Fjärran från vimlets yra/Kapitel 19

←  Adertonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Nittonde kapitlet

Tjugonde kapitlet  →

NITTONDE KAPITLET

Fåren tvättas — Ett giftermålsanbud

Slutligen beslöt sig Boldwood för att avlägga besök hos henne. Hon var inte hemma. »Nej naturligtvis,» mumlade han. Då han betraktade Bathseba såsom kvinna, hade han glömt att taga i betraktande att hon också var upptagen av sitt lantbruk; och eftersom hennes lantbruk var lika omfattande som hans eget, var det troligast att man skulle finna henne utomhus vid denna årstid. Detta och andra dylika förbiseenden vartill Boldwood gjorde sig skyldig voro helt naturliga på grund av hans sinnestillstånd, och ännu naturligare på grund av omständigheterna. De största orsaker, som kunna bidraga till den älskades idealisering, förefunnos här: en tillfällig skymt av henne på avstånd då och då, samt frånvaron av dagligt umgänge med henne — hennes anblick var honom välkänd, men han fick aldrig tala med henne. De små mänskliga dragen höllos fjärran från hans blick; de vardagligheter, som i så hög grad trycka sin prägel på all jordisk handel och vandel, doldes för honom därigenom att tillbedjaren och den tillbedda inte hade något regelbundet umgänge; och den föreställningen hade knappast vaknat hos Boldwood, att tarvliga hushållsgöromål hörde henne till, eller att hon, liksom alla andra dödliga, hade sina vardagliga ögonblick, som voro mindre intagande ju mera man såg av dem. Sålunda ägde ett slags blid apoteos av henne rum i hans fantasi, i trots av att hon levde och andades i hans närmaste omnejd såsom hans vederlike bland jordbundna varelser.

Det var mot slutet av maj som farmaren beslöt att inte längre låta sig avhållas av vardagliga bekymmer eller ängslas av tvivelsmål. Hans kärlek hade vid denna tidpunkt blivit hemvarm hos honom; den förvånade honom allt mindre, ju mer den plågade honom, och han tyckte sig vara situationen vuxen. Då han hörde åt om hon var hemma, fick han det besked att hon var nere där fåren tvättades, och då begav han sig av för att uppsöka henne där.

Dammen där fåren tvättades var en fullkomligt cirkelrund bassäng av tegel ute på ängen; den var full av det klaraste vatten. För flygande fåglar måste dess glasskimrande yta, som återspeglade den ljusa himlen, hava varit synlig flera miles runt omkring såsom ett glänsande cyklopöga mitt i ett grönt ansikte. Gräset kring dess rand vid denna årstid var en syn som länge fäste sig i minnet — på ett omedvetet sätt. Dess iver att suga fukt ur den rika våta myllan var nära nog synlig för blotta ögat. Kanterna av denna jämna slätt av vatten smyckades av rundade och djuptliggande betesmarker, där för ögonblicket varje blomma som ej var en ranunkel ofelbart var en maskros. Ån gled ljudlöst som en skugga förbi vass och säv, vilka bildade ett ogenomträngligt stängsel längs dess sanka bredd. Norr om ängen stodo trän, vilkas löv var nyutsprunget, mjukt och dävet, det hade ännu ej styvnat och mörknat under sommarens sol och hetta; det skiftade i gröngult och gulgrönt. Från dessa lövvalvs gömmor genljödo trenne gökars ljudeliga toner genom den stilla luften.

Boldwood gick tankfullt nedför sluttningen, med blicken fäst på sina stövlar, som ranunklernas gula frömjöl hade förgyllt med konstnärligt graderade nyanser. En liten bäck, som utföll i ån, strömmade in i dammens bassäng och ut igen på de två motsatta ändarna av dess diameter. Fårherden Oak, Jan Coggan, Moon, Poorgrass, Cain Ball och flera andra voro församlade här; alla voro drypande våta ända till själva rötterna av sitt hår, och Bathseba stod där bredvid i en ny riddräkt — den elegantaste hon någonsin hade burit — och med sin hästs tyglar nedhängande över armen. Ciderflaskor lågo kringströdda i gräset. De menlösa fåren drevos ned i dammen av Coggan och Matthew Moor, som voro vid den lägre änden av dammen; de stodo i vattnet ända till midjan; därpå doppades fåren ned under vattenytan av Gabriel, som stod på stranden och passade på när de simmade förbi; härvid använde han ett redskap som liknade ett slags krycka, danat enkom för ändamålet, och även för att hjälpa de utmattade djuren då deras ull blivit genomblöt och de började sjunka. De fingo slutligen stiga upp ur vattnet emot strömmens riktning, vid det övre inloppet, så att all orenlighet flöt bort nedanom dem. Cainy Ball och Joseph, som hade hand om denna sistnämnda operation, voro om möjligt ännu våtare än de övriga; de liknade delfinerna eller fiskarna under en fontän; varje veck eller skrynkla av deras kläder dröp av en liten rännil.

Boldwood kom fram till henne och önskade henne god morgon med en så tvungen uppsyn att hon inte kunde annat än tro att han hade kommit för att titta på fårtvättningen för dess egen skull och att han hoppats att hon inte skulle vara där; hon tyckte till och med att hans panna var sträng och hans blick full av ringaktning. Bathseba drog sig genast tillbaka och svävade bort längs åstranden tills hon tillryggalagt ungefär ett stenkasts avstånd. Då hörde hon fotsteg prassla i gräset och blev medveten om att kärlek omgav henne likt blomdoft. I stället för att stanna och vänta, gick Bathseba vidare bland sävens höga stänglar, men Boldwood tycktes vara beslutsam och följde efter tills de hunnit helt förbi åns krökning. Här kunde de, utan att själva synas, höra plaskandet och ropen av fårtvättarne därovanför.

»Fröken Everdene!» sade farmaren.

Hon bävade till, vände sig om och sade »God morgon!» Hans tonfall var så ytterst olikt allt vad hon hade väntat sig att han skulle börja med. Det var djupt, lugnt och klangrikt, innehöll en kraft av underförstådd djup betydelse, ehuru denna till själva formen knappast fick något uttryck alls.

Tystnaden har stundom en sällsam makt att uppenbara sig såsom det ur allt lekamligt frigjorda själsliga, vilket svävar omkring utan sitt hölje, och då gör den ett djupare intryck än allt talande. Sålunda kan även ett par ord säga mera än många. Boldwood hade sagt allt vad han hade att säga med dessa två ord.

Såsom medvetandet vidgar sig då man märker att ett buller som man trodde vara bullret av vagnshjul i verkligheten är mullrandet av ett åskväder, så vidgade sig Bathsebas medvetande då hon varsnade detta.

»Jag känner — nästan för mycket — för att kunna tänka,» sade han med allvarsdigert lugn. »Jag har kommit hit för att tala ut rättframt med er. Mitt liv tillhör inte längre mig själv sedan jag har sett er, fröken Everdene. Jag kommer för att göra er ett äktenskapsanbud.»

Bathseba sökte bibehålla en fullkomligt neutral uppsyn, och hon gjorde ingen annan rörelse än att tillsluta sina läppar, som dittills varit lätt åtskilda.

»Jag är nu fyrtioett år gammal,» fortsatte han. »Man har visst kallat mig en inbiten ungkarl, och jag har också varit en inbiten ungkarl. Jag har aldrig i min ungdomstid kunnat tänka mig själv såsom äkta man, inte heller har jag haft några beräkningar åt det hållet sedan jag blev äldre. Men människan förändras medan hon lever, och min förändring skedde då jag såg er. Sedan dess har jag allt mera känt att det liv jag nu för är intet värt i något avseende. Högre än allting annat önskar jag er till hustru.»

»Jag känner, herr Boldwood, att fast jag högaktar er mycket, jag — inte känner — vad som kunde berättiga mig till — att mottaga ert anbud,» stammade hon.

Detta hennes sätt att besvara värdighet med värdighet tycktes bryta ned fördämningarna för de känslor Boldwood dittills hade behärskat.

»Mitt liv är en börda utan er!» utbrast han lågmält. »Jag måste få er — jag måste få er tillåtelse att säga er om och om igen att jag älskar er.»

Bathseba svarade intet, och hästen som hon ledde tycktes röna ett så djupt intryck av hans ord, att den, i stället för att avbeta gräsmattan, såg upp.

»Jag antar och hoppas att ni bryr er tillräckligt om mig för att höra på vad jag har att säga!»

Bathsebas ögonblickliga impuls, då hon hörde detta, var att fråga, varför han antog något sådant, då hon erinrade sig att hans antagande, långt ifrån att härröra från en egenkär inbillning, helt enkelt var den naturliga slutsats Boldwood vid allvarlig eftertanke måste draga ur hennes eget tilltags falska premisser.

»Jag önskar jag kunde säga er smickrande artigheter,» fortsatte farmaren i en mindre besvärad ton, »och klä mina enkla känslor i vackra ord; men jag har varken begåvning eller tålamod nog att lära mig sådant. Jag längtar att få er till hustru — så häftigt att ingen annan känsla kan få rum hos mig; men jag skulle aldrig ha talat, om ni inte hade ingett mig förhoppningar.»

»Valentinbrevet! Åh, det där valentinbrevet!» sade hon till sig själv; men inte ett ord till honom.

»Om ni kan hålla av mig, så säg mig det, fröken Everdene. Om ni inte kan det — säg inte nej!»

»Herr Boldwood, det är smärtsamt för mig att behöva säga att jag är överraskad, så att jag inte vet hur jag skall kunna svara er på ett tillräckligt aktningsfullt och passande sätt — utan endast kan säga er vad jag känner — det vill säga vad jag menar — jag är rädd att jag inte kan gifta mig med er, huru mycket jag än högaktar er. Ni är en alltför aktningsvärd man för att jag skulle passa för er, herr Boldwood.»

»Nå men fröken Everdene!»

»Jag — jag borde inte — jag vet att jag aldrig ens borde ha drömt om att skicka er det där valentinbrevet — förlåt mig, herr Boldwood — det var lättsinnigt gjort, ingen kvinna med självaktning borde ha handlat så. Om ni bara vill förlåta mig min tanklöshet, så lovar jag att aldrig —»

» Nej, nej, nej! Tala inte om tanklöshet! Låt mig få tro att det var någonting mera — att det var ett slags aning — ett slags varsel att ni skulle börja hålla av mig. Ni plågar mig till döds med att säga att det var tanklöshet — jag har aldrig tagit saken från den sidan, och jag kan inte bära det. Åh! jag önskar jag visste hur jag kunde vinna er! men det kan jag inte göra — jag kan bara fråga om jag redan har fått er. Om jag inte har fått er — och det är inte sant att ni har varit oförberedd på mitt yttrande här, liksom jag var på ert — så har jag ingenting vidare att tillägga.»

»Jag har inte blivit kär i er, herr Boldwood — det måste jag nog uppriktigt tillstå.» För första gången tillät hon ett helt litet småleende att smyga sig över hennes allvarliga ansikte, medan hon sade detta, och den vita övre tandraden samt de skarpt tillskurna läpparna, som vi redan påpekat, ingåvo en föreställning om hjärtlöshet, som genast motsades av de vänliga ögonen.

»Men ni vill ändå tänka på — ni vill vara så vänlig och god att tänka på — om ni inte kunde gå in på att ta mig till man! Jag är rädd att jag är för gammal för er; men ni kan lita på att jag skall ta bättre vård om er än mången man bland era jämnåriga. Jag skall älska och skydda er med all min hela kraft — det lovar jag! Ni skall inte ha några bekymmer — ni skall inte pinas av några hushållsgöromål, ni skall få leva alldeles sorgfritt, fröken Everdene. Mejeriet skall skötas av en karl — det har jag nog råd till — ni skall inte behöva så mycket som titta utom dörren vid höbärgningen, eller hålla reda på vädret när det blir skördetid. Jag tycker ganska mycket om min schäs, för att det är den samma som min kära far och mor brukade åka i; men om ni inte vill ha den, så skall jag sälja den och ni skall få en egen ponnyvagn. Jag kan inte säga huru högt ni står mig över alla andra tankar och ting på hela jorden — ingen vet det — Gud ensam vet det, hur kär ni är för mig!»

Bathsebas hjärta var ungt, och det svällde av medkänsla för den djupa natur som yttrade sig så rättframt.

»Tala inte så där — gör inte det! Jag står inte ut med att ni känner så mycket och att jag känner ingenting! Och jag är rädd att folket lägger märke till oss, herr Boldwood. Vill ni inte lämna saken såsom den är nu? Jag kan inte samla mina tankar. Jag visste inte att ni ämnade säga mig det här. Åh, jag är ryslig, som har bragt er att lida så!» Hon var lika skrämd som upprörd av hans häftighet.

»Så säg då, att ni inte absolut avslår. Avslå mig inte helt och hållet.»

»Jag kan ingenting göra. Jag kan ingenting svara.»

»Får jag en annan gång tala med er om saken?»

»Ja.»

»Får jag tänka på er?»

»Ja, jag förmodar att ni kan få tänka på mig.»

»Och hoppas att vinna er?»

»Nej — ni får inte hoppas. Låt oss fortsätta som förut.»

»Jag skall hälsa på er i morgon igen.»

»Nej — var snäll och låt bli. Låt mig få tid på mig.»

»Ja — jag skall ge er hur lång tid som helst,» sade han allvarligt och tacksamt. »Jag är lyckligare nu.»

»Nej — snälla ni! Var inte lyckligare, om er lycka inte kan komma av annat än mitt samtycke. Var lugn, herr Boldwood! Jag måste få tänka på saken.»

»Jag skall vänta,» sade han.

Och så vände hon sig ifrån honom. Boldwood sänkte sin blick mot jorden och stod länge såsom en man som ej vet var han är. Sedan störtade verkligheten sig ånyo över honom såsom smärtan av ett sår, vilket förgätits under ett utbrott av sinnesrörelse. Och även han fortsatte sin väg.