Från Eldslandet/Kapitel 12

←  Kap. 11

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 12. Från Magellanssundet till Chiles hufvudstad.

Kap. 13  →

TOLFTE KAPITLET.
Från Magellanssundet till Chiles hufvudstad.

Resan till Ultima Esperanza. Kanalindianerna. De antarktiska skogarna. På väg till centrala Chile. Lota. Valparaiso. Järnvägsresan till Santiago. De chilenska högfjällen. Santiago, dess byggnader och allmänna karaktär.

---

Min första resa till de västra kanalerna anträddes i mars 1896 ombord på ångaren Huemul. Med en viss anstrykning af sagolik hemlighetsfullhet talade man i Punta Arenas om den underbara hafsviken Ultima Esperanza, som tvärt genom Cordillererna tränger långt in i Patagoniens slättland. Nästa år skulle gränskommissionen arbeta i dessa trakter, och argentinska regeringen hade sändt dit ett fartyg för förberedande undersökningar. Fruktande ett försåt, måste chilenerna genast följa exemplet, och så högpolitisk var affären, att man länge gick och funderade på om det kunde vara tillbörligt att visa de främmande resenärerna från Europa hvad som kunde förehafvas. Men intresset att gagna vetenskapen segrade, och guvernören inbjöd oss att åtfölja expeditionen, dock med förbehåll att Backhausen, som ansågs alltför argentinsk, fick stanna hemma.

Så stort blef nu icke resultatet af vår färd. Resan bort gick långsamt, men knappt voro vi framkomna, förrän befälhafvaren med ofantligt öfverskattande af intresset hos de små kartskizzer han sammanställt, beslöt att vända om till Punta Arenas i sådan hast, att föga tillfälle gafs att göra samlingar, och att det ej ens blef tid att afhämta Dusén, som på utresan med några följeslagare kvarlämnats på en obebodd klippö. Men vi hade dock fått se en ytterst intressant trakt, däribland de märkliga Kirke Narrows, som förbinda Ultima Esperanzas vattenbäcken med oceanen. Genom ett sund, föga mer än 100 m. bredt, strömmar här vid ebb- och flodtid en ofantlig vattenmassa, hvars våldsamhet till och med öfverträflfar den ryktbara Saltströmmen vid Norges kust. På grund häraf erbjuda de inre delarna af viken föga betydelse for sjöfarten, åtminstone tills vidare, och stora oceanångare kunna ej tänka på att gå dit in.

I närheten af stranden af den smala Eberhardtviken besökte jag en märkvärdig håla i berget, som består af ett groft tertiärt konglomerat. Den är omkring 25 m. hög och går nära 300 m. in berget; väggarna äro klädda af gips och kalkspatsdroppstenar,

och många tecken tyda på att den tjänat till uppehållsort for många människor; vi funno till och med där inne kringspridda lämningar af ett mänskligt skelett.

Så flngo vi också tillfälle att se litet af de västra kanalernas inbyggare, forna resandes »eldsländare», som nu liksom förr i hopp att det skulle vankas några presenter skynda ut från sina tillhåll i de inre vikarna, när de se ett fartyg passera. Kaptenerna på de stora oceanångarna lägga vid sådana tillfällen gärna till for några ögonblick för att stilla sina passagerares nyfikenhet, men det blir naturligtvis ej detsamma, som när man med ett mindre fartyg passerar litet afsides från farleden. Det är en stämning, som man aldrig glömmer, när man en stilla höstafton lagt till i en liten grönskande bukt, omgifven af tornhöga, snötäckta klippor, medan skymningens skutor långsamt falla på. Då störes med ens tystnaden af skrik och rop i fjärran, och plötsligt skjuta bakom någon udde brinnande lågor fram på vattnet. De närma sig alltmera; snart ser man de mörka båtarna med sina smäckra linier, där de afteckna sig mot vattenytan, och inom kort lägga de till vid fartyget. Och nu uppstår

en scen, som ej lätt beskrifves. I de trånga båtarna sitta ofta 12—15 personer, män, kvinnor och barn om hvarandra, belysta af den i midten på en härd brinnande elden. Alla rusa de upp, trängas och skrika i vild förvirring, först benämningarna på sina önskningar: »tabacco, tabacco, galleta, pantalón, jacketón, matche», och så för att framhålla hvad de vilja ge i utbyte, på skilda språk »skin, cuero, harpúna, skin». De medförda hundarna skälla och tjuta, och på fartyget blir det ej mindre lif: alla vilja tränga sig fram först för att till billigt pris for några buntar dålig tobak byta sig till de dyrbaraste och bästa skinnen.

Att civilisationen framskridit långt i förhållande till hvad som berättas for 15 år sedan, märkes snart. Nästan alla indianerna bära europeiska kläder, som de väl förstå att uppskatta, och de syna dem noga, innan de taga mot dem i utbyte för sina skinn. Blott barnen äro nakna, och några få gånger såg jag kvinnor, hvilkas enda beklädnad var de förr så brukliga korta kapporna af hopsydda utterskinn, som de taga af sig såsom sista bytesmaterial, när allt annat tagit slut.

En ung flicka kom ombord på fartyget i Borja Bay. Hon förstod litet spanska och kunde också tala några ord, som hon förklarade att hon lärt sig i missionen å Dawson-ön. Med lika

mycket själfbelåtet koketteri som trots någon europeisk medsyster mottog hon de artigheter, som slösades på henne. Efter hvartannat åt hon socker och drack kaffe, vin och caña (brännvin), tills hon var åtskilligt »sned», dock ej mera än att hon kunde reda sig. Hon ville ej gärna lämna fartyget, när detta påbjöds, och bad, då hon skulle gå, om nål och tråd, visande att de voro behöfliga för att bättra på de något bristfälliga kläder hon bar.

Vid stranden af kanalerna finner man ofta stommen till de enkla bostäder, som indianerna sedan förbättra genom att täcka öfver dem med gräs och sälskinn. På hafvet tillbringa de sin mesta

tid, och där är deras väg, när födan börjar bli knapp och de måste förflytta sig från ett ställe till ett annat. Och att på annat sätt komma fram vore ju också omöjligt, ty tätt vid stranden vidtar den ogenomträngliga urskogen, som genom sin kontrast mot glaciarerna och de höga snöfjällen mer än något annat gjort de patagoniska kanalerna så berömda. Så ofta ha redan dessa skogar beskrifvits af de främsta naturskildrare, att jag ej behöfver tilllägga mycket utöfver hvad som redan blifvit sagdt i föregående kapitel.

Det karakteristiska trädet i de västliga skärens artfattiga skogar är den evigt gröna boken, Fagus betuloides, ett lågvuxet träd med ofta pinielikt utbredd krona och små ständigt kvarsittande mörkgröna blad. Mera enstaka finnas en art cypress samt dessa skogars märkligaste och vackraste representant, en magnolia, Drimys Winteri, ett träd som man ingalunda skulle vänta i jordens sydligaste skogar. Den ljusa stammen, de decimeterlånga, läderartade, gröna bladen och de stora klasarna af doftande hvita blommor draga genast till sig uppmärksamheten.

Tätt hopträngda stå dessa träd, men ännu tätare äro de snår af buskar, som breda ut sig i deras skugga. Man finner flera arter af Berberis, som genom sina taggar bidraga att göra framträngandet ännu omöjligare, ett obehag som endast delvis uppväges af deras välsmakande bär; vidare Pernettya mucronata, som äfvenledes har taggbeväpnade blad och ätliga bär, samt en mängd andra buskar. Mesta uppmärksamhet tilldraga sig bland dessa en art myrten och en högväxt Fuchsia, som är synnerligen praktfull, när den står öfversållad af sina röda blommor med de blåa midtelbladen, samt vidare Philesia buxifolia, en låg buske med öfver två tum långa, purpurfärgade, klocklika blommor. Men nästan ännu märkvärdigare i denna omgifning är en ormbunke, Lomaria Boryana, med en stundom nära fotstjock, låg stam, från hvilken utgår en krona af styfva, ibland nära tre fot långa blad.

Ännu yppigare är den allra nedersta vegetationen, den som växer intill själfva marken. Här är hvarje rot och sten, hvarje stock och stubbe, liksom också själfva jorden, dold och öfvervuxen af ett tätt, grönskande täcke af yppiga mossor. Kors och tvärs i alla riktningar ligga kullfallna stammar, som nästan döljas af detta mosstäcke. Försöker man att komma fram, måste man krypa öfver dessa hinder, och medan man försöker skydda sig med händerna för de taggiga buskar och grenar, som ständigt slå besökaren i ansiktet, glider man ofta ned för de hala stammarna i djupa, vattenfyllda hålor, eller också sjunker man ned till midjan i en multnande vedmassa, dold för ögat af den ständigt lika, gröna betäckningen.

Men det är en underlig stämning, som möter, om man blott kommer några steg in i denna skog. Där ute brusar stormen, men här är det så tyst och stilla. Ingen vind tränger hit in, intet djurlif stör lugnet; hvart man ser, möter blott man denna yppiga trängsel af grönskande lif i dess eviga kamp på ruinerna af döda och döende föregångare.

Växternas och i synnerhet mossornas yppighet jämte den öfvervägande rikedomen på former med ständigt kvarsittande gröna blad ge åt dessa skogar en alldeles påfallande likhet med dem, som träffas inom tropikerna. Det är två gemensamma orsaker, som i trots af olikheten i värmemängd framkalla denna likhet — det likformiga klimatet, med föga olikhet mellan sommar och vinter, och den stora fuktigheten.

Den 29 juni 1896 lämnade jag Punta Arenas på väg mot norden med en af Kosmosliniens ångare. Dessa fartyg äro något mindre än de stora engelska postbåtarna och lägga äfven mindre än på passagerartrafiken, men de äro icke dess mindre synnerligen trefligt inrättade, och för den, som har tid, äro de otvifvelaktigt för denna vägsträcka mycket att föredraga framför de andra, först och främst för det bättre tillfälle de ge att se något af kustens natur. De göra nämligen mycket ofta färden genom de inre kanalerna, där man fri från sjösjuka får njuta af den mest storslagna natur och om aftnarna får tillfälle att gå i land, medan postångarna i en vid båge löpa utanför ända fram till Lota.

Vid denna tid, midt i vintern, då dagarna äro korta och stormarna vanligen mindre svåra, är förhoppningen att få fara genom kanalerna åtminstone på utresan ringa, och äfven för oss gick färden utomskärs. Det var blott när jag i slutet af oktober från Valparaiso reste tillbaka till Punta Arenas, som jag i hela dess längd fick genomfara denna märkliga farled, hvilken inberäknadt Magellanssundet för genomfärden tager en tid af omkring fyra dygn. Vi hade en synnerligen angenäm resa på ångaren Luxor, hvars vänlige kapten gjorde allt för att öka trefnaden för de fåtaliga passagerarne, som under en sådan resa — den varar i sin helhet omkring fjorton dagar — naturligtvis hinna stifta ganska nära bekantskap.

Utom ankarplatserna i kanalerna anlöpas på vägen trenne hamnar, Valdivia, Lota och Talcahuano. Valdivia med sin hamnplats Corral är en liten blomstrande koloni, tämligen långt framskjuten mot södern. Den ligger vid den fuktiga kustens regnrikaste del, och en tung drifhusluft slår vid ankomsten emot resenären, som är föga van därvid, om han kommer från Patagoniens stäpper. Staden själf är mera tysk än chilensk; den grundlades i en aflägsen obygd i början af 1850-talet af inflyttade tyskar och är nu medelpunkten för en blomstrande industri och ett rikt andligt lif. Det är denna provins och dess närmaste grannar i söder, som ännu bilda det område, dit nordeuropeisk kolonisation i första hand har att vända sig.

Lota ligger jämte flera andra små städer vid den betydande Araucoviken i närheten af det chilenska järnvägsnätets sydliga ändpunkt. Dess hufvudbetydelse ligger däri, att det utgör centrum för Chiles och förmodligen hela Sydamerikas största kolgrufvedistrikt. Därför anlöpa också alla fartyg där, både när de gå mot södern och mot norden, och därför ha här också anlagts stora fabriker och bland dem ett af världens största kopparsmältverk.

Både staden och dess invånare äro sä betryckta och smutsiga, som de mer än annorstädes kunna vara det i ett sydamerikanskt grufdistrikt. I den bjärtaste motsats härtill står det berömda, staden dominerade slottet i Lota och dess än mer r yktbara parkanläggning. Chilenerna själfva hålla före, att det är den präktigaste enskilda park i världen. Häri må nu ligga åtskilligt af patriotisk öfverdrift, men i följd af det fuktiga klimatet utan någon vinter, där palmerna trifvas utmärkt, fastän icke vilda i trakten, är det möjligt, att den öfverträffar äfven hvad Europas sydligaste länder kunna bjuda, och utanför Europas gränser får man för visso leta efter en så storartad och väl underhållen trädgård.

Staden, grufvorna, kopparverken, slottet jämte storartade grufvor och industriella anläggningar i andra delar af landet tillhöra alla en chilensk dam, señora de Cousiño. Äfven i Sverige går hennes namn regelbundet landet rundt åtskilliga gånger om året, då pressen i brist på intressantare nyheter för dagen räknar upp världens rikaste damer. Om också ordningen växlar i de olika notiserna, får fru Cousiños namn gärna alltid vara med, oftast åtföljdt af mer eller mindre vidunderliga historier. Hon är nästan ständigt bosatt i Paris, och af härligheten i Lota torde hon ej ha mycken glädje, då hon på många år ej varit där. Allt emellanåt skickar hon från Europa öfver en här af arkitekter och byggmästare för att ändra om slottet efter en ny ritning, som gjorts upp åt henne af någon framstående arkitekt, utan att hon själf ens sett, huru det föregående sett ut. Parken får stå där, fin som ett dockskåp, utan att någon får njuta däraf. Passerande européer ha ej svårt att få inträdeskort, men till chilener lämnas sådana blott ogärna ut. Äfven personer ur de bästa familjer lära ha svårt att låta bli att taga med sig »minnen> af de vackraste blommorna och växterna.

I Talcahuano, Chiles andra krigshamn och den förnämsta upplagsorten för de rika sydchilenska provinserna, dröjer båten några timmar och ångar därpå vidare mot Valparaiso, landets andra stad och förnämsta handelsplats.

Valparaiso, på svenska paradisdalen, ligger på den 33:e breddgraden, alltså lika långt från ekvatorn som det nordligaste Egypten. Huru platsen fått sitt sköna namn är icke lätt att säga, ty den trånga dal, som öppnar sig mot norr och som på våren visserligen är ganska grön, är, åtminstone när man ser den vid sommarens slut, mycket torr, och de branta bergshöjder, som

på alla sidor omge staden, äro alldeles röda och förbrända. Men det uppges, att omgifningarna sågo mycket annorlunda ut, när år 1540 Valdivia vid kanonemas dån utvecklade det världsbehärskande Spaniens stolta baner öfver grundstenen till det blifvande Valparaiso. En gång borthuggna, ha träden icke mera återväxt på sluttningarna.

Men om icke genom naturens yppighet, så är dock Valparaiso på annat satt en naturskön stad. Den blick öfver omgifningama man åtnjuter, när man kommer upp till de öfverst

belägna stadsdelarna, är oförliknelig. Nedanför ligga oceanen och den vidsträckta staden, omgifven af de branta höjderna, och mellan dessa skymtar man i fjärran några snöhöljda jättar, bland hvilka trots den sträcka af 150 km., som breder sig däremellan, Aconcagua, den nya världens högsta punkt, genast tilldrar sig uppmärksamheten. 7000 meters nivåskillnad i ett ögonkast — det är icke många punkter på jorden, som kunna bjuda en sådan.

Valparaiso är till hela sin karaktär en handelsstad af starkt internationell prägel. På dess gator hör man alla språk, och bland dess 125,000 invånare är en ganska stor del främlingar. Nästan de flesta äro nordeuropéer, men svenskarne äro jämförelsevis mycket fåtaligare här än i Argentina. Detta hindrar dock ej, att vi hafva flera landsmän i framstående ställningar, militärer, ingeniörer och affärsmän. En särskild berömdhet har den svenska gymnastiken fått här ute, ej minst genom den energi och skicklighet dess utöfvare förstått att visa. Skaparen af detta verksamhetsområde i Chile är löjtnant J. Billing, bosatt i Santiago; i Valparaiso verkade vid tiden for mitt besök löjtnant P. Lundblad, i hvars hem jag tillbragte många angenäma stunder.

Redan ombord på fartyget möttes jag af svenske generalkonsuln, herr Bruno Mohr, till nationaliteten tysk men ytterst intresserad af allt, som rörde Skandinavien. Redan långt före min ankomst hade vår expedition stått i förbindelse till honom for det myckna han uträttat till vår förmån, och hans hjälpsamhet förnekade sig ej heller vid de frågor, som nu skulle föreligga.

För denna gång blef Valparaiso blott en flyktig öfvergångsstation på vägen till Santiago. Där är Chiles vetenskapliga och nationella lif koncentreradt, där är regeringens säte — båda omständigheterna drogo mig dit så hastigt som möjligt.

Den 184 km. långa, järnvägssträckningen till Santiago ger ett utmärkt tillfälle till en öfverblick af själfva grundstommen till landets natur. Långsamt går tåget genom staden och därefter genom djupa sprängningar, som här och där lämna tillfälle till en blick ut öfver hafvet och de dyrbara fästningsverk, man här just nu håller på att anlägga. Så passeras Viña del Mar, Valparaisos yppigt blomsterinbäddade villastad, och därpå går färden i en markerad dalgång genom fruktbart land förbi talrika små städer i nordlig riktning fram mot den höga bergskedjan i fonden. Det hela liknar en trädgård med vidsträckta åkrar och luzernfält samt skogsdungar af valnöt- och fikonträd, Eucalyptus samt först och främst popplar och pilträd. En och annan palm får man också se. Småningom kommer man in i Aconcaguaflodens dal, och vägen böjer af mot öster för att i storartade viadukter, tunnlar och kurvor bestiga Kust-cordillerernas kedja. Hela denna bergsluttning är en ödemark, ty klimatet är för torrt att tillåta någon rikligare växtlighet utanför floddalarna. Blott ett torftigt gräs betäcker här och där marken, så några enstaka buskar och i talrik mängd en

kaktusart, som sträcker sina tjocka, spöklika armar flera meter högt i luften. Vid stationen Llai-Llai, belägen i närheten af stora kopparsmältverk, är halfva bansträckningen uppnådd, men först här börjar vägen riktigt på allvar gå uppåt, och järnvägens anläggande har i den svåra terrängen kraft mycket betydande arbeten. På omkring 18 km. stiger densamma 400 m., innan man i en öde bygd, omgifven af höga bergspetsar, når sträckningens högsta punkt och åter börjar gå nedåt. Plötsligt träder järnvägen ut ur bergsområdet, och nu öppnar sig en af de

skönaste taflor: djupt nere utbreder sig ett oändligt slättland, täckt af åkrar och byar och jämnt som ett golf, medan utan någon öfvergång på andra sidan dalen Cordillerernas hufvudkedja reser sin snötäckta, 5—7000 m. höga kamlinie. Det är Chiles ryktbara långsdal, som sträcker sig öfver 12 breddgrader och söder ut kan anses fortsatt af de patagoniska kanalerna och som bildar hufvudgrundvalen för all kultur och särskildt allt åkerbruk i landet. Genom denna löper tåget nu på jämn väg och i nästan rak linie de omkring 70 km., som ännu återstå till Chiles hufvudstad.

Genom bakgator af låga, smutsiga envåningshus löper tåget in på stationen, belägen i en utkant af den ytterst vidsträckta staden, som är bostad för en fjärdedels million människor. Man kan sätta sig i en spårväg för att komma in till dess centrum, — spårvägarna äro i Chile om möjligt ännu mer utvecklade än i Argentina —, men af några ekonomiska skäl behöfver man ej draga sig för att taga en droska. Dessa äro nämligen mycket billiga, i det priset för den kortaste distansen endast uppgår till 10 cents (13 öre). Visserligen se vagnarna ut därefter, men det säges, att kuskarne ej ens af de infödda gärna se, om man betalar efter taxa, och det kan man egentligen ej undra på. Jag vill här blott i förbigående anmärka, att allt, som i Chile betalas efter taxa eller i afgifter till staten, post, telegraf och järnvägsbiljetter däri inberäknade, är utomordentligt billigt, men att den chilenske arbetaren ej ger någon efter i att af främlingen, när tillfälle gifves, söka utpressa de otroligaste summor.

Vi ha redan sagt, att staden ligger utbredd på en alldeles jämn slätt, men ur denna resa sig några enstaka branta bergskäglor af vulkanisk bergart, och en af dessa, belägen midt inne i staden, är väl det första målet för hvarje resande, som anländer till Santiago. Det är det omkring 100 m. höga Cerro Santa Lucia, som för mycket stora omkostnader, på enskildt initiativ, från att vara en torr klippa omvandlats i en underbar park, betäckt af planteringar och monument. Till minnet af de många praktfulla utsikter, som Sydamerika erbjudit, allt ifrån Rios Corcovado till fjällen vid Ushuaia, sluter sig denna höjd med en af de mest storartade, där man sitter uppe å toppen omgifven af palmer och andra den tropiska naturens barn, af den stora staden och sedan af den vidsträckta slätten, mot norr och söder förtonande utan gräns, i öster och väster afbruten af bergskedjornas branta, gigantiska murar.

Den, som älskar vandringar i högfjällsnatur, har i Chile det yppersta tillfälle att få sin önskan uppfylld. Den järnväg, som uppehåller förbindelsen med Argentina utgår från den förut nämnda stationen Llai-Llai men stannar ännu vid Salt del Soldado, 1,300 m. högt, hvarefter man för att komma öfver själfva fjällryggen måste bestiga mulåsnor — en färd af en hel dag, som för till en höjd af 3,700 meter. Därför kan denna väg ej användas om vintern. Det är meningen att fullborda förbindelsen, men medel ha hittills saknats att utföra den utomordentligt stora och

Kongresshuset i Santiago.

dyrbara tunnel, som härtill är nödig och skall bli ett af de största arbeten i sitt slag i världen.

Aconcagua själft har 1897 blifvit bestiget af engelsmannen professor Fitzgerald, men otaliga andra bergstoppar, af hvilka flera äro nästan lika höga, återstå ännu att besegra. På grund af den låga breddgraden och det torra klimatet ligger snögränsen naturligtvis ganska högt, hvilket gifvetvis är en fördel. Ej heller äro bergsformerna så fantastiska och vilda som mångenstädes i Alperna, men storartade panoramor torde fördenskull icke saknas. Själf hade jag ty värr icke något tillfälle att tränga in något djupare i dessa bergstrakter.

Påfallande för arkitekturen i Santiago är, att alla byggnader äro så låga; redan tre våningar är äfven i de förnämsta kvarteren en stor sällsynthet. Anledningen härtill äro de talrika jordbäfningarna, af hvilka visserligen ingen under de senaste åren varit mycket förhärjande men hvilka dock städse hota staden med undergång. Svagare jordskalf förekomma nästan hvarje vecka.

Och likväl saknas där ej monumentala byggnader. En bland de mest imponerande, ehuru ej på grund af arkitektonisk skönhet, är den, hvari republikens centralregering är inrymd, ännu kallad »Casa de Moneda», sedan den under spaniorernas tid varit jämte annat myntverkets säte. Vidare märkas den tunga katedralen och flera andra kyrkor, universitetshuset samt talrika dyrbara privatbyggnader, stundom i de mest bisarra stilar, några af dem dock verkliga arkitektoniska mästerverk.

Men den vackraste byggnad i arkitektoniskt hänseende ej blott i Santiago utan troligen i hela Sydamerika var ända tills för kort tid sedan kongresshuset. En eldsvåda förstörde detsamma år 1895, men murarna stå ännu kvar, och beslut har nyligen fattats att återställa byggnaden i samma skick som före branden.

Platsen, där kongresshuset ligger, synes vara förföljd af olycka i fråga om eldsvådor. Utanför palatsets hufvudingång står en marmorbild, en af fyra änglar omgifven ung kvinna, som i drömmande andakt lyfter ansiktet mot höjden. Denna bild förfelar ej att göra ett djupt intryck på den förbigående. Den är rest till minne af en af de största olyckshändelser i vårt århundrade, den stora jesuiterkyrkan Compañias brand år 1863. Kyrkan var fylld till den yttersta trängsel på kvällen af en af de stora högtidsdagarna, då den plötsligt fattade eld; den enda utgången blef snart tilltäppt af personer, som pressats ned i trängseln, och mer än 2000 kvinnor, bland hvilka funnos representanter för alla Santiagos förnämsta familjer, omkommo i lågorna.

Utom Santa Lucia äger Santiago flera ståtliga öppna platser. Såsom stadens medelpunkt kan man uppfatta »Plaza de armas», vackert planterad och omgifven af delvis ganska imponerande byggnader. Vidare märkas de stora parkerna, den botaniska trädgården, som omger det naturhistoriska museet, samt Cousiñoparken. Men mest bekant är den ståtliga hufvudpulsåder,

Alameda de delicias, som med en längd af nära 6 km. och en något växlande bredd, delvis ända till 100 m., genomskär hela staden. Den är bevuxen med sexdubbla rader af präktiga träd, ekar, popplar, almar o. s. v., och på båda sidorna löpa breda gator, mot hvilka en rad af ståtliga byggnader vända sina fasader, det vackraste staden i denna väg har att bjuda.

Äfven här måste man hålla det för en något för långt gången patriotism, när santiaginerna hålla denna aveny för den ståtligaste i världen. Därtill är den ännu för oordnad, och byggnaderna äro för låga och sakna arkitektonisk enhet. Icke heller kan man anse den rad af monument, som nära hvarandra äro uppställda längs midtlinien af denna väg, i konstnärligt hänseende stå på höjden af hvad som kan åstadkommas. Några äro emellertid ganska vackra. Chilenerna, liksom sydamerikanerna i allmänhet, äro stora älskare af att resa upp bildstoder öfver alla landsmän, som utmärkt sig, kanske särskildt öfver dem, som såsom krigare inverkat på nationens öden. För sig själfva så val som

för främlingen vilja de därmed skaffa sig en historia såsom bakgrund till dagens händelser, något som nog kan vara svårt, när man måste röra sig med så ringa material af tid och folk. Och dock ligger däri en patriotism, som på det högsta förtjänar att berömmas.

Ett bland de ståtligaste monumenten i sydamerikansk stil är det, som är rest öfver general O'Higgins, en af hjältarne från inbördeskriget, sedermera landsförvisad för »politiska stämplingar.»

Såsom stad gör Santiago ett helt annat och mycket mer karakteristiskt intryck än någon annan större plats jag sett i Sydamerika. Allt är nationellt, medan de europeiska dragen träda långt tillbaka. Detta gäller om totalintrycket af byggnaderna, men ännu mera om människorna sådana man ser dem på gatan eller i hemmen. Den främmande prägeln visar genast, att man ej längre befinner sig i en handelsstad.

Om det mottagande jag i Santiago rönte får jag kanske nedan tala. Men ett särskildt tack vill jag redan här uttala till vår redan nämnde landsman löjtnant Billing, både för det synnerliga intresse, hvarmed han ställde hela sitt inflytande till mitt förfogande för att befordra de intressen, expeditionen hade att fullfölja, och för de angenäma minnen, jag från den långa vistelsen i Santiago har från hans hem. Där samlades de få svenskarne i staden, och om »club sueco» ej hade många medlemmar, så var i stället sammanhållningen och trefnaden så mycket större.

---