Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XVII
| ← Kapitel XVI |
|
Kapitel XVIII → |
17.
Budkafle skars och skickades mellan gårdarna. På de öppnare bygderna, där kyrkbyarna lågo tätt, samlades bondemännen för att svara, om de ville hjälpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med slag på sköldarna, togo deras hustrur af dem örringarna och alla dyrbarare knappar och spännen och läto dem sedan gå.
I de djupa skogarna, som skilde landskapen, måste de ibland stanna flera dagar och jaga med snaror och nät eller sätta ut fiskdon i sjöarna för att icke svälta ihjäl. När hungern blef för svår, bakade de bröd af näckrosstockar. De hade mycket att bära, vapen, skor och skräppa, och deras små rödbruna hästar hade på hvardera sidan om klöfjesadeln en tunna med pilar. För att komma öfver mossarna, blefvo de barfotade krigarna ofta tvungna att stå stilla och fälla timmer, och de hade god tid att talas vid.
De berättade hvarann, att Valdemar hade återkommit från sin botgöring med ett hotelsebref från påfven mot de upproriska och att Bengt Alltförgod ohörd talade för brödrasämja. Nödd att handla snabbt hade Magnus med stora löften skaffat sig dansk hjälp. Med sin lysande skara och ett hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tågade han nu söderifrån genom Västergötland mot Hofva, där farvägen upp till svearnas land ledde in på Tiveden.
Valdemars klubbehär stannade därför i de magra ängsbackarna och hagarna vid Hofva. Vårdkasarna, som oaktadt de ljusa försommarnätterna flammade på höjderna söderut, förkunnade, att fienden blifvit sedd. Kvinnorna höllo också redan på att utrymma stugorna, rädda att skyttar skulle klättra upp till ljuren på taket med sin båge och att träväggarna skulle omgifvas med rishögar och antändas. De plockade hop sina tillhörigheter i säckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig. Men då hördes en morgon härblåsning på afstånd. Det lät som råmande kreatur. Gripna af skräck, klättrade de ned igen och ryckte bommen från kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen hängande i händerna och sjuka och orkeslösa mellan sig i guldstol. Andfådda hejdade de sig ibland för att lyss, men åter bölade lurarna i fjärran. Ater fortsattes den vettskrämda flykten inåt skogen till de små skyddsborgar, som bakom träsk och förhuggningar sedan urminnes tid funnos på de otillgängligaste bergen. De bestodo endast af en låg ringmur, upplagd af så pass stora stenblock, som kunde lyftas i en mansbörda. Men kvinnorna lastade trädstammar och grenar ofvanpå muren och bakom sig lade de igen stigen med mossa. Deras största fruktan var, att de skulle behöfva törsta, och de starkaste bland dem voro i en ständig vandring mellan borgen och den närmsta tjärnen med ämbar och såar. Vattnet tömde de i en fördjupning uppe på berget och täckte med näfver och torf. Det blef unket att dricka, men de vakade ändå öfver det som öfver en oersättlig skatt. Det skulle räcka också åt männen, ifall de kommo. Emellanåt kläppte det i klockan nere vid kyrkstaden och prästen begaf sig ut i hvit skjorta och stola med en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Kring Magnus samlades från alla håll de sluga och beräknande och de fåfängliga, som älskade utländsk sed, men också de allvarliga och dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hänförelse som de fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas stolta härskara.
Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes af förrymda munkar och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare, lösvittingar och vilda skogsgångare af alla slag, men mest af sådana som hade hjärtat varmt under äfventyrardräkten och som förtjänade ett handslag likaväl som repet Där funnos de män, som voro de galnaste under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla förtänksamt och uthålligt. Här och hvar i skogen bodde ännu människor, som aldrig blifvit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor och stenar. De slöto sig till Valdemar, som lugnt låg kvar nordanskogs i Ramundeboda och höll gästabud med sitt hof. — Vi släppa ingen genom skogen — sade de, och begynte leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste Tiveden midt emellan Hofva och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog. Händelser, som till och med trälgummorna skulle ha skrattat åt, om de berättats från andra trakter, upplefdes här af hvar vägfarare. Löfkvinnor och alfer mötte han icke ofta, men tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor själastuga med tavernare och drängar och en hel by af bodar för hästar och vagnar. Där var också ett urgammalt drotthus, utvändigt täckt med skallar af ihjälslagna vargar och omringadt af murar. Konungarna togo in där vid sin allriksgata. Valdemar och Sofia hvilade sig nu efter resans mödor vid de dukade borden i salen. Men det, som särskildt var egendomligt för Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktadt af en ensittare. Det hade icke bara som andra skogskapell sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda med stafvar och små helgonbilder af bly till tack för lycklig färd, utan svarta långskaftade kors stodo utefter väggarna både inne och utanför och voro i stor mängd faststötta i torfven ofvanpå taket. Många hundra sådana kors voro också nedstuckna rundt omkring i den mörka mojorden, så att stället, omgifvet som det var af en karg obygd, liknade en dyster kyrkogård. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulf Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulfvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt hvita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu lefde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hofva, hörde Hulf Skumble ett häftigt stenregn. När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrefvan och räknade in sina hvita getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt hufvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till dess hufvudet föll ihop som en påse af sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord.
Nästa dag tog Hulf Skumble sina kryckor och gick ut.
— Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta — sade han. — Hvar dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar, som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat Där hvar afton en så stor hjord af getter går fram, måste det finnas ett ställe, på hvilket all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står kvar. Och där bör det också vara utrymme för oss skogsgångare att samla och rusta oss.
Han fortsatte därför sin vandring rundt berget, som helt och hållet bestod af mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade förmodat, kom han också in under sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt sig slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken var jämn och slät som ett golf, men i höjden brusade det och dånade i kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så högt dit upp, att suset ibland föreföll helt aflägset, och nere vid marken var det stilla.
Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken åt de andra. Det gaf eko som i en stensal.
För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan. Det var godt rum mellan stammarna, och då han hade fortsatt ännu ett stycke framåt, fick han oförmodadt syn på en källa. Här låg solen in, och här var icke lika ödsligt. När han makade med foten bland blodnäfvorna och älggräset, fann han, att källan hade räta och jämna bräddar med små stenskärfvor inmurade af människohand. Det stilla och rena vattnet var så klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren på botten. Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den tillbaka för den spegelbild, som visade sig öfver hans skuldra. Han vände sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd på dem endast med armvecken, och han böjde hufvudet.
Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt hvarann, att han ännu måste finnas kvar på något gömdt och bortglömdt ställe i sin skog.
Det var en alldeles öfvermossad stubbe med kornblå hvassa spetsar och omgjordad med ett järnband för att icke falla i sär. Ofvanför bältet var upptäljdt en mun, som såg ut att ha flera rader af sneda och maskfrätta tänder. Det var armpipor af offrade människor, ty Ti var en stridsgud och armen var människans medfödda vapen. Öfverallt i barken, som var sönderborrad af grafstickare, sutto torsviggar, rostiga knifvar och afbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan hade myrorna stöttat en hög stack. Och midt bland förgängelse och vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans skalbagge med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.
Hulf Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant fynd. Ännu en gång ropade han, men höll för öronen för att slippa det förfärliga återskallet.
De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte. Längre bort arbetade de yngre med förhuggningarna, och klangen af yxorna och braket af de fallande träden ekade genom den väldiga skogssalen. Då det blef stilla en stund, sade en af männen:
— Det ringer i Hofva. Slaget har begynt, och prästen står framför altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gästabudet i Ramundeboda. Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.
— I dag är det efter alla gamla tecken en af årets lyckodagar — svarade Hulf Skumble. — Men för hvem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall gifva segern åt de våra, och det är ett människooffer.
När det blef afton och blossen voro tända, tillsade han kvinnorna att bland sig utvälja den vackraste och föra fram henne till källan. Knappt hade hon likväl närmat sig, innan en malmklar stämma hördes från den arbetande flocken vid förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han kom springande med sin yxa.
— Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne… min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stridt och längtat för hennes skull… och nu…
Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen slogo honom i ögonen. Hulf Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln. Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep henne om händerna, och två andra män togo henne om fötterna och hjälpte till med att lyfta henne ut öfver mossbädden och sänka henne i källan. Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att knappast mer än ett sakta huttrande hördes, då det kalla vattnet slog ihop öfver henne. Tre gånger släppte han henne och försökte att trycka ned henne under vattnet, men hvar gång flöt hon upp igen.
— Ti vill inte taga henne — sade den gamle. — Han bryr sig inte om annat än mör. Men hvar står en sådan att finna, där Valdemar håller läger med sin här? Stig upp, vallkulla, och gå till din spelman. Ni äro bestämda för hvarann, hur många pröfningar som än kunna vänta er. Men till dig, Ti, säger jag: Ehi har blifvit orkeslös. Ingen har på länge gifvit dig sitt blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skänka dig mina ögon. Jag har lefvat länge nog och har inte mer någon glädje af dem, bara bitterhet och harm.
Han ryckte lös ett par torsviggar, kände på deras kanter och valde ut den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon, uppgaf han anden, och när de kastades i källan, sjönko de genast och blefvo liggande på botten stora och klara och utan att blinka för elden.
Då grepos alla, både kvinnor och män, af yrsel och svingade blossen upp mot nymånen, och häst efter häst blef framledd och offrad under besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i mossan. Ingen tvekade längre, att icke de gamla växtandarna nu i Sankt Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtviflad strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.
Slipdonen framtogos, och skogsgångarna hvässade sina yxor. De voro illa rustade, många utan brynjor och ingen med stålhufva. Men de visste sedan gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den inträngande hären och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt. Hästskallarna, som de också togo huden af, höllo de öfver sig på stänger. Andra sleto upp sin skjorta ända till nafveln och målade ett grinande ansikte på bröstet och magen. Sedan kastade de öfver sig kappan, så att de sågo ut som kringhoppande stora hufvud. Detta hade deras föräldrars föräldrar lärt af finndvärgarna, som stridde på det sättet i den tid, då tuppen ännu allmänt dyrkades som gud. Det var långt före Tor och hästguden.
Några bondemän kommo springande på det hvassa barret med små korta steg och krokiga knän, barfotade, barhufvade och tomhändta.
— Hertigens folk syns redan ute på myren! — ropade de. — Hela Valdemars här är slagen vid Hofva! Vi äro förlorade!
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken. Uppskrämda fåglar och räfvar flydde förbi. En fårskock rusade fram med långa språng, följd af en brun ko, hvars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blefvo nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden skulle falla i vattnet och icke tända marken. Fast inga människor längre kunde upptäckas, förblef skogen därigenom ljus som en upplyst men tom sal.
Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de begynte halka i blodet, togo de sig om hufvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och stod kvar ensam.
— Gud, min drotten! — stammade han. — Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista hedningarnas hemliga offerställe. Hjälp oss, hjälp oss!
I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.
De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart framför sig i den ljusa skogen, blott icke några människor, och oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.
Då var där en dansk riddare, som ledde fram sin häst till källan och sparkade undan ett par af facklorna. Men när han fick se de två ögonen, som stora och klara betraktade honom ur källan, brast han i skratt. Det lät icke mänskligt, utan vansinnigt och hest, som när en hund faller i raseri.
Under tiden stod Gistre bakom en af de tjockaste stammarna. I ett snöre om axeln bar han som vanligt hornet Månegarm. I handen höll han en knif, som han hade tagit från Ti.
— Det är det underliga med detta horn — sade han — att det också kan brukas till annat än att dricka. Här i spetsen sitter en träplugg. Hårdt sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni få höra.
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han förvandlat den till ett munstycke. Sedan satte han hornet till läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta hväsande ungefär som från en ödla, som väcktes ur en lång vintersömn men helst kände sig hågad att fortsätta den. Då försökte han för andra gången. Och då hördes ett smeksamt och sorgesamt sjungande, som när dvärgarna fordom i högen lekte med sina hustrur och döttrar och läste sejd öfver dem för att få dem tillgifna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu en gång. Då begynte det hvissla och skria, först som ett djurläte men sedan som ett oväder. Nu hörde han att skogens alla hemliga makter vaknade för att upptaga striden. Hans fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick sopade ur sinnet, och han glömde till och med att vakta öfver Yrsalill. Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna omkring honom böjde sig som under ett hårdt vindslag och stämde i med ett förfärligt härskri. Ett rop på hafvet flyger bort, men här lät det som hade de begrafna i en kyrka ropat af fasa. Och nu framstörtade hela spökhären af hoppande jättehufvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som skulle klyfva deras hjälmar. Spikklubborna svängdes, spjuten stungo, och länge behöll valdemarsfolket öfvermakten.
Men då strök en grå rad af helt och hållet järnklädda män fram vid ena sidan som en rad af ulfvar.
De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Ingen kunde motstå dem. Yxorna slogos ur händerna, spikklubborna slungades upp i luften, pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på en åldring eller halfvuxen, höllo de in sitt vapen och slog honom på skuldran med orden: — Gack i frid! Jesus Kristus lefver.
Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från hundratals munnar — Kyrieleis, kyrieleis!
De ryckte af spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts samman i en flock för sig, vände de svärdsknappen uppåt och böjde på hufvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en af de skickligaste. Han hade en tarflig slät hjälm med en liten mörk springa framför hvardera ögat Hans huggande svärd klöf Ti ända till roten, så att de murkna benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna igen, att det var hertigen själf. Bakefter följde hans häst som en trogen hund, utan att han behöfde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna flydde liksom de själfva och kröpo in under stubbar och rösen som gräflingar och räfvar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
— Ve oss, förlorade! — ropade flyktingarna. — Nu taga riddarna landet. Se, se, det flyger dufvor öfver deras hjälmar!
Hertigens skara växte beständigt. I midten vaggade på fyra stänger en liten himmel af svart tyg. Under den bars sakramentet åt de döende och en hoprullad fana, omlindad med ett försegladt silkestyg. Det var det heliga eriksbaneret. Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet och snedbalkarna fördes af Tyrgils Knutsson. Han var omgifven af riddare. Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit sedda i landet, så värdiga och ändå ödmjuka i hvar åtbörd, så fyllda af det ädlas naturlighet. De sjöngo på några flockar, som Magnus själf hade upptecknat till sin stridssång en stjärnljus natt på Visingsö.
— Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljufligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!
Så snart de hade slutat, fortsattes sången af de eftersta riddarna nere vid myren.
— Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Oif oss friden, friden, friden!
Magnus band af hjälmen. Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än annars, och i sin tacksamhet gaf han sig själf tysta löften. Han lofvade Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga grafven, om hans år räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och hvar och en, som kunde rusta sig och sin häst, skulle bli hans ryttare och frälst från skatt som hans hirdfolk. Lag, lag, det lofvade han först och sist. Men hur mycket han än lofvade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog, utan att han måste gifva sig själf ett sår, hämnas gamla dagar, tvinga sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla sidor mot riddarna, och kärft och buttert kommo slutligen orden som hugg af trubbiga slagsvärd.
— Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den trolösaste i kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen. Jag ville ofta ingenting godt eller stort därmed. Må Gud fördöma mig, må människor straffa mig. Jag kunde inte annat.
Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa och förbinda de sårade, kommo fram till honom.
— Vi sågo och visste det alla — svarade Tyrgils och räckte honom handen. — Det var väl att det blef sagdt Det skall bli bättre nu.
Magnus kände, att hans händer trycktes stadigt och fast från alla håll. Hans axlar skakade, och tårar började rinna på kinderna. Det var första gången han stod som en ärlig man och kände ärliga handslag från människor, som trodde på honom. Han behöfde icke längre lura på deras hviskningar och bedyra, att han var god och menade väl. Han gaf dem tvärtom rätt i deras misstro och onda tankar. Och just därigenom blefvo de med ens hans förtrogna och litade för första gången på honom. Så länge det ännu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var mer värd än guld. Det föreföll honom, att om han också snart finge stå på Mora stenar och väljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot denna. Han kände, att nu växte han så samman med sina bröder af svärdet, att ingenting mer kunde skilja dem åt, och nu var det slut på skammen. Han trodde att ingen såg, hur våta kinderna voro, och han blygdes att lyfta handen och torka dem. Men hornen började ljuda igen, och hans väl inlärda springare, som visste hvad det betydde, spetsade öronen och ställde sig själfmant tvärs framför honom för att mottaga sin herre i sadeln.
Det flyende valdemarsfolket högg sig fram genom marskogen och spred sig öfver de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta af snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma. Men ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet, och många räddade sig genom att lägga sig ned mellan tufvorna. Luften var alldeles hvit utan både sol och skugga, och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De sista förföljda af hufvudskaran från Hofva kröpo bakom ängsullen med bågen på ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppåt Närke. Men de, som hittades i träden, skötos som fåglar. Kvinnorna däremot blefvo hopsamlade i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och i bättre förvar än hos honom själf, gaf han sig ingen tid att grubbla på ödets envisa lek med hans lycka, utan kastade sig på en herrelös häst och red det fortaste han förmådde på stigarna till Ramundeboda.
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra svarta korsen vid kapellet och steg af.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot myggen. Själf satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktafvel med den tyste Folke Algotsson. Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med fötterna bland tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade ändå en yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med hvitt och honungsgult. Nedanför de nyutslagna hasslarna, där solen sken in, var det blått af styfmorsblommor, och nagelörten tecknade sina små hvita kors på klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar i farans stund, och den mandeldoftande vårluften förde med sig en fläkt af försvunna dagars makliga ro.
Rundt omkring sof hans vakt med solbrända ansikten och händerna under nacken. Lagmän Algot, som skyndat i förväg till Ramundeboda för att möta konungen, var den enda, som satt upprätt och vaken. Med fingret ritade han upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slöt ögonen. Hvad brydde det honom att gifva akt på kullar och kärr och ställa upp bönder och lysa som härförare, Hvad betydde medgång eller otur för honom mot att få ströfva kring som en fri människa! Han kunde ha skänkt bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Gistre Härjanson steg fram, sönderrifven och blödande.
— Vintern är öfver och marken i blommor — sade han. — Sätt dig upp, herre, och hör hur göken sjunger i sunnanskog.
Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen.
— Du är blodig. Du kommer från striden.
— Jag kommer från din slagna här för att lyckönska dig. I dag kan du få dö en hjältes död. I afton kan du få sofva skönare i blomstergräset än Magnus i sitt riddartjäll.
Med snabba ord berättade han om nederlaget och bad honom att samla de flyende till en sista strid. Valdemar steg genast upp och drog på sig ringhandskarna, och de väckta männen flockade sig skyndsamt omkring honom. Men den ene rådde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit två eller fem, skulle han med lätt sinne ha kastat sig i ett handgemäng för att stupa. Men de långa förhandlingarna, de olika meningarna, de nästan befallande rösterna pröfvade hans tålamod och släckte hans ifver i stället att sporra den. Han blef otålig i stället för beslutsam och tystade dem med vrede i stället för med skäl. Harmset slet han åter af sig handskarna.
Sofia satt upprörd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna elfenbenshästar, biskopar och torn. Hennes kärlek till honom blef häftigare än någonsin. Som han stod där framför henne i vårgräset, tyckte hon, att allt, som fanns af ungdomlighet och hälsa, samlats just hos honom. Hon fasade för den tanken, att en sådan lifslust skulle förgöras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvällen. Det var som att bränna upp hö och ängar och örtagårdar. Hvem som helst annan kunde hon tänka sig som död, blott icke Valdemar. Hon kunde icke tänka sig honom uthuggen i sten på en grafhäll med knäppta händer. Och hvem skulle med andakt kunna bedja vid en sådan graf?
— Nej, nej — flämtade hon. — De gamla skola dö, inte du. Du är född att lefva långt upp i höga år. Ditt rätta rum är inte i grafven utan bland spelmän och glada handslag. Tag vår äldsta lilla son med dig och stig till häst och rid uppåt Norge efter hjälp. Så länge du lefver, är kittelbotarens seger bara half.
De kringstående männen tvekade, men lagmannen, som såg kallt och slugt på allt, hämtade den yrvakna gossen från drotthuset.
— Att lyda drottningens råd är det enda, som står oss åter — sade han. — Men hvarifrån kommer all röken och den sura lukten? Skogen brinner.
— Det var jag, som satte eld på den — svarade Gistre och hängde ifrån sig hornet på den framledda hästens sadel. — De onda andarna i Månegarm ha ingen makt öfver det heliga svärdet Gråne.
Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom till sin jättebarm.
— Nej, nej — upprepade hon och återvände till sin förra tankegång. — Hur vore det möjligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft längre att följa dig, Valdemar. Jag har lidit för mycket. Aldrig ro, aldrig hvila. Låt mig stå kvar här. Ni få inte hindra mig. Sprid er åt olika håll och försök sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall stå kvar här med mina tärnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.
Hon försökte med sina omfamningar att återväcka en glimt af hans forna ömhet, men det isade genom armarna. Hon kände, att han icke hade annat att gifva än en sval och vemodsblandad tillgifvenhet. Hon lofvade honom obrottslig trohet till det sista.
— Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan — hviskade hon. — Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig, bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hof.
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett afsked för stunden eller om deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid. — Han kastar sin krona för att lefva — tänkte hon. — Han gör så, därför att lifvet är honom kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar jag.
Han steg upp på hästen med gossen. Algotssönerna följde honom med det hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod hon kvar och kastade kyssar efter honom.
Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken och klöf ett skår i röken.
Karl Algotsson, som red efterst, vände sig.
— Allt är oss emot — ropade han. — Till och med vinden bedrar oss. Vid jungfru Ingrid, min broders hjärtebrud, har någon af er en kär vän som han, så fly, fly! Än lefver Valdemar!
Inom en liten stund hade alla skyndat till hästarna, och Sofia stod ensam kvar med sina tärnor. Genom skåret i rökväggen skymtade rustningar och det blå magnusbaneret, fast nu sönderbrändt till hängande trasor.
Så snart hertigen kom fram till drottningen, böjde han djupt på hufvudet och hälsade henne med svärdskorset till tecken, att hon stod under riddarskydd. Hon stammade och sökte efter de hatfulla ord, som hon ville säga honom, men i stället blef det han som talade. Han stod med händerna på svärdet och såg ned i gräset.
— Hvem kränker lagarna djupast — frågade han långsamt och mörkt — min broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och god konung!
— Till Mora stenar, till Mora stenar! — svarade de under skallande jubel och slogo på sköldarna. De sågo, att nu stod där en ärlig man framför dem, och de tänkte bara på sin lit till hans kämpamod och hans duglighet i allt, som han tog sig an. — Lämna Valdemar några landskap, men svearnas rike, det är vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora stenar!