Fjärran från vimlets yra/Kapitel 28
| ← Tjugusjunde kapitlet |
|
Tjugunionde kapitlet → |
TJUGUÅTTONDE KAPITLET
Dalsänkan bland ormbunkarna
Backen mitt emot Bathsebas bostad utsträckte sig omkring en mile fram mot en oodlad landsträcka, som vid denna årstid var späckad med höga snår av yviga ormbunkar, tjocka och genomskinliga emedan de nyss hade vuxit så snabbt, och strålande i skiftningar av klart och ofläckat grönt.
Klockan åtta i denna midsommarkväll, medan det lågande klotet i väster ännu lyste på ormbunkarnas spetsar med sina långa, ymniga strålar, kunde ett sakta frasande av kläder hava hörts ibland dem, och Bathseba syntes i deras mitt; deras veka, dunmjuka armar smekte henne ända upp till skuldrorna. Hon hejdade sig, vände om, gick tillbaka över backen och halvvägs till sin egen dörr, där kastade hon en avskedsblick på det ställe hon just hade lämnat med det beslut, att ändå, när allt gick omkring, inte stanna där.
Hon såg en otydlig fläck av konstgjord röd färg röra sig runt skuldran av backens krön. Den försvann på andra sidan.
Hon dröjde en minut — två minuter — tänkte på Troys besvikelse över att hon inte höll sitt givna löfte, tills hon åter sprang över fältet, klev över banken och följde sin förra kosa än en gång. Nu darrade och flämtade hon bokstavligen över denna sin djärvhet att hava inlåtit sig på ett sådant äventyr; hennes andedräkt kom och gick hastigt, och hennes ögon lyste av oroliga glimtar då och då. Men hon kunde inte stanna. Hon nådde randen av en sänka mitt bland ormbunkarna. Troy stod i dess djup och såg upp emot henne.
»Jag hörde er prassla bland ormbunkarna förr än jag såg er,» sade han, i det han gick upp emot henne och räckte henne handen för att hjälpa henne nedför sluttningen.
Dalsänkan hade formen av en naturligt bildad såsskål, vars övre diameter var omkring trettio fot, och som var grund nog för att tillåta solskenet att nå deras huvuden. Där de stodo i mitten, avgränsades himlen därovan av en cirkelrund synrand av ormbunkar; dessa växte nästan ända ned till sluttningens fot, där de plötsligt upphörde. I medelpunkten inom detta bälte av grönska var dalens botten bevuxen med en tät, mjuk matta av gräs blandad med mossa, så vek att foten till hälften sjönk ned däri.
»Nå,» sade Troy i det han framtog svärdet, vilket, då han höjde det i solskenet, glimmade fram ett slags hälsning, som om det varit ett levande väsen, »först har vi fyra slags hugg åt höger och fyra åt vänster, samt fyra slags stötar åt höger och fyra åt vänster. Jag tycker för min del att infanteriets hugg och gardeställningar är intressantare än våra, men de tar sig inte så granna ut. De har sju slags hugg och tre slags stötar. — Ja, det där var nu mitt företal. Nu kommer alltså det första slaget av hugg — vårt primhugg; det är som att så ut korn — så här!» Bathseba såg ett slags upp- och nedvänd regnbåge i luften, och så var Troys arm orörlig igen. »Sekundhugget, som om det gällde att klippa en häck — så här! Tersen, som om det gällde att skörda — så. Kvarten, som om det gällde att tröska — så! Sedan det samma åt vänster. Stötarna är så här: ett, tu, tre, fyra åt höger; ett, tu, tre, fyra åt vänster.» Han upprepade dem. »Vill ni se dem engång till?» sade han. »Ett, tu —»
Hon avbröt honom hastigt: »Nej, låt hellre bli; de där sekund- och kvarthuggen var inte så fasliga; men primhuggen och tershuggen är ju grymma!»
»Nå, gärna för mig. Vi skall lämna bort primhuggen och tershuggen. Så följer hugg, stötar och gardeställningar i förening.» Troy företedde dem i vederbörlig ordning.
»Se'n får man öva sig vidare, så här.» Han utförde rörelserna liksom förut. »Så ja, det där är de reglementsenligt fastslagna formerna. Infanteriet har två högst diaboliska hugg uppåt, som vi är alltför hyggliga att begagna. Så här — tre, fyra.»
»Usch så grymt och blodtörstigt!»
»Ja nog är de ganska mordiska. Nu skall jag visa någonting intressantare och låta er se litet fri fäktning — ge er alla hugg och stötar, både infanteriets och kavalleriets, blixtsnabbt och om varandra — med just så mycket stöd av reglerna som behövs för att understödja instinkten utan att binda den. Jag betraktar er som min motståndare, med den skillnaden från riktig strid, att jag varenda gång skall hejda mig en hårsmån, eller kanske två, ifrån er person. Kom bara ihåg att inte rycka till, vad ni än må göra.»
»Nej det skall jag nog inte göra!» sade hon oförskräckt.
Han utpekade ett ställe omkring en meter mitt framför sig.
Bathsebas äventyrslystnad började finna några stänk av tröst i dessa högst ovana tillvägagåenden. Hon ställde sig på det angivna stället, med ansiktet mot Troy.
»För att nu bara se efter om ni är duktig nog att låta mig göra vad jag ämnar, skall jag företaga ett förberedande prov.»
Han svängde sitt svärd såsom en inledning numro två, och den nästa förnimmelse hon blev medveten om var att svärdets spets och klinga blixtrade i en glimt ner mot hennes vänstra sida, just vid höften; sedan att de uppenbarade sig vid hennes högra sida, liksom uppdykande mellan hennes revben, i det de skenbarligen hade trängt fram dit genom hennes kropp. Den tredje förnimmelsen var att hon såg samma svärd, fullkomligt fläckfritt och utan ett stänk av blod, lodrätt i Troys hand (i den ställning som tekniskt kallas »skyldra»). Allt detta med elektrisk snabbhet.
»Ah!» skrek hon förskräckt, i det hon tryckte handen mot sin sida. »Har ni skurit tvärsigenom mig? — nej, inte har ni ju det! Vad i världen har ni gjort?»
»Jag har inte rört er,» svarade Troy lugnt. »Det var bara en fint. Svärdet gick bakom er. Nå, inte är ni väl rädd nu, säg? För att om ni är det, kan jag inte fortsätta. Jag ger er mitt ord att jag inte allenast inte skall skada er, utan inte ens röra er.»
»Inte tror jag att jag är rädd. Är ni alldeles säker att ni inte gör mig illa?»
»Fullkomligt säker.»
»Är svärdet mycket vasst?»
»Nej, nej — stå bara stilla som en staty. Se så!»
I ett ögonblick var atmosfären förvandlad inför Bathsebas ögon. Strålar av ljus uppfångades från den sjunkande solens sken, ovanom, runtomkring, framför henne, nästan utestängde henne från himmel och jord — och alla härrörde de från de underbara virvlarna av Troys skimrande svärdsklinga, som tycktes vara överallt på engång och dock ingenstädes särskilt. Dessa kringsvärmande virvlar åtföljdes av ett skarpt väsande som nästan liknade en vissling, och som även frambrusade på alla sidor om henne på en gång. Kort sagt, hon inneslöts i ett firmament av ljus och av skarpa vinanden, liksom av ett himlavalv fullt av meteorer på nära håll.
Aldrig sedan bredsvärdet blivit vårt nationalvapen hade större skicklighet visats i dess hanterande än av sergeant Troys händer, och aldrig hade han varit så väl upplagd för att utföra det som nu i aftonsolens sken bland ormbunkarna tillsammans med Bathseba. Det kan med trygghet påstås beträffande noggrannheten av hans hugg, att om hans svärdsklinga hade kunnat i luften efterlämna en materiell substans där den flög fram, skulle den rymd som den lämnade oberörd nära nog hava utgjort en avgjutning av Bathsebas gestalt.
Bakom det strömmande ljuset av detta krigiska norrsken kunde hon varsna färgen av Troys ärm sprida sig i ett scharlakansrött töcken över den rymd som den genomträngde med sina rörelser liksom en vibrerande harpas sträng, och bakom allt detta Troy själv, oftast ansikte mot ansikte med henne, stundom, för att visa sidohuggen, halvt bortvänd, men med blicken alltjämt skarpt mätande hennes bredd och konturer, och med läpparna hårt sammanpressade i oavbruten ansträngning. Nu blevo hans rörelser långsammare, och hon kunde varsna dem var för sig. Svärdsklingans brusande hade upphört; nu höll han helt och hållet inne.
»Den där yttre locken har ryckt sig lös och behöver putsas bort,» sade han innan hon hade rört sig eller sagt ett ord. »Vänta. Jag skall göra det för er.»
En silverbåge strålade fram till höger om henne: svärdet hade flugit ner. Locken föll till marken.
»Det var raskt!» sade Troy. »Ni ryckte inte till i den minsta mån. Det är beundransvärt av en kvinna!»
»Det var därför att jag inte väntade det. Usch, nu har ni förstört mitt hår!»
»Bara en enda gång till!»
»Nej — nej! Jag är rädd för er — det är jag riktigt!» utropade hon.
»Jag skall inte röra vid er alls — inte ens vid ert hår. Jag skall bara ta livet av den där larven som sitter på er. Seså: stilla nu!»
Det visade sig att en larv hade krupit fram från ormbunkarna och utvalt framsidan av hennes liv till sitt rastställe. Hon såg svärdsspetsen blixtra fram mot hennes barm, och skenbart intränga däri. Bathseba slöt ögonen i den fulla övertygelsen att hon verkligen hade blivit ihjälslagen till sist. Men då hon kände att hon mådde lika bra som förut öppnade hon dem igen.
»Här är den, titta,» sade sergeanten, hållande svärdet inför hennes ögon.
Larven var spetsad på dess udd.
»Nå men det är ju trolleri!» sade Bathseba häpen.
»Nej, det är skicklighet. Jag siktade bara mot er barm, där larven satt, och i stället för att sticka igenom er hejdade jag stöten en tusendedels tum ifrån er yta.»
»Men hur kunde ni klippa av en lock av mitt hår med ett slött svärd?»
»Slött? Det här svärdet? Det är ju skarpt som en rakkniv! Titta hit!»
Han vidrörde flatan av sin hand med klingan och lyfte sedan upp denna, visande en tunn flisa av ytterhud som hängde därvid.
»Men ni sade ju innan ni började att det var slött och inte kunde skada mig!»
»Det var för att få er att stå stilla och förvissa mig om er trygghet. Faran att skada er om ni spratt till var alltför stor för att inte tvinga mig att säga er en osanning för att förebygga den.»
Hon ryste. »Jag har varit en tum från döden och visste av ingenting.»
»Nogare angivet, ni har varit på en halv tums avstånd från att bli levande spetsad två hundra nittiofem gånger.»
»Fy! Usch vad ni är grym!»
»Ni var icke desto mindre i fullkomlig säkerhet. Mitt svärd felar aldrig.» Och Troy stack sitt vapen tillbaka i skidan.
Bathseba, överväldigad av hundrade olika sinnesrörelser som härrörde från denna scen, sjönk tillintetgjord ner på en tuva av ljung.
»Nu måste jag lämna er,» sade Troy ömt. »Och jag vågar ta det här och behålla det till minne av er.»
Hon såg honom böja sig ner mot gräsmattan, taga upp den ringlande locken som han hade lösgjort från hennes knollriga huvud, linda den omkring sina fingrar, knäppa upp en bröstknapp i sin rock, och omsorgsfullt gömma den därinne. Hon kände sig vanmäktig att motstå honom eller neka honom att göra det. Han var henne överhuvud alltför stark, och Bathseba kände sig såsom en, som vänder ansiktet mot en uppfriskande vind, men finner att den blåser så starkt att den stäcker hans andedräkt.
Han närmade sig och sade: »Jag måste lämna er.» Han närmade sig ännu mera. En minut senare,och hon såg hans scharlakansröda gestalt försvinna bland ormbunkssnåren, liksom en hastigt svängd eldbrand.
Den minuten hade jagat blodet brännande upp i hennes ansikte, bragt henne att känna sig glödande liksom en eld från huvudet till fotabjället, och uppeggat hennes känslor till den grad att de utsläckte alla tankar. Den hade bibringat henne ett slag, vilket liksom Moses’ slag mot klippan hade framkallat en ström av levande vatten — i detta fall en ström av tårar. Hon kände sig såsom en, som har begått en svår synd.
Det berodde däruppå att Troys läppar sakta hade rört vid hennes egna. Han hade kysst henne.