Gamla brev/11
| ← X. |
|
XII. → |
XI.
Jag har sökt Kristian Sundin under en hel
veckas tid, sökt honom på alla upptänkliga
ställen, men omöjligt kunnat träffa honom. Det
har blivit en fix idé hos mig, att för honom
måste jag berätta mitt liv. Jag vill spegla mitt
öde i en annans ögon, höra min egen röst,
som försvarar och anklagar mig själv, se, om
en annan skall känna samma fasa, när jag
blottar mitt verkliga jag, som jag själv
dagligen erfar.
Varför jag vill allt detta, vet jag icke. Jag vet blott, att det måste ske, jag ville helst icke förlora en dag, innan jag visste det vara gjort, och jag har redan väntat en vecka.
Så mötte jag honom en afton, när solens sista strålar föllo över Humlegården, och utan förberedelse, tvärt och enträget, frågade jag, om han ville följa mig hem. Jag såg, att han tvekade — möjligen var han upptagen — men han måtte hava sett, med vilken ångest jag väntade hans svar. Ty han såg blott på klockan, bad mig gå före honom och lovade att genast komma efter.
Jag tillbragte en kvarts timme med att vänta på honom, och denna väntan hör till de mest upprörda stunder, jag genomlevat. Jag var till mods som om jag varit en dödsdömd, vilken på sekunden vet, när hans sista stund skall komma, och räknar de minuter, vilka stå honom åter, på samma gång han önskar, att allt vore slut. Jag minns icke, hur han kom in till mig, kan ej erinra mig, vilka ord vi i början växlade med varandra. Jag minns ingenting, endast att jag helt plötsligt såg honom stå framme vid mitt skrivbord och hålla min hustrus porträtt i sin hand.
»Du har visst aldrig sett henne?» sade jag.
»Jo,» svarade han, »många gånger.»
»När?»
»Jag har sett er tillsammans. Och jag har mera än en gång följt er med mina tankar.»
Jag rusade upp och ställde mig mitt emot honom.
»Och vad har du tänkt?» utbrast jag. »Vad har du tänkt?»
»Ingenting särskilt,» svarade han. »Det man plägar tänka vid dylika tillfällen.»
Jag kände, att han undvek att svara mig, och i det jag tog porträttet i min hand och i min tur betraktade det, sade jag:
»Minns du … den gången … i Uppsala … då du sökte mig så enträget … och då vi upphörde att träffas?»
Han nickade till svar. Och jag fortsatte:
»Det var för hennes skull, som jag vägrade att taga emot dig.»
»Jag har ibland tänkt något dylikt,» genmälde han.
Jag ställde porträttet på bordet och fortsatte:
»Hon brukade sitta hos mig med sitt arbete om aftnarna. Därför hade jag vant mig att icke öppna min dörr.»
Och om en stund tillade jag:
»Det var för resten dumt, att jag ej tog emot dig. Det skulle hava sparat mig åtskilligt.»
Han ryckte till, och hans min sade mig, att han förstod, vad jag menade.
»Man ansåg er allmänt för så lyckliga människor,» svarade han.
Dessa ord borrade sig in i mig som vassa knivar, jag kände, att jag ej längre var herre över min smärta, och jag nästan skrek ut orden, när jag svarade:
»Ja, det var förbannelsen.»
Som jag hade sagt detta, föllo mina ögon ånyo på porträttet, och det var, som om jag nu såge det i en helt ny dager. Jag hade ju sett det så ofta, men aldrig hade det talat så underligt till mig som just nu. Jag såg Gertrud framför mig livslevande, som jag aldrig förut kunnat återse henne, och jag tyckte, att hon bad mig om något. Jag visste icke, vad som förändrat hennes ansikte, visste blott, att dess uttryck stod i motsats till de ord, som nu lågo mig på tungan.
Ansiktet gav mig intrycket av något bland det på en gång mest själfulla och mjukast kvinnliga, jag någonsin sett. Hon satt i en framåtlutad ställning, hennes ögon voro vända rätt utåt emot mig, och hela ansiktet log som om hon tänkt idel lyckliga tankar och vetat sig icke heller behöva göra annat. Det var över hela hennes utseende något på en gång milt, varmt och strålande, som gjorde mig helt underlig till mods. Men på samma gång fanns där även något annat. Jag vet ej, hur jag skall kalla det. Tragiskt är ej rätta ordet. Ty uttrycket var så lyckligt, att jag ryste av smärta, när jag såg det. Och dock fick jag det intrycket, att hon — och icke jag — var den olyckligaste av oss två. Det var, som om vad jag nu såg ville binda min tunga, tvinga mig att icke tala, förrän jag ännu en gång hunnit tänka på mina ord. Och på samma gång undrade jag över, hur det var möjligt, att jag icke sett allt detta förut. Men för att döva min egen tvekan började jag. Jag talade mig in i hela min gamla sinnesstämning, talade mig varm och stark. Mina ord blevo skarpa som sylar, min stämma blev skärande och vass. Jag kände, hur jag med strömmen av mitt tal band min åhörare vid mitt eget öde, tyckte, att han såg det som jag. Jag talade fast och säkert i timmar, och jag kan ännu erinra mig det mesta av mina ord.