←  Tjuguåttonde kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Tjugunionde kapitlet
Trettionde kapitlet  →


[ 315 ]

TJUGUNIONDE KAPITLET

Detaljerad redogörelse för en skymningspromenad

Vi kunna numera tydligt urskilja det element av dårskap, som tydligt inblandade sig i de olika särdrag, vilka utgjorde Bathseba Everdenes karaktär. Denna dårskap var nästan helt och hållet främmande för hennes egentliga natur. Inokulerad i hennes ådror som ett gift genom Eros’ pilar, genomträngde och färgade det snart hennes hela konstitution. Ehuru Bathseba hade för mycket förstånd för att låta styra sig helt och hållet av sin kvinnlighet, hade hon ändå för mycket kvinnlighet för att begagna sitt förstånd så väl som önskvärt hade varit. Kanhända är intet drag hos kvinnan så förbluffande för hennes manlige ledsagare genom livet, som den besynnerliga förmåga hon har att tro på sådant smicker, som hon vet är falskt — utom möjligen hennes förmåga att vara ytterst skeptisk angående sådant klander, som hon vet är sant.

Bathseba älskade Troy så som endast kvinnor med självförtroende kunna älska då de överge sitt självförtroende. När en karaktärsstark kvinna hänsynslöst bortkastar sin karaktärsstyrka, är hon värre däran än en svag kvinna som aldrig har haft [ 316 ]någon karaktärsstyrka att bortkasta. Hennes ovana vid hennes nya situation är en källa till förökad svaghet. Hon har aldrig haft någon övning i att draga fördel av ett sådant förhållande. Svagheten är dubbelt svag då den är ny.

Bathseba var inte medveten om någon slughet i denna sak. Ehuru på sätt och vis ett världens barn, var hon ändå, när allt gick omkring, ett barn av den värld vars dagliga umgängesliv rör sig i dagens klara ljus över gröna gräsmattor, där de omgivande skarorna utgöras av boskap och där mänskovimlets sorl ersättes av vindarnas brus; där en fridfull familj av kaniner eller harar lever på andra sidan av ens trädgårdsmur, där man räknar grannskap med halva socknen, och där man inte är beräknande annat än på torgdagar. Det högre umgängets konstlade tycken och smak kände hon endast föga, och om den medvetna lastens självförnöjda maximer hade hon ej en äning. Om hon själv hade medvetet formulerat sina längst gående funderingar i denna riktning, (men det gjorde hon aldrig), skulle de ha inneburit att hon tyckte att det var trevligare att följa sina impulser än sitt medvetande om det passande. Hennes kärlek var odelad som ett barns, och ehuru varm som sommaren var den frisk som våren. Hennes fel bestod däri, att hon inte gjorde något försök att behärska känslan genom noggrant och förnuftigt övervägande av följderna. Hon kunde visa andra den smala och törniga vägen, men »levde inte såsom hon lärde».

[ 317 ]Och Troys brister lågo djupt fördolda för kvinnliga blickar, medan hans förskönande later befunno sig på själva ytan; häruti bildade han en kontrast med den hemvarme Oak, vars brister voro tydliga för den blindaste, och vars dygder voro fördolda såsom metallen i en gruva.

Skillnaden mellan kärlek och aktning framträdde tydligt i hennes uppträdande. Bathseba hade med största frimodighet medgivit för Liddy sitt intresse för Boldwood, men om Troy talade hon endast med sitt eget hjärta.

Gabriel såg hur hon blev allt mer betagen, och det bekymrade honom ända från hans dagliga morgonvandring ut på fälten till hans återkomst därifrån, och långt in på småtimmarna av mången natt. Att han ej själv var älskad hade hittills varit hans största sorg; att Bathseba gick sina prövningar till mötes var numera en svårare sorg än den förra, vilken den till och med nästan utplånade. Detta motsvarade Hippokrates’ ofta citerade iakttagelse angående en svagare fysisk smärtas utplånande genom en starkare.

Det är en ädel, ehuru möjligtvis föga löftesrik kärlek, som icke ryggar tillbaka ens för fruktan att väcka harm i den enda älskades bröst, då det gäller att bekämpa hans eller hennes irringar. Oak beslöt att tala med sin matmor. Han ville grunda sin vädjan på vad han ansåg vara hennes föga redbara handlingssätt mot farmare Boldwood, som nu var frånvarande hemifrån.

Ett tillfälle härtill erbjöd sig en afton då hon [ 318 ]hade gått ut på en kort promenad genom de omgivande sädesfälten. Det skymde redan, då Oak, som inte hade varit långt ute på fälten den dagen, tog samma väg och mötte henne på hemvägen, helt tankfull, som han tyckte.

Vetet stod nu högt, och stigen var smal; vägen utgjordes sålunda av en formlig urgröpning mellan den omgivande täta säden å ömse sidor. Två personer kunde inte gå i bredd där utan att skada skörden, och Oak steg åt sidan för att låta henne gå förbi.

»Åh, är det Gabriel?» sade hon. »Ni tar en promenad, ni ock. God natt».

»Jag tänkte jag skulle komma och möta er, eftersom det är litet sent,» sade Oak, i det han vände om och började följa tätt efter henne då hon tämligen snabbt hade snuddat förbi honom.

»Tack, men jag är inte orolig av mig.»

»Nej, men här finns nog dåligt folk i närheten.»

»Jag har aldrig mött dem.»

Nu hade Oak, med sin sällsamma rättframhet, ärnat leda talet över på den tappra sergeanten med »dåligt folk» såsom inledning. Men den planen befanns mycket hastigt förfelad, ty det föll honom plötsligt in att det där var ett ganska klumpigt sätt, och alltför rakt på sak att börja med. Han försökte nu en annan utväg.

»Och då den man som självfallet borde komma er till mötes är borta hemifrån — farmare Boldwood, menar jag — nå, då tänkte jag: så går jag då,» sade han.

[ 319 ]»Åh, jaså.» Hon gick vidare utan att vända på huvudet, och under flera steg framåt hördes intet ljud från henne, utom frasandet av hennes dräkt mot de tunga sädesaxen. Sedan återtog hon ganska spetsigt:

»Jag förstår inte riktigt vad ni menade med att säga att det var så naturligt att herr Boldwood skulle komma och möta mig.»

»Jag tänkte på det bröllop som folk säger att ni tycks ämna fira med honom, fröken. Förlåt att jag talar rent ut.»

»Folk säger en osanning då», svarade hon snabbt. »Vi kommer visst inte att fira bröllop.»

Gabriel kom nu fram med sin oförgripliga åsikt, ty nu var stunden inne.

»Nå, fröken Everdene,» sade han, »allt skvaller åsido, jag har aldrig sett en karl göra ett fruntimmer sin kur, om han inte gör den för er.»

Bathseba skulle troligen hava avklippt samtalet på ögonblicket genom att kategoriskt förbjuda hela detta ämne, om inte hon varit medveten om svagheten i sin position och därav låtit locka sig till några försök att förklara och försvara den.

»Eftersom detta ämne har kommit till tals,» sade hon med stort eftertryck, »är jag glad att få ett tillfälle att göra slut på ett missförstånd som är mycket utbrett och mycket förargligt. Jag har inte gett herr Boldwood något bestämt löfte. Jag har aldrig brytt mig om honom. Jag högaktar honom, och han har enträget bett mig att gifta mig [ 320 ]med honom. Men jag har inte gett honom något avgörande svar. Så snart han kommer tillbaka ämnar jag göra det; och det svaret blir att jag inte kan tänka på att gifta mig med honom.»

»Folk tycks ta’ grundligt miste.»

»De gör så.»

»Härom dagen sade de att ni höll honom till bästa, och då nära nog bevisade ni att ni inte gjorde det; för ännu kortare tid se'n sade de att ni inte gjorde det, och då börjar ni genast visa —»

»Att jag gör det, menar ni visst.»

»Nå ja, men jag hoppas de har rätt.»

»De har rätt, men på orätt ställe. Jag har honom inte till bästa; men jag ämnar inte heller gifta mig med honom.»

Nu lockades Oak olyckligtvis att tala om Boldwoods rival i en ton som, när allt kom omkring, var illa vald. »Jag önskar att ni aldrig hade råkat den där unge sergeant Troy, fröken,» suckade han.

Bathsebas steg blevo lindrigt spasmodiska. »Varför?» frågade hon.

»Han är inte god nog åt er.»

»Har någon bett er tala så där till mig?»

»Ingen alls.»

»Då tycker jag att sergeant Troy inte angår oss här,» sade hon omedgörligt. »Jag måste ändå säga att sergeant Troy är en bildad man, och fullkomligt värdig vilken kvinna som helst. Han är av fin börd.»

»Om han är högre till bildning och börd än de flesta soldater, så är det raka motsatsen till ett [ 321 ]bevis på hans värde. Det visar att hans väg bär neråt.»

»Jag kan inte inse vad det här har med vårt samtalsämne att göra. Herr Troys väg bär visst ingalunda neråt, och hans överlägsenhet är ett bevis på hans värde!»

»Jag tror inte han har det minsta samvete. Och jag kan inte låta bli, fröken, att bönfalla er att inte ha någonting med honom att göra. Lyssna till mig denna enda gång — bara den här enda gången! Jag vill inte påstå att han är en så dålig karl som jag har tänkt mig — jag ber till Gud att han inte må vara det. Men eftersom vi inte så noga kan veta vad han är, varför kan ni då inte vara försiktig, som om det kunde hända att han vore dålig, bara för er egen trygghets skull? Lita inte på honom, matmor; jag ber er bara att inte lita så odelat på honom.»

»Varför, om jag får fråga?»

»Jag tycker om soldater, men den här tycker jag inte om,» sade han rättframt. »Hans yrkes beskaffenhet har möjligen fört honom på avvägar, men vad som muntrar hans kamrater är en kvinnas fördärv. När han försöker tala med er igen, varför kan ni inte då vända er undan med ett kort: ’God dag’, och när ni ser honom komma från ett håll, vända er åt ett annat? När han säger någonting roligt, låtsa då inte förstå vitsen och skratta inte; och tala om honom inför folk som kan föra fram det som om ’den där konstiga karlen’ eller ’den där sergeanten — hur heter han nu igen? [ 322 ]— den där karlen av en släkt som är på dekis.’ Var inte ohyfsad mot'en; utan harmlöst ohövlig, och gör er på det sättet kvitt honom.»

Ingen liten fågel, som vid jul hindras av en fönsterruta, flämtade någonsin såsom Bathseba nu.

»Jag säger — jag säger ännu en gång — att det inte passar sig för er att tala om honom. Jag kan inte begripa varför ni alls nämnde honom!» utropade hon förtvivlat. »Det vet jag bara att — att han är en genomuppriktig man — rättfram ibland ända till ohövlighet — men alltid sådan att han säger en rakt i ansiktet vad han tycker!»

»Mhm!!»

»Han är lika god som någon i hela socknen! Han är också mycket noga med att gå i kyrkan — ja-a, det är han visst!»

»Jag är rädd att ingen nånsin har sett honom där. Åtminstone inte jag, det är säkert.»

»Ja det är därför», sade hon ivrigt, »att han går i all hemlighet genom den gamla torndörren, just när gudstjänsten börjar, och sätter sig längst bakom på läktaren. Det har han själv sagt.»

Detta sista prov på Troys förträfflighet föll i Gabriels öra likt det trettonde slaget av en klocka som har råkat i olag. Det mottogs inte allenast med ytterligt tvivel för sin egen del, utan kastade även ett tvivel över alla de försäkringar, som hade föregått det.

Oak var bekymrad att se hur fullkomligt hon förlitade sig på Troy. Han var uppfylld av djup rörelse då han svarade med en stadig röst, vars [ 323 ]stadga var bortkastad på grund av den påtagligt stora ansträngningen att bibehålla den:

»Ni vet, fröken, att jag håller av er och att jag alltid kommer att göra det. Jag talar nu om min kärlek bara för att få er att förstå att jag åtminstone inte vill er något illa: för övrigt låter jag den bli i skymundan. Jag har förlorat i kapplöpningen efter pengar och gods, och jag är inte en sådan dåre att jag eftersträvar er nu, då jag är fattig och ni är högt, högt uppe ovanför mig. Men Bathseba, kära fröken, jag ber er bara betänka — att, både för att bevara aktningen hos ert arbetsfolk och för att visa vanlig hänsyn mot en aktningsvärd man som älskar er lika väl som jag, borde ni vara försiktigare i ert sätt mot den där soldaten.»

»Tyst, tyst, tyst!» utbrast hon med kvävd stämma.

»Är ni inte mera för mig än mina egna angelägenheter, och än själva mitt liv!» fortsatte han. »Se så, lyssna nu till mig! Jag är sex år äldre än ni, och herr Boldwood är tio år äldre än jag, och betänk, jag ber er bara betänka hur mycket tryggare ni kunde vara i hans händer!»

Oaks hänsyftning på hans egen kärlek förminskade i någon mån hennes harm över hans inblandning; men i grund och botten kunde hon inte förlåta honom att han lät sin önskan att gifta sig med henne undanskymmas av sin önskan att gagna hennes lycka, och inte heller kunde hon förlåta hans ringaktande behandling av Troy.

»Ni får bege er till ett annat ställe,» sade hon, [ 324 ]i det blekheten i hennes för ögat oskönjbara ansikte förnams genom röstens darrning. »Stanna inte längre här på gården. Jag vill inte ha er här — ni får gå!»

»Dumheter!» sade Oak lugnt. »Det här är andra gången ni låtsar ge mig respass; och vad skall det tjäna till?»

»Låtsar? Ni får ge er av på ögonblicket — jag tål inte era straffpredikningar! Det är jag som är värdinna här på gården.»

»Ge mig av, jaså — vilka galenskaper ämnar ni prata härnäst? Att behandla mig såsom Per och Pål, fast ni vet att jag för en kort tid sedan hade det lika bra som nånsin ni! Så sant jag lever, Bathseba, det här är för starkt. Ni vet för resten mycket väl att jag inte kan gå bort härifrån utan att allt råkar i en blandning som ni inte kan reda ut på Gud vet när. Med mindre ni åtminstone vill lova att skaffa en förståndig karl som fogde eller inspektor eller nånting. Då går jag genast, bara ni vill lova det.»

»Jag skaffar visst inte någon fogde; jag ämnar fortsätta att vara min egen inspektor,» sade hon med bestämdhet.

»Jaså, jaha; nå, då borde ni vara mig tacksam för att jag stannar kvar här. Hur skulle det gå med gården utan någon annan än ett kvinnfolk att sköta den? Kom bara ihåg att jag inte menar att ni skall känna er stå i någon tacksamhetsskuld till mig. Ingalunda. Vad jag gör, det gör jag gärna. Ibland tycker jag att jag skulle vara så glad som [ 325 ]en fågel att lämna det här stället — för inte skall ni tro att det är så roligt att bli hållen som en nolla. Nog är jag född till bättre än så. Men jag tycker inte om att se era saker gå åt skogen; och det gör de om ni envisas med det där… Jag tycker inte heller om att ta munnen så full angående mig själv, men vid mitt liv, ert sätt är så harmligt att det kan få en karl att säga saker som han inte kunde drömma om vid andra tider! Jag medger att jag blandar mig i era angelägenheter. Men ni vet alltför väl hur det är, och vem det är som jag håller alltför mycket av, och att jag är alltför galen i henne för att säga henne artigheter!»

Det är mer än troligt att hon i hemlighet och omedvetet högaktade honom något litet för denna trotsiga trohet, som hade funnit ännu tydligare uttryck i hans tonfall än i hans ord. I varje fall mumlade hon någonting av den innebörd, att han fick väl stanna då, om han ville. Hon sade med tydligare stämma: »Vill ni nu vara god och lämna mig ensam? Jag befaller det inte som matmor — jag ber er därom som kvinna, och jag hoppas ni inte är ohövisk nog att neka.»

»Visst skall jag lämna er ensam, fröken Everdene,» sade Gabriel milt. Han undrade varför hon anhöll därom i detta ögonblick, ty tvisten var ju över, och de stodo på en alldeles öde backe, långt från varje människoboning, och timmen var sen. Han stannade och lät henne gå långt i förväg, tills han kunde se endast hennes kontur emot himlen.

Nu följde en ledsam förklaring på hennes iver [ 326 ]att bli honom kvitt i denna stund. En skepnad tycktes uppstiga ur jorden vid hennes sida. Gestalten var tydligen Troys. Oak ville inte ens ha möjligheten att lyssna, därför gick han åt motsatt håll tills han hade dryga tvåhundra meter mellan de älskande tu och sig själv.

Gabriel gick hem längs kyrkogården. Då han kom förbi tornet tänkte han på vad hon hade sagt om sergeantens dygdiga vana att obemärkt inträda i kyrkan vid gudstjänstens början. I tanke att den lilla dörren till läktaren, som hon syftat på, länge varit helt och hållet obegagnad, klev han upp för den yttre trappa, som ledde dit upp, och undersökte den. Det bleka sken, som ännu spreds från den nordvästra delen av himlen, var tillräckligt att visa, att en murgrönsslinga hade skjutit ut från väggen tvärs över dörren till en längd av mer än en fot och omärkligt fängslade dörrspegeln vid dörrposten av sten. Det var ett oomkullkastligt bevis för att dörren inte hade öppnats, åtminstone inte sedan Troy kommit tillbaka till Weatherbury.


Förra delens slut.