Gamla brev/10
| ← IX. |
|
XI. → |
X.
Från denna stund fruktade jag ensamheten,
och när jag om aftnarna måste gå hem
för att sova, vidtog jag det försiktighetsmått,
att jag band mig själv vid sängstolpen för att
hindra mig från att irra omkring under natten.
Jag förstod naturligtvis, att detta ej gav någon
trygghet, och att jag kunde lösa detta band i
sömnen, lika väl som jag kunde utföra annat.
Men det gav mig dock en slags inbillad ro, och
det hjälpte mig understundom att sova. — —
Jag har emellertid kommit till slutet av maj, och jag befinner mig i den största förlägenhet, när jag tänker på, vartill jag egentligen skall använda de långa feriemånaderna. När jag redan nu har så svårt att fördriva mina lediga eftermiddagar, hur skall det då gå, när jag måste vara ledig från morgon till kväll? Jag känner en obestämd fruktan för denna sommar, som nalkas, och under det att dagarna gå, finner jag ständigt nya förevändningar att slippa vistas i mina rum. Jag gör långa promenader utanför Stockholm, äter middag på något värdshus och tillbringar timmar, sittande på en veranda, rökande cigarr efter cigarr, medan mina ögon vila på det nyutspruckna lövverket i vajande björkar eller betrakta den ljusa grönskan, som avbruten av vita sippor betäcker marken på kullar och fält. Detta vilar mig och bringar glömska för stunden. Det ger mig ett slags ro, som om jag vore en del av naturen, vilken lever sitt stilla liv, oberörd av människans strider. Liksom förtorkad och kall sitter jag där och betraktar allt detta, som lever, växer, jublar och värmes. Jag ser därpå och tänker, att jag står utanför alltsammans. Det är en ljuvlig känsla, vilken varslar om upplösningens tystnad.
Andra dagar stannar jag i staden, uppsöker okända matställen, vandrar från kafé till kafé, läser i tidningarna eller betraktar genom fönstren gatornas liv. Jag träffar ingen, talar med ingen — utom med en, och denne ende är Kristian Sundin.
Allt sedan jag första gången träffade honom, är det förunderligt, att det knappast går en dag, utan att jag vid något tillfälle möter honom. Än kommer han tvärt över gatan för att hälsa på mig och säga mig ett par ord, än möter jag honom, just när jag viker om ett gathörn, och följden blir naturligtvis åter, att vi stanna och samtala; än sitter han inne på den restaurant, där jag tillfälligtvis ämnar intaga min middag, och en gång har det till och med hänt, att vi möttes som ensliga promenerande i en avlägsen trakt av Djurgården.
Jag har upphört att reflektera över, hur det kommer sig, att vi, som i åratal gått varandra förbi, nu plötsligt börjat att träffas, som om vi verkligen sökte varandra. Jag tar det som en helt naturlig sak, ja, det har till och med hänt mig, att jag börjat längta efter, att han skulle fråga mig om detta — detta, som mitt under mitt skenbara lugn dagligen sysselsätter mig.
Jag har nämligen börjat erfara ett besynnerligt begär att meddela mig med någon. Det är, som om jag hade behov att beklaga mig för en medmänniska, ropa ut min smärta, så att jag finge höra den giva eko i en annans bröst. Härom aftonen var det ej långt ifrån, att jag hade givit Greta del av min sorg. Hon flyttade nämligen undan Gertruds porträtt på mitt skrivbord för att få plats för brickan med min aftonmåltid. Jag tyckte, att hon fick en sorgsen min, när hon tog i porträttet, och jag var nära att fråga henne, vad hon egentligen tänkte om mig. Det var blott med ansträngning jag förmådde kuva min talträngdhet, och allt som minuterna skredo, hade jag formlig hjärtklappning av obeslutsamhet, om jag skulle tilltala den gamla eller ej. Jag kände mig emellertid lättad, när hon gick, och ändå visste jag, att den verkliga lättnaden infunnit sig, om jag kunnat övervinna mig själv och talat.
En annan afton ringde det på min dörr. För ovanlighetens skull var jag hemma, ehuru det var tidigt på dagen. Jag gick och öppnade, i tanke att det var brevbäraren. Till min överraskning steg Kristian Sundin mig till mötes och frågade, om jag tog emot.
Jag blev varken häpen eller otålig, jag tänkte ej på annat, än att nu skulle han få veta det. Jag skulle sätta mig mitt emot honom lugnt och naturligt, därefter skulle jag vända mig till honom, som sökt mig i min ensamhet, och börja berätta. Men jag kunde ej finna ord för att börja. Han talade lätt och vänligt om idel alldagliga saker, om utsikten från mina fönster, om våren, om sommaren, som skulle komma, frågade, var jag tänkte tillbringa ferierna och berättade om sina sommarplaner.
Hela tiden satt jag och lyssnade på hans ord, svarade och tog upp nya ämnen. Men jag tänkte endast på, hur jag skulle börja att tala, och jag sökte fortfarande efter ord.
Då reste han sig upp för att gå. Och jag förstod blixtsnabbt, att just nu borde jag hålla honom kvar. Men orden fröso på mina läppar, och när han gått, tyckte jag, att mina tomma rum genljödo av smärta över min egen förtvivlade ensamhet.