sig i skamvrån, där det låg en karl utan huvud, eller kanske hade de krupit ut genom vindsgluggen alldeles som ängeln, som tappade en fjäder. Sunessons grinande ansikte såg hon blekna och försvinna i en fönsterrutas mörker. Lova smet ned i ett råtthål, som hon aldrig sett förr. Det fanns inte en katt en gång. Den var dränkt. Han hade kommit samma dag, Nathan försvann. Eljest hade den ingenting med Nathan att skaffa. Men det var ett tyst och lent och dystert djur, den var som tystnaden efter en bullrande pojke som dött.
Axelsson stod i ett hörn, men när hon kom närmare var det far själv och när hon kom riktigt nära var det bara en klocka, som visade halv tolv. Det fanns ett hus med upplysta rum och allehanda möbler och husgeråd. Hon kunde ha krossat några vaser, det fanns tillräckligt, eller en stol eller en lampa. Men det är inte samma sak att krossa dött och att krossa levande. Inte samma sak och inte samma smak.
Det går väl an att vara vred, då man har någon med sig i grytan. Att koka där ensam är orkeslöst, hemskt. Hettan flår skinnet av kroppen och bröstet spricker och hjärtat välver ut.
Hon kunde tända eld på huset.
Ja, tänkte hon, det ska jag göra.
Hon gick ut i köket och tog vad spånor som fanns i vedlåren. Hon fyllde förklädet och såg sig om efter någonting mer att bära i. Där låg på en stol ett tygstycke, svart på ena sidan och vitt på den andra. Det var nästan skapt som en liten vedbärare och hon fyllde det med spånor. Hon trodde kanske att det var en vedbärare, men det var en frackväst.
Så började hon knoga i trapporna, hon skulle upp på vind. Där skulle det ske. Men det var himla långa trappor. Och hon var trött. Hon tappade spånorna. En efter en gledo de ur vedbäraren, som var en frackväst, och lade sig beskedligt på trappstegen. Handen, som höll förklädet, började skälva. Det var de trapporna där barnen brukade leka skorstenseld, himla långa och branta trappor. Rätt vad det var släppte handen sitt grepp och där lågo spånorna. Det var också ett sätt att göra rent i sitt hus. Hon knogade på i alla fall. Hon hörde att det tassade försiktigt bakom henne. Det kunde vara någon av barnen eller pigan. Men nu ville hon vara ensam. Vreden hade försvunnit droppe efter droppe alldeles som spånorna. Någonting annat hade kommit i stället. Hon hade börjat gråta. Sorgen droppade från ögonen och från näsan och den silade fram mellan läpparna. Men den blev inte mindre eller lättare för det, den blev tyngre och tyngre. Och hon släpade den med sig ända upp på vinden och satte sig på en lår. Där satt hon och grät. Över sig hade hon koppartaket och himlen och under sig hade hon stenhuset och jorden. Hon grät och skämdes och höll västen för mun, ifall någon skulle stå i trappan och lyssna. Den fröjden skulle de inte ha.
Ja, här sitter jag nu, sa farmor.
Jo, jag ser nog det, sa Vår Herre.
Hon talade med Vår Herre.
Ty — vem skall man tala med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Men Vår Herre är alltid till hands. Han förstår och begriper och hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och för sextio och för sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa, som själv tappat minnet.
Farmor sa:
Det här skulle vara min födelsedag och en stor dag för mig. Och så sitter jag på en lår på en vind.
Vem har bett dig om det? sa Vår Herre.
Det kunde hon inte svara på. Utan hon tog upp saken från en annan kant.
Tänk, sa hon. Har jag inte varit klok och omsynt i all min dar, sparsam och försiktig. Och så kommer mina egna barn och skyller mig för att ha fel på förståndet.
Har du inte det då? frågade Vår Herre.
Nej! skrek farmor och tog västen från mun, så att det skulle höras. Nej! Det har jag inte!
Och ändå sitter du på en lår på en vind? Och ändå släpar du omkring med spånor och tänker tända eld på ditt hus. Det ser allt konstigt ut?
Men farmor skrek:
Nej, nej, nej! Jag är inte konstig!
Barnen, som lyssnade i trappan, hörde henne ropa så gång på gång. Och de våndades. De visste inte, att hon sökte övertyga Vår Herre.
Han sa:
Jaså. Då ska jag visa dig, hur pass konstig du är. Minns du, vad du bett mig om de sista kvällarna?
Det mindes hon nog, och hon svarade trumpet:
Att barnbarnen skulle få komma.
Plötsligt blev hon ond.
Det bad jag, skrek hon, men det fick de inte! Mina egna barnbarn får inte komma till mig.
Och Nathan? sa Vår Herre.
Farmor teg.
Han fick komma. Vad gjorde du med honom?
Farmor sa:
Han kom inte för min skull. Han kom för sin mors skull.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han var stursk och ovålen. Han kysste den andra satkäringen på axeln och mig brydde han sig inte om.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han ljög på mig. Och han eggade upp barnen och tussade juden på mig. Det är hans fel, att jag sitter här.
Han kom, sa Vår Herre, och du körde bort honom.
Han kom inte som jag ville, sa farmor. Han skulle ha kommit så att jag fått hjälpa honom. Han behövde mig inte.
Då skrattade Vår Herre: ho, ho, ho — grovt och djupt
som en ko bölar. Men barnen trodde att det var
farmor som skrattade i sin galenskap.
Och Vår Herre sa:
Nej, min gumma lilla, mig lurar du inte. Jag känner dig. Du ville, att han skulle komma som en stryker. Och du ville, att han skulle äta som en hund ur din hand. För det är det konstiga med dig, att den du håller av, ska vara din hund. Eljest är det inte bra. Men din vilja är inte min vilja. Och därför satte jag på honom två pälsar och gav honom ett berg med koffertar och en halv million och till yttermera visso herr Gawenstein. Ty herr Gawenstein har ett klart förstånd. Och behagade dig icke fånen, så kunde du roa dig med den kloke. Vad har du sen att säga?
Jag kunde ha fått som jag bad, muttrade farmor.
Vår Herre sa:
Jag vet nog, vad du tror. Du tror, att jag är din springpojke. Men jag är din herre. Och därför fick du, som du bad. Fast inte på ditt sätt utan på mitt sätt. Vad har du sen att säga?
De föllo från mig allesammans ända ned till Axelsson. För pojkens skull var jag som luft eller sämre.
Ja, du skulle väl ha varit som drottningen av Saba, sa Vår Herre och skrattade lika grovt igen. Eller också var det farmor som skrattade. Hon sa:
Och han gav dem mina pengar, som jag samlat år efter år. Han gav dem åt Axelsson, som om det ingenting varit. Och ändå hade jag trott, att jag skulle bli nödd att ta honom i försvar mot Axelsson. Men det nötet! Nej, han behövde mig inte!
Är du säker på det? sa Vår Herre. Jag tror inte, att du är säker på det. Eftersom du sitter på en lår på en vind och gråter.
Han bad mig inte om någonting, muttrade farmor, han
bad mig inte ens om förlåtelse.
Men när Vår Herre det hörde blev han betänksam.
Jaså, sa han, bad han dig inte om förlåtelse? Kan du säga, varför han skulle bett dig om förlåtelse?
Å, det borde han väl ha gjort, svarade farmor och förvånade sig. Eftersom jag ändå är hans farmor.
Nåja, sa Vår Herre, det borde han kanske ha gjort. Jag vet inte riktigt varför. Men eftersom du ändå är hans farmor, tycker jag nog, att du har rätt i det. Han borde ha bett dig om förlåtelse.
Ja, eftersom jag är hans farmor, upprepade gumman, och hon tyckte, att hon liksom fått ett övertag.
Får jag fråga, sa Vår Herre, vad du skulle ha gjort, om han bett dig om förlåtelse?
Det visste hon inte. Vad skulle hon ha gjort?
Hon sa:
Jag skulle väl ha gett honom någonting. Han var alltid så snäll, när han fick vad han ville.
Det brukar så vara, sa Vår Herre. Men nu är du stursk, min gumma lilla. Du tror, att du har någonting att ge. Vad skulle det vara?
Något kunde jag väl alltid ha, mumlade farmor.
Vi är gamla båda två, sa Vår Herre, och vi ska inte skapa oss för varandra. Du vet, att du ingenting har att ge. Eljest hade du aldrig kört bort honom. Eller vad tror du?
Hon teg. Hon hade ingenting att ge.
Det var det sorgliga i saken. Och hon skämdes och höll västen för ansiktet. Men det hjälpte inte. Vår Herre såg henne rakt in i ögonen. Det hade han gjort många gånger förr och djupast den gången, då hon satt bak stenen bak stugan och räknade sina sparpengar.
Aderton riksdaler, sa Vår Herre. Det är inte mycket mot en halv million. Och till på köpet är det far dins pengar.
Men du har kanske någonting annat ändå?
Han såg henne in i ögonen med en barmhärtig och obarmhärtig blick.
Vill du ge honom ditt klara förstånd?
Å, vad skulle han med det? mumlade farmor.
Han sa:
Å, kära, det är nog inte fråga om honom nu. Det är dig, det gäller. Vill du ge honom ditt klara förstånd?
Barnen hörde henne gråta. De gingo till henne,
smygande, skrämda, skamsna. De viskade och stammade.
Kära mor, sa de, kära mor. Inte ska mor sitta här och
gråta. Vi menade inte illa.
Hon reste sig.
Vad är det, ni säger? muttrade hon. Sitter jag och gråter? Jag går här och stökar, det gör jag.
Hon gick utför de himla långa trapporna; barnen efter.
Och hon upprepade:
Jag går här och stökar, det gör jag.
Men när hon fick se spånorna, blev hon förargad.
Si, si, si, den där Axelsson! Här har han gått och drättlat nu igen. För alla de gånger jag sagt honom! Men han börjar bli slö.
Hon ropade på pigan och fick svar från förstugan. Där stod Emma och Axelsson, Lova och Sunesson.
Axelsson sa:
Frun, det är någon, som ringer.
Så här dags! muttrade farmor. Vem kan det vara?
Axelsson drog ifrån regeln, lyfte av kedjan och öppnade porten. Han tog ett steg tillbaka och morrade som en hund.
Farmor skuggade med handen för takljuset.
Kors i all sin dar! sa hon. Det är ju Grundholm.
Men det var inte Grundholm, inte ens den falske. Det var tiggegubbens hatt med slaka brätten och tumhål i skulten. Det var hans gröna gamla rock med halvannan ficka och ingen krage och ingen knapp. Det var hans byxor med säckväv på knäna. Men det var inte hans skjorta och inte hans ansikte.
Det var Nathan.
Han hade tagit på sig tiggegubbens paltor och gjorde nu detta apestreck. Han menade inte så illa. Han tänkte: Vill farmor inte ha mig i frack och pälsar, så vill hon kanske ha mig så här. Han var van vid konster, en gyckelmakare och narr alla tider på dygnet. Det rådde han inte för. Emma hade hjälpt honom, men Axelsson visste om ingenting och förstod ingenting. Han förstod bara, att det var ett nytt apestreck. Han mulnade i ett slag till åskväder och han tjöt:
Nej, nu förbanne mig får det vara nog med konster.
Och han tog honom för bröstet. Strax började August tjuta, fast han inte riktigt visste varför. Han stampade och klampade. Axel och Frida rusade förbi farmor, viskande och tisslande, fräsande och väsande som kattor.
De voro upprörda, de funno Nathan avskyvärd. Och de hade rätt. Man leker inte med sorgen, man hånar inte olyckan. Man kan driva sin mor eller farmor till tårar, till förtvivlan, till gränsen, där mörker tar vid. Ty nöden har ingen lag. Men sen bör man försvinna. Man får inte återvände för att göra narr av henne. Man avslutar inte en tragedi med en eländig maskerad. Det ville apekatten göra, fånen, idioten.
Där stod han nu och klamrade sig fast vid Borckska gårdens port. Han såg hemsk ut, han såg ut som en fåne. Han var kanske värd applåder och tvåhundra dollars just då. Ty han var eländet självt. Men Axelsson och barnen ville kasta ut honom. De tio tusen voro glömda och den halva millionen. Deras samveten hade vaknat och kosta vad det kosta ville skulle de skydda farmor.
De glömde en sak.
De glömde, att gud är god mot dem, som älska. Han har sörjt för dem från begynnelsen. Han har skapat en värld blott för dem. Det är minsann inte alla, som få komma dit. Och av några tar han en dryg tribut just vid gränsen. Han tar deras klara förstånd. Men det är inte så farligt som det låter. De äro lyckliga ändå. Det är inte så farligt.
När farmor fått undan Axelsson och barnen och stod
tätt framför tiggaren, såg hon ju, att det var Nathan. Hon
kände igen honom nästan genast, men hon tog sig god tid,
innan hon sa någonting. Hon gav honom ett tecken att
han skulle stiga in och stänga porten efter sig. Hon
betraktade hans paltor och tog i dem och skakade på huvudet
och fnös. Men först då han böjde sig ned och kysste henne
på ärmen, fick hon mål i mun.
Jaså, du kom tillbaka till sist, sa hon. Jag tänkte nog det. Men det var ju i alla fall en överraskning.
Hon tog sig om näsan och tillade:
Det var en glad överraskning. Det var det.
Och hon sa till barnen:
Vad går det åt er? Känner ni inte igen Nathan? Jag kände igen honom ögonblickligen. Fast han vuxit och lagt ut.
Hon vände honom runt och granskade honom fram och bak och mumlade för sig själv:
Det blir att klä upp honom från topp till tå.
I detsamma fick hon syn på Axelsson.
Axelsson! sa hon och spände ögonen i honom. Kom det ihåg, att om han inte håller sams med Nathan, får han flytta. Jag vill inte ha något bråk i huset. Gå ut i köket.
Axelsson gick och farmor fräste efter honom:
Kan en tänka! Han har inte sett pojken på tio år, och det första han gör, kastar han sig över honom. Det är till att vara långsint.
Och farmor då? frågade Nathan. Är farmor inte ond på mig?
Hon svarade undvikande:
Det får vi väl se i morgon.
Så jag ska inte stå i skamvrån då? frågade Nathan.
Hon svarade och nu bestämt:
Nej, inte i kväll! I kväll ska vi hålla fred allesammans. Det är så sällan man har något roligt. Och nu ska vi äta lite mat, har jag tänkt mig.
Men det var ju så sent. Hon måste medgiva att det var alldeles för sent för ett stort kalas. Emma satte fram en bricka med lite uppvärmt åt Nathan och det fick räcka. Och sedan hon sett honom äta med god aptit, gick farmor och la sig.
Jag begriper inte, sa hon, men jag tror, jag är trött.