Fjärran från vimlets yra/Kapitel 45
| ← Fyrtiofjärde kapitlet |
|
Fyrtiosjätte kapitlet → |
FYRTIOFEMTE KAPITLET
Troys romantik
Då Troys hustru hade lämnat huset föregående midnatt var hans första handling att hölja över den döda så att hon inte mera syntes. Sedan gick han uppför trappan, kastade sig på bädden i de kläder han bar ock väntade i hopplös förtvivlan på daggryningen.
Ödet hade bekandlat honom med härdhet under de sista tjugufyra timmarna. Han hade tillbragt sin dag på ett sätt som betydligt skilde sig från de planer han hade uppgjort för densamma. Tröghetslagen måste alltid övervinnas då man vill börja följa nya banor för sitt uppförande, och detta synes gälla icke blott oss själva, utan även i lika mått de omgivande händelserna, vilka tyckas sammansvärja sig emot allt vad reformer heter i förbättringsväg.
Sedan han hade fått tjugu pund av Bathseba, hade han lagt till denna summa varenda styver han kunde hopbringa på egen hand, vilket visade sig vara sju pund tio shilling. Med dessa pengar, tillsammans tjugusju pund tio shilling, hade han skyndsamt åkt ut genom grinden denna morgon för att infinna sig till mötet med Fanny Robin.
Då han nått Casterbridge lämnade han häst och åkdon vid ett värdshus, samt gick klockan fem minuter före tio till bron vid stadens lägre ände och satte sig på bröstvärnet. Klockan steg tio och ingen Fanny visade sig. Just då ikläddes hon nämligen sin svepning av tvenne bland fattiggårdens biträden — de första och sista kammartärnor varmed denna blida kvinna någonsin hedrats. En kvarts timme gick, en halv timme. Ett minne trängde sig på Troy medan han väntade: det var nu andra gången hon hade försummat en allvarligt överenskommen mötestid med honom. Han gjorde sig det harmsna löftet att detta skulle bli sista gången, och klockan eiva, efter att ha suttit och studerat brons stenar tills han kände varje fläck av lav på deras yta, och lyssnat till sorlet av virvlarna därunder tills han var utled vid dem, gick han till värdshuset efter sin gigg; och i ett bittert sinnestillstånd av likgiltighet mot det förflutna och hänsynslöshet emot framtiden körde han till kapplöpningarna i Budmouth.
Han nådde kapplöpningsbanan klockan två, och stannade där eller i staden till klockan nio. Men bilden av Fanny, sådan han hade sett henne i det mörka dunklet av den där lördagsaftonen, återkom för hans tanke, åtföljd av Bathsebas förebråelser. Han gjorde sig det löftet att inte ingå några vad, och han höll sitt löfte, ty då han lämnade staden kleckan nio var han blott några shilling fattigare.
Han körde hemåt i långsamt trav, och nu föll det honom för första gången in att Fanny kunde ha blivit förhindrad av verklig sjukdom. Den här gången kunde hon omöjligt ha misstagit sig. Han ångrade att han inte hade dröjt i Casterbridge och gjort efterforskningar. Han kom hem, spände lugnt ur hästen, trädde in i huset såsom vi hava sett och mötte där det fruktansvärda som väntade honom.
Så snart det blev ljust nog att urskilja föremålen, steg Troy upp från sängtäcket, och i ett tillstånd av fullkomlig likgiltighet för Bathsebas förehavanden, nära nog glömsk av hennes tillvaro, klev han ner för trappan och lämnade huset genom bakdörren. Han styrde sina steg till kyrkogården; då han inträtt där sökte han tills han fann en nygrävd tom grav — den grav som dagen förut hade grävts för Fanny. Sedan han hade förvissat sig om dess läge skyndade han till Casterbridge; han hejdade sig och dröjde blott en gång på vägen, och det var vid den backe där han sista gången i livet hade sett Fanny.
Då han nådde staden, vek Troy in på en sidogata och inträdde genom en dubbelgrind med skylten: »Lester, sten- och marmorhuggeri.» Därinnanför lågo stenar av alla storlekar och teckningar omkring, med inskrifter att de voro helgade åt minnet av onämnda personer som ännu inte hade dött.
Troy var sig nu så föga lik i skick, ton och later, att olikheten var märkbar till och med för hans eget medvetande. Hans sätt att inlåta sig på inköpet av denna gravsten var en fullkomligt oerfaren människas. Han kunde inte förmå sig till att tänka efter, beräkna eller spara. Han önskade bara en enda sak, och han utförde den såsom ett barn i en barnkammare. »Jag vill ha en vacker gravsten,» sade han till mannen som stod i ett litet kontor innanför gården. »Jag vill ha en så vacker som ni kan ge mig för tjugusju pund.»
Det var alla de pengar han hade.
»I ett för allt?»
»I ett för allt. Inhuggning av namnet, forslande till Weatherbury och uppställning. Och jag vill ha det gjort nu genast.»
»Vi hinner inte få en särskild beställning utförd den här veckan.»
»Jag behöver den strax.»
»Om ni kan nöja er med en av dem vi har på lager, så kan den göras i ordning strax.
»Gott,» sade Troy otåligt. »Låt oss se vad där finns.»
»Den bästa jag har på lager är den här,» sade stenhuggaren och begav sig in i ett skjul. »Här är en gravsten av vackert uthuggen marmor, med symboliska medaljonger; här är en sten av samma mönster, som skall stå vid gravens fotände, och här är inhägnaden att sätta omkring graven. Bara polerandet av stenarna kostar mig elva pund; materialet är av bästa slag, och jag kan garantera att de står emot både regn och frost i hundra år utan att vittra.»
»Och huru mycket?»
»Nåja, jag kan hugga dit namnet och ställa upp den i Weatherbury för den summa ni nämnde.»
»Laga att det blir gjort ännu i dag så betalar jag genast.»
Mannen gick in därpå och förundrade sig över ett sådant sinnestillstånd hos en kund som inte var sorgklädd. Sedan nedskrev Troy de ord som skulle utgöra inskriften, betalade räkningen och gick sin väg. På eftermiddagen återkom han och fann att bokstäverna voro nästan färdighuggna. Han väntade på gården tills stenen var inpackad, såg till att den placerades på kärran och avsändes till Weatherbury, samt anbefallde de två karlar som skulle åtfölja den, att de skulle hos dödgrävaren begära upplysning om den persons grav som nämndes i inskriften.
Det var alldeles mörkt när Troy kom ut ur Casterbridge. Han bar på sin arm en tämligen stor korg, med vilken han tungsint strävade vägen framåt, stundom rastande vid broar och grindar, mot vilka han för en stund vilade sin börda. På halva vägen mötte han de män och den vagn som hade fraktat gravstenen och som nu färdades hem i mörkret. Han frågade blott om arbetet var gjort, och då han fick försäkran om att allt var färdigt, fortsatte han sin färd.
Troy inträdde på Weatherbury kyrkogård omkring klockan tio, och begav sig genast till det hörn där han tidigt på morgonen hade sett den tomma graven. Det var vid den mörkare sidan av tornet; den skymdes till stor del för de vandrare som följde stora landsvägen — det var ett ställe som ännu helt nyss hade varit lämnat åt stenhopar och albuskar; men nu var det ansat och gjort i ordning för begravningar, emedan platsen överallt annorstädes började bli upptagen. Här stod nu gravstenen såsom karlarna hade sagt, snövit och prydlig i dunklet, med huvuddel och fotstycke, samt en inhägnad av arbetad marmor som förenade dem båda. Emellan de båda stenarna var mull, avsedd för plantering.
Troy ställde sin korg invid gravstenen och försvann för ett par minuter. Då han återvände medförde han en spade och en lykta, vars sken han för några ögonblick riktade mot gravstenen, medan han läste inskriften. Han hängde lyktan på den lägsta grenen av en idegran, och framtog ur sin korg blomsterlökar och stånd av olika slag. Där funnos buntar av snödroppar, hyacint- och krokuslökar, violer och dubbla bellisar, som skulle blomma tidigt på våren, samt nejlikor, ljusa, mörka och fransade, liljekonvaljer, förgätmigej, tidlösor, ängssaffran och andra blommor för den senare årstiden.
Troy lade ut dem alla på gräset, och började med uttryckslöst ansikte att plantera dem. Snödropparna ordnades i en rad längs inhägnadens yttre rand, de övriga inom gravens område. Krokusar och hyacinter skulle växa i rader; några sommarblommor satte han vid hennes huvud och fötter, liljekonvaljer och förgätmigej över hennes hjärta. De övriga spriddes över mellanrummen mellan dessa.
Troy hade i sin närvarande stund av förkrosselse ingen förnimmelse av att i hela detta barnsligt romantiska företag, som förestavades av en ångerfull reaktion efter hans föregående likgiltighet, skulle legat något absurt. Hans idiosynkrasier härstammade från vardera sidan av Kanalen, och han visade vid sådana tillfällen som detta en engelsmans brist på elasticitet, jämte den bristande förnimmelse av gränslinjen mellan känsla och pjunkighet, som kännetecknar fransmannen.
Det var en mulen, töcknig och mycket mörk natt, och strålarna från Troys lykta spridde sig över de två idegranarna med sällsamt strålande makt, fladdrande, som det tycktes, ända upp till det svarta täckelset av moln därovan. Han kände en tung regndroppe falla på yttersidan av sin hand; och nu nedföll en som inträngde i ett av hålen i hans lykta, varpå lågan flämtade till och släcktes. Troy var trött, och då det numera inte var långt till midnatt och regnet hotade att tilltaga, beslöt han att lämna den sista avslutningen av arbetet tills dagen skulle gry. Han famlade sig fram längs muren och över gravarna i mörkret tills han fann att han kommit fram till norra sidan av kyrkan. Här inträdde han under portvalvet, lutade sig mot en bänk och insomnade.