Från Stockholms synkrets/I foyern
I foyern.
(Okt. 1875.)
»Låt oss gå in i foyern!»
Ack, om vi bara hade en foyer i Stockholms teatrar! Hvarför har man aldrig kunnat få en sådan? Behöfver man kanske ej en foyer? Det är visst sant, att föreställningarna icke draga så långt ut på natten som i några andra europeiska hufvudstäder; men det kan dock vara tröttsamt nog att sitta stilla på samma fläck i tre eller fyra timmar, förutsatt också att det stycke som spelas är tillräckligt underhållande, något som likväl icke är ovilkorligen säkert alla aftnar.
Huru mycket angenämare skulle det icke vara att under en eller annan mellanakt, till exempel sådana där odjur till mellanakter som räcka tjugufem eller trettio minuter, lemna sin plats i salongen, räta ut sig och taga sig litet rörelse i ett särskildt därtill upplåtet rum, där man hade tillfälle att, lättare än i salongen, träffa sina vänner och med dem underhålla sig om stycket, de spelande o. s. v., samt för öfrigt utbyta åsigter om ett och annat?
»Men hvarför klagar ni?» invände någon af dem som fann alt godt och därför äro framåtskridandets värsta fiender. »Ni har ju Operakällarn!»
Operakällarn en foyer! Det är makalöst.
Den foyern räcker för öfrigt icke utanför den kungliga Stora teatern. Hvad har man på den Dramatiska?
»Lagergrens kafé utanför första raden,» svarade optimisten.
Vi tacka så mycket. Förutsatt att de bägge nämda förfriskningsställena kunde vara tillräckliga för teaterbesökande manspersoner, hvilket vi dock på det kraftigaste bestrida, äro de väl ej lämpliga för fruntimmer. De som gå på teatern bestå icke uteslutande af karlar. Få kvinnorna icke tagas med i räkningen? Aldrig har man under någon mellanakt sett fruntimmer på Operakällarn eller i Lagergrens dramatiska kafé.
Hvarför skola de arma fruntimmerna vara dömda att sitta stilla under ofta långt utdragna mellanakter, stilla och öfvergifna, ty deras manlige ledsagare bekymra sig icke om att hålla dem sällskap? Hvarför kunna de ej få taga dessa följeslagare under armen och gå till en glad foyer för att hvila sig från mellanaktssalongens enformighet?
Kvinnan!?
Mannen ser helt förvånad ut. Behöfver man tänka på kvinnans rätt? Det har aldrig förr fallit honom in.
Månne häller alla manliga teaterbesökande äro så synnerligen belåtna med att mellan akterna gå på Operakällarn eller Lagergrens buffet i Dramatiska teatern? Vi känna dem som icke äro det, men likväl ledsna att sitta och titta på ridån eller att mönstra raderna och parkett. Och tänk, om man därtill på parkett får sin plats bak om en så stor kropp, att hela öppningen mellan avantscenerna helt och hållet undanskymmes! Det var detta som en gång hände en af våra vänner. Han satt just och hade sin konstvänliga tillfredsställelse öfver fröken Grabows intagande företeelse på scenen, då plötsligt utsigten helt och hållet försvinner. En »främmande kropp» hade trängt sig mellan honom och de spelande, och denna kropp var ej blott af så storartadt omfång, att total förmörkelse inträffade, att scenen undanträngdes med hela sin belysning, att man icke såg en skymt hvarken af hofkapellmästaren eller någon enda af hofkapellisterne, utan denna kropp var äfven så tät, att icke ett enda ljud mera trängde fram till den olycklige teatervännen.
Han hörde ingenting och hvad han såg, då första öfverraskningen gifvit vika, var endast en ofantlig ryggtafla. Om han riktigt ansträngde sig för att skåda uppåt, kunde han se att ett hufvud satt ofvanför den ofantliga ryggtaflan, men ett hufvud, som räckte ett godt stycke uppåt raderna.
Det var en jätte, en fullväxt jätte, hvilken vanligtvis brukar visa sig för pengar, men denna afton hade själf gifvit ut pengar för att visa sig i kongl. Stora teaterns salong, så vida ej kongl. teaterstyrelsen anstält honom för att fylla parkett, som den kvällen var alt för glest besatt.
Vi skulle nästan misstänka det senare. En jätte kan vara god att hafva i teatersalongen. Publiken tycktes finna nöje i att betrakta honom, men de som sutto bak om »fenomenet» hade icke roligt. De hade önskat fly till en foyer, om det funnits någon. De skulle med största nöje hafva infunnit sig i en foyer, i stället för att, då de flydde för jätten, trängas framför en disk och knuffas bland högt lyftade glas, ur hvilka det ofta flyter mera på grannens rygg än i den drickandes strupe.
»Ty tio skvalpa ut, när en får dricka,»
sjöng Acharius, och om detta är en ur nykterhetens
synpunkt ingalunda förkastlig omständighet, är den dock ur
snygghetens mindre behaglig.
Nya teatern kom och skulle göra förbättringar i så mycket, äfven i foyerväsendet. Ett stort och präktigt rum skulle till foyer upplåtas.
»Ändtligen!» utropade de som veta hvad en foyer verkligen betyder och hvad han kan uträtta och som så länge gått och längtat efter en sådan tillflyktsort. Men öfverraskningen var icke angenäm, då man under ett uppehåll i »Ett handelshus’» affärer kom in i den nya foyern och fann honom fullproppad med bord.
Krog! Det var afsigten med Nya teaterns foyer, och den enda skilnaden mellan den nya krogen och de gamla teaterkrogarne var att fruntimmer verkligen besöka den förra, kanske ett steg framåt, men ett tämligen tvifvelaktigt. De flesta fruntimmer sitta dock kvar i salongen under mellanakterna och de flesta herrarne låta dem sitta där, medan de själfva skynda till punschdisken.
Men man inbillar sig, att man har en foyer. Man drifver fram och till baka i Nya teaterns korridorer. Någon drift i den vanliga bemärkelsen kan i Stora teaterns eller i Dramatiskans korridorer aldrig komma i fråga. Man nöjer sig med dessa fosterländska korridorer, man går i dem och svärmar för alt hvad för öfrigt utländskt är.
Innan Nya teatern reste sig och upplät sina breda lustvandringsgångar, svärmade man i alla fall för de utländska storheterna eller åt minstone de utländska namnen. Man afundades Göteborg, som en gång fick ett helt italienskt teatersällskap till sin teater och som kunde på Södra Hamngatan klistra upp en jättelik affisch med jättebokstäfver om Carolina Casanova di Cepedo, prima donna assoluta dramatica. Här i Stockholm hade man då ännu icke haft något så välklingande — på sin höjd, någon enda gång en signora Cari, en signora Sorandi, men en signora Trebelli viste man då ännu icke af. Hvad förslog dess utom en och annan signorina mot en hel äkta importerad italiensk operasäsong? Hvad var det väl mot Linda Carraciola, prima donna assoluta leggiera som det också stod på Södra Hamngatans knut? Hade man i Stockholm någon enda prima donna som kunde kallas assoluta leggiera, absolut af den lätta sorten?
Stockholm hade haft en signor Ambrosi, Garibaldis unge pipare, icke trumslagare som först uppgafs, en god och älskvärd sångare, men göteborgarne fingo tag i Vincenzo Sabbatini, och det var ej hvardagsmat. Man hade visserligen aldrig förr hört talas om Vincenzo Sabbatini, men det lät mycket ståtligt, riktigt helgdagsaktigt. Man var bara rädd för att d:r Hedlund skulle anse honom höra till de öfverflödiga helgdagarne.
I Stockholm hade man visserligen ännu hr Arnoldson och hr Dahlgren och hade nyss förut lagt sig till med hr Lundqvist. Men hvad är väl Arnoldson mot en Sabbatini, en riktig operaitalienare? Månne amfiteatern är fullsatt, när hr Arnoldson sjunger? Det är möjligt att den är det, men något assoluto i den vägen vågar man aldrig uppgifva. Låt en Sabbatini komma hit, och vi våga försäkra, att amfiteatern skall vara utsåld redan en kvart efter det man fått veta, att en sådan primo tenore assoluto eroico nedlåtit sig att komma ända till Stockholm för att lyckliggöra vår kungliga scen. Utan att säga det ringaste nedsättande om en hr Sabbatini, en hr Madrassi eller en hr Caraffini — namnet gör ingenting till saken, blott det slutas på i, hälst på ini — är det dock mycket möjligt, att en sådan med knapp nöd kan få anställning vid en teater af tredje ordningen på Europas fastland. Men här ... Har ni hört Sabbatini ... Madrassi ... Caraffini eller hvad den gudomlige italienaren heter?»
»Om jag hört honom? Så ni frågar! Jag hörde honom i Göteborg och redan förut, jag tror det var i ... i Batignolles. Å, förtju-u-usande! Hvilken timbre, hvilken skola! Evviva Sabbatini!»
Sådana äro vi, ej blott på amfiteatern, utan äfven på parkett och första raden, också högre upp. Vi äro alt för blygsamma att sätta något egentligt värde på hvad vi själfva ega. Utländingen upptäcker dock stundom, att vi hafva goda tenorer. Kan han komma åt dem, så kniper han dem. Han försmår ej häller sopraner. Labatt, Nilsson, Pyk ... ack, tala ej om hvad vi aldrig få höra mera!
Hvarför äro vi ej tenorer allesamman, vi karlar som njuta af Stockholms teaterfoyers? Att sitta i en mörk vrå, insvept i en gammal nattrock och skrifva krönikor och sedan kanske häfta hop dem och afyttra dem pundvis är hvarken så roligt eller så inbringande som att stå i granna sidenrockar och kanske i skira silkestrikoter, sminkad och vacker, och taga höga C. på en festligt upplyst teater, omgifven af en underskön natur, hvilken ehuru endast af papp och väf likväl är betydligt mera poetisk än ett gammalt skrifbord med dammiga luntor, skrynkliga tidningsblad och utbrunna cigarrstumpar.
I hvilket förhållande står nu författaren till sin publik? Det veta vi sannerligen icke, ty vi hafva aldrig haft publiken för våra ögon. Tenoren i silkestrikoten kan däremot se, huru eldiga blickar riktas mot honom, huru rosenläppar småle och de sötaste små händer i de finaste glacéhandskar vifta de mest uppmuntrande viftningar med de präktigaste solfjädrar.
Ack ja, hvarför äro vi icke tenorer, hela sällskapet? Då vore det en glädje att lefva. Men nu! ... Nu ögnar allmänheten kanske i största hast genom hvad vi stackars författare skrifva, så vida vi ens komma så långt, och sedan slänger allmänheten bladet eller boken föraktligt ifrån sig och utropar:
»Det är grufligt hvad den där är tråkig!»
——————