Från Stockholms synkrets/När hösten kommer

[ 207 ]

När hösten kommer.
(Sept. 1876).


Det börjar arta sig till ett verkligt hufvudstadslif igen. Vi hafva sett ångbåtar fylda med flyttsaker och nästan i fullständig saknad af mänsklig däcks- och salongslast, på sin höjd någon kvarglömd sommargäst som krupit i hop vid skorstenen och gör sorgliga betraktelser öfver sommarnöjena hösttiden.

Vi hafva skådat rustvagnar proppade med lätta sommarmöbler, hvilka skola öfvervintra i staden, madrasser, gungstolar och gungbräden, byråar och vattentunnor som pyramidaliskt rest sig i vädret, och på spetsen en sommarsoffa, på soffan en liten husjungfru och i den lilla husjungfruns sköte en s. k. pigspegel. Sådant tyder på, att det stockholmska landtlifvet är slutadt för i år. Det finnes äfven andra tecken, lika osvikliga.

Här om morgonen kommo vi upp till »tysta Marie». Om ni är stockholmare, vet ni naturligtvis hvem tysta Marie är och hvar hon bor, men för vännerna i landsorten kunna vi upplysa, att hon har »kaffeservering» en trappa upp i n:o 6 vid Jakobs Kyrkgata. Lägenheten är icke så lysande som en Davidsons, en Cadiers, en Josephsons, en Lagergrens, en Blanchs o. s. v., men det [ 208 ]är likväl ett högst aktningsvärdt ställe, där man är säker på att träffa godt sällskap.

Om vi icke minnas alt för orätt, började tysta Marie sin kaffeutskänkning i en mycket inskränktare lägenhet i huset bredvid, där hr Wahlberg nu med konsterfaren hand tvålar in en del af den skäggiga mänskligheten; men det är mycket länge sedan och kan ej hafva annat än ett rent historiskt intresse. Hvad själfva namnet »tysta Marie» vidkommer, lär det gå i arf och mer vara benämning på firman än på någon särskild person.

Sedan flera år skänker »tysta Marie» ut kaffe och andra lifvande, men icke sprithaltiga drycker i först nämda lägenhet och håller tappert ut täflan med källaren Hamburger Börs som innehar bottenvåningen i samma hus.

Trappan är nött och brant, ingången är trång, men där strömmar folk ut och in hela dagen, synnerligen under förmiddagstimmarne. Själfva kafét är högst enkelt utstyrdt, utan en enda stor väggspegel, utan ett enda marmorbord, utan takmålningar och alt sådant som utmärker de stora kaféerna i vår tid.

Alt går mycket ordentligt till väga utan bråk och buller, utan cigarrök och, hvad märkligast är, utan drickspengar i hvardagslag. Det är således ett högst ovanligt kafé. Uppassningen har ända till senaste tiden verkstälts uteslutande af fruntimmer, tysta som Egyptens prestinnor, flinka och uppmärksamma, i tarflig, men snygg drägt, utan tecken till hvad vanligtvis brukar utmärka det egentliga uppasserske-skrået. Sådant är nästan ännu mer förvånande i våra dagar.

Gästerna äro lika tysta, lika ordentliga som värdinnan själf och hennes folk. Man kan ej vara annat, då man kommer till tysta Marie. Man pratar visserligen [ 209 ]en stund med kamrern sin granne och hälsar på doktorn vid bordet bredvid, men det är nästan hviskande.

Tro icke därför, att det är tråkigt hos tysta Marie! Visst icke! Man har här ett godt, om också stillsamt umgänge, men man går icke dit för att lefva vanligt kafélif, det vill säga med prat nöta bort större eller mindre del af dagen.

En god del af gästerna utgöres ofta af fruntimmer, två, tre, ja, sju i sällskap. När fru A. möter fru B., händer det icke, att hon säger:

»Vill du ta dig en frukostrisp på Opris?»

Men hon säger:

»Skulle vi inte gå upp till tysta Marie?»

Jo, fru B. går med, och det kan inträffa, att fruarna under vägen stöta på fru C. och fru D. och kanske ännu flera väninnor.

Alla gå de då till tysta Marie. Ni tror kanske, att den heliga tystnaden vid det tillfället sväfvar i fara? Alldeles icke. Fruarna hafva visserligen åtskilligt att tala om, men det aflöper utan buller och bång. De smutta på sitt choklad, tugga på sitt saffransbröd och hafva mycket roligt, troligtvis mycket roligare än herrarne omkring den femte punschbuteljen kl. tre qvart till tolf på natten, på ett af de stora kaféen.

Är fru A. ensam ute i staden och känner sig kaffehungrig, kan hon också utan sällskap gå upp till tysta Marie, och det kan till och med fröken A. göra. För att gå till tysta Marie, är det ej nödigt att hafva något förkläde.

En del af tysta Maries gäster är endast sommargäster. Det var egentligen dit vi ville komma. Hustru och barn bo på landet, men mannen-fadren måste [ 210 ]för sina göromål ofta vara i staden, där han då icke består sig något särskildt hushåll. Sätter han värde på en god kaffefrukost för godt pris, går han hvarje morgon till tysta Marie, där han alltid är säker att träffa ett antal goda vänner, hvilka äro i samma sommaromständigheter som han.

Men så kommer September! En morgon infinner vännen X. sig icke. »Han har redan flyttat in», säger man då. Ett par morgnar därefter saknas vännen Y. Då vet man, att han sitter vid sitt eget kaffebord i sitt hem. Och därpå är det Z., som ej mer synes till.

På samma sätt med den ena efter den andra. När så de fleste af sommargästerna ej mer visa sig hos tysta Marie, då vet man, att det är höst och att det börjar arta sig till ett verkligt hufvudstadslif igen. Det är just hvad vi nu iakttagit. Här om morgonen sågo vi icke till en enda sommargäst vid Jakobs Kyrkgata.

Ett ytterligare hösttecken är att man på de vackra stunder hvilka ännu kunna förekomma finner ett större antal lustvandrare i Kungsträdgården än hvad fallet är sommartiden. Östra allén är visserligen icke ännu fullt i ordning med sitt sällskap, men för öfrigt ser man folk, mycket folk till och med öfver alt i trädgården.

Vi sade »trädgården», något som aldrig kunde falla oss in, när vi fordom talade om den platsen, men »torget» förtjänar nu det namnet. Den som icke sett denna park sedan sex eller sju år till baka har troligtvis svårt att känna igen honom. Vi hafva förut nämt något därom, men hvarje gång vi hafva vår väg genom Kungsträdgården är det en ny anledning till glädje, och därför tala vi om den saken kanske ännu flera gånger. Vi kunna aldrig glömma, huru det såg ut ännu för få år sedan på det område som nu smeker ögat med de i den [ 211 ]rikaste grönska prunkande gräsmattor, bland färgrika, doftande blommor, lummiga buskar och frodiga trädgrupper.

Om något sådant kunde väl Karl den trettonde aldrig drömma, och ej häller den som lät resa hans bild.

Sandhafvet och sumpmarken äro förvandlade till fast land, där man äfven en regnvädersdag kan gå nästan torrskodd, så fast är marken, under det man fordom sväfvade i fara att drunkna också då det icke kom något vått ofvan från. En het och torr sommar hafva vi haft, men gräsplanerna i Kungsträdgården hafva ej en enda dag sett afmattade ut.

Kungsträdgården har dock en medtäflare, det är sant, nämligen Berzelii park, hvars gräsmattor äro lika friskt grönskande och hvars blommor fägna ögat i lika hög grad. Den lilla anläggningen på andra sidan om den ännu s. k. Nybron, en bro på fasta landet, har också sträckt upp sig under den förflutna sommaren.

Och Artilleriplanen . . . nej, nu var det slut med det vackra. Låt oss icke tala om Artilleriplanen tills vidare, och ej häller om Humlegården, ty då falla vi i svårmod, och det är sannerligen icke roligt! Men älskar ni det Stockholm som går, så skynda er till sagda Humlegård och tag den s. k. rotundan där i skärskådande.

Det är en märkvärdighet af första ordningen. Dröj icke, ty då kan det hända, att rotundan ramlar, innan ni kommer dit, och då har ni gått miste om åsynen af en högst egendomlig byggnad i en hufvudstadspark.

Någon har föreslagit, att dammen i norra delen af Humlegården skulle fyllas på det sätt, att rotundan vräktes ned där. Förslaget är icke så tokigt, ty då slapp man från bägge två på en och samma gång och kunde utan förargelse taga genaste vägen till den nya [ 212 ]villastaden, som växer upp norr om Humlegården. Men i granskapet ligger också tältstaden, och det är ett sorgligt blad i den stockholmska nutidskrönikan. När skall bostadsbristen minskas? Aldrig, svaras det. Ljufliga utsigter!

Då har man bättre utsigt från »Belvederen» — vackert svenskt ord — på Djurgården, det höga utsigtstornet, hvarifrån man kan skåda öfver hela stockholmstrakten, se de skönaste naturtaflor, för närvarande i höstbelysning, i fall det ej är alt för mulet, och alldeles icke tvingas att tänka på bostadsbrist. Att halft annat hundratusen människor icke skola få rum i Stockholm finner man bra underligt, när man från Djurgårdstornet eller från Mosebacke blickar ut öfver hufvudstaden.

Längre utflygter än till Djurgården och Mosebacke gör man väl icke nu på hösten från det egentliga Stockholm. Man far fortfarande »Jorden rundt på 80 dagar». Det har man nu hållit på med några och sextio gånger, och ännu är det väl långt till »Jordens» ända. Men så har man också »Sullivan». Minnes ni Sullivan-Sundberg och Sullivan-Kinmansson? Ja, vi fråga icke er, älskvärda fröken, ty det vore oartigt att förutsätta, det ni kunde hafva varit med på den tiden; men vi vända oss till de äldre herrarne, hvilka kanske draga sig till minnes, då de den ena aftonen på kungliga teatern förklarade hr Sundberg vara en ypperlig Sullivan och aftonen därpå sade det samma om hr Kinmansson på dåvarande Mindre teatern, men det är nu många år sedan den tiden, och hvart enda år har haft sin höst.


——————