Fjärran från vimlets yra/Kapitel 46

←  Fyrtiofemte kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtiosjätte kapitlet

Fyrtiosjunde kapitlet  →

FYRTIOSJÄTTE KAPITLET

Drakrännans tilltag

Tornet på Weatherbury kyrka var ett fyrkantigt byggnadsverk från fjortonde århundradet; två drakformiga takrännor stucko ut från var och en av dess bröstvärns sidor. Av dessa åtta utsprång av huggen sten fortsatte endast två vid tiden för vår berättelse att tjäna det ändamål som varit avsett med deras inrättande, nämligen att spotta ut vattnet från tornets blytak innanför bröstvärnet. Ett drakhuvud på varje fasad hade såsom överflödigt tillstoppats av forna tiders kyrkvaktare, och två andra hade blivit avslagna och igenmurade — det spelade ingen synnerlig roll för tornets allmänna välmåga, ty de två drakar som ännu hade förblivit öppna och i aktiv tjänstgöring hade tillräckligt vidsträckta gap för att spy ut allt regnvattnet från torntaket.

Det har stundom påståtts att det säkraste kriteriet på en given konstperiods livskraft är dess mästares förmåga i det groteska; åtminstone vad götisk arkitektur beträffar är denna sats obestridligen riktig. Weatherbury kyrkas torn var ett ganska tidigt exempel på begagnandet av ett ornamentalt bröstvärn på en sockenkyrka som ej på samma gång var en domkyrka; och dess drakrännor, som äro de nödvändiga biverken till varje sådant bröstvärn, voro mycket starkt utskjutande — med den djärvaste uthuggning en hand kunde dana och den originellaste teckning en människohjärna kunde uttänka. Där var, om jag så får uttrycka mig, den symmetri i deras vridningar, som snarare karakteriserar kontinentens än de engelska alstren av denna tids grotesk. Alla åtta voro de olika varandra. En åskådare var och förblev övertygad om att ingenting på jorden kunde vara vederstyggligare än drakrännorna på norra sidan, ända tills han hade gått runt tornet till den södra. Av de två på denna sistnämnda är det endast den i sydöstra hörnet som angår vår berättelse. Den var alltför mänsklig att egentligen kallas drake, alltför djävulsk att likna en människa, alltför djurisk att likna en djävul, och inte tillräckligt lik en fågel för att få heta en grip. Denna ohyggliga stenvarelse var danad med ett slags skrynklig hud; den hade korta, rakt uppåtstående öron, ögon som trängde ut ur sina hålor, och fingrar och händer som grepo in i dess mungipor, vilka de sålunda tycktes bända upp för att ge fritt lopp åt det vatten de utspydde. Den nedre käkens tandrad var helt och hållet bortspolad, ehuru den övre ännu fanns kvar. Sålunda och här, utspringande ett par fot ur den mur mot vilken dess fötter stödde sig, hade detta kräk i fyra hundra år begrinat det omgivande landskapet, ljudlöst i vackert väder, och i fuktigt väder med ett gurglande och flissande ljud.

Troy sov i portvalvet, och regnet tilltog utanför. Bäst det var började takrännan spy. I en given stund började en liten rännil drypa nedför det luftiga avstånd av sjuttio fot, som skilde odjurets käftar från marken, mot vilken dropparna smattrade som blyhagel med tilltagande snabbhet. Strömmen blev allt tjockare, dess styrka tillväxte alltmer, den vällde allt längre och längre ut från tornets sida. Då regnet öste ner i ett stadigt och oavbrutet flöde störtade drakrännans ström ner såsom en brusande katarakt.

Vi följa dess lopp till markens yta vid denna tidpunkt. Baspunkten för denna flytande parabel har avlägsnat sig från kyrkväggen, skridit ut över plintens skulpturer, över en stenhög, över marmorinhägnaden, och når nu mitten av Fanny Robins grav.

Strömmens styrka hade ända tills helt nyss mottagits av några lösa stenar som legat kringspridda där, och som hade tjänstgjort såsom sköld för marken då den sålunda angreps. Dessa stenar hade borttagits under föregående sommar, och nu fanns där ingenting som mottog vattnets nedstörtande, utom den bara mullen. Under flere år hade strömmen inte sprudlat så långt ut från tornet som den gjorde i natt, och ett sådant fall var oförutsett. Stundom mottog detta undanskymda hörn ingen ny invånare under två eller tre års tid, och då var det vanligtvis bara ett fattighjon eller en tjuvskytt eller någon annan syndare av mindre förnämligt slag.

Den ihärdiga forsen ur drakrännans käftar riktade hela sin hätskhet mot graven. Den rika bruna myllan rördes upp och kokade som choklad. Vattnet samlade sig och spolade sig allt djupare ner, och bruset av den sålunda bildade dammen spred sig i natten som det förnämsta och viktigaste bland andra ljud av samma slag som åvägabragtes av denna syndaflod av regn. Blommorna, som så omsorgsfullt planterats av Fannys ångerfulle älskare, började röra på sig och vrida sig i sin bädd. Vinterviolerna vände sig långsamt upp och ned, och bildade småningom en matta av gyttja blott och bart. Snart dansade snödropparnas och de andra blommornas lökar omkring i den sjudande massan likt rötter i en soppkittel. Plantor som hade vuxit i tuvor rycktes lös ur dem, stego upp till vattenytan och flöto bort.

Troy vaknade inte ur sin tröstlösa slummer förrän det hade blivit klar dag. Då han inte hade legat i en säng sedan två nätter, voro hans skuldror styva, hans fötter ömma, hans huvud tungt. Han påminte sig var han var, steg upp, ryste, tog sin spade och gick ut igen.

Regnet hade alldeles upphört, och solen sken genom de gröna, bruna och gula löven, som nu glänste liksom fernissade av regndropparna och skimrade med hela prakten av liknande effekter hos Ruysdael och Hobbema, uppfyllda av alla dessa oändligt skiftande skönhetsarter som uppstå genom föreningen av vatten, färg och hög belysning. Luften hade blivit så genomskinlig genom det ymniga regnandet, att höstens färgprakt i mittelplanet syntes lika rik som den i förgrunden, och de avlägsna fält mot vilka tornets hörn avtecknade sig föreföllo att ligga på samma avstånd som tornet självt.

Han beträdde den grusgång som skulle leda honom till tornets baksida. I stället för att vara strödd med små kiselstenar, såsom kvällen förut, var denna gångstig brunfärgad av ett tunt lager av gyttja. På ett ställe av gången såg han en tuva av hoptrasslade rötter, så vita och rensköljda som en bunt senor. Han tog upp den — inte kunde det här väl vara en av de gullvivor han hade planterat? Så såg han en blomsterlök, och så ännu en, och ännu en då han kom längre fram. Det var obestridligen hans krokusar. Med ansiktet fullt av bekymrat bryderi vände Troy om hörnet, och då fick han se den förödelse som strömmen hade anstiftat.

Den göl som bildats på graven hade numera silat sig ner i jorden, och på dess plats var en fördjupning. Den uppblötta myllan hade spolats ut över gräset och gångstigen i form av det bruna lager av gyttja han redan hade sett, och hade stänkt ner gravstenens vita marmor med likadana bruna fläckar. Nära nog alla blommorna hade blivit helt och hållet uppsköljda ur marken, och de lågo, med rötterna i vädret, på de ställen dit de hade sköljts hän av strömmen.

Troys panna drogs ihop i djupa fåror. Han bet hårt ihop tänderna, och hans sammanpressade läppar skälvde såsom hos en människa med svåra lidanden. Denna egendomliga olyckshändelse kändes, på grund av ett sällsamt sammanträffande av sinnesrörelser inom honom, såsom det smärtsammaste stinget av alla. Troys ansikte var mycket uttrycksfullt, och knappast skulle en iakttagare i detta ögonblick ha kunnat förmoda att han var en man som hade skrattat och sjungit och viskat kärlekssmicker i en kvinnas öra. Att förbanna sitt usla öde var hans första impuls, men till och med detta lägsta stadium av upproriskhet krävde en självverksamhet vars frånvaro just var förutsättningen för tillvaron av den sjukliga nedslagenhet som plågade honom. Denna anblick, då den kom för honom på detta sätt, fogade sig till de övriga dystra scenerna från de föregående dagarna, bildade ett slags höjdpunkt för hela panoramat, och det var mera än han kunde bära. Sangvinisk som han var till sin natur, hade Troy förmågan att undgå sorgerna genom att helt enkelt uppskjuta dem. Han kunde uppskjuta betraktandet av varje särskild oangenäm bild tills ämnet hade blivit föråldrat och förmildrat av tiden. Blommornas planterande på Fannys grav hade törhända varit blott ett slags utväg att avleda den ursprungliga känslan av sorg, och nu var det honom som om denna hans avsikt hade blivit genomskådad och förekommen.

Där han stod vid denna förstörda grav, önskade Troy, nära nog för första gången i sitt liv, att han varit en annan människa. Det inträffar sällan att den som har ett kraftigt animaliskt liv inte känner det så, att det faktum att hans liv är just hans gör det mera värt att leva än andra liv som för övrigt kunna likna det i alla detaljer. Troy hade på sitt flyktiga sätt hundratals gånger haft den känslan att han inte kunde avundas annat folk deras livsvillkor, emedan ägandet av sagda livsvillkor skulle hava inneburit nödvändigheten att vara en annan personlighet, medan han ingalunda ville bli någon annan än den han var. Han hade inte brytt sig om egendomligheterna i hans börd, växlingarna i hans liv, den meteorlika osäkerheten i allt som hänförde sig till honom, emedan allt detta hörde samman med hjälten i hans historia, utan vilken det för honom ej skulle ha funnits någon historia alls, och det tycktes honom att det låg i sakens natur att vad som var på tok skulle rättas av sig självt vid någon lämplig tidpunkt och alltsammans sluta väl. Just denna morgon fullbordades försvinnandet av denna illusion, och helt plötsligt, som det tycktes, vämjdes Troy vid sig själv. Plötsligheten var troligtvis snarare skenbar än verklig. Ett korallrev som nätt och jämt når vattenytan synes inte mera inom synkretsen än om dess byggande aldrig påbörjats; och det sista slag som blott och bart fulländar ett sedan länge avslutat arbete, förefaller ofta att hava framtrollat en händelse.

Han stod och grubblade — en olycklig människa. Vart skulle han gå? »Den som är förbannad, han må förbliva förbannad», var det skonslösa anatema som han avläste i denna sin omintetgjorda ansats på bättringens väg. En man som har förslösat sin bästa kraft på att färdas i en viss riktning har inte mycket mod kvar då det gäller att vända om åt rätt motsatt håll. Sedan gårdagen hade Troy gjort ett svagt försök att vända om; men det minsta motstånd hade berövat honom modet. Att färdas tillbaka skulle ha varit svårt nog, även med den största uppmuntran från Försynens sida; men att finna att Försynen, långt ifrån att bistå honom i att inslå en ny väg, eller visa någon önskan att han skulle göra det, verkligen gäckade hans första bävande och tveksamma försök åt detta håll, var mera än människonaturen kunde fördraga.

Han drog sig långsamt tillbaka från graven. Han försökte inte att fylla ut hålet, plantera om blommorna eller överhuvud göra någonting. Han slog helt enkelt korten i bordet och lovade sig själv atl hädanefter inte spela detta spel vidare. Han gick ut ur kyrkogården tyst och obemärkt — ty ingen av byborna var ännu uppstigen — och passerade nedför några fält bakom kyrkan, samt begav sig lika hemligt ut på stora landsvägen. Snart därefter hade han lämnat byn.

Under tiden förblev Bathseba en frivillig fånge i vindskammaren. Dörren hölls låst, utom då Liddy gick ut och in; för hennes räkning hade en bädd iordningställts i ett litet angränsande rum. Ljuset från Troys lykta på kyrkogården observerades av tjänarinnan omkring klockan tio, då hon händelsevis tittade ut genom fönstret åt det hållet medan hon åt sin kvällsvard, och hon påpekade det för Bathseba. De betraktade med nyfikenhet detta fenomen en stund, ända tills Liddy skickades till sängs.

Bathseba sov inte mycket tungt den natten. Då hennes sällskap redan omedvetet och sakta drog sömnens regelbundna andetag i rummet bredvid, såg husets ägarinna ännu ut genom fönstret på den svaga ljusglansen som spred sig bland träden — inte med ett jämnt sken, utan glimtande likt en av kustens ledfyrar, ehuru denna syn inte ingav henne föreställningen att en människa vandrade fram och åter mellan henne och ljuskällan. Bathseba satt kvar där ända tills det började regna och ljuset försvann; då drog hon sig tillbaka, och låg sedan rolös i sin bädd, där hon i sina trötta tankar genomgick den ohyggliga scenen från föregående natt.

Nästan förrän det första svaga tecknet till dagning visade sig, reste hon sig igen och öppnade fönstret för att fullt få inandas den friska morgonluften. Rutorna voro nu fuktiga av skälvande tårar, som nattens regn hade kvarlämnat där, rundade, med en blek avglans av de gullvivefärgade strålar som framträngde genom en sky lågt nere på den vaknande himlen. Från träden kom ljudet av ett ihärdigt droppande på de hopade löven under dem, och från det håll där kyrkan låg kunde hon höra ett annat ljud — säreget, och inte avbrutet liksom de andra, — plaskandet av vatten som strömmade ner i en göl.

Liddy knackade på klockan åtta, och Bathseba låste upp dörren.

»Ett så'nt fasligt regn vi har haft i natt, matmor!» sade Liddy, sedan hon hade fått de äskade orderna om frukosten.

»Ja, det var ett duktigt regn.»

»Hörde ni det underliga ljudet från kyrkogården?»

»Jag hörde nog ett underligt ljud. Jag tänkte att det måste ha varit vattnet från kyrkans tornrännor.»

»Nå, det var just vad fårherden sade, matmor. Nu har han gått för att se efter.»

»Åh! har Gabriel varit där i morse?»

»Han bara tittade in här i förbifarten alldeles på sitt gamla sätt, som jag trodde han hade slutat upp med på senare tider. Men tornrännorna brukade ösa sitt vatten över stenarna, och vi undrar varför det här lät som en kokande gryta.»

Då Bathseba varken kunde läsa, tänka eller arbeta, bad hon Liddy stanna och äta frukost med henne. Den barnsligare kvinnans tunga sysslade ännu alltjämt med de sista händelserna. »Tänker ni gå till kyrkan och titta, matmor?» frågade hon.

»Inte det jag vet av, sade Bathseba.

»Jag tänkte ni kunde ha lust att se var de har lagt Fanny. Träden gömmer undan stället för det här fönstret.»

Bathseba hade all möjlig fasa för att möta sin man. »Har herr Troy varit inne i natt?» sade hon.

»Nej, matmor; jag tror han har farit till Budmouth.»

Budmouth! Ljudet av detta ord förde med sig en högst förminskad syn på honom själv och hans gärningar; nu lågo femton miles mellan honom och henne. Hon tyckte inte om att fråga Liddy angående sin mans förehavanden, och hade faktiskt ända hittills träget undvikit att göra det; men nu, då hela huset visste att en förfärlig uppgörelse hade ägt rum dem emellan, tjänade det till intet att söka hyckla. Bathseba hade uppnått det stadium då man upphör att bry sig om vad folk tänker om en.

»Varför tror du att han har farit dit?» sade hon.

»Laban Tall såg honom på Budmouth-vägen i morse före frukost.»

Bathseba kände sig för ögonblicket lättad efter det ihållande tryck som under de sista tjugufyra timmarna hade utsläckt ungdomens livskraft hos henne utan att ersätta den med den mognare ålderns resignation; och hon beslöt att gå ut på en liten spatserfärd. När frukosten var undanstökad tog hon alltså på sig sin mössa och inslog riktningen åt kyrkan till. Klockan var nio, och då karlarna nu hade återvänt till arbetet efter sin första måltid, var det inte sannolikt att hon behövde möta många av dem på vägen. Då hon visste att Fanny hade blivit lagd i den ringaktade del av kyrkogården, som i socknen kallades »bakom kyrkan», och som var osynlig från vägen, var det omöjligt att motstå impulsen att gå in och betrakta ett ställe som hon, på grund av onämnbara känslor, samtidigt fruktade att se. Hon hade varit oförmögen att övervinna ett intryck av att något slags förbindelse rådde mellan hennes rival och ljusskenet bland träden.

Bathseba vände om hörnet och såg hålet och graven, vars fint ådrade yta var nedstänkt och fläckad just såsom Troy hade sett den och lämnat den två timmar tidigare. På andra sidan av scenen stod Gabriel. Hans blickar voro även riktade på graven, och då hennes ankomst hade varit ljudlös hade hon ännu inte ådragit sig hans uppmärksamhet. Bathseba märkte inte genast att den prydliga gravstenen och den härjade graven voro Fannys, och hon tittade åt båda sidor och åt alla håll efter någon liten kulle, uppskottad och gräsklädd på vanligt vis. Så följde hennes blickar Oak's, och hon läste de ord varmed inskriften började:

UPPREST AV FRANCIS TROY,

TILL KÄRLEKSFULL ÅMINNELSE AV

FANNY ROBIN

Oak såg henne, och det första han gjorde var att blicka forskande på henne för att se hur hon skulle mottaga denna underrättelse om arbetets upphov, vilken hos honom själv hade vållat en betydlig häpnad. Men sådana upptäckter påverkade henne inte mycket numera. Upprörande katastrofer tycktes ha blivit hennes levnadshistorias vardagslag, och hon sade »god morgon!» åt Oak och bad honom fylla ut hålet med den spade som stod där bredvid. Medan Oak uppfyllde hennes önskan, uppsamlade Bathseba blommorna, och började plantera dem med den medkänsla för rötter och blad, som är så förnimbar i en kvinnas trädgårdsskötsel, och som blommorna tyckas uppfatta och löna med att trivas väl. Hon bad Oak säga till åt kyrkvaktarne att de skulle vrida om blymunstycket på drakrännan, som hängde gapande ner över dem, på det att strömmen sålunda skulle riktas åt sidan och ett upprepande av olyckan undvikas. Slutligen, med det överflödande ädelmodet hos en kvinna vars bristande instinkter hava dragit över henne smärta i stället för kärlek, torkade hon bort smutsfläckarna från gravstenen, som om hon snarare hade tyckt om dess inskrift än motsatsen; och sedan gick hon hem igen.