Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XVIII
| ← Kapitel XVII |
|
Kapitel XIX → |
18.
Var det kung Valdemars sista skara, den bedröfliga flock, som kom i dammande traf på byvägarna sunnan om det svenska landamäret? Hästarna voro inga folkungahästar utan sönderhuggna af sporren, oryktade, magra, med leriga ben, hängande hufvud och uppbundna svansar. Lifkarlarna, som skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var afnött på deras björnskinn.
Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hofva. Han mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbågiga portarna på Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans följeslagerska då. Han kom ihåg, hur Ragnild, den forna hoftäman, stred bredvid honom i karlkläder och fick handen afhuggen. Han tänkte också på Katarina af Gützkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i släta, ofärgade tyger, men till sist dukade under för vedermödorna och gömde sig i ett kloster. Och han kunde ännu få färg i kinderna, när han hörde för sitt öra Erik Klippings vreda ord öfver att Magnus icke lönade den danska hjälpen. Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna hos honom. Han behöfde bara se solen lysa och höra ett par drag öfver fidlorna, och allt var glömdt.
Landtfolket firade som bäst Helgalekamens fest, och hostian bars kring åkrarna i ett kar af kristall, omgifvet af guldbelagda strålar. Skuggor af lätta moln ilade oupphörligt öfver vägen, och färgkullor och skärhvit åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Längre bort bakom klipporna trängde sig den odlade jorden in i en dalgång, som vette mot hafvet Där låg en liten borg omgifven af trädgårdar och hus.
Valdemar höll in hästen midt framför festskaran och böjde sig åt sidan och kysste efter strålarna på monstransen.
— En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet — sade han — fast jag är nedsölad af blod och damm. Vägstrykarkungen hinner knappt två händerna i en bäck, innan hans forna undersåter äro efter honom med klubbor och spjut Men hvarför maka ni er så bestört baklänges? Där stiger en i diket af förfäran och där en annan i sin åker. Snart kan jag inte tömma en oskyldig bägare vatten, utan att man korsar sig af fasa. Fly inte genast efter liarna och bågarna. Jag har en fråga till er. Lefver hon?
Han pekade mot borgen vid hafvet.
— Nyss lefde hon ännu — svarade en af bondkvinnorna.
Valdemar red då till borgporten och lämnade hästen åt Algotssönerna.
En gammal rödkindad man, som halft såg ut som en fångvaktare, stod på trappan med sin halftömda kanna.
— Hvarifrån kommer du? — frågade han. — Hvad heter din gård och hvem är du?
Jag kommer från alla väderstreck. Mina gårdar heta grus och aska, och själf är jag ingenting annat än en broder till svenskarnas konung.
— Då är du väntad — svarade mannen. — Styrk dig med några droppar, kung Fredlös, men stanna inte länge. Jag vill inte se fläckar här på trappan af folkungablod. Det är ett ohyggligt blod, och jag vill kunna gå omkring i borgen midt i mörka natten utan räddsla.
Han tog tillbaka kannan ur Valdemars händer, satte den på trappsteget och visade honom upp till en ekdörr.
Ett par nunnor öppnade den och bådo honom att gå tyst och på den stora midtplankan, som knarrade minst. Jutta låg aftärd och blek i bädden med håret, utkammadt öfver axlarna. Hvalf och väggar badade i solsken, men ena sängluckan skuggade henne, och ännu tindrade samma skärpa i hennes blick, som hade hon sett tvärs igenom murarna mot något oändligt aflägset.
Valdemar lyfte svärdet ur bältet och ställde det varsamt vid dörren. Det hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var sönderhugget utefter ena kanten.
— Hvem skulle förr ha kunnat drömma, att detta är kung Valdemars svärd! sade hon med en darrning öfver pannan och ryckte tillbaka tankarna från deras långa färd. — Jag kände igen din röst redan i trappan. Du fick då min hälsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.
Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han bättre skulle se henne.
— Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.
— Du talade bittert sist.
— Jag talade som en förtviflad människa. Men jag har ärft en smula af den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöf! Kung Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappt att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin far. Han kan inte sörja.
— Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.
— Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från Holstein för att få bättre hand med danskarna.
Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför sig på täcket.
— Han öfvergaf en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen.
— Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar bara män.
— Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros öfver hans visdom och riddardygder. Förtjänar han det?
— Jag fruktar det nästan.
Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga mot pallen.
Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft af hö och blommor slog in genom vindögat, och hafvet rullade med jämna slag mot sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sofvande, och Jutta slöt ögonen. Hon såg redan sin egen lifsvandring på ett sådant afstånd, att det, som hade öfverskuggat vägen som jätteträd, nu icke var annat än små obetydliga buskar.
Hon makade handen småningom öfver täcket, ända till dess den låg i hans. Den blyghet och förlägenhet, som hade funnits mellan honom och henne, var alldeles borta.
— Hon längtar — sade nunnorna och knäböjde vid den tomma spisen.
— Ja, jag längtar — eftersade hon med klar fast ändå tynande röst — men inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsägliga glädjen att få dö.
— Och din son? — frågade han sakta.
Hon lyfte litet på hufvudet, och ögat sammandrog sig igen för att kunna se långt bort utanför jordens och dagarnas gräns.
— De togo honom ifrån mig — svarade hon — men det fanns något, som de inte kunde taga, något, som jag gömde som en sällsynt klenod. Hvad två människor gifva hvarann af godt hjärta är kanske till sist det enda lilla sandkorn, som blir kvar, där vågorna gingo som berg. Vet du, hvarför jag bad dig att komma, Valdemar? Det var för att få tacka dig för den första resdagen i det vackra vintervädret och för att det, också midt under vår osaliga kärlek, alltid mellan oss rådde en sådan god vänskap. Det föll aldrig ett riktigt hårdt ord mellan oss. Det är därför, jag vill tacka dig. Det är en väns tack till en vän.
— Är det då kärlekens sista och bästa ord? — mumlade han och kastade sig ned öfver täcket med hennes händer mot sitt ansikte.
Ett växande buller närmade sig under tiden och det glimtade till i taket Det var skenet från liarna och yxorna, som byfolket hade hämtat.
Den äldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.
— Du skall inte stanna längre — hviskade hon, då han hade följt henne ut i trappan. — Det sista och största har du redan fått. Jag hör, att folket är i rörelse. Du är en hatad syndare, och du skall inte samla harm och hämnderop kring det tysta sjukrummet.
Han gick då ned till sitt följe, och snart var han åter på vägen, som förde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars midt i den vildaste flykt ibland stanna sin häst för att skratta åt lifkarlarnas oviga ridt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons kärleksvisor. De stilla afskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur fjärran som en liten spröd fridsklocka från en ensittares kapell i vildmarken.
Han red upp på en höjd och höll stilla. Där satt han och stirrade på borgen, som ännu var synlig på andra sidan hafsviken som en svart sten.
Några veckor därefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett skepp låg just färdigt att afsegla till Själland. Det var tidigt på morgonen, och de små stugorna lågo ännu i sömn med bom för dörr och lucka för vindöga.
Kistan var höljd af ett svart täcke, skrifvet med ett hvitt kors. Framför gingo några sjungande fattigbarn och två präster med sina lutande och utblåsta ljus.