Farmor och vår Herre/Kapitel 16

←  Kapitel 15

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 16

Kapitel 17  →

Herr Gawenstein hade under tiden framlagt sitt förslag. Han ämnade förmå sin huvudman att bjuda fyrahundrafemtiotusen för gården, varav trehundrafemtio kontant. Det höga priset skulle visserligen minska hans provision, men han var beredd att göra någonting för de Borckska arvingarna. Under förutsättning att de å sin sida ville göra någonting för honom. De hade själva hört, att hans huvudman vägrade honom all sorts provision, fall affären icke uppgjordes direkt mellan honom och fru Borck. Alltså måste det nyss avslutade köpet upphävas antingen genom en uppgörelse i godo eller genom process.

Borgmästarn ställde sig i förstone helt och hållet avvisande. Han beklagade herr Gawenstein och ännu mer sig själv, sina barn och sina syskon. Men han fann förslaget orimligt och otjänligt. Dessutom ville han betona, att ett försök till uppgörelse i godo — enligt hans åsikt det enda tänkbara sättet — skulle kunna väcka mycken anstöt. Och det Borckska namnet fick icke smutsas.

Frida medgav, att det Borckska namnet icke och på inga villkor finge smutsas. Men å andra sidan hade hon en känsla av att någonting måste göras. Hennes ställning var icke sådan, att hon utan vidare kunde avstå från hundra tusen eller del därav. Dessutom ville hon betona, att de hade ett stort ansvar gent emot mor. Det var deras skyldighet att hjälpa henne, då hennes själskrafter började svika.

August fann alla ord överflödiga. Sanningen att säga fann han inga ord alls. Han stod helt och hållet på herr Gawensteins sida men kunde bara yttra: Va fan, förstår ni inte, människor? Är ni idioter? Och han var förtvivlad över att de inte förstodo honom.

Sunesson anförde ett precedensfall. Hans svärfar, en bror till kommerserådet Borck, hade på sin tid sålt en egendom till vrakpris. Barnen hade lyckats ådagalägga, att gubben tidtals led av sinnesrubbning och köpet hade återgått. Borgmästarn genmälde:

Det är inte något precedensfall. Dessutom glömmer ni, att både August och jag voro närvarande vid köpets avslutande. Vi borde åtminstone ha protesterat —

Var det ingen av herrarna, som blinkade? frågade herr Gawenstein. Och han förklarade sig. Det är inte dumt att blinka, när man gör upp en kvistig affär. Det ligger en reservation i blinkningen, som man kan få gagn av efteråt. Man kan säga: Min kära vän, jag kunde inte säga dig min åsikt eller mitt rätta pris just då, men du såg ju att jag blinkade? Det är endast undantagsvis man får användning för reservationen; men det är alltid klokt att blinka.

Tack, herr Gawenstein, inföll borgmästarn, tack för lärdomen. Tyvärr är vi inte hästskojare.

Det vet jag, genmälde Gawenstein, men det var dumt i alla fall. Hade herr borgmästarn blinkat, kunde han i morgon ha gått upp till Björner och sagt så här: Min käre Björner, här har du dina pengar. Vi kunde verkligen inte hindra vår stackars mor från att besvära dig med sina galna infall men jag hoppas du såg, att jag blinkade?

Prat! röt borgmästarn och stampade i golvet. Har herrn inte något bättre förslag, så kan herrn gå.

Men August, som satt bredvid herr Gawenstein slöt honom i sin famn och höll honom kvar, vilket för resten var alldeles överflödigt. Och borgmästaren lugnade sig och sög på sin beska mustasch.

Herr Gawenstein sa:

Det finns andra sätt, herr borgmästare. Bara man är klok finns det många sätt. Nu ska herrskapet höra! Jag utgår ifrån, att vi kan bevisa, att gamla frun är sinnessvag —

Sinnessvag! skrek Frida och tog sig om huvudet. Gawenstein lugnade henne med en mild och mjuk handrörelse. Han smackade på ett smeksamt sätt som om han haft ett spann skygga fålar att tygla.

Jag ber om ursäkt, att jag sårar. Jag känner inte det rätta ordet. Vi kunna bevisa, att den gamla damen är svag. Vi kunna bevisa, att hon avslagit ett högre anbud och antagit ett lägre. Vi kunna bevisa, att hennes barn skyndat hit för att avstyra olyckan —

Det är ju lögn! avbröt borgmästarn alldeles häpen.

Herr Gawenstein smålog, fint och medlidsamt.

Jaså, det är lögn? Nej, herr borgmästare! Ty hade ni haft en aning om det högre anbudet, så hade ni skyndat hit för att avstyra olyckan. Alltså är det icke lögn i högre mening. Vi kan bevisa, att Björner kände till den gamla fruns svaghet. Vi kan bevisa allt, som behövs för att göra den här saken till en ful historia. En mycket ful historia, herrskapet, mycket ful. För Björner. Vi har moralen på vår sida, den mänskliga och den gudomliga. Ty moralen lär oss, att vi icke skola utplundra de svaga och värnlösa. Om den Allsmäktige i sin vishet berövat en svag gammal kvinna hennes sinnens fulla bruk, så bjuder oss gudomlig och mänsklig lag att bevaka hennes intressen.

Herr Gawenstein hade rätt och herr Gawenstein triumferade. Han fick också sitt erkännande. Ty då August hörde den lille mannen uttala så höga sanningar, som dessutom tycktes innebära någonting nyttigt och för honom gagneligt, kände han sig gripen rakt i hjärtat. Han sa:

Det är ta mig tusan första gången, jag lägger bort titlarna med en jude. Men nu gör jag det. Skål! För du är kristen, bror, en god kristen. Och du resonerar alldeles som jag. Du resonerar som en kristen. Skål och tack!

Och de skålade och tackade.

I detsamma öppnades dörren, som stått tillskjuten, och farmor steg in i herrummet.

Barnen sågo genast, hur det var fatt. De kände henne så innerligt väl och de sågo och förstodo, vad herr Gawenstein ej såg och förstod: att farmor var vred. Det fanns inga vredesrynkor i pannan, munnen var icke hopbiten, kindmusklerna icke spända, rörelserna icke häftiga. Det fanns ingenting, som varnade främlingen. Men barnen sågo och kände igen! De sågo, att ansiktet hade den rätta blåvita färgen, som skrämt dem halvtokiga i forna dar och som skrämde dem nästan lika mycket den dag, som var. De sågo att ögonen voro glanslösa och avfärgade och att ögonlocken voro tunga och ständigt på glid som hos en halvsovande. Framför allt kände de igen gången. Den var ljudlös; stora, tunga människan gled fram som en katt. Och hon rörde sig försiktigt och långsamt som om hon varit rädd för sin egen kropp.

De sågo hur det var fatt, men de kände icke orsaken. Och de hade dåligt samvete. De kunde inte tro annat, än att hon lyssnat till deras samtal. De visste inte, vad de skulle göra, ty de kunde helt enkelt inte tänka. Det hade varit bättre för farmor, om de inte varit fullt så rädda. Om åtminstone Sunesson eller Lova vågat ingripa. Men de vågade icke och de visste icke vad de skulle taga sig till. Praktiskt taget voro farmor och herr Gawenstein allena i rummet.

Och herr Gawenstein ansåg sig icke ha någon orsak till oro. Han tyckte sig märka, att han fått barnen över på sin sida. Han närmade sig målet. Och när nu den gamla frun själv steg in i rummet, tyckte han, att hon kom just lagom och liksom skickad av Försynen.

Se där är hon ju! ropade han och öppnade helt gemytligt stora famnen. Farmor själv, vet jag, farmor själv!

Han betraktade och behandlade henne som en god kund. Han var älskvärd och galant, artig och hjärtlig. Han gnuggade händerna, grinade sitt allra skälmskaste leende och viskade:

Frun! Hunden var klok! Och nu ska vi vara kloka allesammans.

Därpå bjöd han henne en bekväm stol.

Hon besvarade hans artighet med en liten nigning och satte sig. Barnen trodde knappt sina ögon. Men hennes tillfälliga lugn ingav dem ingen säkerhet, tvärt om kände de sig ännu mera förvissade att utbrottet skulle bliva fruktansvärt. De trodde, att det var oundvikligt, och de tyckte att herr Gawenstein kunde taga emot den första stöten.

Han gick rakt på sak med korta, raska tag. Till en början konstaterade han, att fru Borck som klok säljare ej kunde föredraga ett lägre pris för ett högre under förutsättning av samma säkerhet och samma betalningsvillkor. Den saken behövde inte diskuteras. Men frun hade begått en dumhet och nu gällde det att se till, om den kunde repareras. Det kunde den. Först och främst skulle frun begära att bli satt under förmyndare —

Förmyndare? avbröt farmor och såg för första gången på herr Gawenstein. Men hon vände genast bort blicken och vred litet på huvudet som om hon lyssnat. Gawenstein fortsatte. Förmyndaren skulle vända sig till Björner och fordra, att köpet skulle återgå. I värsta fall måste man hota honom med process, ty han hade missbrukat fruns svaghet —

Svaghet? upprepade farmor och barnen hajade till.

Men herr Gawenstein förklarade, mild och godmodig, fin och finurlig, sitt uttryck.

Frun! sa han. Frun är gammal, frun är urgammal. Det är ingen oartighet att säga det, ty ålderdomen är en stor heder och det heter: hedra ålderdomen! Men nu vet vi alla att ålderdomen försvagar våra själskrafter. Det är ingen skam, frun, ty det är en naturlig sak. Frun kan komma från affären med heder, det garanterar jag. Och frun vinner runda hundra tusen på kuppen.

Så att herr Gawenstein menar, började farmor efter ett ögonblick, han menar, att jag inte skulle stå vid ord och avtal, därför att jag är skröplig och svag på förståndet? Och på bara det skulle jag förtjäna hundra tusen?

Och hon tillade:

Då må jag säga att ordspråket har rätt, som säger: det finns ingenting ont, som inte har något gott med sig. Jaså, att jag skulle bli så rik, bara därför att jag börjar bli klen till förståndet. Det må jag säga!

Hon vände sig mot barnen; hon betraktade dem en efter en och granskade dem med lugn, eftertänksam blick. Hon tyckte, att de sågo så underligt slitna och fattiga ut. Hon tog sig i örat.

Ja, kära barn, sa hon, nog förstår jag, att ni vill ha så mycket pengar, ni kan få. Det vill jag ock. Men det här vore orätt. Och jag tänker inte göra något orätt, varken för er skull eller för min.

Orätt? upprepade herr Gawenstein i ännu mildare ton, ty nu kände han, att han nalkades den svåra och brännande punkten. Och det var på det hela taget onekligen en generande punkt.

Det vore orätt, fortsatte farmor, därför att det vore lögn. Det finns inte något fel på mitt förstånd och Björner har inte lurat mig. Om han än velat, så hade han inte kunnat. Så pass slug är jag, ser herr Gawenstein. Och därför vore det orätt och ni får mig inte till det.

Herr Gawenstein myste och smackade. Han hotade henne godmodigt med fingret.

Oj, oj! sa han. Fru Borck talar jämt om rätt och orätt. Men akta sig bara! Det kan bli en fix idé. Jag hade en kusin, som tog livet av sig i sinnesförvirring. Det började just med grubbel över rätt och orätt —

Men han kände, att han stod inför ett svårt hinder och han såg sig oroligt omkring. Då fick han oväntad hjälp. Från en vrå i rummet, där hon stått inklämd och osedd och bortglömd, kom plötsligt tant Lova framlinkande. Hon lyfte sina skälvande händer, som om hon velat smeka lilla svägerskan, stannade likväl på behörigt avstånd.

Hon sa:

Kan jag tjäna dig och barnen med så litet som att vittna, så gör jag det så gärna. För alla de gånger vi Borckar ha sagt: man får inte räkna med henne som med en vanlig människa. Hon är inte tillräknelig. Och det gjorde, att vi höllo till godo med mycket, som vi annars inte hade tålt. För vi var ju människor vi också fast beskedliga. Och vi hade våra känslor och vår stolthet. Men vi brukade säga: Hon menar inte så illa. Hon vet inte, vad hon gör.

Just det! bekräftade herr Gawenstein allvarligt. Vi människor veta så litet om oss själva. Jag hade en onkel, fru Borck. I tjugu år satt han på dårhus, den käre stackars gubben. Men vet frun, hur hans galenskap yttrade sig? Han trodde, att han var kung Salomo! Ja, frun känner ju till Salomo? Klokhetens symbol! Så galet kan det vara.

Och för att nu gå från sak till sken, inföll Sunesson, smålog och kröp ihop. I sak kan lilla svägerskan ha rätt, då hon tror, att hon är den klokaste här i huset, för att inte säga i världen. Men skenet är det viktigaste. Och hur ser det ut? Konstigt ibland, va? Det går till exempel en gammal tiggare här i huset. Lilla svägerskan ser honom nästan varje dag och han har åtnjutit hennes välgärningar i många år. Kan lilla svägerskan säga oss, vad han heter?

Farmor svarade:

Inte annat än jag vet, heter han Sunesson.

De skrattade alla, men det var ett otäckt skratt. Det lät som då hetsade hundar skälla.

Där hör ni! skrek Lova. Men det är inte elakhet! Hon menar ingenting ont. Det är med henne som med barn, hon förstår inte, hur grym hon är.

Det gör hon inte, bekräftade Sunesson och förlät henne med ett varmt leende. Det är hennes fullgoda ursäkt, lilla svägerskan. Men nu syftade jag inte på tiggaren Sunesson utan på tiggaren i köket. Han heter Pettersson. Och lilla svägerskan kallar honom Grundholm. Nog är det lite, lite konstigt?

Farmor svarade:

Jag var så van vid Grundholm. Jag tyckte, att han kunde heta så som jag var van.

Nu sågo de på varandra, höjde ögonbrynen, skakade helt litet, helt litet, sina bekymrade huvuden. August brast ut i en stönande suck.

Farmor spratt till.

Det var väl ingen som gick i porten? frågade hon.

De hade ingenting hört, och farmor tog sig om näsan och sa:

Jaså, kära barn, ni menar, att jag inte är riktig?

Då gjorde barnen stora åtbördor, men Sunesson föll dem i talet:

Riktig och riktig! Vi hålla oss till skenet, lilla svägerskan, ty efter skenet skall det dömas. Hur såg det ut, att svägerskan tog dräng och piga med sig till Björner? Han borde själv ha förstått, att det inte var så helt. Det behövdes inga blinkningar. Och vad lilla svägerskan sa, lät inte heller så förståndigt. Som det var, menar jag! Ty naturligtvis var det klokt. Eller hur såg det ut, när vi gingo i långan rad på gatan med blommor i händerna och lilla svägerskan sa till envar, vi mötte: Undrar ni vart jag ska gå? Jo, jag ska sälja mitt hus.

Eller, inföll Gawenstein, när frun kom in i min bod. Hur var det då? Minns frun, att hon mötte någon vid utgången? Frun neg och sa, att det var någon, som frun sällan såg. Vem kunde det ha varit?

Hon såg på honom och svarade:

Det var kung Salomo. Eljest hade jag inte nigit så djupt.

Plötsligt reste hon sig; hon lyfte händerna och det såg ut som om hon velat bana sig väg och ta till flykten. Men hon blev stående orörlig, med huvudet bakåtlutat. Hon lyssnade. Som hon stod där, kortandad och flämtande, med ögongloberna oroligt rullande under de halvsänkta locken såg hon verkligen inte riktigt klok ut. Från förstugan hördes ljud av steg och skrapningar. Borgmästarn sa:

Det är ingenting farligt, mor. Det är kanske Axelsson som bär upp Nathans koffertar. Jag ska se efter.

Hon hejdade honom.

Jag vet. Det är ingenting. Det är, som det ska vara.

Lika fullt blev hon stående och lyssnade. Tyst, viskade hon. Var tysta ett slag. Då porten öppnades och stängdes, skrek hon:

Nå, hörde ni nu då?

De hörde och de undrade, men fingo strax annat att tänka på. Farmor satte sig åter i stolen och hon såg från den ene till den andre och nickade på ett hemlighetsfullt sätt, som skrämde dem. Frida började huttra och hacka tänder. Och hon hackade fram:

Mor — är — så hetsig.

Alldeles det! bekräftade Gawenstein. Fruns temperament är koleriskt. Jag hade en kär gammal moster i Hamburg. Mannen var såpsjudare och en rik och vördnadsvärd gammal man. Men hon var så där kolerisk och egen, envis. Sätt henne under förmyndare, sa jag åt barnen. Jag ber er för hennes egen skull! Men de ville inte. Och hur tror frun att det gick?

Det gick nog illa, svarade farmor. Herr Gawenstein får mig inte till något orätt ändå.

Agnes! inföll Lova. Det är en sak, som gör mig alldeles häpen. I all din tid har du skrutit med dina barn, så att ibland har det varit nästan förargligt. För det fanns inte barn i världen, som kunde förliknas vid dina.

Om hon skröt! fnissade Sunesson.

Och nu tror du, fortsatte Lova, att dina egna barn vill förmå dig att göra någonting orätt. Är inte det besynnerligt?

Farmor betraktade än en gång sina barn och än en gång skar det henne i hjärtat att se dem så slitna och nötta och sorgliga.

Ja, sa hon och drog lite på mun, jag har alltid trott, att jag haft de liksta barnen. Men jag kan inte ta på mig, att jag är galen bara för det.

Hon funderade, och hon lyste upp och småskrattade.

För resten skulle folk inte tro mig, om jag ändå sa det själv. De känner mig. Björner känner mig. Armfelt känner mig. Det var han, som sa att jag är försiktig och omsynt.

Det är ändå en mäktig man. Tänk på det, barn! Vad skulle han säga?

Borgmästarn log i mustaschen och klappade henne på skuldran. Han strök henne över den kullriga ryggen och svarade mycket milt och försiktigt:

Kära mor, han skulle ingenting säga. Han har varit död i tjugu år. Så han skulle ingenting säga.

Då lade farmor armen över ögonen som en barnunge gör, när det skäms. Minnet svek och det var en skam.

Herr Gawenstein triumferade.

Minnet, fru Borck! Minnet är borta! Det behövs inte mer. Då har man sitt på det torra i såna här fall. Jag hade en onkel i Lübeck —

Men farmor avbröt honom.

Stackars herrn, sa hon, herrn har nog haft det svårt med så många sjuka i släkten. Jag vet vad det vill säga, att ha sjuklingar omkring sig. Och ändå har jag trott till den dag i dag, att jag redde mig med dem. Jag trodde, att jag varit så tämligen beskedlig mot dem och att jag hjälpt dem efter förmåga. Men nu vet jag, att jag mindes tokigt. Det är med det som med Grundholm. Jag ville, att det skulle vara Grundholm, eftersom jag var van vid den stackarn. Och så tyckte Jag att det var han. Och jag ville, att jag skulle ha varit en snäll och fin fru i all min dar. Och så tyckte jag, att jag varit.

Hon sjönk hop en smula och mumlade:

Jaha, kära barn, vad är det ni vill?

Barnen svarade inte men väl herr Gawenstein med korta raska tag.

Det är enkelt. Frun begär att komma under förmyndare. Det är allt. Resten sköter vi. Skulle Björner tredskas, kan det bli nödvändigt att konsultera en läkare. Det är också enkelt. Frun besvarar hans frågor —

Ska jag skapa mig? undrade farmor.

Herr Gawenstein förstod inte riktigt.

Jag menar, om jag ska göra något apspel. Eller kanske det räcker, om jag säger honom, att jag sålt gården och gett pengarna åt barnen? Då tror han kanske att jag är galen?

Å, mor, mor, mumlade Frida.

Kära mor, sa borgmästarn och drog åt sig handen.

Mor! bölade August.

Ja, det lär ska vara jag, sa farmor. Och hur blir det sen då? Ska ni spärra in mig?

Då skreko de alla på en gång och sträckte armarna mot höjden och stodo där som utropstecken.

Mig kan det kvitta, sa farmor. Och kanske det kan öka priset. För jag säger som jag alltid har sagt: Gud ske lov för pengarna! Har man dem, så vet man, vad man har. Med förståndet kan det vara ovisst. Det vet stackars herrn, som har så många galna släktingar. Han vet hur det står till, när man tror att man är klok som kung Salomo.

Hon log och nickade och sa:

Nå, är ni nöjda nu barn?

De visste inte vad de skulle svara. August gjorde ett försök.

Kä-ära mor, sluddrade han. Mor är den bästa och klo-okaste.

Farmor sa:

Jag tror, det fastnar i halsen?

För guds skull, barn, fortsatte hon och viskade och hytte med handen, akta er nu, så att ni inte pratar bredvid mun. Glöm aldrig att jag är stollig. När man har sånt här hyffens för sig, måste man vara försiktig.

Och hon tittade misstänksamt på herr Gawenstein.

Kan herrn hålla tyst?

Var lugn för mig, fru Borck, sa herr Gawenstein. Jag är lika klok som hunden. Jag har nos, fru Borck, och jag vet, vem jag ska hålla mig till. Jag representerar köparen.

Han sträckte på sig och tillade:

Jag är ingenting, fru Borck. I mig själv. Jag är luft. Men jag representerar en halv million.

Farmor upprepade:

Nå, är ni nöjda nu, barn?

De svarade icke med ord. De voro alltjämt brydda och rädda.

Men de började småle.

Då skrek hon till och tog sig om huvudet. När de skyndade fram till hemne, slog hon ifrån sig och ropade:

Nej, kom inte hit! För nu tror jag det börjar.

Vad?

Galenskapen!

Hon sa:

Barn, vet ni, vad jag har gjort? Men ni får inte bli onda på mig. Ni får inte slå ihjäl mig. Kan ni sätta mig på dårhus för hundra tusen så kan ni väl slå ihjäl mig för en halv million?

Jag har vräkt bort den halva millionen.

De förstodo inte.

Jag har kört bort Nathan.

De hajade till men förstodo icke.

Hon sa:

Jag har kört honom som en hund ur huset. Han kommer aldrig igen. Ni får aldrig se röken av honom. Och ni får inte en skilling av hans syndapengar.

Hon reste sig och knöt händerna emot dem.

Och nu, kära barn, ska jag göra rent i mitt hus.