Från Eldslandet/Kapitel 02

←  Kap. 1

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 2. Från Buenos Aires till Eldslandet.

Kap. 3  →

ANDRA KAPITLET.
Från Buenos Aires till Eldslandet.

Första åsynen af Buenos Aires. Lifvet därstädes. Argentinare och främlingar. Välvilja för vår expedition. La Plata. Resa i provinsen Buenos Aires. Slutförberedelser för expeditionen. Resan från Buenos Aires utefter Patagoniens kust. Puerto Gallegos.

---

Redan den första blick, som man från ångaren kastar kring sig, visar, att man befinner sig i en stor stad. Man behöfver därvid ej blott tänka på de oändliga husraderna, som breda ut sig åt alla håll, utan äfven på hamnen, där otaliga fartyg af alla nationer, från de väldiga oceanångarna till de plattbottnade flodbåtarna, krigsfartyg och segelskutor, trängas med hvarandra och som i lif och rörelse täflar med Europas förnämsta sjöstäder. Ofantliga summor, hittills minst omkring 200 millioner kronor, ha under de senaste åren nedlagts på denna hamnanläggning, som likväl till följd af det grunda farvattnet och äfven det trånga, besvärliga inloppet i bassängerna aldrig skall blifva en fullgod oceanhamn. Af de stora oceanpostlinierna sända blott få sina ångare hit, och äfven dessa torde snart nödgas upphöra därmed, om de i fartygens storlek vilja täfla med de andra.

Emellertid är skillnaden ofantlig mot hvad man här hade ännu för ett årtionde sedan. Då landade båten midt i floden, så långt borta att staden ännu ej syntes, och där fick man stiga ned i små flodfartyg, som i sin ordning lämnade af passagerarne till roddbåtar. Men ej ens dessa kunde uppnå stranden, utan passagerare och saker sattes på — kärror med höga hjul, och genom det leriga grunda strandvattnet fördes man så ändtligen i land.

Så var jag då framme vid resans första mål, men ingen må väl undra på om jag kände en viss oro, när jag i den tidiga morgonstunden betraktade denna myrstack i ett fjärran land, där jag icke kände en enda människa, medan likväl så mycket berodde på huru man här skulle upptaga våra afsikter och sträfvanden. Men fanns någon sådan oro, så skingrades den genast för att aldrig återkomma, så fort jag trädt i beröring med Sveriges och Norges representant i La Plata-staterna, generalkonsuln S. A. Christophersen. Redan vid båten möttes jag af ett ombud för honom, som gaf mig de första råden vid landstigningen och som meddelade mig, att regeringen beviljat oss tullfrihet för expeditionens effekter, hvilket ju hade sin hufvudbetydelse, när senare den vetenskapliga utrustningen anlände, men som för tillfället åstadkom, att jag slapp att göra bekantskap med en ämbetslokal, som ofta i Sydamerika är ännu ett stycke mindre angenäm än i andra länder.

Under den långa tid, jag sedan vistades i Buenos Aires, lika väl som vid alla tillfällen senare under expeditionens gång har jag städse kunnat räkna på herr Christophersens välvilja och personliga intresse för vårt företag och på hans stora inflytande, när det gällde att undanskjuta de hinder, som flyktighet eller likgiltighet i världsstaden Buenos Aires mer än annorstädes ställde i vägen för det praktiska uppnåendet af våra mål. Under hans ledning tog jag de första stegen för att komma i förbindelse med de myndigheter och personer, som mest kunde hjälpa i fråga om vår resa. Republikens president var vid denna tid sjuk och frånvarande, men under flera besök hos utrikesministern Alcorta erhöll jag löfte om allt det bistånd, som regeringen kunde gifva. Detta bestod dels i anbefallningar till myndigheterna inom de områden, som skulle besökas, hvarvid det kom särskildt till pass, att guvernören öfver territoriet »Tierra del Fuego» (Eldslandet) just då besökte Buenos Aires; dels i löfte om fria resor och transporter med regeringens fartyg, dels ock i anbefallningar till den kommission, som arbetade på fastställandet af gränslinien mot Chile.

Med denna kommission förhöll sig saken sålunda. Efter långvariga tvistigheter, som ofta hotat att leda till krig, hade Chile och Argentina för att reglera sin långa landgräns år 1881 öfverenskommit att efter vissa principer låta fastställa densamma genom från båda länderna utsända sakkunniga deputerade. Arbetet började samtidigt från flera punkter, men till följd af den grundväsentligt olika tolkningen af fördraget gick det ytterst långsamt framåt därmed, och under tiden för vår expedition var det fortfarande mer än en gång på allvar fråga om krig. Det enda område, där man emellertid kommit till något resultat, var Eldslandet, ej — som man kanske skulle tro — därför att detta låg så aflägset och vore mindre viktigt än andra, utan af det praktiska skäl, att här ingen olika tydning af fördraget var möjlig, då gränsen blott skulle följa en bestämd längdgrad i stället för som eljest Cordillerernas kamlinie.

Det blef mig från första ögonblicket klart, huru ytterst betydelsefullt detta arbete var för vårt företag. Under de tre åren 1893—96 hade en hel kommission af sakkunniga personer arbetat i Eldslandet. För allra första gången hade man genomkorsat ön i så godt som hela dess längdriktning. Öfver området utefter gränslinien, hvilken blifvit markerad med järnpyramider, hade man upprättat en karta, som öfver öns geografi och topografi gaf en mängd de viktigaste upplysningar. Den märkligaste bland de upptäckter, som gjorts, var den af en högst betydande sjö, nära 100 km. lång, midt inne i Cordillerernas bergstrakter och uppkallad af sina upptäckare med namnet Lago^[1] Fagnano efter chefen för de katolska missionsstationerna i Eldslandet, hvilken redan förut af indianerna erfarit dunkla rykten om dess existens.

Af största betydelse var nu, att jag af gränskommissionen erhöll en kopia af denna karta, men en ännu viktigare fråga återstod. Kommissionen, som afslutat sitt arbete i Eldslandet och nu stod i begrepp att öfvergå till Patagonien, hade där kvarlämnat en större trupp af mulåsnor, afsedd att användas vid några följande kompletteringsarbeten. Efter en del svårigheter erhöll jag slutligen löfte att af dessa djur för våra undersökningar få disponera tio stycken, ett medgifvande så mycket viktigare, som det på Eldslandet i motsats till i Patagonien ännu är mycket ondt om lastdjur och nästan omöjligt att få hyra några sådana.

Först nu kunde jag alltså göra upp planen för vår resa. Jag visste nu, hvar jag skulle börja den, visste ungefär, huru långt jag kunde utsträcka de särskilda turerna, och med hjälp af kartan och de upplysningar jag i öfrigt erhöll kunde man någorlunda få veta, hvilka områden som voro de minst kända och hvilka som lofvade det bästa utbytet för forskaren.

Jag måste här blott påpeka, huru ytterst svårt det var att äfven i Buenos Aires erhålla några fullgoda upplysningar om förhållandena på Eldslandet. Fastän jag samtalade därom med så många personer, bland dem flera som vistats på ön under längre tid, så motsvarade dock den verklighet jag vid framkomsten fick skåda ingalunda det begrepp jag för mig gjort upp, och medan å ena sidan svårigheterna oftast betydligt öfverdrifvits, visade de sig å den andra stundom mycket större, än man i Buenos Aires uppgaf.

Och nu till en liten skildring af Buenos Aires och af lifvet där. Staden med sina närmaste förstäder har enligt senaste folkräkning omkring 650,000 invånare och är sålunda den största på det södra halfklotet belägna, då Rio de Janeiro för visso ej uppnår denna siffra. Äfven i förhållande till denna stora folkmängd har staden en ofantlig utsträckning. Hufvudgatan Rivadavia fortgår från öster till väster i en rak linie öfver en svensk mil, och längdutsträckningen i andra riktningen utefter floden är, om förstäderna inberäknas, nästan dubbelt så stor. Detta förhållande beror mest på byggnadernas utseende, i det argentinarne älska att bo i envåningshus, som med en kort fasad åt gatan sträcka sig långt inåt kvarterens midt. Genom en öfvertäckt portgång, tillsluten med en gallerport, kommer man in på gården, »el patio», en rektangulär öppen plan bevuxen med mer eller mindre välskötta blommor. Rundt kring denna ligga boningsrummen, hvilkas utgångar antingen direkt utmynna dit eller någon gång mot en täckt pelargång.

Detta byggnadssätt lämpar sig ganska väl för ett klimat så varmt, torrt och vackert som Buenos Aires' i själfva verket är, men likväl försvinner det nu hastigt alltmer och mer. Tomterna äro för dyrbara, de europeiska inbyggarne för talrika, och i stadens centrala delar saknas numera husen af den gamla stilen alldeles, medan de höga stenhusen i modern stil och med många våningar likna hvad man i andra hufvudstäder får skåda.

Såsom stadens medelpunkt har man att betrakta Plaza Victoria, en öppen trädbevuxen fyrkant med en enkel, tämligen förfallen obelisk, bärande en staty af frihetsgudinnan. Hela ena sidan af denna plats ned till La Plataflodens forna strand, nu utfylld för den nya hamnanläggningen, upptages af regeringshuset, »Casa de Gobierno» eller »Casa rosada», en ombyggnad af vicekonungarnes gamla palats. Här äga republikens president och ministrar sina praktfullt utstyrda ämbetslokaler. Vid plazan ligga äfven flera andra af stadens viktigaste offentliga byggnader; den imponerande katedralen med dess fasad af korintiska pelare, börsen, nationalbanken, ärkebiskopens palats och andra.

Från samma plats utgå också Buenos Aires' viktigaste gator. Intet vittnar i så öfverväldigande grad om att vi här befinna oss i en storstad som lifvet å dessa, och jag tror ej, att det är någon öfverdrift, om man säger, att Buenos Aires i detta hänseende i Europa blott öfverträffas af London. Vid den tid, då trafiken är störst, ser man ofta gatorna så fullproppade med åkdon, att man ej på långa stunder kan passera öfver dem och att man ej förstår, huru vagnarna öfver hufvud taget kunna röra sig framåt. Till god del beror detta myrstackslif därpå, att man på grund af stadens utsträckning och sydamerikansk sed åker långt mer än hos oss, men i någon mån är det nog också endast skenbart och framkalladt af

gatornas ringa bredd. Denna är nämligen i stadens centrala delar öfverallt lika och endast 13 meter, medan kvarterens

bredd och afståndet mellan gatorna är regelbundet något öfver 100 m., hvilket ju jämförelsevis är alldeles för mycket. Kommer så härtill, att hvarje gata har sin spårvägslinie, där vagnarna på hvarannan gata omväxlande gå i motsatta riktningar; Buenos Aires har ju också blifvit kalladt spårvägarnas stad, en egenskap som det dock delar med flertalet städer i Sydamerika. Det värsta är emellertid, att dessa spårvägar aldrig fungera rätt utan ständigt råka i olag, men man kan icke undra därpå, om man en förmiddag sett lifvet på Rivadavia. Där t. ex. se vi en af dessa otympliga, obehagliga, på dessa smala gator så olämpliga och opraktiska, väldigt stora kärror, lastade upp i jämnhöjd med husens andra våning och förspända med tre hästar, den ena i långt anspann framför de båda andra. Kusken har tydligen försökt att vända, men nu har han trasslat in sig, så att han ej kan röra sig, och hela gatan stänger han af. Bakifrån har en annan lika stor vagn kört fram och sökt tränga sig förbi men misslyckats, och trängd af de nya skaror af åkdon, som städse samla sig, kan han nu ej komma vare sig fram eller tillbaka. Från andra sidan kommer spårvagnen och vill också den komma förbi; det befinnes omöjligt, och nu måste den rygga tillbaka, men hjulen glida ut af skenorna, och där står äfven den orörlig, stängande vägen för de nya vagnar, som städse strömma till. Det är en scen, där människan förefaller lika maktlös som i striden mot naturkrafterna på en vredgad sjö, och dock se vi den snart reda upp sig för att nästa minut åter upprepas på ett annat ställe.

Till de viktigaste gatorna höra, utom Rivadavia, Victoria, Esmeralda, Bolivar och flera andra. Till Plaza Victoria utmynna emellertid två andra gator, som, om de än ej äga samma betydelse som de nämnda för samfärdseln, dock äro ej mindre viktiga pulsådror än dessa för Buenos Aires' gatulif. Den ena är den praktfulla, breda Avenida de Mayo, som till en sträcka af bortåt två km. nyligen anlagts, rakt genomskärande den svit af kvarter, som bildar fonden och fortsättningen af Plaza Victoria. Dess anläggande har kostat ofantliga summor, och många tviflade från början, att verket någonsin skulle kunna genomföras, men redan nu är denna uppfartsväg med sina ståtliga stenhus i 6 — 8 våningar, sin breda, träbelagda yta, sina rymliga, trädbevuxna trottoarer, utefter hvilka en rad eleganta kaféer blifvit anlagda, samt sin präktiga belysning af elektriska båglampor jämförlig med det bästa man i en modern storstad finner, och den kommer väl att taga sig ännu bättre ut, då i en framtid i dess andra ände, midt emot regeringsbyggnaden, det tillämnade storartade kongresspalatset blifvit uppfördt.

Och så den berömda Calle^[2] Florida, Buenos Aires' Champs Elysées eller Kungsträdgård, fast ej till utseendet erinande om dessa sina motsvarigheter. Det är en smal gata, likadan som de andra, fastän ingen spårväg går där, och butiker och kaféer äro mer än vanligt eleganta. Här är mötesplatsen för Buenos Aires' hela fina värld och en god del demi-monde för resten; här fylles gatan på eftermiddagarna af en ström af åkdon, nästan lika talrika som dem vi förut skildrat, men eleganta såsom man eljest blott sällan ser dem, och det skådespel af eleganta damtoaletter, man här har tillfälle att betrakta, öfverträffas icke ens i Paris, och dräkterna stå endast tillbaka för sina bärarinnors skönhet och den grace, hvarmed de förmå uppbära dem. Man kan ej undra på att Buenos Aires' herrvärld, för öfrigt ej mindre elegant, också älskar att spatsera här eller att stödd mot väggen låta raden defilera förbi sig, hvarvid ännu den gamla seden att högt göra sina anmärkningar eller tillropa ett gillande ej är alldeles utdöd.

För att förstå den faktor, som är af den djupaste betydelse för lifvet i Buenos Aires, måste vi här kasta en blick på främlingarne där i deras förhållande till de infödda. Troligtvis finnes ingen större stad på jorden, där dessa äro så talrika i jämförelse med de senare som i Buenos Aires, detta »stora smältverk, där främlingar från alla jordens mest aflägsna länder omstöpas för att bilda den argentinska nationen». Immigrationen i Argentina har under de senare åren tidtals varit ofantlig, och vid en folkräkning i Buenos Aires år 1891 funnos bland 530,000 invånare blott 99,000 argentinare men 225,000 italienare, 68,000 spaniorer, 23,000 fransmän, 17,000 engelsmän och tyskar o. s. v.! Flertalet bland dessa äro, såsom synes, sydeuropéer, hvilka mestadels komma dit utfattiga och sedan bo och arbeta i Buenos Aires' hamnkvarter för att särskildt under skördetiden söka sig ut på landet. Men ä(ven frånsedt dessa blir det alltid tillräckligt många främlingar kvar från skilda håll för att intaga en dominerande ställning ej blott inom hela Buenos Aires' handelsvärld utan äfven på flera andra områden, särskildt såsom ingeniörer, arkitekter, läkare etc. Och ehuru svenskar och norrmän i det centrala Argentina ej äro särdeles talrika, så behöfva vi dock i afseende på framstående och inflytelserika representanter ingalunda stå tillbaka för andra nationer.

För främlingen, som kommer hit ut, kan man säga att lifvet här ter sig nästan som en järnvägsresa: där rusa vid stationerna människor om hvarandra, kommande från norr och söder, från när och fjärran; alla ha brådtom, alla skynda framåt utan att bry sig om de andra, och om man hälsar på hvarandra, så är det blott flyktigt, och nästa ögonblick ilar man vidare, fruktande att förlora det minsta af sin tid. Men när det sedan gäller att verkligen nå hvad man vill, att komma fram till målet, då hjälper ingen ifver och intet eget arbete, utan man måste blott vara stilla och följa med strömmen af de andra. I denna punkt är det nämligen argentinarnes egen nationella karaktär, som blir rådande. Ty i händerna på en liten utvald skara bland de i landet infödda hvilar hela statsmaskineriet: till dem hör regeringen, till dem alla politiker, hvilka väl äro de, som hafva mest att säga i landet, till dem alla ämbetsmän, från de högsta till de lägsta. Och med en argentinare får man aldrig hafva någon brådska eller ens visa, att man är intresserad af en sak. »Mañana», i morgon, är hans valspråk vid alla tillfällen, och det kan aldrig falla honom in att fatta ett beslut utan att ha blifvit påmint sitt vederbörliga antal gånger. Blott när man riktigt väl känner landets förhållanden, händer det nog, att man kan påskynda sakens gång med något vältaligt, »klingande» medel.

Äfven bland argentinarne själfva är det ett oerhördt steg mellan landets arbetande befolkning, »gauchon» eller stäppens herde och de egentliga arbetarne, samt den härskande ämbetsmannaaristokratien, hvilken trots republik och allmän rösträtt och dylikt i sin hand äger äfven den politiska envåldsmakten. Den sammansättes hufvudsakligen af ättlingarne af den gamla spanska aristokratien och de få, som i tidernas längd genom giftermål kommit in i denna, alla stolta öfver sina anor, stolta öfver sitt land med dess förtjänster och fel och stolta öfver sin hufvudstad. För främlingen, »gringon», hysa de ett djupt förakt, blandadt med en misstro, som kanske äger sin djupaste grund i en känsla af underlägsenhet vid det praktiska arbetet. De äro dock vanligen rikt begåfvade, åtminstone i formellt hänseende, och i sitt bemötande af främlingen och särskildt den besökande visa de den yttersta höflighet, så länge man blott ej begär något, som skulle förorsaka dem alltför mycket besvär eller omkostnader.

Här är platsen att med tacksamhet nämna, hurusom vår expedition i Argentina städse behandlades med den största välvilja, sådan som där väl sällan kommit några europeiska forskningsresande till del, att nu ej tala därom, att det understöd vi vid arbetena erhöllo af myndigheterna var betydligt mera effektivt, än om det gifvits for en inhemsk expeditton. Jag återkommer

till detta ämne senare, då fråga blir om vår ställning i Chile. Skälen härtill voro väl mångahanda; i hög grad bidrog nog det sätt, hvarpå pressen upptog vårt företag. Pressen äger i Argentina mycket stor makt och anseende samt en ofantlig utveckling. De två viktigaste tidningarna aro »La Nacion» och »La Prensa«, som utgifvas i nummer om åtta sidor af ungefär samma format som våra största dagliga tidningars fyra sidor och därvid städse innehålla flera spalter af telegram, som med mycket stora kostnader anskaffas från jordens skilda länder. Man finner i den också talrika originalartiklar af framstående europeiska statsmän, författare och vetenskapsmän. Viktigast näst dessa äro tidningarna »Diario» och »Tiempo», som utges på förmiddagarna under börstiden i flera editioner efter hvarandra, i hvilka de nyheter meddelas, som under dagens lopp inflyta.

Redan innan expeditionen afgick, hade utförliga fastän ej vidare exakta meddelanden om densamma influtit i tidningarna, och min afresa från Europa synes ock ha varit föremål för ett telegram. Efter min ankomst varade det ej många dagar, förrän jag uppsöktes af en intervieware för »Diario», som ägnade vårt företag en ledande artikel, och sedan dröjde det ej länge, förrän alla andra kommo efter med artiklar och interviewer, varierade på olika sätt och, t. ex. i »La Nacion», åtföljda af porträtt och lefnadsbeskrifning. Att denna välvilja i ett sådant reklamernas land var oss till stor fördel är ju klart. — Som ett ytterligare bevis på huru vår expedition blef mottagen bör jag äfven nämna den mängd af gåfvor i form af utrustningsartiklar, konserver, öl o. d., som från flera af de stora fabrikerna blefvo oss tillställda.

Men vi skulle också få tillfälle att göra bekantskap med andra, mindre vackra drag i argentinarnes nationalkaraktär. Som en viss missunnsamhet må det väl betraktas, att de genast efter att ha hört om våra afsikter planerade om egna vetenskapliga färder till det dittills komplett försummade Eldslandet, en plan som i motsats till så många andra också blef förverkligad. Äfven alla gamla samlingar från dessa och närliggande trakter, som redan längesedan voro glömda, togos nu fram till bearbetning. Och när senare tidningarna förmälde om min plan att från Chile göra en försöksexpedition till det antarktiska området, så framlades genast en braskande plan till en motsvarande argentinsk upptäcktsfärd, hvilken emellertid genast förföll i glömska, när planerna från Chile ej realiserades. Dessa samma tidningar, som nyss förut så helt ställt sig till vår disposition, tvekade ej ett ögonblick att på det häftigaste anfalla hela vårt företag under beskyllningar både för otacksamhet och värre saker, sedan en enskild medlem af expeditionen efter hemkomsten till Europa skrifvit en uppsats, hvari han ingalunda fällde något ofördelaktigt omdöme om argentinarne utan blott tackade Chile på ett i deras ögon alltför hjärtligt sätt.

Republiken Argentina är indelad i 23 provinser och territorier, hvilka äga en i viss mån själfständig styrelse, ungefär som i Nordamerikas Förenta stater. Staden Buenos Aires hör icke till någon af dem: den är rikshufvudstad och säte för den för alla staterna gemensamma regeringen, presidenten och kongressen. Ända till är 1880 var den emellertid därjämte hufvudstad i landets utan jämförelse viktigaste och folkrikaste provins, hvilken bär samma namn som staden. När denna provins blef beröfvad sin hufvudstad, så blef det nödvändigt att skaffa sig en ny sådan, och då valde man den utvägen att anlägga en helt ny stad, belägen omkring 50 km. öster om Buenos Aires, en stad som fick namnet La Plata. En underbarare historia än denna vid mitt besök trettonåriga stad har väl

sällan någon på så kort tid haft. Med uppoffrande af oerhörda summor skapade man här på några få år ur den öde grässlätten en modern storstad med offentliga byggnader, som mången millionstad godt kunnat afundas den, med präktiga breda bulevarder och gator, upplysta af elektriskt ljus, med en dyrbar hamn, den bästa i Argentina, fastän ty värr belägen åtta km. bort från själfva staden, samt med nära 70,000 invånare. Men så kom bakslaget. Staden låg för nära Buenos Aires. Alla familjer, som kunde, bosatte sig i hufvudstaden och reste sedan om förmiddagarna ut med snälltåget för att dröja i La Platå ett par timmar. Nu synes staden nästan öde med sina 40,000 invånare; många bland de stora offentliga palatsen hafva aldrig blifvit fullbordade utan stå där med sina ståtliga tinnar, medan kanske i den ena flygeln fönstren äro igenspikade med bräder. Och man finner till och med hela gator, där husen stå obebodda med igenstängda dörrar.

I La Plata vistades jag emellertid tämligen mycket, på den grund att denna stad nästan kan anses som Argentinas vetenskapliga centrum. Där finnas flera högre skolor och andra vetenskapliga institutioner, men viktigast bland alla är det berömda museet, skapadt af d:r Moreno och grundadt 1884. På

denna korta tid har här hopbragts en samling, som äfven sedd i sin helhet väl kan täfla med månget berömdt europeiskt museum. Viktigast äro emellertid de antropologisk-etnografiska och de paleontologiska samlingarna. De härstamma nästan uteslutande från Argentina själft, men just därför kunna de vittna, huru oerhördt rik på lämningar efter en försvunnen djurvärld den argentinska jorden är. Sal efter sal är fylld med rester af utdöda däggdjur, bland dem flera nästan hela skelett af stundom jättelika djur: vi finna här t. ex. Megatherium, Mylodon, Macrauchenia, Mastodon samt lämningar och pansarsköldar af forntidens oerhördt stora bältdjur (glyptodonter). För att hopbringa och undersöka dessa samlingar finnes en hel vetenskaplig stab, bland hvilka skandinaverna utgöra en god procent: hela den kartografiska afdelningen består nämligen af norrmän under ledning af kapten G. Lange.

I afseende på värdet af därifrån utgångna vetenskapliga arbeten öfverträffas emellertid ännu La Plata-museet af det i Buenos Aires, förut ledt af den berömde naturforskaren Burmeister och nu af professor C. Berg. Äfven här finnas paleontologiska samlingar, som utom Argentina ej äga sitt motstycke. På tal om landets vetenskapliga ställning må nämnas, att det äger två universitet, ett i Buenos Aires och ett i Córdoba. Nästan alla framstående lärare äro utländingar; argentinaren själf hyser nog en viss högaktning för vetenskapen, men ännu torde det dröja länge, innan han själf ägnar sig däråt.

Det är allmänt bekant, hurusom hela den sydamerikanska kontinenten genomstrykes af en bergskedja, till längd och utsträckning den mest storartade på jorden, i afseende på höjd den andra, stående tillbaka blott för Himalaya. Det är Anderna eller Cordillererna, med fullständig benämning las Cordilleras de los Andes, af hvilka ord det första helt enkelt betyder bergskedja, det senare är det verkliga namnet, lånadt ur inkafolkets gamla språk. Från den södra vändkretsen och ända ned till Magellans sund, 350 svenska mil, bildar den smala kuststräckan väster om de högsta topparna landet Chile, medan allt land öster därom tillhör och utgör den Argentinska republiken. Med sin areal af 2,900,000 kv.-km., sju gånger så mycket som Sverige (medan invånarne äro ungefär lika många som i vårt land), hör den till jordens större stater. Äfven oafsedt Cordillererna finnas på detta område bergsträckor lika höga som Alperna, men i stort sedt är dock det hela ett lågland, bevuxet i norr med halftropiska urskogar, medan däremot hela södra delen af landet från La Platafloden till de eldsländska Cordillererna bildar ett enda ofantligt stäppland af bortåt 250 mils längd. Af och till, särskildt i Patagonien, blir landet mera vågigt, men det är de jämnare delarna af detta slättland, som af argentinarne kallas »pampas». Blott på få ställen sticka där upp några verkliga bergskedjor. Till en af dessa. Sierra de Tandil, belägen omkring 30 mil söder om Buenos Aires, en sträcka som med järnvägen tillryggalägges på tolf timmar, gjorde jag min enda längre utflykt i det centrala Argentina.

Från järnvägen har man en god öfversikt öfver landet. I närheten af rikshufvudstaden liknar det en trädgård; öfverallt äro kringströdda landtgårdar, villor och till och med präktiga slott, alla omgifna af planterade parker, och mellan dem ligga stora åkerfält, där man odlar hvete och majs. Men småningom ligga byggnaderna allt glesare, och vi äro på den egentliga »pampan». Absolut jämn är marken ej men så flackt vågig, att ögat på hvarje punkt tror sig se en fullkomligt plan yta, och den storartadt ödsliga enformigheten i detta landskap kan blott jämföras med det intryck, som hafvet ger. Träd saknades fordom alldeles, och ännu finnas till och med utefter järnvägen trakter, där den oändliga slätten ej af några främmande linier afbrytes, men oftast har dock människans verksamhet framkallat stora förändringar, och vid hvarje landtgård — på argentinska :»estancia» — finnes en plantering af eukalyptusträd för boskapens skull. Åkrar tycker man sig sällan se; fastän Argentina producerar spannmål för öfver lOO millioner kronor, så är det dock ännu som fordom i första rummet ett boskapens land. Från kupéfönstret ser man den ena arméen efter den andra af nötboskap och får, och på hästarnas mängd ser man, att vi befinna oss i ett land, där ingen känner till det fortskaffningsmedel, som består i att använda sina egna ben. Men nästan ännu mera intryck på främlingen än den lefvande boskapen gör den döda, såsom man ser den, då man till häst eller i vagn färdas ute på pampan. I hvilken riktning man än må korsa dessa vidder, öfverallt ser man med korta mellanrum skelett af kreatur, och litet emellan ligger där ett dödt, halfruttnande får eller en ko. På en europés luktorgan gör detta just intet angenämt intryck, men inbyggarne själfva synas vara fullkomligt okänsliga därför. Just vid vägarna och kring de bebyggda platserna hopa sig kadavren mer än annars, och jag har till och med sett dem ligga midt på gatan i utkanterna af städerna; de åkande ha sökt sig väg vid sidan, och ingen tänker på att föra bort dem.

Dessa djurskelett erinra oss om en geologiskt intressant fråga. Jordmånen på slätten består ständigt och öfverallt af en och samma högst fina, leriga sand, som tränger genom hvarje springa och upphvirflad af den eviga vinden snart öfvertäcker vagnsdynorna och den resande med ett grått täcke. Huru denna sand uppstått, därom är man ej i detaljerna ense, men så mycket vet man, att den ditförts af vinden från aflägsna bergskedjor. I densamma finnas inbäddade resterna af otaliga generationer af utdöda djurarter; där den blifvit genomskuren af någon trögflytande å eller utsköljd af vågorna i någon enslig lagun, finner man dessa benlämningar, som redan förut blifvit omtalade och som fått en sådan utomordentlig vikt för studiet af djurvärldens utvecklingshistoria. På samma sätt som de blifva nu också skeletten af nutidens boskapsdjur inbäddade i flygsanden för att kanske en gång i en mycket aflägsen framtid framdragas i ljuset och beskrifvas såsom intressanta prof på en förgången tids djurvärld.

På dessa slätter, tillsammans med de hjordar vi ofvan omnämnt, lefver nu Argentinas intressantaste folktyp, gauchon. Så mycket har det redan skrifvits på skilda språk om denna pampas' son, att det skulle vara förmätet att vilja lägga något till de skildringar, som redan finnas. I vanligt tal inbegriper man under detta namn hela den beridna herdebefolkningen, men den äkta typen för en gaucho är dock den, som med en liten trupp af hästar och hundar fritt ströfvar kring dit tillfälligheterna leda, sofver insvept i sin mantel af guanaco-skinn, där han händelsevis på kvällen befinner sig, och lifnär sig af det, som jakten ger honom. När det behöfs, kan han uthärda de otroligaste strapatser, rida ett tjugutal mil om dagen, flera dagar kanske utan vatten och lifnärande sig blott på litet kött utan salt. Men däremellan försummar han ej att njuta af hvad lifvet bjuder: när tillfälle ges, kan han af pampans produkter tillaga rätter, som skulle tillfredsställa den mest raffinerade gurmand, och för goda lägerplatser har han ett underbart väderkorn; en äkta gaucho har svårare att passera förbi en sådan skyddad, grön liten dal än ett utskänkningsställe med rom eller öl, och det vill säga mycket På stäppen födes han, där dör han också, kanske utan att någonsin ha sett ett berg eller en skog. Men så mycket kan ingen sjöman älska hafvet som gauchon sina pampas. Här har han lärt sig sitta till häst, innan han kunde gå, och denna förkärlek behåller han alltid. Märkligt nog bär han sällan några skjutvapen, blott sin stora knif, vanligen instucken i stöfvelskaftet, städse till hands och ej sällan använd i dispyter vid den minsta anledning, samt vidare lasson och bolan. Den senare, som består af två eller tre tunga metallkulor eller väl rundade stenar, inflätade i ena änden af hvar sin läderrem, hvilka sedan hopfogas, bildar det egentliga jaktvapnet. Hållande en af kulorna i handen, svänger han de andra rundt kring hufvudet, medan han i full galopp ilar fram öfver slätten; slungad med kraftig arm vecklar sig vapnet kring benen på det förföljda djuret, som genast bedöfvadt och intrassladt faller till marken och blir ett lätt byte för jägaren.

För att göra bekantskap med den äkta gauchon måste man gå till aflägsnare trakter, Patagonien eller de inre provinserna, där jorden ännu ej blifvit upptagen af nybyggare. Här har utkämpats mången blodig scen i striderna mot indianerna eller vid de egna dryckeslagen. Men den mötande främlingen kan tryggt slå sig i sällskap med hvem helst han träffar på; för argentinaren ute på stäppen äro gästvänskapens lagar för heliga att kunna brytas.

Och sist några ord om målet för vår resa, Tandil-kedjan. Den består blott af en rad låga granit- och sandstenskullar, men för vetenskapsmannen erbjuder den en mängd intressanta synpunkter för studier. För oss skandinaver är den intressant genom den närbelägna lilla staden med samma namn, i hvars omgifningar en hel koloni af omkring 600 — 800 danskar äro bosatta. För turisten så väl som för vetenskapsmannen är den vida bekant genom sin ryktbara »rörliga sten». Denna utgöres af ett väldigt stenblock, som torde väga mer än en million kilogram och som hvilar på berghällen med en kant på ett sådant sätt, att den liksom de »runkestenar», som finnas också på ett par ställen i Sverige, kan sättas i vaggande rörelse af en enda person. För att visa, huru den rör sig, brukar man där uppe dricka en flaska vin och sedan, när denna är tom, låta den krossas mellan stenen och marken. Vinet köper man hos en pratsam dansk, som bor där nedanför och som var vår ciceron uppe vid klippan. Denna är för öfrigt vandaliserad med en otalig mängd af inristade namn på besökande; människonaturen är sig nog lik i alla länder.

Det märkliga med denna klippa är emellertid, att den i olikhet med sina svenska likar, som äro af isen ditförda flyttblock, bildats på platsen vid berghällens vittring. Vinden har fört bort det uppkomna vittringsgruset, och den hårdaste kärnan ligger nu kvar i detta besynnerliga läge.

Och härmed lämna vi skildringen af det centrala Argentina och återgå till redogörelsen för expeditionens förehafvanden.

Under vistelsen i Buenos Aires hade jag gjort bekantskap med två personer, som sedan skulle komma att bli till stor

nytta för expeditionen. Den ena var herr Carlos Backhausen,

en tysk som ett trettital år vistats i Argentina och som senast varit anställd vid gränskommissionens Eldslands-afdelning, där han haft hand om instrumenten, anställt en del observationer och gjort diverse samlingar af naturföremål för museet i Buenos Aires. Jag fann i honom en älskvärd man, högst intresserad af alla resor, och då han erbjöd sig att utan ersättning åtfölja oss på vår färd, antog jag med glädje detta anbud. Genom sin kännedom om åtskilliga förhållanden och personligheter både i Eldslandet och Buenos Aires samt genom det sätt, hvarpå han åtog sig åtskilliga praktiska bestyr vid utrustningen och i lägerplatsen, blef han oss till stor nytta, så länge vi vistades å argentinskt område, hvaremot för honom såsom argentinare i denna politiskt upprörda tid åtskilliga svårigheter uppstodo, när vi befunno oss i Chile.

En annan dag fick jag på hotellet besök af en ung svensk, som hört om vårt företag och gärna önskade deltaga i färden. Det var herr Helmer Åkerman, som, född i Hernösand, genomgått flertalet klasser vid där varande läroverk och sedan såsom sjöman kommit ut till Argentina. Särskildt med hänsyn till de zoologiska arbetena hade det städse synts önskvärdt att med expeditionen förbinda en person, som med vana vid arbeten på sjön förenade någon kännedom om de olika djurgrupperna och förmåga att sätta sig in i de zoologiska arbetsmetoderna. Och ett lyckligare val af assistent åt zoologen hade aldrig kunnat göras. Också blef det Åkerman, som, när Ohlin i april 1896 reste hem till Sverige, upptog hans arbeten och under den återstående delen af sommaren och hösten i betydande mån kompletterade de samlingar, som förut gjorts.

För öfrigt uppsöktes jag naturligtvis af människor af alla lefnadsställningar och alla nationer, som önskade vara med på färden till det sagolika guldlandet vid Magellans sund. Bland dessa behöfde jag emellertid endast utse fyra af gauchotyp, väl vana att umgås med hästar och lastdjur, och dessa engagerades för expeditionen för den jämförelsevis ringa aflöningen af 45 pesos (omkr. 55 kronor) i månaden.

Den 22 oktober ankommo Dusén och Ohlin, och nu kunde vi på allvar tänka på färden söder ut. Men nu syntes där inga lägenheter finnas för resan till Eldslandet. Regeringsångaren, som skulle gå dit, låg upplagd till reparation; det talades visserligen om andra resemöjligheter, men endast på det obestämda argentinska sättet »mañana», och allt syntes bli uppskjutet till en obestämd framtid, då jag plötsligt i en morgontidning erfor, att ett krigsfartyg, en »torpedjagare», skulle utsändas till de södra farvattnen och afgå redan två dagar senare. Vår generalkonsul satte sig genast i förbindelse med krigsministern, som meddelade, att det verkligen var så, att vi gärna kunde få åtfölja fartyget, som skulle aflämna oss i Punta Arenas, men att i motsats mot all vanlig argentinsk sed dagen vore oåterkalleligt bestämd; affärden kunde ej, såsom vi önskat det, uppskjutas.

Under sådana förhållanden var det för mig otänkbart att komma med. För öfrigt hade det ju blifvit särdeles svårt att ej få landa i San Sebastian, där de mulåsnor befunno sig, som vi af staten fått låna. Men däremot lyckades vi hinna anordna allt så, att Dusén och Ohlin, ledsagade af Åkerman, kunde åtfölja »Patria», när detta fartyg den 30 oktober afseglade mot södern från La Platas hamn.

Det hade varit mitt hopp att snart få komma efter med gränskommissionens medlemmar, när dessa gingo ut till sitt arbete. Men gång på gång utsattes dag för deras afresa, utan att det blef något däraf, och efter tre veckor, sedan följeslagarne blifvit engagerade och alla förråd inköpta och iordningställda, befann jag mig ännu i Buenos Aires. Ändtligen den 20 november fingo vi underrättelse, att vi kunde börja ombordförandet af våra lifsmedel och reseeffekter, som, oafsedt allt som i förväg blifvit sändt till Punta Arenas, utgjorde nära 100 säckar och lådor. Nästa dag kl. 4 e. m. lyfte »Uruguay» ankar för att begynna sin resa, och långsamt ångade vi i den stilla sommarkvällen utför den väldiga gula vattenmassa, ännu uppe vid Buenos Aires 50 kilometer bred, som utgör mynningen af ett bland de största vattendrag på jorden, La Platafloden.

»Uruguay» är en liten kanonbåt på omkring 400 ton, högst obekväm för passagerare, och då den nu hade att föra så mycket folk, blef utrymmet i högsta grad trångt, och mycket fattades äfven af de enklaste bekvämligheter. Utom hela gränskommissionen med dess stora personal och utrustning samt vår expedition medföljde åtskilliga passagerare till Eldslandet, nämligen dels poliskommissarien i San Sebastian, don Gaspar Santa Coloma, och några polismän, som han för stationen värfvat, dels don Francisco, ombud för en stor Buenos Aires-firma, som inköpt land på Eldslandet och där ville grunda ett nybygge. Fartyget har i fredstid som sin hufvuduppgift att göra vakttjänstgöring utefter Argentinas kust, och det fingo också vi på ett mindre angenämt sätt erfara. Man hade fått höra talas om att där skulle ligga ett skepp för att idka oloflig säljakt, och ehuru det blifvit sagdt från början, att vi skulle gå direkt till Gallegos, fingo vi nu använda ett par dagar på fåfänga spaningar efter detsamma. Ej heller blef det något af med den direkta resan, hvilket emellertid hade den angenäma fördelen, att vi fingo se ett stycke äfven af det norra Patagonien. Den första plats, där vi inlöpte, var Puerto Madryn, hamnplatsen till en blomstrande åkerbrukskoloni af walesare vid Chubutfloden, dit en liten järnväg går, den sydligaste på jorden, så när som möjligen på Nya Zeeland. Vi befinna oss här i en af landets torraste trakter, där den årliga regnmängden knappt uppgår till 200 mm., och den märkvärdiga vegetationen bär också tydliga spår däraf. Klimatet är rent kontinentalt med mycket heta somrar, medan vinterkölden blir nästan lika sträng som nere vid Magellanssundet.

Om Chubut är karakteristiskt för det norra Patagonien, så är naturen i den plats, som vi därnäst besökte, Puerto Deseado, äkta centralpatagonisk. Vidt omkring utbreder sig den obegränsade slätten, betäckt af ytterst sparsam vegetation af låga krypande örter och gräs. Marken består af ett ofruktbart groft grus med små rundade rullstenar, polerade och nästan spegelglänsande genom vindens och solvärmens inverkan. Vi fingo också här pröfva på en af de äkta patagoniska sandstormarna: vinden var så våldsam, att man knappt kunde gå emot den, men än värre var det att möta de massor af stoft och sand, ja, till och med af småsten, som den förde med sig. För ett ögonblick var hela luften fördunklad; den fina sanden inträngde i ögon, öron och kläder och piskade i ansiktet så hårdt, att det förorsakade verklig smärta. Blott en kort stund varade emellertid denna företeelse. Underbart är det dock, när man ute på slätten öfverraskas af en sådan storm; man känner den, ser den kanske också, men man hör intet här, där intet träd, ingen hög växt, intet hindrande föremål står i vägen för luften.

Deseado är en af de mest isolerade platser på hela den patagoniska kusten. Dess betydelse ligger däri, att mynningen af Deseadofloden bildar en god hamn och att det i floddalen finnes gräs för litet boskap, men eljest existerar på ofantliga afstånd ej en enda människoboning. Redan spaniorerna anlade här en liten fästning, hvars ruiner ännu synas. Den nuvarande kolonien består af fem eller sex byggnader af järnplåt, det enda byggnadsmaterial, som användes i dessa skoglösa trakter. De äro lätt uppförda, äro jämförelsevis billiga, och hvad gör det sedan, att vinden tränger genom dem och spelar på dem i olika tonarter eller i olyckligt fall kanske rent af för dem med sig?

Jag gick i land för att bese den märkvärdiga »tower rock», en egendomlig monolit, en hög, upprättstående, upptill tvågrenad klippa, troligen den sista resten af en vulkanisk bergmassa. Utflykten höll emellertid på att taga en obehaglig vändning, i det hamnkaptenen sände två gendarmer med laddade gevär för att föra mig till vaktstationen och kvarhålla mig där, tills han hunnit återkomma från en utflykt, som han gjorde, allt under förevändning, att man ej ägde rätt att stiga i land ens från ett fartyg under argentinsk krigsflagga, förrän detsamma blifvit vederbörligen inklareradt och mottaget. Formellt hade han möjligen rätt, fast saken var något oväntad här nere i Patagonien och sedan under flera dagar utgjorde ett ämne för skämt ombord på fartyget. Efteråt blefvo vi de bästa vänner, han lät mig välja bland sina samlingar af naturmärkvärdigheter från trakten och ville ovillkorligen bli fotograferad, en önskan som jag gärna villfor.

Från Deseado gingo vi ändtligen vidare till Gallegos, den sydligaste hamnen vid kontinentens atlantiska kust och belägen vid mynningen af den jämförelsevis betydande Gallegosfloden. Här befinna vi oss redan i den tredje, sydligaste hufvuddelen af Patagonien, till hvilken också det norra Eldslandet ansluter sig och som utmärkes genom ett något mindre torrt klimat och därmed följande större kulturmöjlighet. Här skulle gränskommissionen stiga i land för att börja sitt arbete, och här måste vi därför dröja ett par dagar.

En ödsligare, tröstlösare och mindre inbjudande »stad» än Gallegos har jag aldrig sett. Det hela består af ett tjugutal byggnader, mestadels af järnplåt, några också af lera och torf. Den enda tvåvåningsbyggnaden är den, som bebos af guvernören öfver territoriet Santa Cruz, härskaren öfver ett område större än halfva Sverige, till hvilken utsträckning hans 2,000 — 3000 »undersåtar» dock ännu ej stå i något rimligt förhållande. Flertalet byggnader innehålla mer eller mindre välförsedda handelsbodar, tillhandahållande de varor och särskildt de drycker, som kunna ha den mesta åtgången i ett dylikt land. För öfrigt är det rätt troligt, att platsen har en viss framtid såsom argentinsk gränsstad och hamn för ett område, som håller på att utvecklas till betydlig välmåga.

Jag använde en dag till en utflykt till några små utslocknade vulkankratrar, hittills vetenskapligt nästan okända, som voro belägna omkring 35 km. söder om Gallegos. Jag fick en häst till min disposition, ett fromt djur med den vanliga bekväma mjuka argentinska sadeln, och i sällskap med en af poliskommissarierna bar det i väg. Långsamt och i afsatser höjer sig landet, medan vårt mål, vulkankratrarna, hela tiden visar sig likt svarta jättelika utväxter, som skjuta upp ur den öde slätten. Flera stora »estancias» äro belägna i närheten, och vi passera några gånger hjordar af får men ännu oftare skaror af guanacos, det patagoniska lamadjuret, pampas' största och mest karakteristiska inbyggare.

Sent på aftonen återkommo vi från utflykten, och till omväxling från sjöresan beslöt jag att söka nattkvarter i det mest rekommenderade af stadens härbergen, hedradt med namnet hotellet, och nu vill jag sluta detta kapitel med en skildring af denna en af jordens sydligaste hotellplatser. Det var en låg, hvitlimmad lerbyggnad med två rum. I köket, som tillika är väntsal, spatsera kycklingarna omkring på marken, men man tillåter det gärna; också är det inte några vanliga bondtuppar utan unga strutsar, som hotellets ägarinna håller på att uppfostra. Och sofrummet? Ja, det är svårt att beskrifva. En förvirrad blandning af olika slags sängar, bland hvilka en åtminstone tydligen blifvit tillverkad för helt andra förhållanden. Midt i taket hänger en prydlig revolver, och i fönstret ligger en annan, en riktig muskedunder, och — motsatsernas land — bredvid sängen står en öppen ask, som utgör etablissementets penningskrin, där kassan för dagen förvaras. Blir man hungrig, så har man ej långt till mat: här och där under sängar och bord ligga ägg, bröd etc, och än mindre behöfver man törsta, ty i hörnet står en stor vintunna. Sängtäcket är en quillango, en af dessa vackra mantlar, förfärdigade af skinnen af helt unga guanacos. Och sist måste man tänka sig en god portion spansk smuts utbredd öfver det hela, och därmed är bilden, om än ofullständig, färdig.

Jag fick senare tillfälle till studier i dessa samma trakter, och en gång kom jag Gallegos på en dagsmarsch nära. Men jag kände ingen lust att förnya besöket, och utan saknad lämnade jag också nu platsen, glad i medvetandet att ändtligen nalkas resans egentliga mål.

---

1. Lago betyder sjö.
2. Calle, läs »kaje», betyder gata.