Fjärran från vimlets yra/Kapitel 47

←  Fyrtiosjätte kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtiosjunde kapitlet

Fyrtioåttonde kapitlet  →

FYRTIOSJUNDE KAPITLET

Äventyr vid kusten

Troy vandrade bort åt söder. En sammansatt känsla, bestående av avsmak för den — för honom — enformiga tråkigheten i en farmares liv, av dystra bilder av henne som låg på kyrkogården, av samvetskval och av en allmän motvilja för sin hustrus sällskap, drev honom att söka en tillflykt i vilken som helst av jordens nejder utom Weatherbury. De sorgliga omständigheterna vid Fannys död stodo för hans sinne i livfulla bilder, som hotade att bli outplånliga, och som gjorde livet i Bathsebas hem outhärdligt. Klockan tre på eftermiddagen fann han sig vid foten av en sluttning som var mer än en mile i längd, och som ledde upp till randen av en kedja av kullar, vilken löpte parallellt med kusten och bildade ett enformigt stängsel mellan slätten med dess odlade lantliga inland och det vildare sceneriet vid kusten. Uppför kullen sträckte sig en alldeles rak och alldeles vit landsväg, vars båda sidor närmade sig varandra och som därför syntes allt smäckrare tills den mötte himlen vid kullens topp, omkring två miles därifrån. Längs hela längden av detta trånga och tråkiga sluttande plan var inte ett livstecken synligt i denna strålande eftermiddagsstund. Troy arbetade sig fram till landsvägen med en trötthet och nedslagenhet större än någon han hade erfarit under mången dag eller månget år förut. Luften var varm och fuktig, och kullens topp tycktes rycka allt längre undan ju mera han vandrade framåt.

Slutligen uppnådde han toppen, och en vidsträckt och ny utsikt bländade honom med en verkan nära nog liknande den som Stilla Oceanen hade utövat på Balboas blick. Det väldiga stålgråa havet, fårat endast av svaga linjer, vilka tycktes inetsade där blott så grunt att de inte störde dess allmänna jämnhet, sträckte sig längs hela vidden framför honom och runt honom åt höger, där, nära Budmouths stad och hamn, solen glittrade ned över det och bannlyste all färg, i vars ställe den satte en klar oljig glans. Ingenting rörde sig i himmeln, på land eller hav, utom en kam av mjölkvitt skum längs de närmare kanterna av kusten, vars utsprång likt slickande tungor sträckte sig ut efter de angränsande klipporna.

Han gick ned och kom fram till en liten bassäng som havet bildade inom klipporna. Troy kände sin varelse uppfriskad; han tänkte att han ville vila och bada här innan han fortsatte vidare. Han klädde av sig och hoppade i. Inom viken var vattnet ointressant för en simmare, ty det var lugnt som en damm, och för att få sig litet av oceanens vågsvall simmade Troy genast ut mellan de två utskjutande klippuddar som bildade Heraklesstoderna för detta lilla Medelhav. Olyckligtvis för Troy fanns det utanför denna gräns en havsström som han inte visste av; den hade ingen betydelse för en farkost om än så liten, men var lömsk nog för en simmare som den angrep oförmodat. Troy fann sig bortförd åt vänster och sedan i ett huj ut till havs.

Nu påminte han sig stället och dess olycksbådande egenskaper. Mången simmare hade där tid efter annan bönfallit himlen om en död på det torra, och hade, även häruti liknande Gonzalo^[1], blivit obönhörda; och Troy började ana möjligheten av att han kunde föröka deras antal. Ingen båt av något slag syntes till för ögonblicket, men långt i fjärran vilade Budmouth över havet och tycktes lugnt skärskåda hans ansträngningar, och nära staden röjde hamnen sitt läge genom ett otydligt nätverk av rep och spiror. Efter att nära nog ha förbrukat sina krafter i sin strävan att komma tillbaka till vikens mynning, i det han på grund av sin utmattning simmade flera tum djupare än han plägade och andades blott genom näsborrarna, vändande sig på rygg ett dussin gånger, simmande en papillon o. s. v., beslöt Troy som en sista utväg att trampa vatten i en svag lutning och sålunda sträva att uppnå kusten på vilken punkt som helst, i det han endast gav sig själv en sakta fart mot stranden medan han fördes fram av tidvattnets allmänna rörelse. Detta var naturligtvis ett långsamt företag, men han fann det inte så svårt, och ehuru han inte kunde välja sitt landningsställe — föremålen på kusten tågade förbi honom i en långsam och sorglig procession — närmade han sig märkbart ändan av en landtunga ännu längre bort åt höger, som nu tydligt avtecknade sig emot den soliga delen av horisonten. Medan simmarens ögon fästes på denna landtunga såsom det enda räddningsmedlet på denna sida om det okända, avbröts enformigheten av dess kontur genom ett rörligt föremål, och nu visade sig omedelbart en skeppsbåt, mannad av flera matroser och med stäven vänd ut till havs.

Troys hela energi livades åter spasmodiskt för att förlänga kampen ännu några ögonblick. Simmande med högra armen, höll han upp den vänstra för att anropa dem, plaskande i vågorna och ropande av all makt. På grund av den nedgående solens läge var hans vita gestalt tydligt skönjbar mot det numera mörka havets barm öster om båten, och karlarna varsnade honom genast. De började ro med sin hela kraft och gåvo sin båt en rask fart, de rodde åt hans håll med enhällig vilja, och fem eller sex minuter efter hans första hallå halade två av matroserna in honom över båtens akter.

De utgjorde en del av en briggs besättning och hade farit i land efter sand. De lånade honom de kläder de kunde undvara till skydd mot den hastigt svalnande luften, de samtyckte till att sätta honom i land nästa morgon; och utan vidare dröjsmål, ty det började bli sent, gåvo de sig åter av till den ankarplats där deras fartyg låg.

Och nu sjönk natten långsamt ned över de vida vattenslätterna framför dem; och på intet långt avstånd ifrån dem, där kustens linje rundade sig och bildade ett långt band av töcken längs horisonten, började en rad av punkter av gult ljus framträda i tillvaron, utvisande att detta ställe var Budmouth, där lyktorna tändes längs kajen. Plaskandet av deras åror var det enda tydliga ljud som hördes på havet, och medan de arbetade sig fram genom det tätnande mörkret blevo lyktornas lågor allt större, var och en av dem tycktes sända ett flammande svärd djupt ner i vågorna framför sig, tills där uppsteg, bland andra dunkla skepnader av samma slag, formen av det skepp där de skulle lägga till.

1. I Shakespeares »Stormen».
   Ö. a.