Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel XXI
| ← Kapitel XX |
|
Kapitel XXII → |
21.
Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och skummet slog högt upp om förstammen. De långa plogfårorna liknade tiljor. Däcket var tomt, som ett däck brukar vara i hårdt väder. Ibland blänkte där till, som när en liten fisk efter att ha halkat ur nätet börjar kasta sig på plankan. Det var ett plogblad, som träffades af en solstråle. Själfva plogkarlarna och deras ök syntes knappt mot den mörka jorden. Jägaren på de aflägsna bergen väntade nästan, att ett skarlakansrödt höfdingasegel skulle springa i höjden och taga fullt och föra bort hela synen.
Men det var riddarkonungens och ämbetsmannakonungens hemfasta skepp utan mast. Och i lyftningen akteröfver stod hans stenmurade skeppstjäll. Det var en tung och tornliknande borg med få och smala vindögon, och de branta väggarna stupade rätt ned i bränningen. Måsarna kämpade om de utkastade smulorna nedanför stekarhuset, vågslagen dånade, och grusbädden utanför den höga stranden var full med nät och uppdragna båtar. Söderut omslöts sjön af den småländska bergskammen. Men åt öster, där näckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, bröt solen fram genom morgondimman.
Magnus satt öfverst i tornet med en hammare i hvardera handen och slog en psalm på ett klockspel, som han hade fått af en fransk ädling. En förhärjande magerhet kom hans axlar att synas ännu bredare och rakare, och de svartaktiga ögonen voro insjunkna och glänsande. Han älskade toner, särskildt från klockor, och hvar morgon, innan han gick ned i rådssalen, ljöd hans klockspel öfver vattnet. Det var tecknet, att han var uppstigen. Alla, som hade något att andraga, skyndade sig då till sin plats på bänkarna.
Plågad af sina kroppsliga smärtor, lade han ifrån sig hamrama och lutade sig en stund i händerna. Han tyckte, att han hörde klockklangen öfver sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blifvit nedsatt framför altaret hos hans gråbröder i Stockholm. Han hörde, hur de kallade honom en stor konung och hur bönderna, som hade burit honom, gräto och klagade.
Men så gingo de sin väg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och vaggande. Han var icke större än en halfvuxen gosse och alldeles luden utom på de mörka händerna. Det mjuka tassandet hördes knappt, men klorna kraspade mot stengolfvet. Den hemske människoplågaren vek i sär hans skjorta och stack in handen mellan refbenen djupt i bröstet och tog i hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och höll fast det liksom för att pröfva, hur det var beskaffadt. Det kunde icke slå längre utan stod stilla. Hvart ögonblick växte det fruktansvärda kvalet.
Skulle det fortgå så i evighet, fast bara en timme framåt syntes honom omöjlig att uthärda? Han ville skrika, men luften flög utan ljud genom halsen som genom en flöjt utan munstycke.
Då försökte han att blunda. Men tvärs genom de blodröda ögonlocken såg han, att han redan låg nere vid svafvelsjön i dödsriket. Kanske hade det förflutit mansåldrar sedan han lefde. Han visste det icke. Han märkte endast, att rummet, där han befann sig, påminde om en frustuga uppe på jorden. Skillnaden var bara, att svafvelfloden vällde fram öfver golfvet och att det silade blod och tårar genom taket och att det fanns både män och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter väggarna som arbetande kvinnor, men likbleka och nakna, och synade närsynt hvar droppe, som föll i deras hand från taket. Det vär förbannelsen öfver dem, att hvar synd blef något helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt, mindes icke hvarför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit, såg bara den bedragnas förtvifladt stirrande ansikte. Och hvar och en såg allas pina utan att kunna glömma sin egen.
— Brodersvikare, manbedragare! — läspade Satan och tungan föll sluddrigt ut mellan betarna. Hur vågade du tala om lagar?
Han släppte för ett ögonblick sitt tag, och Magnus återfick andningen, fast darrande af fruktan, att handen åter skulle slutas om hjärtat.
— Ett är att se ledstjärnorna, frestare, och ett annat att själf kunna följa dem.
Satan runkade och kastade en smula på hufvudet, som mycket kloka bruka, när de tänka på något och tro sig säkra på sin sak. Han hade ett svins små människoögon, och huden rynkade sig till ett leende.
— Hvem ser inte ledstjärnorna, som de äro, utsatta af gycklaren där ofvan! Till och med jag kan se dem och gå omkring och säga mycket vackert om de stjärnorna. Ännu kan jag skänka dig ett sista pröfvoår på jorden, men på ett enda villkor. Slå ned, hvad du har byggt, och ångra dig! Eller vill du hellre… — Han smög fram handen. — Välj nu själf.
Magnus kände, hur plågoanden böjde sig öfver honom, och allt ville han afsvärja och slå omkull, för att icke samma kval åter skulle begynna. Men ändå utropade hans läppar högt och tydligt:
— Så tag mig då, Satan!
Oenast vid de fem orden löste sig hans förlamning, och han andades in den friska sjöluften.
Drottning Helvig stod redan i torntrappans dörr och väntade undergifvet och stilla. Han steg upp från bänken framför klockorna, och hon strök ömt och lugnande öfver hans hufvud.
— Haf tålamod med mig och mina syner — sade han. — Satan var den enfaldigaste af änglarna, den som hade mest af människa inom sig. Han förstod icke Gud. Därför blef han nedstörtad till sina gelikar. Jag förstår blott inte, hvarför han mister sin makt, just när jag svarar: tag mig! Men kom, kära drottning. Vi ha ingen tid att spilla på en sjuklings anfall. Dagen är full af göromål, och jag skall ut på färd. Jag måste återse min broder än en gång. Den hedrade kung Ladulås får söka upp en hatad fånge för att själf få frid. Nyss har jag befallt, att han skall sättas i strängare fängelse. Jag får ju tänka på hvad som kan ske, om jag faller ifrån. Hur bär han nu sitt öde, ett storordigt barn som han är med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blifvit gammal och lifstrött?
Från sin öborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tomhvalfvet gömdes skattkistan och regalierna. I hvalfvet ofvanpå lågo räkenskaper och handlingar packade ända till taket. Öfversta rummet, som han nu hastigt gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Därifrån kom han ut i en loftsal, som var byggd af trä som ett skrin på ett undre stenhus. Väggarna, klädda med väfnader, hade knappt manshöjd, men det spetsiga ryggåstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, ända till bjälkarna, var där täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt af rök.
Som han blef synlig i dörren, hälsades han af rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han af sitt råd och de förnämsta, som voro delar af hans kropp. Det var ett nytt slag af män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta öfver sina ämbeten. Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord upp hans andel i indrifna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper öfver skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram för att möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en hvithårig gubbe, förkrossad, oigenkännelig, med hvassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig af mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den åldrige Algot Brynjulfsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte fram ett bref.
— Det är från min son Brynjulf, skarabispen — sade han med låg röst. — Gömd i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit öfver dina lagar.
— Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de norska fjällen! — svarade Magnus och lade brefvet åt sidan. — Dina andra söner når jag.
— Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner…
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna framför ögonen.
Men en af vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halft var fylld med kryddor, och lyfte upp ett hufvud.
— Här, gubbe, ser du hufvudet af Karl Algotsson, den gladaste af dina barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
— Ångrade han sig, när han omsider blef gripen? — frågade han och såg blindt ut i luften.
— Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande återkomst från Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung Kittelbotare, ända till dess…
Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.
Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor. Allt var guldbelagdt och öfversålladt med ädelstenar, och dynorna voro gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen påminnande hviska till hvarann: — Där kommer hans drottning.
När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.
— De dödstankarna, hvad de göra allt förvändt och svart! — sade han och stödde fingrarna på hennes gördel. — Men en krigare, som klagar! Nej. Marsk, låt sätta ut båtarna. Och stäm så många riddare, som du kan nå med bud, att nästa söndag före mässan möta mig vid Nyköpingshus. Jag vill ännu en gång se dem samlade omkring mig.