Från Eldslandet/Kapitel 14

←  Kap. 13

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 14. I Atacamaöknens gruftrakter.

FJORTONDE KAPITLET.
I Atacamaöknens gruftrakter.

Åkerbrukskolonierna i det sydliga Centralchile. Kolonisationens framtid. Chiles mineralskatter. Atacamaöknen. Grufvorna vid Tamaya, Chañarcillo, Condoraco och Amolanas. Besök i Coplapó. Salpeterdistrikten. Tillbaka till Eldslandet och därifrån till Sverige.

---

De egentliga kolonisationsdistrikten i Chile äro belägna i södra delen af det centrala området, i provinsen Llanquihue och på ön Chiloe. Jag fick ej något tillfälle att besöka dessa trakter och känner dem endast efter beskrifningar och efter hvad jag såg af de närmast liggande trakterna. De äga ett utprägladt öklimat med nästan tropiskt milda vintrar och somrar utan hetta samt bilda det regnrikaste området i Chile; i några trakter faller årligen öfver tre meter regn. Till största delen äro de täckta af ogenomträngliga urskogar, i hvilka man finner många representanter för tropikernas växtvärld. Jordmånen liknar den, som man finner i Sveriges kusttrakter, med låga kullar af stenig moränlera, skilda af djupa dalar och bördiga lerslätter. Liksom hela Chile är det bergiga trakter, men berggrunden består i allmänhet af lösa, vittrande sandstenar.

Att bryta åker i en dylik bygd kostar arbete, och det fuktiga klimatet gör, att åkerbruket måste bedrifvas på betydligt olika vis mot i Europa. Och så var det ej underligt, att de första kolonisterna kommo med långa klagovisor. För några årtionden tillbaka var det en liflig invandring till Chile från norra Europa, särskildt från Tyskland, och resultatet visar sig bland annat i den blomstrande och rika staden Valdivia. För lång tid var denna kolonisation afstannad, och först under den sista tiden har regeringen tagit sig för att med ifver uppmuntra den europeiska invandringen. Hvarje kolonist, som förbinder sig att stanna ett visst antal år, erhåller fritt land samt ersättning för större delen af resekostnaderna samt i öfrigt understöd till anskaffande af den nödigaste utrustningen under de första åren, och Chile har härvidlag som alltid städse visat sig honorera alla löften. Klart är emellertid, att här som öfverallt den kolonist har största utsikten, som medför ett litet kapital till det nya landet. Generalrepresentanten för Chile är bosatt i Paris, men det är i första rummet nordeuropéer, som lämpa sig bäst till invandrare i dessa trakter, och det är betecknande för våra landsmäns ställning i opinionen där ute, att i ett kontrakt om öfvertagandet af ett större område för utdelning bland invandrare, som nyligen ingåtts och där de europeiska nationerna uppräknas i ordning efter företräde, listan börjar sålunda: svenskar, norrmän, tyskar, skottar.

Då jag var där ute, hade emellertid denna form af kolonisation ännu ej tagit synnerlig fart. De första, som kommo ut, voro tyska storstadsarbetare, som lockats af hoppet att bli jordägare utan arbete och som ej ens i hemlandet sysslat med åkerbruk. När de funno för sig ett drygt arbete i en öde obygd, och när resultatet ej ens för de flitigaste från början motsvarade förväntningarna, utbröt ett skri af klagan, och för ett ögonblick såg det ut, som om det hela varit misslyckadt. Förmodligen ha dock redan nu många af dessa män ändrat tankar, och att många bland dem gå en god framtid till mötes, visas bäst af de blomstrande kolonier från äldre tid, hvilka såsom nämndt ligga i omgifningarna. För tyska invandrare är det en stor fördel att ha så många inflytelserika landsmän inom territoriet. För en svensk ställer sig detta annorlunda, och så länge ännu både i Nord- och Sydamerika stora sträckor kunna fås billigt eller för intet, där man blott behöfver sätta plogen till jorden, så kan man ej undra på, om kolonisten tvekar att bege sig hit. De, som vilja våga försöket, böra i alla händelser vara män, som sett något af främmande länder och folk och som ej vänta att finna allt liksom i sitt eget land. Men den personliga säkerheten är ganska stor; alla trakter ligga vid hafvet och äga lätt afsättning för sina produkter, och Chile är ett framtidsland med stora utsikter, där konkurrensen är ringa och den som är duktig ännu på lång tid har det rikaste arbetsfält på de mest skilda områden.

Det allmänna intresset i frågan om affärer i Chile knyter sig till dess grufvor, och det är i dessa, som nästan alla de stora chilenska familjeförmögenheterna blifvit »gjorda». Under de goda silfver- och kopparåren för några årtionden sedan var det lif i dessa grufvor, och Chile har för en tid varit världens förnämsta kopparproducerande land; för närvarande äro däremot konjunkturerna på dessa områden ogynnsammare. I hvarje fall behöfver man ej vara mineralog eller grufman för att finna en färd till Chiles gruftrakter vara en af de intressantaste turer i världen.

Chiles egentliga mineralogiska skattkammare utgöres af landets nordligaste provinser, delar af Atacamaöknen. När man talar om en öken, föreställer man sig vanligen vidsträckta sandslätter, men Atacama är ett vildt sönderbrutet bergland, hvars östligaste gränspelare utom Sydamerika i höjd blott öfverträffas af de indisk-tibetanska bergskedjorna. I gränsområdena faller verkligt regn en eller två gånger om året, i de centrala delarna ett par gånger på hvarje århundrade, och den obetydliga dagg, som någon gång förekommer, måste vara nog för den underliga, ytterst sparsamma vegetationen af jättelika kakteer och låga taggiga växter med hornartade eller köttiga blad och blommor i lysande färger, ofta liksom hela växten täckta af tjocka filthår. Allt i denna natur är nytt för vårt öga, i ännu högre grad än tropikernas urskogar. Bergsformerna själfva äro mindre märkvärdiga, men de djupa, torra dalarna och frånvaron af äkta cafton-natur visar, att landet fordom varit fuktigare än nu, fastän så lång tid förflutit sedan dess, att alla bergstoppar, sluttningar och dalar hunnit täckas af ett lager af kantiga stenar och grus, aldrig sorterade af vattnet och därför prålande i samma färger, som klippan själf djupt nedanför skulle visa. Blott vinden, som bortför den finaste sanden, inverkar ordnande och sorterande på detta material. Vid hafskusten kondenserar sig fuktighet kring några af de högsta topparna, men eljest finnas öfver ofantliga områden inga andra oaser än kring några obetydliga floder, som taga sitt vatten från de inre Cordillerernas isfält och som blifva till nytta för vegetationen, blott där människan tager vattnet om hand för att leda ut det på de kringliggande fälten. Där detta sker, visar sig jorden i dalarna vara af utomordentligaste bördighet, men ty värr räcker detta vatten till blott för en ojämförligt liten procent af hela ökenområdet.

Ett så öfverväldigande ödsligt område finnes kanske ingenstädes mera på jorden utom vid polartrakterna. Och dock är det, som hade naturen här i bergens famn, på den plats där människans inkräktning minst af allt vore att vänta, velat dölja sina dyrbaraste skatter. Guld är funnet på många ställen i betydande mängd; stora rikedomar af bly, mangan, vanadin och järn ha icke lönat transportkostnaderna; om borax, svafvel och lapis lazuli har hittills gällt detsamma, fastän kvantiteterna äro outtömliga. Om vi bortse från salpetern, är det silfver och koppar som lönat sig bäst, och större och mindre grufvor äro kringströdda öfverallt i nästan alla geologiska formationer. Man behöfver ej vara geolog för att på flera ställen observera kopparfärgen å klipporna, där bergsmannen ej ens ansett det lönt att göra en sprängning, ehuru en yttre besiktning visat mäktiga malmgångar, hvilkas halt af 3—4 procent dock icke varit värd att taga i betraktande. Och afsides från järnvägarna finner man exempel på vidsträckta grufområden, sådana som Incafältet, med talrika grufvor, af hvilka dock ingen blifvit nedsänkt 50 meter under jordytan och där man kan finna malm med 30 procent koppar och dessutom så mycket guld och silfver, att hvardera af dessa metaller ensamt skulle göra den brytvärd å en annan plats.

Min första utflykt i Atacama gjordes från Coquimbo till de i sydligaste delen af ökenområdet belägna Tamayagrufvorna, en gång ansedda nära nog såsom världens rikaste koppargrufvor. Järnvägen går till den lilla distriktstaden Ovalle, där guvernören, som fått underrättelse om min ankomst, uppsökte mig å hotellet och förde mig kring i staden och dess omgifningar. Åtföljd af en uniformsklädd polisman och på en häst, som ställts till min disposition af stadens alkald, red jag vidare till Tamaya, dit det blott är omkring fem timmars väg. Man behöfver någon tid för att vänja sig vid de chilenska sadlarna, som äro mycket djupa med en skarp uppstående kam framtill och baktill, och när man ridit en stund i galopp, känner man sig fullständigt sönderhackad. Men man finner snart, hvartill dessa äro nyttiga, när ridten under timtal går uppför skarpa branter och när sadeln ännu vid slutet af denna pröfning sitter lika fast som vid början, utan att vare sig den eller ryttaren glidit tillbaka.

Naturen är här ej så ödslig som längre norr ut. Man rider genom verkliga skogar — naturligtvis ytterligt glesa — af 4 till 5 meter höga, greniga kaktusar med jämnbreda, spöklika grenar. Men som dessa kaktusar bilda det enda användbara bränslet, minskas de starkt i antal, ju närmare man kommer grufområdet. Tamaya själft är ett ensamt, vida kring synligt berg af omkring 700 meters höjd. Hela denna massa genomsättes af tvenne malmförande gångar eller lager, af hvilka den öfre är den mäktigaste och bildar liksom ett skålformigt lager tvärs genom hela berget. Rundt omkring följer man dess utgående genom raden af hvita grufbyggnader och af utbrutna varphögar. Det är detta lager, som gjort Tamaya så ryktbart och dess ägare så rika. Ägarne äro nämligen många, och i stället för att bilda ett bolag arbeta de efter chilensk sed hvar och en för sig, oberoende af hvarandra, något som ingalunda är nyttigt vare sig för grufbrytningen eller för utbytet och vinsten.

Jag var nere i en af grufvorna till omkring 250 meters djup, men detta var en besvärlig vandring. Långa sträckor går man ned för vanliga stegar, men dessa bilda ingen sammanhängande ledning och byta ofta om för att ligga i de mest olika lägen. Stundom får man klättra utför afsatser på en stock med uthuggna steg för foten, men besvärligast äro de branta, hala, i klippan uthuggna gångar, chiflones, som bilda hufvuddelen af vägen. Värmen blir ytterligt tryckande; uppe vid jordytan råder ett tropiskt klimat, men här tilltar temperaturen ytterligare för hvarje meter man kommer ned, och så finnes dessutom där ingen skymt af drag eller luftväxling. Det skulle behöfvas en jättes krafter för att en ovan här skulle kunna gå ned utan att tröttna. Men just då man tycker, att arbetet att gå utför afsats efter afsats blir alldeles outhärdligt, så kommer i drastisk form en uppmuntran. Nedanför i djupet höres en entonig, skrikig sång, och en samling facklor närma sig snabbt. Det är en skara malmbärare, och man trycker sig så nära väggen som möjligt för att låta dem passera. De äro alldeles nakna, och på ryggen bära de de väldiga korgarna af ogarfvade oxhudar, fyllda af malmblock. Det är bördor så tunga, att en ovan ej skulle kunna lyfta dem och transportera dem framåt på slät mark, och likväl måste dessa människor i denna förskämda luft bära dem uppför lodräta stegar och branter hundratals meter och hålla på med detta arbete dag ut och dag in. Ett hårdare arbete har man svårt att tänka sig, och lönen därför är dock uttryckt i svenskt mynt en fullkomlig obetydlighet. Där uppe i dagen ligger bostaden, en lerhydda utan fönster, rundt omkring dem de väldiga bergshöjderna och den evigt klara himmeln med en sol, som söker förbränna allt lefvande, och dag efter dag samma arbete nere i grufvan. I regeln tillhöra dessa arbetare sedan generationer samma grufområde, och man behöfver ej hysa något tvifvel, att i deras ådror rinner mera indianblod än europeiskt blod.

Huru storslagen naturen här är, såg jag, när jag om aftonen satt ute på en veranda högt uppe å berget och såg ut öfver den kringliggande slätten och öfver bergskedjorna, som den ena bakom den andra aftecknade sig i skarp relief mot den klara himmeln, där stjärnorna brunno med en alldeles underbar glans. Det var, som om man blifvit upphöjd långt öfver jorden upp mot det svartblå hvalfvet, som syntes så nära och dock så fjärran. Rundt omkring var tyst och stilla; blott på några ställen syntes ljus i dörrarna till arbetarbostäderna, och från ett ställe ljöd det sång, och man såg paren dansa den chilenska

nationaldansen, visande att icke alla funno arbetet så tungt, att de icke däremellan kunde njuta af hvad lifvet bjöd.

Som ett motstycke till Tamaya stå silfvergrufvorna vid Chañarcillo; äfven de ha varit berömda bland de främsta på jorden, och äfven de ligga nu öde på grund af svårigheten att tillgodogöra sig fattigare malmer och på grund af det opraktiska brytningssättet, där grufvorna konkurrera med hvarandra och hvarenda bland dem måste förse sig med alla de inrättningar, som eljest kunde vara gemensamma för hela fältet. Äfven här finner man ett högt, isoleradt berg, som är nästan på alla nivåer genomsatt af ett nät af mullvadsgångar: stollar och schakt. Man kommer dit på järnväg från Copiapó, men denna väg var mycket besvärlig, och länge användes den som ett slags spårväg, där vagnarna drogos af hästar och mulåsnor. Stigningen på linien uppgår öfver vissa sträckor till 1:19, och när man går nedför branten, frånkopplas lokomotivet och de små leksaksvagnarna gå utför af sig själfva i svindlande fart.

Ännu visas i ett museum i Copiapó det betydande rullstensblock af rent klorsilfver, hvars anträffande i början af 1830talet gaf första anledningen till en grufdrift, som enligt uppgift producerat silfver till ett värde af omkring en half milliard kronor.

Min nästa utflykt efter återkomsten från Tamaya var längre än den första. Den gällde silfvergruforna vid Condoriaco och företogs i vagn i sällskap med en advokat i Serena, som förvärfvat en stor förmögenhet på att åtaga sig gruftvister och att mottaga ersättning i form af andelar i grufvor. I Coquimbo-flodens dal är vägen bekväm, och man har här tillfälle att se spåren af en i dessa trakter ej alltför sällsynt naturrevolution. Här gick förr en järnväg till den lilla staden Elqui, och under många år gick trafiken obehindradt. Men så kom en af dessa regnskurar, ovanliga men därför så mycket häftigare. Här, där ingen vegetation upptager regnflödet, blir vattenströmmen på några ögonblick öfverväldigande, och stora stenmassor, transporterade öfver långa sträckor, vittna om dess kraft. Järnvägsbanken med skenor och allt rycktes bort, och man har fått en dyrköpt erfarenhet om att man för en ny järnväg bör välja en säkrare väg.

Vi tillbragte natten vid ett stort amalgamationsverk nere i dalen, som här ännu är fruktbar och grönskande, och fortsatte på morgonen vår väg. Det bär raskt uppför; för att lätta arbetet för hästarna framför vagnen, som måste taga en lång omväg, samt för att få se några grufvor på vägen bestiga vi våra ridhästar, och det bär rakt uppför berget. Djuren äro vana vid dessa nästan omärkliga stigar, och färden går öfver branta, hala afsatser, där äfven en fotgängare hade måst iakttaga den största försiktighet. Man har blott att lämna djuret åt sig själft och icke störa det med åtdragna tyglar. Vi passera väldiga lager af manganmalm, som skulle kunna förse hela världen, samt flera öfvergifna koppargrufvor. Uppe å höjden ligga Arqueros' fordom berömda silfvergrufvor, nu nästan alldeles öde. Staden, som en gång ägde flera tusen invånare, är borta, och blott några

förfallna hus kvarstå ännu. I ett af dessa intogo vi vår middag, — en äkta chilensk måltid med nationalrätten cazuela, en soppa kokt på höns, pastejer med lökstufning o. s. v. alla rätter utom steken förstörda af ett öfvermätt af spansk peppar och lök.

En kort stund senare anträffade vi åter vår vagn, som kommit upp på en lång omväg, och sent på natten voro vi framme i Condoriaco. Det är en samling af grufvor, flera bland dem ganska djupa och alla för tillfället arbetande under ganska gynnsamma förhållanden. Det är en hel liten stad af primitiva

arbetarkojor, men fordringarna på solida bostäder kunna ej vara stora i ett klimat, där man hvarken känner regn eller köld. Samhället styres patriarkaliskt af grufförvaltningarna, af hvilka arbetarne äro fullständigt beroende, och både nödvändighetsartiklar och spritvaror säljas uteslutande genom dessa, hvarvid lönerna ofta utbetalas genom anvisningar, som endast där kunna inlösas.

I samma område ligger äfven Veteranas stora silfvergrufva, som vi en senare dag besökte, och därifrån anträddes återfärden till Serena, omkring 90 kilometer. Vi fingo här tillfälle att se, huru malmen transporteras till uppberedningsverket, som ligger på ungefär halfva denna väg. Det måste vara rik malm och billiga brytningskostnader för att kunna tåla dessa långa och svåra transporter. Vägen är så god, som den med konst kan åstadkommas, och den slingrar sig i vidlyftiga spiraler med ganska ringa stigning utför en nära 800 meter hög bergvägg. Delvis är den insprängd i klippan eller i grusmassorna, delvis går den på smala afsatser, där väggen stupar brant ned flera hundra meter. Det skymde, när vår vagn nalkades de svåraste delarna af denna passage, och vi skyndade på så mycket vi kunde, ty att passera den i mörkret var ju lifsfarligt eller omöjligt. Då just stötte vi på malmtransporten, som gick utför. Det var en lång rad vagnar, fullastade med igensydda och förseglade säckar af den dyrbara malmen. Öfver fordonen var uppspändt ett tak af segelduk till skydd mot solhettan, och hvarje kärra var förspänd med sex mulåsnor, prydda med tofsar och små bjällror och styrda af körsvennen utan några tyglar eller piska, blott med ett långt spö, som användes att föra leddjuren in på den rätta vägen. Men denna gång var det nära, att en olycka inträffat. En af de främsta kärrorna hade kommit för nära afgrunden, och hjulet hade glidit ut, icke öfver kanten, ty då skulle lasten och djuren ofelbart ha störtat ned, men det hade dock skurit ned sig så djupt, att det var omöjligt att komma upp igen, och fordonet hotade hvarje ögonblick att förlora balansen. Tåget hade stannat, och alla skockade sig däromkring, medan körkarlen förgäfves ansträngde sig att med tillrop och stötar uppmuntra sina djur till en sista ansträngning. Det var en liflig och intressant tafla, men vår vagn måste sluta sig till raden, ty på att komma förbi de andra var ej att tänka. Det tog lång tid att lasta af så många säckar, att kärran åter kunde bringas rätt. Det skymde alltmera, och endast en utomordentlig vana kan förklara, huru det var möjligt att i mörkret bringa de otympliga fordonen utför en sådan väg. När vi ändtligen kommo loss, hade hvarje kärra tändt ett litet ljus, och det var en egendomlig känsla och syn att i mörkret fara utför denna tvärbranta vägg, där tåget rörde sig i långa slingringar och de små ljusen skymtade fram och bjällrorna hördes där nere på afsatserna djupt under fötterna.

Copiapó var min nordligaste utgångspunkt för forskningsfärder. Det är en af Atacamaöknens vackraste oaser med en lummig och ståtlig plaza och med rika fruktträdgårdar, i hvilka trifvas den ryktbara chirimoyan, hvars stora saftiga och doftande frukt med en frisk smak, som något erinrar om smultronets, af många resande anses för den mest välsmakande på jorden. Otaliga millioner ha passerat denna stad, och dess betydelse visas bäst däraf, att järnvägen dit upp, anlagd år 1851, var den första, som byggdes i Sydamerika. I omgifningarna ligga storartade amalgamations- och smältverk och en mångfald af grufvor. Jag besökte flera i den närmaste trakten men gjorde äfven längre

utflykter, och koppargrufvorna vid Amolanas voro bland de intressantaste ställen jag därvid såg. Järnvägen går än öfver öde sandöknar, än nere i Copiapóflodens dal, än öfver nakna bergsträckningar, och dess slutstation ligger mer an 1000 meter öfver hafvet. Men för att komma upp till grufvorna måste man på omkring tre svenska mil stiga ytterligare, nära 1 500 meter, som blott med möda tillryggaläggas af de små bergshästarna framför vagnen. Amolanasgrufvan själf är en mycket märkvärdig företeelse. Ett helt berg af porfyr bildar en fattig kopparmalm, därigenom att den innehåller små fläckar af rik kopparglans. Man skulle kunna bryta huru stora kvantiteter som helst, men det lönar sig icke att taga ut mera än man kan krossa på platsen och anrika med hjälp af den obetydliga vattenmängden i en liten bäck, som kommer från de östliga fjälltrakterna.

Det största intresset i alla hänseenden erbjuda för närvarande de stora salpeterdistrikten, som upptaga norra delen af Chile, och de torraste, centrala delarna af Atacamaöknen. Dit kom jag ty värr icke. Den öfverväldigande mängden af salpetern i världshandeln kommer från den forna peruanska provinsen Tarapacá. Den salpeterhaltiga jorden, caliche kallad och hållande ända upp till 75 procent, förekommer vanligen omkring en meter under jordytan. En här af människor och mulåsnor för densamma till fabrikerna, där den utlakas och inkokas för att sedan skeppas till skilda länder. Jordens ödsligaste distrikt får alltså släppa till den näring, hvilken skall befrukta de fält, som utsugits genom den öfverdrifna konkurrensen kring kulturens centralpunkter. Omkostnaderna för framställningen äro emellertid stora. Det vatten, som användes för utlakningen, erhålles blott ur ytterst djupa borrhål och är dessutom vanligen salt och måste därför destilleras. Kol och alla lifsmedel betinga efter upptransporten mycket höga priser. Arbetarne, som lefva i små eländiga kojor, hafva hög aflöning, hvilken emellertid snart vandrar tillbaka till bolagens försäljningsställen. De utgöras till stor del af rått och sammanrafsadt folk, och då under senaste året en minskning i arbetsstyrkan gjordes och återstoden på regeringens bekostnad sändes ned till södern, så var det nära, att de fullständigt stört all ordning i de provinser, dit de fördes.

Salpeterexporten har fortgått tämligen länge, men först på de senaste åren har den nått verkligt kolossala värden och har på de sista 15 åren femdubblats; produktionen uppgick år 1894 till mycket nära en million ton med ett värde af öfver 40 millioner pesos. Den chilenska statskassan fylles till nära hälften af den exporttull å salpeter, som Europas jordägare få betala. Af mycket mindre betydelse än salpetern är den tillsammans med denna vunna joden, och likväl har denna produkt under vissa år i värde öfverstigit hvilken som helst af alla Chiles öfriga exportprodukter, vare sig koppar, silfver eller hvete. Tillsammans med dessa anträffas för öfrigt äfven andra salter, som kanske en dag skola visa sig vara af nästan lika stor betydelse.

Huru dessa märkvärdiga saltlager uppkommit är ännu en olöst gåta, och det är icke här platsen att uppräkna de olika teorier, hvartill densamma gifvit anledning.

Det är icke endast i Atacamaöknen, som man i Chile finner grufvor. Cordillerernas bergskedja utmärker sig allt ifrån Alaska och ned till sin sydspets för en förunderlig mineralrikedom, och Chile har af denna fått mycket på sin del. Men söder ut ligga grufvorna mera spridda, och det mäktiga täcke af urskogar, som snart möter, gör det också svårare att här finna, hvad som kanske döljer sig längre ned.

Det kan ej förnekas, att Chiles framtid på det närmaste sammanhänger med dess grufdrift. Huru skall då denna framtid ställa sig? Det är en mycket svår fråga att besvara, men å ena sidan måste man medge, att ett så vidsträckt och i geologiskt hänseende okändt område som Chile ännu kan bjuda på stora öfverraskningar, och äfven oafsedt detta synes det mig, att landet kan motse sin framtid med ganska ljusa förhoppningar. Väl är det sant, att salpetern måste taga slut och att man kanske ej får hoppas på en brytning sådan som den närvarande ens under ett århundrade. Ej heller synes det vara någon förhoppning, att silfvergrufvorna någonstädes i världen kunna återfå sin förra betydelse Men som kopparproducerande land kan Chile ännu blifva ledande, när man blott vill börja att tillgodogöra sig dess fattiga malmer. Och utom dess finnes en rikedom af metaller, som man ännu blott låter ligga, icke att förglömma guldet, som finnes både i Atacamas torra ökensand och å Chiles och Eldslandets regnbevattnade kuster.

---

Från Atacama gick min resa tillbaka till Santiago. Presidentvalsstriden var öfver, och jag skulle nu ordna för den kommande sommarens arbeten. Huru detta utföll har redan blifvit skildradt. Af flera möjligheter valde jag erbjudandet till den patagoniska expeditionen och afreste i slutet af oktober åter till Punta Arenas, Sommaren blef emellertid jämförelsevis kort. Den 25 februari 1897 lämnade jag Magellansländerna, och efter två veckors uppehåll i Buenos Aires, för hvars vetenskapssällskap jag höll föredrag om våra forskningar, återkom jag den 5 april till Liverpools hamn och till Europa. Ännu några dagar, och jag var åter i Sverige och resan slut.

När jag nu tänker tillbaka på de gångna åren med deras växlande händelser och med deras faror och ansträngningar, så rikt belönade, då fyllas jag af tacksamhet, tacksamhet mot alla dem här hemma, som möjliggjort min resa eller med sitt intresse följt densamma, men också mot alla de vänner, jag lämnat där ute, vare sig de bistått mig på färden eller uppmuntrat mig under densamma med små drag af välvilja, djupt kända om än detta ej alltid blifvit uttaladt. Blott det kan jag önska, att denna välvilja, som så ofta visats mig blott därför att jag var svensk, städse måtte få komma mina landsmän till godo där ute; och så till sist, att de arbeten vi börjat där nere också måtte bli fortsatta och komma utforskningen af jordens minst kända område till godo.

---