Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XIX
| ← Kapitel XVIII |
|
Kapitel XX → |
19.
Det var i Vreta klosterhärbärge. Svennen, som kom in med fatet, ropade medan han gick utefter bordet:
— Musköl… nya kakulägen vid hvar tallrik… Det är östgötarnas lagman, höfdingen på det förpantade Lödöse, vår vördade konung Magnus' mest högtbetrodde storman, riddaren af hans råd, välbördige herr Svantepolk Knutsson, som är värd för den här omgången!
Där var alltid öfverfullt af besökande, som hade döttrar eller systrar under nunnornas ris. Abbedissans påbud, att allt skulle vara tyst efter nattsången och att sista ljuset skulle släckas, när sängklockan ringde, blef illa åtlydt. De mäktiga herrarna hade med sig egen kost, som anrättades i stekarhuset, och hvar och en bjöd alla de andra på en rätt. Därigenom blef det ofta aderton eller tjugu rätter, och soflådorna fingo stå tomma.
Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa nunnornas stall, satte han sig nederst vid dörren, ty badstugan var låst för kvällen och han var barfota och klädd i en smutsig tröja.
Utanför rådde djup dimma. Ingenting annat syntes än dörren till härbärget och dörren till stekarhuset, som lyste mot hvarann som två brinnande gap.
Just när svennerna buro in kannorna hördes ett häftigt oväsen. Det lät som en marknad, ty somliga röster skrattade och somliga sjöngo, och trumpeter och pipor gnisslade. Hofvar snubblade mot tröskeln, och några män kommo inridande i själfva salen. De lågo framstupa öfver sina utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot öfverbjälken i dörren. Den förstes fagerröda mantel var nära att rifvas i stycken, den andra fick stålhufvan på nacken, men den tredje blef förlägen och steg af midt i dörren.
Det var Valdemar och de båda Algotssönerna.
Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender. Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhufvan till rätta. Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar.
— Än lefver Valdemar! — ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en tennkanna. — Än är hans tid inte förbi. Finns det här några unga, som älska, några modiga, som trotsa, några förtappade, som äro med om att hvässa. en mordpil åt lagmannakungen på Visingsö, ämbetsmannakungen? God kväll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?
— Unga, som älska, finns det alltid — svarade herr Svantepolk — fast de inte äro sådana som den ryttaren där.
Han drog handen ur sin illaluktande tröja och pekade mot Valdemar.
— Nej, tro inte att jag tänkte på ett handslag. Mitt handslag är för riddare. Men så länge den här rätten bjuds omkring, är jag värd i salen och hvem som helst min gäst Konungens broder må sitta ned öfverst vid bordsändan. Och till dig, unga Folke, som stannar så blygt och höfviskt på tröskeln, säger jag, att jag godt förstår, hvarför ni kommit. Eller tror du, att jag inte anar det? Ryktet har berättat dig, att jag i morgon ämnar föra min dotter till den förnäma danska man, som jag utsett åt henne. Jag förstår, att du en sista gång vill inandas samma luft som hon och veta dig i hennes närhet. Ack, hur ljuf och stor är inte kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig till bröstet. Vet du, hvarför jag så ofta gör bot? Det är, när jag märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för hvars skull jag i min ungdom red på äfventyr.
— Har du talat med Ingrid? — vågade Folke kasta fram och bleknade öfver sitt mod.
— Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsången, innan systrarna gingo att förhärliga änglaskarornas jubel öfver Guds moder, fick jag träffa Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att göra sig redo. Gömd i härbärget skall du i morgon på afstånd få se en skymt af henne, när hon rider bort till sin blifvande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjärta, och du skall spänna kärlekens dagglittrande spindelväfvar öfver ingången, så att världen inte kan se dit in.
Folke stirrade förskräckt på honom och trädde fingrarna genom skägget som för att slita det från hakan. Men brodern hviskade till Valdemar, medan han hjälpte honom från hästryggen:
— För dig gäller det nu att få herr Svantepolks värdskap att räcka så länge som möjligt. För mig? Jag måste under tiden hjälpa min broder. Ses vi aldrig mer, så ha vi åtminstone glada minnen att tänka på, herre.
Han tog Folke med sig och ledde ut hästarna. Valdemar satte sig öfverst vid bordsändan och tog för sig med en hungrigs matlust och törst. Han såg lika ung ut, fast rösten hade blifvit litet hårdare, löjet litet bittrare, och fast ena kinden hade ett långt ärr efter ett hugg. Därför att han aldrig grämde sig öfver något, samlades inga ofriska vätskor i hans ådror. Men manteln var urblekt på axlarna och trasig i kanterna.
— Häll i åt konungens broder, rödt vin eller blankt, allt efter tycke — befallde herr Svantepolk svennerna.
Så fort Valdemar hade tömt en kanna, begärde han en ny. Under tiden började han tala med riddarna, som drogo sig litet åt sidan från honom.
— Döden har gått fram bland fränder och fiender — sade han. — Gamle Fulco, som krönte Magnus, och min broder Erik, som räckte honom kröningssvärdet, hvad fingo de för sin ifver! Båda äro döda. Och Erik Klipping, som än var mot mig och än med, fick mordstöten i Finderups lada. Min drottning är död, och död är också… hon, jungfrun, som jag följde till landamäret i det vackra vintervädret. Snart blir det visst bara jag, som lefver kvar och färdas kring nästan som en skogsridare.
— Hur vågade du dig ända hit? — frågade herr Svantepolk med en glimt af hemlig beundran. — Vet du då inte, att Magnus, vår store konung Magnus, har skickat ut ryttare för att taga dig?
— Jag vet det. Jag vet också, att han byggt ett nytt kor på klosterkyrkan och att han är på väg hit för att inviga det. Hvar bygger inte han på en kyrka? Men här är ett fridlyst ställe.
— Inte för Magnus, när han skipar ordning.
— Jag litar på ditt riddarsvärd — hånade Valdemar skrattande och letade fram ett par tärningar för att draga ut på tiden. Men han hade ingenting annat att spela om än guldnaglarna på sitt bälte, som han slet loss en efter en. Slutligen lade han upp själfva bältet på bordet och spelade bort också det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke hjälpa, att deras groll småningom började tina. Det kändes ändå gladt att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stötte ihop bägarna och drucko bjälbojarlens minne.
De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också att öfverväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i soflådan bakom bänken.
— I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och… Han somnade utan att fullfölja meningen.
När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sof, reste de sig, men tyst och försiktigt. De ställde sig i en ring omkring honom.
— Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk — hviskade de och pekade och stötte med tummarna öfver den sofvande som med knifvar. — Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss.
— Har han svärdet hos sig?
— Under den sidan, som han ligger på — svarade de. — Vi få hämta hit snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt. Han håller dem på bröstet.
Därvid märkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var lappadt och stoppadt.
Då kom det ett ljust lugn öfver herr Svantepolks många vissna rynkor och skrynklor, en blid, men fast manlighet.
— Den, som sofver, är under en riddares skydd — sade han. — Nu är han inte bara min gäst, utan också er. Inte ett hår får krökas på hans hufvud.
De veko åt sidan för den vördnadsbjudande makten i den lilla hvitlockiga riddarens ord, vana att småle åt honom utan elakhet och att böja sig med den uppriktigaste aktning och fruktan.
— Magnus ser klokt på människor. Det visade han, när han gjorde en så omutlig riddare som du till sin högra hand — svarade de, och några af dem kastade sig i soflådorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och nya kannor togos in.
Utanför på vallen stod salernet på fyra höga stolpar. Innan männen gingo till sängs brukade de gå dit i olika lag, fem i hvart, och sutto där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, så smögo sig Algotssönerna fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars följe.
Ljudlöst lindade de starka rep både öfver taket och framför dörren och om sidorna. De fäste dem med stadiga knutar, ända till dess hela byggnaden var insnodd i ett nät. Därefter sköto de in en väldig timmerkälke under golfvet och snodde också fast några af repen om kälken.
Den var förspänd med tre af deras hästar. Riddarna innanför voro för högljudda och bullersamma att höra något, och först när hästarna började draga, anade de oråd och sprungo upp. De försökte att trycka ut dörren och lyfta af taket, men öfverallt höllo repen emot, friska och sega. De tumlade kull om hvarann för stötarna och herr Svantepolk dunkade i golfvet och ropade:
— Hade jag bara mitt svärd! Vid linnet på min hatt, vid min ära…
Men Karl Algotsson manade på hästarna, så att det gick med god fart, och svarade andfådd:
— Knut af Revals son, de danska Valdemarernas oäkta ättling, du fader för vårt ridderskap! Här kuskar jag landets finaste adel.
För att riktigt höras, sprang han upp på bakmeden och sträckte sig till en glänta mellan stockarna.
— Nu skall du känna gadden i ditt ätteblod. Men sitt du vackert kvar på hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. For pto och hopp, mitt trespann! I natt röfvar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!
När han hade hunnit utom hörhåll från klostret, stannade han så nära kanten af en ström, att släden skulle glida utför, om riddarna icke höllo sig stilla. Sedan spände han från hästarna och letade sig tillbaka genom den täta dimman.
— De farligaste äro nu ur vägen, och de andra sofva — sade han till brodern. — Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina bestämmelser, lofvar jag och svär, att innan hanen spelar, skall du ha Ingrid framför dig på sadeln.
Så fort han sedan hade utdelat sina befallningar höljde han Folke i ett svepe och lät två män bära honom på en stege till klosterporten. Det töfvade en stund, innan väkterskan öppnade. Då hon fick se, att det var en förolyckad, blef hon villrådig. Till sist knäppte hon ett par slag i den lilla klockan, som hängde vid muren, och abbedissan infann sig yrvaken och missnöjd.
— Fromma moder — började Karl Algotsson. — Det har gått alltför gladt till i härbärget.
— Ingen aktar på mina förordningar. Därför kommer också straffet.
Karl Algotsson skyndade sig att läsa tre aven. Då måste också abbedissan bekväma sig att göra detsamma, fast hon var mäkta ond.
— Du säger alldeles sant, stränga moder. Men det var min egen älsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota för oss alla. Han halkade ute i slagsmålet och dimman och bröt nacken. Bed för hans själ.
Abbedissan mjuknade en smula och måste åter läsa tre aven.
— Och nu bönfalla vi dig, vår goda moder, att få sätta in hans lekamen i likboden intill morgonen och att den hedersamt måtte få två ärliga ljus… ett på den högra sidan och ett på den vänstra… och att ett par systrar bli tillsagda att vaka vid båren.
— En så rimlig begäran har jag fått villfara förr — svarade hon. — Det är helt enkelt en systerlig plikt.
— Det är en tröst i min sorg att höra dig tala så moderligt, abbedissa. Och jag har ännu en sak att bedja dig om, inte för min räkning, men för den vördade herr Svantepolks. Du vet, hur högt han aktar en oskyldig kärlek. Säkert vet du också, att hans dotter Ingrid och min salig broder alltid varit i vänskap med hvarann… ja, på höfviskt afstånd! Nu låter herr Svantepolk ödmjukligen hälsa dig, att det säkert skulle vara till stort själagagn för hans dotter, om hon den sista natten i klostret finge vaka vid båren under allvarliga betraktelser öfver alltings förgänglighet.
— Så skall det ske — svarade abbedissan bestämdt. — Herr Svantepolk är en god och vis människa.
Den döde blef nu inburen i den mörka och hemska likboden, som befann sig nära innanför porten. Han skalf på den hårda stegen af köld och räddsla, medan de båda männen ställde den ifrån sig på två bockar. Och han tänkte:
— Kära jungfru, endast för din skull kan jag genomgå en sådan plåga.
Karl Algotsson och bärarna fingo genast begifva sig ut igen. Det blef noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen.
När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den gamla nunnan sade till henne:
— Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Därmed slöt den gamla ögonen och började tumma på radbandet.
Träpinnarna gjorde ondt i ryggen, och han darrade, då han hörde, att Ingrid stod så nära.
— Men syster… han rörde sig! — stammade hon.
— Blunda och bed att förskonas från anfäktelser.
Ingrid hade vuxit upp till en högbröstad och kraftig kvinna. De bruna ögonens glädtighet skymtade fram midt genom tårarna, men hade blifvit fastare och klarare. Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo, när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han med sin skygghet var så olik henne själf och de andra. Den handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem, som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Hvar fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster. Hon hade ätit bjugg kokt med vatten och slagit åder på armen tre gånger hvart år och sett det hetsiga sverkerska möderneblodet spruta i träfatet. Och hvar timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade något rätt sinne för sygärning och läsning utan helst skulle ha lefvat i karlkläder, skjutit med båge och anfört härar. Allt detta sade hon sig vid båren. Hvarför hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bändt i klosterporten med ett svärd? Men då hade det icke varit han.
Hon var så upptagen af sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt gaf akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en mycket nyfiken liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motstå att lyfta en smula på höljet, men hon släppte det ännu fortare och föll med den slamrande nyckelknippan afsvimmad raklång på marken.
Den gamla nunnan på andra sidan båren sprang ut, oupphörligt åkallande helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra förlägnaste leende. Ögonen stodo vidöppna och frågande.
— Ingrid, Ingrid — sade han — allt detta har jag utstått för att taga dig ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och lefvande som du.
Hon blef icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i hans ögon. Hon kände på honom för att öfvertyga sig, att han var varm. Men när han då ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt baklänges.
— Du måste följa mig nu genast — bad han förtviflad. — Min broder väntar med hästarna.
Ännu visste hon icke, hvad hon skulle svara eller tro. Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka porthvalfvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blef hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.
— Jag trodde så visst, att jag drömde — sade hon och slungade nyckelknippan med hela sin kraft i porten. — Vakna, kära systrar! Nu rider jag bort med min brudgum. Än lefva Valdemar och hans vänner!
Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.
På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till sand med alla sina himmelssträfvande spiror och korsblommor. Hans hufvud darrade, och hans tjänare voro ifrigt sysselsatta med att två honom och kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring honom. Ofvanför dörren glimmade på timmergafveln klostrets märke: Den heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.
Inne vid bordsändan i det halfmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda kvar af sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde, att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt klosterröfvarna uppåt skogarna.
— God morgon, riddare och drottsvikare! — ropade han ut till dem. — Jag hör, att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.
Riddarna stodo med dragna svärd.
— Konungens broder sofver inte längre — ropade de om hvarann. — Vi skola hämnas dig, herr Svantepolk.
— Stick järnet i skidan — svarade herr Svantepolk och steg upp färdigklädd. — Om konungens broder hade sina män kvar… om han åtminstone stode fullt rustad framför oss… Men en ensam man utan brynja! Han är fortfarande gäst under vårt skydd.
De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort afstånd från Valdemar som möjligt.
— Hvarför äro ni inte glada som jag öfver att veta två människor lyckliga? — frågade han och såg upp. — Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat hoppa af lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt sagdt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.
Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.
— Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.
— Min krona är mitt ljusa hår, som hvarken grånar eller hvitnar. Den bär jag, antingen jag sofver på silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrån mig, har jag alltid mig själf kvar.
— Våra svenner få hjälpa att passa upp honom — afbröt herr Svantepolk och vände sig bort. Vi kunna inte göra annorlunda. Vi äro nödda därtill, fast vi äro hans värsta fiender.
Kanna efter kanna blef inburen, och Valdemar talade oafbrutet och drack för sina värdar. Han liknade dem vid olika fåglar eller blommor. Hans oemotståndliga leende förtrollade dem småningom, utan att de märkte det. Liksom kvällen förut flyttade de sig småningom närmre och närmre, och åter kommo tärningarna fram. Han spelade bort sitt svärd och till sist sin urfärgade mantel.
Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig af sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar.
Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och täflade om att få fylla hans bägare. Det var i synnerhet när han talade om forna ungdomsdagar. Om han hade orätt eller rätt frågade han lika litet efter, som en svala frågar, om hon har rätt att flyga.
— Ädla riddare — sade han — om man lefver för en enda sak, kan man bli lycklig. Och jag har lefvat för kärleken. Men om Magnus, som hade annat att uträtta i lifvet, hade varit tillräckligt mycket människa att också tänka på kärlek, skulle förbannelse och ve ha följt honom till hans sista stund.
Det var en sällsam händelse i Valdemars lif, att han satt där utan kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det mjuka och lena i luften. Allting var hårdt, kantigt och tungt med lukt af vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och stickiga timmerväggar. Icke heller var det någon verkligt vaknande hängifvenhet, som lockade riddarna att stöta mot hans bägare. Utan de gjorde det, därför att han var en sådan mästare i att förströ och roa dem. Därför trifdes de lika väl med honom, fast de voro hans fiender. — Du har din visdom, broder Magnus — tänkte han — men jag har min för mig.
Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en ung änka, som hette Luitgard.
Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna öfverläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande. Och hennes blekhet framhäfdes vackert af den veckiga svarta dräkten. I handen höll hon ett ridspö.
Han strålade upp, genast som han fick se henne, och utan att fråga sina värdar, inbjöd han henne gästfritt att stiga in till måltiden och slå sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom på bänken syntes henne för hedersamt, men hon satte sig på en pall nedanför honom. Hon rördes öfver att finna sin forna konung i en sådan torftighet och förnedring, fast han uppenbart förlustade hela sällskapet.
Då måltiden hade fortgått en stund och munterheten var som störst, höll herr Svantepolk upp ett bref öfver bordet. Han var den enda som hela tiden förblef lika allvarlig.
— Valdemar, nu har du gästat oss en hel vecka utan att vi hvarken ha kunnat få dig härifrån eller fängsla dig. Och själfva ha vi inte heller kunnat rida vår väg eller förfölja klosterrånarna, eftersom de stulo alla hästarna. Nu måste det bli ett slut. Här är en befallning från vår store ordningsman och konung, vår välgörare, att du skall tagas och inspärras. Ingrid och Algotssönerna ha sluppit undan åt Norge till, men hela den andra sista skaran af ditt vilda anhang har han redan i galgarna. Han är knappt en dagsresa härifrån. Vi bedja dig därför att lämna oss och inte utsätta oss för händelser, som kunde söla våra sköldar.
— Med resan är det inte brådt — svarade Valdemar — Och ännu en gång frågar jag, om det inte finns några spelmän här i gården?
Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet.
— De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med mig, men jag ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber, svarar kung Valdemar ja.
— Ja — svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på händerna, glad öfver hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle ha blifvit tom och kall, om hon hade gått.
De bröto upp efter måltiden, men han gjorde sig ingen brådska. Hon berättade, att det var lång väg till hennes gård, och de förkortade timmarna med att rådgöra om hvad som var klokast.
De redo raskt framåt. När det blef stjärnklart, upptäckte de, att de närmade sig en stad. På vägen syntes en lång rad af facklor, spjut, lansar och hoprullade baner.
— Vill du ännu en gång göra mig till viljes — bad Luitgard så stanna vi här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Hvilka dessa ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina vänner hänga med rep om halsen.
Han grep henne om handen så hårdt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop,
— Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? — frågade han. — Jag vet, hvem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.
— På den farligaste af alla? Jag känner igen honom också jag.
— Jag trifs inte med mig själf, om inte jag går ut, där isen är skörast.
— Men så betänk då, hvad det gäller. Han har ett hårdt hjärta den ryttaren.
— Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.
— Och om han sätter dig i fängelse.
— Ja, så sofver jag inte bättre i själastugor och härbärgen.
Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna ströko baklänges, så att han blef stående alldeles ensam. Han höll ännu fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.
Öfverst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde i den och läste besvärjelser.
Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens stjärnbilder stirrade öfver honom med grönhvitt eller rödaktigt blänkande ögon. Han blef större och större, ju högre upp hästen steg, och skölden och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.
— Har du allt färdigt? Begynn! — sade han.
Skepnaden vid elden gjorde en afvärjande och bedjande åtbörd och steg sedan med vred hastighet midt in i lågorna.
— Ja, en sista gång skall jag visa dig, hvad jag förmår, du Satan i riddarskrud — svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i yrsel, och en hvit rök omsvepte honom småningom alldeles.
Det rasslade i ryttarens järndräkt.
— Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har lofvat åt Erik Menved, den unge.
Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd och gnällig stämma:
— Jag ser, jag ser. Hon skall föda elfva ofullgångna foster och aldrig få omfamna en vuxen dotter eller son, och själf skall hon förgås af sorg.
Det klirrade åter i rustningen.
— Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma. Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.
— Jag ser, jag ser — sjöng den gnällande stämman. — Jag ser döda unga kroppar, och din änka gömmer sig af fasa. Allt ondt, du gjorde Valdemar, skall gå igen. Men en af dina söner, en enda, vill jag ändå prisa lycklig.
— Det är Birger, min älsklingsson.
— Nej, det är din förstfödde, som redan är död.
Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade sig, så att han knappt förmådde mer än hviska.
— Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap… Ser du ingenting mer?
— Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och klockringning… Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan inte mer.
Röken slog ned i marken som ett regn.
Valdemar kände ett par starka armar slutas om hans knän, och ett stort hufvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur röken.
— Min forne husbonde — hviskade han — känner du inte igen din spelman Gistre Härjanson. Skenet föll nyss hitåt ett ögonblick, så att jag såg dig. Hjälp mig härifrån! Här hålls jag sämre än en fånge och får blott lifvet skonadt för min svartkonsts skull. Men jag har blifvit en kristen man, Valdemar. Och Yrsalill… Jag vet inte, hvar hon lefver nu.
Valdemar sökte i sin tomma rocksäck och under kläderna.
— Smyg dig fort bort i mörkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag ridspöet här. Det är belagdt med silfver och med stenar och blir duktigt betaldt hos en guldsmed. Mitt är det inte, men allting är ett lån, din kropp, ditt lif. Ett lån för några år är till och med det stora stolta Bjälbo.
— Hvem där? — frågade ryttaren, som hörde rösterna.
— En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på hufvudet!
Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han:
— En dyster mötesplats för bröder. Här hvitna sedan tio år benen af skälmar, som ha tjänat dig. Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma dig.
Valdemar gick upp på kullen.
— Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll — sade han — och fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningarna af mina forna vänner? Arma syndare, jag lofvade er ett frihetsrike, som inte finns. Och ni följde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat bort min lekare, skulle han få stå och spela för er hela långa stjärnenatten. Det vore väl den enda heder, som jag hade kunnat visa er. Jag är en fattig ensam man och blir snart ett föraktadt stoft som ni. Vi voro alla af de fördömdas skara, för hvilken ingen förlossning finns. Men jag får leda för mina egna klagoord. De röra andras hjärtan mer än mitt. Det gläder mig att se dig, broder. Är du lycklig nu?
Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och järnhufvan.
— Den frågan har du lärt i frustugorna, Valdemar. Jag lefver för att slita en hund. Det är min heder. Men hvarför kommer du godvilligt till mig?
— För att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina kläder. Och snart har jag inte ett gömsle kvar.
— Är du från dina sinnen? Du står ju ensam och vapenlös.
— Vapenlös är ingen, som har svar på tal. Jag kommer för att gästa dig som i de gamla dagar, Magnus. Vänd om och följ mig till ditt Nyköpingshus, så att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring väggarna. Jag behöfver hvila ut en tid på stoppade dynor.
Kullen hade småningom omringats af de väpnade männen, som bestört och medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem och slog dem öfver bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle smörja. Hur det var, blef det lifligt i ringen, och ett par af männen erbjödo honom sin rock och sin mantel.
Magnus vände bort hufvudet och red ned till en vagn, där Bengt satt med sina pergamentrullar.
— Jag kan inte möta hans ögon — sade han — och inte längre höra den välbekanta stämman. Hvad lönar det att tala förnuft med honom, solmänniskan, som aldrig förstått mörkrets allvar. Allt, som var hans, har han strött ut på vägarna. Och nu kommer han, lättrogen, vapenlös, med armarna i kors, för att besegra mig med ord.
Bengt lutade sig framåt och sökte bland rullarna.
— Du menar väl ändå inte…
— Jo, kansler Alltförgod. Jag menar, att du skall leta fram det brefvet, som vi båda redan skrifvit under. Det brefvet, där det står, att han skall sättas in i skonsamt fängelse till sedernas förbättring. På Gotland jäser det. Och hvad skedde inte nyss vid Vreta! Än lefver Valdemar! — ropa de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lofvat öar och landskap, om han får utländsk hjälp.
— Hvar skall han sättas in?
— Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är af järn. Räck brefvet nu åt härolden och låt honom läsa upp det. Själf tar jag några svenner med mig och rider helst i natt en annan väg, där det är tomt på folk och stilla.