Gösta Berlings saga/Kapitel 21
| ← Lilliecronas hem |
|
Midsommar → |
DOVRES HÄXA
NU GÅR DOVRES HÄXA på Lövens strand. Där har man sett henne, liten och rundryggad, i skinnkjortel och med silverbeslaget bälte. Hur kommer hon ur ulvahålor till människors värld? Vad söker den gamla från fjällen i dalarnas grönska?
Tiggande kommer hon. Hon är snål, lysten efter gåvor, så rik hon är. I bergens klyftor döljer den gamla tunga tackor av vitt silver, och på saftiga ängar djupt inne bland fjällen beta hennes stora hjordar av svarta, gullhornade kor. Ändå vandrar hon fram i näverskor och flottig skinndräkt, varpå brokig randsöm skymtar fram under århundradens smuts. Hon har mossa i pipan och tigger av den fattigaste. Skam give en sådan, som aldrig tackar, aldrig får nog!
Gammal är hon. När låg väl ungdomens skära glans över det breda ansiktet med den bruna hyn, som skiner av fett, över plattnäsan och de smala ögonen, som glimma fram ur smutsen liksom eldkol ur grå aska? När satt hon som ung tös på sätertunet och besvarade med lurlåt vallgossens kärleksvisor? Flera hundra år har hon levat. De äldsta minnas inte den tid, då hon inte vandrade genom landet. Deras fäder ha sett henne gammal, då de voro unga. Inte heller är hon ännu död. Jag, som skriver, har själv sett henne.
Mäktig är hon. Hon, trollkunniga finnars dotter, böjer sig inte för någon. Hennes breda fötter sätta inga försagda spår på landsvägarnas grus. Hagel kan hon mana fram, blixt kan hon styra. Hon kan föra hjordar vilse och sända varg på fåren. Föga gott kan hon verka, men mycket ont. Bäst att stå väl med henne. Tiggde hon än enda geten och en hel mark ull, så ge henne! Eljest stupar hästen, eljest brinner stugan, eljest fördärvas kon, eljest dör barnet, eljest går nidsk matmoder från vettet.
Välkommen gäst är hon aldrig. Bäst dock att möta henne med leende mun. Vem vet för vems räkning den ofärdbringande genomströvar dalen? Hon kommer inte bara i det ärendet att fylla tiggarpåsen. Ont varsel följer henne: härmask visar sig, räv och uv tjuta ohyggligt i skymningen, röd och svart elma, som sprutar etter, kryper fram ur skogen ända till dörrtröskeln.
Stolt är hon. I hennes huvud gömmes fädrens mäktiga visdom. Sådant ger sinnet lyftning. Dyrbara runor stå ristade i hennes stav. För allt dalens guld vill hon inte sälja den. Trollsång kan hon sjunga, sejd kan hon koka, örtkunnig är hon, trollskott kan hon lossa över en vattenspegel, och stormknutar kan hon knyta.
Kunde jag blott tyda månghundraårig hjärnas underliga tankar! Kommen ur skogarnas dunkel och från de mäktiga fjällen, vad tänker hon om folket i dalarna? För henne, som tror på Tor, jättedödaren, och på mäktiga finska gudar, äro de kristna som tama gårdshundar för en grå ulv. Otamd som snöstormen, stark som forsen, kan hon aldrig älska slättbygdens söner.
Dock kommer hon alltjämt åter ned från bergen för att se deras dvärgaskick. Av fasa rysa människorna, då de se henne, men ödemarkens starka dotter går trygg ibland dem, skyddad av skräcken. Ej äro hennes stams bragder glömda, ej heller hennes egna. Som katten tror på sina klor, så tror hon på sin hjärnas visdom och på kraften av gudaingiven trollsång. Vissare är ingen kung på sitt välde än hon på det skräckens rike, som hon behärskar.
Så har Dovres häxa genomvandrat många byar. Nu är hon kommen till Borg och skyr inte att vandra upp till grevegården. Köksvägen tar hon sällan. Rätt uppför terrassernas trappor kommer hon. Hon sätter ned sina breda näverskor på blomkantade grusgångar, lika trygg, som om hon hade trampat säterstigar.
Händer så, att grevinnan Märta just då har stigit ut på trappan för att skåda junidagens prakt. Nedanför på sandgången ha två pigor stannat på sin väg till matboden. De äro komna från
bastun, där fläsket rökes, och bära nyrökta skinkor på en stång mellan sig. »Vill vår nådiga grevinna känna och lukta?» säga pigorna. »Är fläsket nog rökt?»
Grevinnan Märta, husmoder på Borg vid den tiden, lutar sig fram över räckverket och ser på fläsket, men i samma stund lägger finngumman sin hand på en av skinkorna.
Se dock denna bruna, skinande svålen, detta tjocka lager av fett! Känn denna friska doft av enris från de nyrökta skinkorna! O, mat för gångna gudar! Häxan vill äga allt detta. Hon lägger sin hand på fläsket.
Ack, bergens dotter är inte van att tigga och bedja! Är det inte av hennes nåd, som blommor frodas och människor leva? Frosten och den ödeläggande stormen och vattenfloden, allt står i hennes makt att sända. Därför höves inte henne att bedja och tigga. Hon lägger sin hand på vad hon önskar sig, och det är hennes.
Grevinnan Märta vet dock intet om den gamlas makt.
»Bort med sig, tiggarkäring!» säger hon.
»Ge mig skinkan!» säger Dovres häxa, ulvars ryttarinna.
»Hon är tokig!» utropar grevinnan. Och hon befaller pigorna att gå in i boden med sin börda.
Den månghundraårigas ögon flamma av vrede och lystnad.
»Ge mig den bruna skinkan!» upprepar hon. »Eljest går det dig illa.»
»Hellre ger jag den åt skatorna än åt en sådan som hon.»
Då darrar den gamla under vredens storm. Mot höjden sträcker hon den runskrivna staven och svänger vilt med den. Hennes läppar utstöta underliga ord. Håret står upprätt, ögonen lysa, ansiktet förvrides.
»Dig själv skola skator äta!» skriker hon till sist.
Så går hon, mumlande förbannelser, svängande vilt med staven. Hon vänder om hemåt. Längre mot söder går hon inte. Nu har vildmarkens dotter utfört det ärende, för vars skull hon har tågat ned från bergen.
Grevinnan Märta står kvar på trappan och skrattar åt hennes orimliga vrede. Men på hennes läppar skall snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som skola äta henne.
Ur park och trädgård susa de ned mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. De komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar. I förmiddagens skarpa solsken blänka fjädrarnas metallfärger. Halsarna rugga upp sig som på vredgade rovfåglar. I allt trängre kretsar flyga odjuren runtom grevinnan, måttande med näbbar och klor åt hennes ansikte och händer. Då måste hon fly in i förstugan och stänga dörren. Hon stöder sig mot den, flämtande av ångest, medan de skrattande skatorna kretsa därutanför.
Därmed stängdes hon ock från sommarens ljuvhet och grönska och från levnadens glädje. För henne funnos hädanefter blott de stängda rummen och de fällda gardinerna, för henne förtvivlan, för henne ångest, för henne förvirring, gränsande till vansinne.
Vansinnig kan väl också denna berättelse synas, men den måste dock vara sann. Hundratal skola känna igen den och vittna, att sådan är den gamla sägnen.
Fåglarna slogo sig ned på trappräcket och hustaket. De sutto, som om de bara väntade, att grevinnan skulle visa sig, för att få kasta sig över henne. De togo sin bostad i parken, och där stannade de. Det var omöjligt att jaga dem från gården. Det blev bara värre, om man sköt. För en, som föll, kommo tio nya flygande. Stundom måste väl stora skaror draga bort för att skaffa mat, men trogna skiltvakter sutto alltid kvar. Och om grevinnan Märta visade sig, om hon såg ut genom ett fönster eller bara drog undan en gardin för ett ögonblick, om hon försökte gå ut på trappan — genast kommo de. Hela den förfärliga svärmen störtade upp mot boningshuset med dånande vingslag, och grevinnan flydde in i sitt innersta rum.
Hon bodde i sängkammaren innanför det röda förmaket. Ofta har jag hört rummet beskrivas, sådant det var under denna fasans tid, då Borg belägrades av skatorna. Tunga täcken för dörrar och fönster, täta mattor på golvet, smygande, viskande människor.
I grevinnans hjärta bodde blek förfäran. Hennes hår blev grått. Hennes hy fick skrynklor. Hon blev gumma på en månad. Hon kunde inte stålsätta hjärtat till tvivel på förhatlig trolldom. Hon spratt upp ur nattens drömmar med höga rop om att skatorna åto henne. Hon grät dagen om över detta öde, som hon inte skulle undgå. Skyende människor, rädd, att fågelsvärmen skulle följa i hälarna på varje inträdande, satt hon oftast tyst med händerna för ansiktet, vaggande fram och åter i sin länstol, olustig och förstämd i den kvava luften, stundom sprittande upp med rop av klagan.
Bittrare liv var ingens. Kan någon undgå att beklaga henne?
Jag har väl inte stort mer att berätta om henne nu, och det jag har sagt har inte varit gott. Det är, som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock godhjärtad och levnadsglad, då hon var ung, och många lustiga historier om henne ha glatt mitt hjärta, fast här inte har varit platsen att berätta dem.
Men det är så, fastän denna stackars vandrerska inte visste det, att själen är den evige hungraren. Av flärd och lek kan han inte leva. Får han inte annan näring, skall han som ett vilt djur sönderslita först andra och till sist sig själv.
Detta är sagans mening.