Georg Bogislaus Stael v. Holstein
av Sophie Bolander

Kapitel 1
Kapitel 2  →


[ 1 ]

1 Kapitlet.

Hvarje tid af utomordentliga händelser och ansträngningar framkallar också utomordentliga karakterer och handlingar. Det synes som om Försynen understundom skakade sin vredes åskor öfver folken, för att ur dess förnedring och förödmjukelser kalla de ädlare krafterna till en verksamhet, som, det förutan, splittrad på de vanliga lefnadsförhållandenas bestyr, skulle lemnat menskligheten utan de lysande exemplen på frukten af de frön, som slumra i dess sköte, och hvilka alltid måste utgöra dess stolthet och blifva en väckelse till ett allmännare medvetande af dess förmågor och bestämmelse. Carl den tolftes tid tycks för Sverge haft en sådan betydelse. Den nästan tjuguåriga krutexplosionen af hans regering, hvilken förödde, eller åt en neslig fångenskap offrade så oerhörda skaror af tappra män, sönderbröt riket i dess fogningar och regeringsmakten i dess grundvalar, samt omtöcknade nationen med en bedöfvande luftkrets, framkallade dock män af de skönaste fosterländska dygder, den varmaste känsla för pligt och ära, och det mest obetvingliga mod till uppoffringar och försakelser för det allmännas väl. Endast den förbländande glansen af hjeltens egna, underbara bedrifter, kunde sätta alla andra i skuggan. Men sedan nya tänkesätt framkallat nya synpunkter för dessas betraktande och bedömande, stannar man med ett mera förtjent erkännande vid de namn, som från denna tid möta oss som klara stjernor på de svenska minnenas himmel. Ett bland dessa är Georg Bogislaus Stael von Holstein.

Det fordrades visserligen en bredare och lifligare pensel än den vår förmåga sätter oss i handen, för att som sig borde återgifva hans bild och till den knyta de händelser af romantiskt element, hvarmed verkligheten så frikostigt riktat hans bana; men då dessa äro af den natur att de sjelfva påkalla sitt intresse, så hoppas vi att detta måtte ersätta svagheten i teckningen och hos läsaren uppkalla en benägen skonsamhet för de bri[ 2 ]ster, som alltför tydligen komma att gifva sig sjelfva tillkänna.

Under det kung Carl med sin armé låg i Polen, sysselsatt med dess thronangelägenheter, begagnade sig czar Petter af sin säkerhet för hjeltens ankomst, för att genom anfall och inkräktningar af de svenska gränsprovinserna söka en ersättning för de förluster han lidit, och hämnas den fläck, som nederlagen mot svenskarne satt på hans vapen. Han kände alltför väl sin fiendes orubbliga ihärdighet i sina en gång begynta företag samt hans ridderliga oegennytta, för att frukta en öfverrumpling af honom, innan han bringat polska stridigheterna och konungavalet till slut, och den trygghet han deraf fattade, ökade hans djerfhet och hans planer.

Sedan den tappre Löschern måst afstå herraväldet på Pejpussjön — hvarvid han offrade sitt lif, i det han, sedan Ryssarne tagit och till stort antal bestigit hans skepp, sprängde detsamma i luften — voro Dorpt och Narva de smakbitar, som begärligast brunno den ryska örnen i ögonen. Narva hade icke sedan fyra år gått czar Petter ur minnet. Det var icke blott en eröfring från de svenska att göra, det var en fläck att utplåna, ett förloradt rykte att återvinna, en skymf att hämna.

Under det belägringsarbetena med all ifver bedrefvos mot dessa begge städer, reste czaren flitigt från det ena stället till det andra, för att taga arbetena i ögonsigte och med sin närvaro påskynda deras fortgång.

Då han en dag, i denna afsigt, färdades mellan förutnämnda platser, och icke befann sig långt ifrån ryska fältlägret för Narva, sprängde en rysk officer emot hans vagn, och öfverlemnade honom ett bref, hvilket nyss blifvit annammadt från en svensk soldat, som råkat falla i Ryssarnes händer. Czaren läste utanskriften. Den var till generalmajor Schlippenbach, som med sin truppstyrka låg några mil derifrån mot Reval till. Det stränga herrskaranletet ljusnade. Den breda pannans veck jemnade sig, de blåa ögonen tindrade under de neddragna ögonbrynen och de starka, vanligen något hårdt sammanpressade, läpparne drogo sig till ett leende af belåtenhet, under det han satte tummen mot sigillet för att bryta det.

— Om förlåtelse, ers majestät! — sade hans granne i vagnen, en ung ståtlig man, som tillochmed vågade visa en rörelse, för att hålla den allsmäktiga handen tillbaka, då han såg den färdig att verkställa den alltför tydliga afsigten.

— Hvad nu, Menzikoff? — sade czaren — Hvad ha vi här att besinna oss på?

[ 3 ]— En annan method, ers majestät, torde vara rådligare.

Czaren hejdade sig härvid, lemnade brefvet till gunstlingen och sade:

— Du torde ha rätt! Försigtighet skadar aldrig. Använd du din method!

Med en pennknif, den Menzikoff tog upp och värmde i askan af czarens tobakspipa, genomskar han förseglingen så fint, att sigillet knappast tog märke deraf. Derpå lemnade han det i sin herres hand,

Det var från befälhafvarn i Narva, generalmajor Horn, och innehöll begäran om en hjelpsändning, till förstärkning af de trupper han hade till stadens försvar.

Då czaren läst brefvet föll han i djupa tankar, hvarur han dock efter några ögonblick återkom. — Det är godt! — sade han, med en mine af omisskännelig belåtenhet. — Stora fördelar kunna dragas af denna upptäckt! Tack för rådet, Alexander! Men nu återstår dig att hopfoga sigillet så, att det ej väcker några misstankar. Utan denna sida af din konst, skulle den första endast vara af half nytta för mig, Gör ditt bästa! — tillade han, i det han lade Menzikoff brefvet i handen.

— Jag hoppas att kunna förevisa ers majestät det till dess belåtenhet.

— Det är bra! Men kan du också skaffa mig en man, passande för ett ömtåligt värf?

— Har icke ers majestät krafter nog att välja på? Det behöfs ju blott att befalla.

— Bah! Det gifves punkter, der också monarkernas befallningar bli utan verkan. Eller säg mig! hvem kan befalla fram fintlighet och trohet? Och det är likväl begge dessa egenskaper jag fordrar hos det subjekt, som skulle passa för min plan.

— Ers majestät har fullkomligt rätt, hvad den förra egenskapen beträffar. Den tycks vår Herre ha tagit under sitt eget herravälde, för att dermed vilja visa, att han håller sin makt något förmer än furstars; men hvad den sednare åter angår, har han, med guldet, lemnat företrädesrätten att skapa den, åt sina medtäflare på jorden.

— Att köpa den, menar ni, grefve. Godt! Men kan icke sjelfva det guld, hvarmed jag ville uppväga den, bli dess förrädare? Du skall veta, saken är betänklig, ty det är en svensk jag måste vinna; och svenskarnes blinda kärlek och tro mot deras konung är så stor, att den ofta kommit mig att afundas hans ståndpunkt bland regenter.

[ 4 ]— En svensk, säger ers majestät. Och tillåtes det mig fråga, i hvad afsigt?

— För att framlemna detta bref i dess egares hand, utan att väcka hans misstankar att det under vägen förirrat sig i vår eller någon annans.

— Om så är, vågar jag hemställa — sade Menzikoff — om icke ers majestät skall finna skäl uti att pröfva några svenska soldater af Narvas besättning, hvilka för få dagar sedan anträffades under ett provianteringståg och grepos af en tropp ryttare från vårt läger, hvilka, i samma ärende, påträffade dem?

Denna underrättelse föreföll czaren ganska angenäm; med sitt föga förtroende till andras omdöme och sin vana att allt sjelf se och pröfva, befallde han vid framkomsten till ryska lägret att de svenska fångarne skulle föras fram för honom. Dessa voro tre högvexta, bredaxlade män från Dalarne, med lemmar, som i sina starka former påminte om deras hembygds jernhaltiga natur, liksom deras ögon om dess blåa, klara sjöar. De voro alla tre bröder, såsom ock likheten dem emellan utvisade; alla voro de vackra karlar, och ingendera öfver tjugefem år. Czaren, som icke bar någon prydnad, hvilken förrådde hans höga rang, hvarom han dessutom befallt en fullkomlig tystlåtenhet, frågade dem huru de befunno sig i sin fångenskap.

— Hå, — svarade den äldste af dem; — än har fälle ingen nöd gått på oss. Men så är det icke långt lidet, och de våra ha inte behöft oss än.

— Czaren är en mild och nådig herre, som icke vill att krigsfångarne skola illa behandlas.

— Skam den som tror på'n! —— svarade densamme, som först börjat taga ordet, och strök dervid det långa ljusa håret ur pannan, hvarvid denna visade en hög, vacker hvälfning.

— Hvad heter du, min gosse? — frågade czaren med samma vänlighet som förut, liksom svaret icke rört honom.

— Kristoffer Rask.

— Och de der begge kamraterna äro dina bröder?

— Sven och Jerker, ja.

— Dugtiga gossar, som det synes. Som jag sagt er, är czaren en mild och nådig herre, och lemnar aldrig en tjenst obelönad. Nu är det så, att han önskade en tillförlitlig person för ett uppdrag till svenskarne, och skulle kanhända finna någon bland er villig att åtaga sig det?

Bröderna sågo på hvarandra med betydelsefulla blickar, hvarpå Kristoffer svarade:

[ 5 ]— Om czaren har rätta ärender till de våra, kan han skicka sitt eget folk, hvarom icke äro vi för goda att löpa.

— Men han kan tvinga er! — återtog häftigt Petter, hvars lynne icke kunde uthärda detta trygga motstånd. — I ären i hans våld, och om en af er vägrar eller bedrager honom i åtlydnaden af hans befallningar, skall han veta att utkräfva det på hans bröder.

— Säg du din czar, att de svenske icke äro vane att låta skrämma sig.

— Karlar! utropade czaren och gick med knuten hand emot de trenne bröderna, under det hans ögon gnistrade och hela hans gestalt antog denna herrskarekarakter, för hvars imposanta verkan han sett tusende darra. — Och om czaren sjelf i detta ögonblick stode framför er och fordrade lydnad, eller uttalade er dödsdom? Besinnen er på svaret!

— Lefve kung Carl och det gamla Dalarnes tro! — utropade de tre bröderna på en gång, såsom rörde af samma anda.

Czaren vände sig om och skar tänderna. — Nu känner jag gåtan till din oöfvervinnerlighet, broder Carl! — sade han vid sig sjelf, under det han med bortvändt ansigte stödde sig mot sin värja. Sedan han några ögonblick besinnat sig, visade han sig med ett uppklarnadt ansigte och sade:

— J ären fria! Gån, vänden tillbaka till edra kamrater och sägen dem hvad som händt er! Sägen dem att czar Petter sjelf velat pröfva kung Carls tappra folk, och att han vet värdera mod och ståndaktighet hos gemene man, så väl som hos officeren. Mod och ståndaktighet tillsammans alstra den tapperhet, som utgör krigarns ära och tillvinner honom hans monarks bevågenbet. Se här — och han lade en dukat i handen på hvardera af bröderna, — ett bevis på mitt välbehag för dessa egenskaper. J hafven nu lärt er inse om den monark, som er kung kallar sin fiende, förstår att värdera soldatens förtjenster. Farväl gossar! Jag skall låta föra er genom våra förposter och gifva er en ledsagare, hvilken skall visa er en väg, der ni ej behöfven frukta att stöta på mina soldater. Uppfyllen alltid er pligt lika troget som ni nyss gjort, och påminnen er städse czar Petters nåd mot eder!

— Tack, czar Petter, tack! Vi ska' inte göra skam åt din goda tanke om oss, det ska de förb—de ryssarne få erfara, hvar vi träffa på dem!

Med denna ärligt gifna försäkran lemnade de czaren.