←  Kap. 12
Från Eldslandet
av Otto Nordenskjöld

Kap. 13. Chile och chilenerna.
Kap. 14  →


[ 229 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Chile och chilenerna.

Det chilenska folket och dess historia. Landets natur. Gränsfrågan med Argentina. Planen till en svensk-chilensk sydpolsexpedition. Presidentvalet 1896. Chiles armé och flotta, press och vetenskapsmän. Främlingarne och deras ställning.



Hvad som återstår att skildra af intryck från resan är vida skildt från det, hvarom hittills mestadels varit tal. Vi hafva sett, huru eldslandsexpeditionen kom till stånd och utrustades, och en redogörelse för våra resor, äfventyr och resultat har sökt så åskådligt som möjligt framställa lif och natur i den yttersta södern, i trakter som åtminstone delvis hittills aldrig blifvit skildrade. Och när andra personer blifvit omnämnda än Magellansländernas nybyggare och indianer, så har det mestadels endast varit för att skildra i hvad mån de inverkat på expeditionens framgång.

Men då jag här i skildringen från Eldslandet inflickar några ord om chilenerna, så kan jag endast beklaga, att förhållandena icke tillåta mig att ägna dem en hel afdelning af arbetet, ty det lider icke något tvifvel, att en sådan redogörelse för svenska läsare borde vara af det största intresse, då så litet på vårt språk finnes om detta intressanta folk. Min vistelse bland dem sträckte sig visserligen icke ens öfver fulla de fyra månader, då södra halfklotets vinter som mest omöjliggjorde arbeten i Eldslandet, men oafsedt att jag under denna tid hade tillfälle att bevittna händelser af historiskt intresse, så gåfvo dock de exceptionellt gynnsamma förhållanden, under hvilka min vistelse i Chile företogs, tillfällen att se så stora delar af landet och komma i beröring med personer ur så skilda samhällsklasser, som väl sällan, äfven under ett längre besök, kommer en främling till del.

[ 230 ]Det är så ytterst vanligt äfven bland de européer, som äro tämligen bekanta med nutidens geografi, att med en axelryckning tala om »de sydamerikanska republikerna» såsom de karakteristiska länder, där röfverier och revolutioner, plundring af statsmedel med åtföljande statsbankrutt äro den normala regeln, och talar man därjämte om invånarnes artighet mot främlingen, så länge han behöfver visa denna endast i ord, så anser man sig ha gjort rätt också åt deras bästa egenskap. Att denna dystra tafla någorlunda motsvaras af verkligheten i en del tropiska republiker har jag knappast skäl att betvifla, men sällan är väl orättvisan att skära alla öfver en kam så stor som i detta fall. Redan om Argentina torde man kunna säga, att åtskilliga af de uppräknade egenskaperna synas bättre än på dem passa för republiker, som anse sig stå oändligt högre på civilisationens höjder än de sydamerikanska, men ännu mer gäller detta om Chile, hvars invånare antagligen i mångt och mycket stå högst bland alla folk med romanskt språk utanför Europas gränser.

Trots det stora tillmötesgående, hvarmed jag i Chile städse mottogs, voro dock förhållandena icke sådana, att jag behöfver frukta att vid detta omdöme vara ledd af personliga skäl, och man behöfver trots dylikt tillmötesgående icke vara blind för det chilenska folkets många och stora fel. Orsakerna till dess öfverlägsenhet äro emellertid många och kunna väl icke framläggas utan en fullständig redogörelse för chilenernes historia samt andliga och kommersiella lif. Mycket medverkar landets utmärkta klimat, som ingenstädes inom det egentliga Chile, där hettan i alla trakter modereras af hafvets inflytande, är tropiskt, hvarförutom stora sträckor i södern äga ett fullständigt tempereradt klimat. Mindre inverkan spårar man af naturbeskaffenheten, ty fastän Chile såsom bergland kan täfla med alla andra på jorden, så äro dock chilenerna icke något bergfolk; man finner icke bland dem norrmannens och schweizarens frihetssinne och stolthet öfver sina bergstoppar. Men på ett annat sätt ha dessa berg inverkat på invånarnes karaktär. I nästan alla andra länder i Amerika, dit de europeiska kolonisterna kommo, funno de före sig antingen förvekligade infödingar, som med lätthet underkufvades och snart utdogo, eller ock funnos innanför kustområdet vidsträckta landsträckor, dit indianerna drogo sig tillbaka och där de ännu lefva, om de ej i senaste tid utrotats med gevär och kulsprutor. Ingenstädes voro striderna så svåra som i Chile, hvars härdiga stammar, och bland dem särskildt araukanerna, [ foto ]

[ 231 ]under ett fjärdedels årtusende försvarade sin frihet, innan de i våra dagar dukat under i striden. Men dessa fejder ha verkat höjande på chilenernas nationalanda, och därtill kommer, att dessa folk. spaniorer och indianer, instängda tillsammans och skilda från den öfriga världen af hafvet och den oöfverstigliga fjällmuren, blifvit blandade tillsammans, och fastän mänga chilener äro färdiga att skylla sina landsmäns fel på indianblodet, som flyter i deras ådror, så förefaller det betydligt troligare, att resultatet af blandningen blifvit godt och fördelaktigt.



Å andra sidan har den långa kuststräckan verkat sammanhållande och utvecklande på Chiles folk. Öfolken ha i allmänhet visat raskare utveckling än deras närmaste fastlandsgrannar, men knappast någon ö eller ögrupp har väl i förhållande till sin yta en längre kustlinie, än Chile äger. Medan öfriga sydamerikanska stater sönderfallit i provinser, som mer eller mindre direkt bekrigat hvarandra, har detta ej varit fallet i Chile, där dock de olika landsdelarna äro hvarandra mera olika än i kanske något annat land, Chilenerna äro ett sjöfarande folk, och sådana ha oftast intresse af att hålla inre och yttre fred. Det lider [ 232 ]intet tvifvel, att det är chilenernas bemödanden, som hittills lyckats hindra ett fredsbrott med Argentina, fastän Chile vid tvistigheternas början militäriskt var sin granne betydligt öfverlägset, under det hvarje dag bidrager att alltmer förskjuta öfvermakten åt den andra sidan.

Under århundradets senare del har Chile haft blott en enda revolution, då presidenten Balmaceda år 1891 fördrefs från landet. Den framkallades af det rika konservativ-klerikala partiets reaktion mot försöken att bryta dess makt och i närmaste hand af en del direkta öfvergrepp från presidentens sida. Chilenerna själfva äro stolta öfver att den ej som de flesta andra sydamerikanska revolutioner var en leksaksstrid mellan generaler utan en kamp, där tiotusentals människor funno döden för »la libertad».



Af krigiska lagrar förskrifva sig de friskaste från kriget mot Bolivia och Perú år 1879—83. Chiles flotta tillintetgjorde den fientliga, dess trupper krossade vid Chorillos och Miraflores de förbundna staternas motstånd och intågade därefter i Perús hufvudstad. Sydamerikas rikaste provinser blefvo segrarens rof, och peruanska krigsfartyg förstärka ännu Chiles flotta, likasom det fyrtorn, som förr ledde seglaren in i Limas hamnstad, som ett minne af segern nu står upprest i Lotas park.

För Chiles nationalnäringskälla, dess bergsbruk och grufvor, och för de förhållanden, hvarunder dessa arbeta, får jag nedan tillfälle att redogöra. I högre grad än något annat lika vidsträckt själfständigt rike är Chile ett grufvornas land, hvars nationalrikedom bestämmes af värdet på salpetern, kopparn och silfret. För åkerbruket är egentligen endast den långa och smala långsdalen af betydelse; de norra provinserna äro för torra, de södra för bergiga, kalla och fuktiga.

[ 233 ]I vetenskapligt hänseende är Chiles natur mycket litet känd. Invånarne själfva intressera sig för dylika studier lika litet som argentinarne, hvilka åtminstone satt en nationell stolthet i att göra La-Plata-museet till det yttre lika rikt utrustadt som någon af de stora institutionerna i Europa eller Nordamerika. Däremot visa chilenerna ett djupare intresse för grundlig forskning i den utomordentliga välvilja, som i handling visats de vetenskapsmän från främmande länder, som kommit dit öfver för att göra studier. I Argentina är denna välvilja blandad med en afund, som öfvervinnes blott af förhoppningen att omtalas i världen såsom ett land af vetenskapsälskare, en äflan som däremot framträder mycket mindre i Chile.

Härmed sammanhänger, att undervisningen står mycket högre i detta senare land. Som instruktörer för sin armé ha de engagerat tyska officerare, och samma tysta erkännande, att man ännu har mycket att lära från andra håll, har tagit sig form däri, att främmande lärare inkallats för nästan alla de högre undervisningsanstalterna.

Jag har hört många forskningsresande uttala sin beundran öfver det tillmötesgående, som i Chile visats dem af regering och enskilda, men säkerligen har ingen haft så goda skäl för ett sådant uttalande som vår svenska expedition. Våra syften voro af rent teoretiskt intresse, och man måste erinra sig, att vi gjorde vår utrustning i Argentina, arffiendens land, och att många af våra resor gällde argentinska hamnar. Och likväl stodo under månader de små krigsskeppen i Magellanssundet till vår fria disposition; tusentals sjömil tillryggalades uteslutande för vår räkning, och hvarken omkostnader eller besvär utgjorde i regeln några hinder för uppfyllandet af de önskningar, som vi för fullföljandet af våra syften framställde till deras myndigheter. Naturligtvis voro icke alla lika tillmötesgående, men å andra sidan var det många tillfällen, då verkliga uppoffringar gjordes för underlättandet af våra arbeten.

Det var icke långt ifrån att chilenerna på ett ännu mera påtagligt sätt visat sitt intresse för de syften, vår expedition fullföljde. I och för sig saknar denna fråga fullständigt all betydelse, men då den ger mig tillfälle att vidröra några synnerligen intressanta drag i Chiles nuvarande politiska lif och då den äfven i öfrigt är mycket karakteristisk för dess ledande stånd och personer, så må det tillåtas mig att tämligen utförligt stanna vid densamma.

[ 234 ]Vid flera tillfallen har jag i det föregående vidrört förhållandet mellan de båda mäktiga sydstaterna Chile och Argentina, den ena republiken med sina rika men till värdet mycket varierande mineraliska skatter, den andra med omätliga resurser i form af skogar samt boskaps- och åkerbruksland. Mellan båda råder en ständig spänning, och ehuru de besinningsfulla elementen hittills lyckats undvika faran, så har dock sedan ett par årtionden knappast någon månad gått, utan att krigsrykten uppträdt i en eller annan form. Mellan två stater, hvilkas landgräns har en längdutsträckning af mer än 3000 km., saknas icke anledning till gränstvister, och allra mest blir detta fallet, då nästan hela gränslinien löper genom folktomma bergsödemarker, där den sällan eller aldrig fastställes genom urgamla öfverenskommelser.

Det gick ändå an, så länge frågan rörde sig om landets centrala delar, där man dock hade något att stödja sig på. Men i den mån som befolkningen tillväxte, började båda staterna kasta lystna blickar på det dittills herrelösa Patagonien. Med raskt förutseende gjorde Chile ett lyckligt grepp, då det redan år 1843 anlade Punta Arenas såsom en koloni vid en af de gynnsammaste punkterna vid Magellanssundet. Först långt senare började anläggandet af argentinska kolonier i de sydliga delarna, och därmed blef spänningen akut, i det båda staterna gjorde anspråk på hela området.

För att få till stånd en öfverenskommelse begagnade sig Argentina af den svåra ställningen i Chile under kriget mot Perú och Bolivia, och så kom fördraget af 1881 till stånd. Chile fick Magellansområdet söder om 52° s. br.; endast de delar af Eldslandet, som lågo öster om sundet, skulle tillhöra Argentina. Allt det öfriga landet delades mellan staterna, så att Cordillerernas bergskedja här som i norden skulle bilda gränsen, och med litet förutseende och god vilja skulle hela denna gränsfråga en gång för alla kunnat varit skaffad ur världen.

Så skulle dock ej bli fallet. Vare sig det berodde af de handlande personernas okunnighet om förhållandena eller, såsom sannolikare synes vara, man afsiktligt skref ett tvetydigt kontrakt för att undvika alltför långa öfverläggningar — allt nog, såsom fördraget föreligger, är det omöjligt att följa detsamma. »Gränsen mellan Chile och Argentina bildas af de andiska Cordillererna, och linien skall följa dessas högsta toppar, hvilka bilda vattendelaren mellan oceanerna», så säger första artikeln, men [ 235 ]redan vid den tiden borde det varit väl bekant, att det icke är de högsta topparna, som bilda vattendelaren, utan att denna vanligen följer en östligare, betydligt lägre bergssträckning, och att mellan denna och den egentliga Andeskedjan utbreda sig vidsträckta, ofta fruktbara dalar. Det är dessa ofta ganska värdefulla dalar, som först på de allra senaste åren blifvit något bekanta, hvilka för närvarande bilda det viktigaste tvistefröet mellan Chile och Argentina.

Det är svårt att framställa en åsikt om hvem som i denna fråga står rätten närmast. Jag känner ej de nordligare gränstrakterna af egen erfarenhet, men det synes mig, som skulle fördragets bokstafstolkning här vara gynnsammare för chilenerna, då själfva den absoluta höjden synes vara en mindre viktig egenskap än den särskildt framhållna egenskapen att vara vattendelare, så länge blott man håller sig inom de egentliga Cordillererna. Långt mera invecklad blir frågan i de sydligaste delarna af kontinenten, i trakterna innanför Ultima Esperanza, där min verksamhet under den sista sommaren var förlagd. Cordillerernas kedja är här fullständigt afbruten, och vattendelaren följer nästan omärkliga åskullar af patagonisk natur. Man kan fråga sig, om icke fördraget gör bergens egenskap att vara vattendelare viktigare än den absoluta höjden, men å andra sidan sättes som det allra viktigaste villkoret, att gränsen skall följa Cordillererna, hvilket i detta fall skulle betyda, att den borde gå så nära innanför kusten som möjligt.

Så svårtydd som frågan är, synas emellertid endast tre möjligheter föreligga till erhållandet af en tolkning: antingen krig, eller en alldeles ny öfverenskommelse i godo, eller att öfverlämna frågan till en vänskaplig stats skiljedom. Det var för detta sista man beslöt sig på föråret 1896, och glädjen var stor i Chile, som trots sin öfvermakt åtminstone till sjös, städse sökt undvika krig, när ett fördrag blifvit träffadt att lämna de tvistiga frågorna till Englands skiljedom.

Sådan var ställningen, när jag i juni 1896 återkom från Ushuaia till Punta Arenas och för guvernören därstädes, som vid alla tillfallen visat det mest eminenta intresse för våra arbeten, framlade planen att under nästa sommar fortsätta desamma med en expedition söder ut mot de närmast liggande polarländerna. Det var icke blott det vetenskapliga intresset af en sådan resa, som kom honom att med ifver omfatta denna plan; det hade redan mången gång inom Punta Arenas' [ 236 ]köpmansvärld varit tal om att utsända en sådan försöksexpedition, och det är icke svårt att inse, huru betydelsefullt det för Punta Arenas skulle vara att kunna uppträda som ledande stad, ifall det skulle visa sig lönande att tillgodogöra sig ett eller annat af den antarktiska naturens alster. I en skrifvelse till den chilenske kolonisationsministern rekommenderade guvernören på det lifligaste vår plan, och då jag ett par dagar senare afreste till Valparaiso, var det ej utan förhoppning, att de gynnsamma politiska förhållandena skulle göra det lättare för mig att framställa min önskan att för ändamålet få disponera ett af den chilenska marinens fartyg.

Det var mig visserligen bekant, att i stället för den yttre konflikten de inre förhållandena för ögonblicket icke voro de gynnsammaste. En ny president skulle under vintern väljas, och Chile är hvarken den enda eller den största republik, där denna akt under månader drager uppmärksamheten från alla andra frågor. I Punta Arenas ansåg man det emellertid sannolikt, att redan innan jag hunne fram till Valparaiso utgången skulle vara bekant och att ingen större förändring skulle inträffa i landets politik, i det att en kandidat skulle blifva vald, hvars åsikter tämligen öfverensstämde med den nuvarande regeringens.

Presidenten i Chile utses på det sätt, att folket med allmän rösträtt väljer 284 representanter, som sammanträda till omröstning, och att den kandidat, som därvid erhållit majoritet, förklaras vara vald. Kongressen äger dock att pröfva, att dessa elektorer blifvit lagligen valda, och om så många af dem skulle behöfva uteslutas, att de kunnat inverka på valets utgång, då tillkommer det kongressen att bland de föreslagna kandidaterna utse den, som den finner för godt.

Nyheten om elektorsvalets utgång mötte oss så fort vårt fartyg anländt till bebodda trakter, men den var icke mycket upplysande. Hela folket var splittradt i två jämnstarka fraktioner, hvarvid det starkaste och mäktigaste af de förutvarande partierna, det liberala, splittrats i två hälfter, som anslutit sig antingen till den klerikal-konservativa eller till den radikala flygeln. Det förras kandidat var Federico Errázuriz, själf liberal, det senares Vincente Reyes, utprägladt radikal och antiklerikal. Det visade sig nu, att valet, så vidt elektorernas åsikter voro bekanta, utfallit så, att hvartdera partiet vunnit 142 representantanter, och det var troligen icke i enlighet med valmännens åsikter, när det rikare högerpartiet för den slutliga [ 237 ]omröstningen för sig lyckades vinna två osäkra män från motståndarne.

Att en ofantlig massa svek och orättvisa förekom vid valet kunde äfven den utomstående se: arbetare tvungos att rösta på kommando, röster köptes med penningar och dryckeslag, personer, som aldrig existerat eller länge varit döda, inskrefvos i röstlängderna och röstade vid valet, medan motståndare till valförrättarne under förevändningar vägrades att deltaga däri. Det var en lång lista klagomål, som inkom till kongressen, och elektoremas omröstning kunde under skildrade förhållanden naturligen ej vara af stor betydelse.

Saken skulle emellertid i alla fall snart varit affärdad, om ettdera partiet haft afgjord öfvervikt i kongressen, men nu gjorde händelsen, att hvartdera partiet hade öfvervikt i hvar sin kammare och att i hela kongressen ungefär fullkomligt lika många medlemmar tillhörde hvartdera. Där blef en förbittrad strid, hvars första akt rörde sig om frågan, huruvida de föreslagna kandidaternas anhöriga inom kongressen skulle få deltaga i valet. Sedan detta besvarats jakande och sedan en hel rad andra frågor afgjorts, i sig själf obetydliga men hvar och en sådan, att den under dessa undantagsförhållanden skulle varit afgörande för utgången, skred man till utmönstrandet af de olagligt valda elektorerna, och äfven i detta fall synes tillvägagångssättet varit ganska opartiskt. Det beslöts därefter, att kongressen själf skulle utse presidenten. En mängd förslag diskuteraderas för att göra detta val så rättvist som möjligt, då båda partierna på grund af sin majoritet i hvar sin kammare skulle kunnat åstadkomma en den svåraste obstruktionspolitik. Med några få rösters majoritet utsågs slutligen Errázuriz af kongressen liksom af elektorerna till republikens president.

Det är i hög grad berömvärdt och vida skildt från hvad de flesta föreställa sig om Sydamerika, att under dessa i högsta grad invecklade och abnorma förhållanden talet om revolution icke från någondera sidan framställdes. Kanske ännu mera berömvärdt var regeringens uppförande. Både presidenten och ministrarne voro ifriga anhängare af Reyes, och det hade under föreliggande förhållanden för dem varit den enklaste sak att nedtynga vågskålen för honom. Och likväl undveko de under hela tiden all inblandning till hans förmån, och de olika provinsguvernörerna fingo de strängaste instruktioner i samma riktning, föreskrifter som också i det hela blefvo efterlefda.

[ 238 ]Det var midt under dessa stridigheter, som jag ankom till Santiago för att underhandla med regeringen. Republikens president visade sig mycket intresserad af planen till en expedition, afsedd att undersöka öarna och hafven söder om Kap Horn. Denne man, don Jorje Montt, vice amlral i flottan och den hufvudsaklige ledaren af dennas rörelser under revolutionen 1891, förtjänar for visso alla chileners högsta tacksamhet för sin politik; fredlig och försiktig utåt, försonlig inåt för att läka de sär, revolutionen slagit, och fullt parlamentarisk, strängt rättrådig och fri från allt ostentativt prål, står han som idealet för, huru en



republikansk president bör vara. Mot främlingar var han städse välvillig, och han var den främste representanten for de talrika chilener, som voro böjda för att sätta Skandinaviens folk, männen från det yttersta landet vid den motsatta polen, främst bland alla de främlingar, som drogos till Chile.

Hade årstiden tillåtit, att en expedition sådan som den föreslagna genast blifvit företagen, så hade den troligen kommit till stånd; som det nu var, måste jag nöja mig med löften, som icke kunde vara bindande men troligen skulle uppfyllts, om den [ 239 ]tillträdande regeringen tillhört samma parti som den afgående. Men i Chile såsom eljest i Sydamerika vill ingen tala länge om samma sak. Under själfva valtiden var jag borta i Atacamaöknens gruftrakter; så snart det blef möjligt, var jag åter i hufvudstaden för att uppvakta den nye presidenten. Personligen var denne icke mindre välvillig än sin företrädare, men förhållandena voro ogynnsamma. Den enda ångare, som varit verkligt lämplig för färden, var upplagd till reparation; den nya ministären var i minoritet i kongressen och undvek alla beslut, af fruktan att ett sådant skulle kunna användas som vapen mot dem. Sjöministern, en ultraklerikal general, var fiende till främlingarne och motståndare till planen, och våren var redan så långt framskriden, att jag ej ville uppskjuta mina arbeten i Eldslandet i väntan på en oviss framtid, helst då expeditionen, på detta sätt utförd, aldrig kunnat få en så stor vetenskaplig betydelse, som om jag kunnat få tillfälle att använda de löften om understöd, jag från Sverige och särskildt från baron Oscar Dickson fått.

Med trenne mäktiga korporationer i Chiles samfundslif kom jag under denna tid i beröring, och alla understödde på det hela min plan. Liksom i England står i Chile flottan mycket högre än arméen,och dess officerare äro i allmänhet både bildade och dugliga. I afseende på fartygens beskaffenhet står Chile föga öfver t. ex. Argentina, men det har duktiga sjömän, och ordningen ombord på dess båtar är ganska god. Under resorna i Magellansländerna hade vi gjort bekantskap med många sjöfficerare och i Valparaiso med ännu flera, och jag tror, att det var många bland dessa, som med glädje skulle deltagit i den icke ofarliga expeditionen till de obekanta farvattnen i söder.

Chiles press är i åtskilliga hänseenden olika den argentinska. I sistnämnda land har man egentligen blott två ledande tidningar, båda i Buenos Aires, men dessa intaga såsom nyhetstidningar en alldeles dominerande ställning och öfverträffas i afseende på god redigering blott inom få länder. Någon motsvarighet till dessa finnes ej i Chile, där hvart och ett af de talrika politiska partierna har sitt organ, alla till sin utstyrsel tämligen jämnställda. Men både i Valparaiso och Santiago finnas flera vakna, väl redigerade organ, som väl följa med alla företeelser på olika områden. Naturligtvis var jag efter återkomsten från en expedition till landets aflägsnaste och minst kända provins kringsvärmad af intervieware och kom därvid i beröring med många af pressens mest framstående representanter. Den [ 240 ]nya planen mottogs särskildt af några tidningar med det största intresse, och ett par af de radikala tidningarna angrepo vid min afresa i ledande artiklar på det häftigaste regeringen, som »försummat detta tillfälle att låta Chile inträda som ledande vid forskningen inom södern».

Det behöfver ej särskildt nämnas, att vetenskapsmännen intresserade sig för denna färd. De humanistiska vetenskapsgrenarna äro i Chile långt rikare representerade än de naturvetenskapliga, och det är särskildt ett märkligt förhållande, att det mineralrika Chile hvarken bland infödda eller främlingar f. n. äger någon framstående mineralog eller geolog. Chiles naturhistoriska museum än en ståtlig byggnad, belägen i den synnerligen präktiga botanisk-zoologiska trädgården i Santiago. Det står under ledning af den ännu lefvande, nittioårige forskaren Philippi, född i Tyskland, lika berömd och framstående som hans landsman Burmeister i Buenos Aires. Samlingarna äro emellertid icke så rikliga, som man skulle önska, och blott de botaniska kunna anses verkligen goda. Af vetenskapliga sällskap äga Santiago och Valparaiso hvar sitt, hvarjämte i den förra staden de talrika tyska forskarne bildat en egen förening. I alla tre dessa sällskap höll jag på inbjudan föredrag om vår forskningar i Eldslandet. Främst bland föreningarna står Sociedad Científica de Chile, som motsvarar en verklig vetenskapsakademi. Till förmån för en chilensk sydpolsexpedition inlämnade detta sällskap en petition till presidenten, genom sin president d:r Puga Borne, som själf var lifligt intresserad af planen. En månad efter det att jag lämnat Santiago ingick samme man som medlem i den nybildade liberala ministären.

Främlingarne i Chile äro icke på långt så talrika som i vissa af de omgifvande staterna. Andra sydamerikaner oberäknade, torde de icke uppgå till mer än omkring 50,000. Af dessa äga tyskarne och efter dem engelsmännen majoritet; närmast dem komma fransmän och italienare. Svenskar och norrmän voro år 1888 inom landet 434. I händerna på dessa främlingar ligger emellertid större delen af landets utrikes handel och en god del af dess industri; invånarne själfva ha visat föga intresse för dessa saker. Den ledande ställning, som tillkommer tyskarne inom landets armé och undervisningsväsen, har förut blifvit vidrörd.

Som vanligt bland de latinsk-amerikanska folken råder äfven i Chile en sträng kastskillnad. Främlingarne bilda en klass för [ 241 ]sig, mycket inflytelserik men fruktad och förhatlig för vissa partier inom den härskande klassen bland de infödda, hvilka mellan sig fördela alla statens ämbeten. Djupt under dessa står den vanliga landtbefolkningen, och medan argentinaren äfven i den lägsta ställning bibehåller en hög grad af själfmedveten



värdighet, så är detta mycket mindre fallet med den chilenske »roton», som af de härskande låter behandla sig nästan huru som helst. Men Chiles höga ställning är till stor del grundad på denna dess arbetarfolkning, och det är landets storhet, att densamma verkligen arbetar, så att man icke behöfver taga sin tillflykt till invandrare från andra länder.