Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
14 Kapitlet.
Innan vi gå längre i vår berättelse, vilja vi här stanna några ögonblick. För att kasta en blick in i Natalias hjerta och göra oss bekanta med dess historia och de känslor, som der kämpat allt sedan kärlekens gnista börjat verka i dess brännbara elementer.
I en själ sådan som Natalias måste den naturenligt bryta ut i en härjande låga, och taga alla andra känslor under sitt välde, hvilket också blef fallet, intill den stund den kritiska vändningspunkten inträffade, som afgjorde dess brytning.
Som sträng taktiker hade Tschammer, för att bereda framgång åt sin eröfring, genom undanrödjandet af de hinder dem han, trots alla Naddins föregifna beräkningar och iakttagelser, alltid fruktade, troget och hemligt underblåst Natalias böjelse för Stael, och smickrat hennes fåfänga med föreställningen om hans tysta dyrkan, under det han arbetat på den plan, hvars lyckliga genomdrifvande han ofelbart trodde sig uppnå genom den öfverraskande manöver vi sett honom använda den sista aftonen på Gortschin.
Djupt sårad af Staels liknöjdhet för henne och kärlek för en annan, steg med blygselns rodnad på Natalias kind, begäret till hämnd i hennes hjerta. Hade hon i det ögonblicket varit en drottning Kristina, skulle Stael kanhända blifvit en ny Monaldeschi; nu tvingad inom trängre gränsor af makt, tog äfven hennes hämd en annan rigtning. För att hämnas förakt med förakt och låta Stael förstå hur flygtigt det intryck var, han gjort på hennes hjerta och hur ringa saknad det qvarlemnade i hennes själ, gaf hon snart sitt samtycke till sin förening med Alexander. Sedan hon på detta sätt, så att säga, vändt den hämnande dolken mot sitt eget bröst, var det hennes stolthets angelägnaste omsorg att dölja hur svårt såret blödde. Anländ till Moskau, der hennes skönhet och hennes rang snart ådrogo henne allmän uppmärksamhet och hyllning inom hofvets kretsar, kastade hon sig, med rusig lust och svindlande fart i nöjenas hvirfvel. De många festligheterna som åtföljde czarens triumfdag, hade gifvit den yppersta läglighet dertill och blifvit verkliga triumfdagar för Natalia. Allt som hade öga och sinne för skönheten, fängslade hon vid sin dyrkan och behandlade som slafvar. Det var nu herrsklystnaden och stoltheten, som i detta sjudande hjerta intagit den thron som tillhört kärleken. I berusningen af ständiga segrar ville hon glömma att hon en gång varit besegrad.
Till denna punkt hade det kommit med Natalias hjerta, då hon blef det oförmodade vittnet till Hysings samtal med hennes tante. Då hon såg honom färdig att afträda, lemnade hon i förväg, och genom en annan dörr än den han hade att passera, rummet, och gensköt honom i en af de yttre salarne. Der trädde hon honom till möte med den imponerande hållningen af sin ståtliga gestalt, ställde sig i hans väg och sade, under det hennes fingrar vårdslöst lekte med den i briljanter infattade miniaturbilden af hennes trolofvade: — Det är för den svenska kapten Stael von Holstein, ni nyss anropat furstinnan, min tant. Men tro mig, min herre, hvarken hon eller gouvernören, furst Gagarin förmår uppfylla er önskan.
— Huru, ädla furstinna? — svarade Hysing. — Man säger dock att den sednare är både mäktig och ädelmodig, och lyckan har gifvit mig sjelf ett prof, som fullkomligen besannar det.
— Ni har rätt, min herre, men på furstens höga plats får man lätt fiender af afundsmän; och hafva dessa väl hunnit bemäktiga sig den högste herrskarens öra, så måste den afundade låta sitt ädelmod bevakas af försigtigheten om han icke ohjelpligt vill falla. Den ädle furst Gagarin står på denna punkt. Hans lycka, hans anseende, ja, sjelfva hans ädelmod uppkalla tusende stämplingar till hans undergång. I denna kris skulle den ringaste handling af egenmäktighet i hans embetes kall lätt bli ett vapen i hans fienders händer, och derför skall den gamle veta att akta sig. På den vägen skall ni ingenting vinna för er vän.
— Jag finner att hans undergång är besluten, oåterkalleligen besluten. Öfverallt omöjligheter, omöjligheter, omöjligheter! — utropade han och stampade med foten. — Förlåt mig, ädla furstinna! Men det förfärliga ödet… Gud vare honom nådig! Det finnes då ingen räddning.
— Den skulle ej finnas, om icke… — Natalia hejdade sig, hennes kinder skiftade färg, det syntes att en strid försiggick inom henne.
— Den skulle ej finnas om icke? — upprepade Hysing, sedan han med återhållen andedrägt väntat att få höra slutet på denna premiss.
Natalia tycktes beböfva en stund för att bekämpa sig innan hon kunde fullfölja; derpå återtog hon stadigt och liksom vägande på hvarje ord:
— Om icke ni begagnar er af mitt ädelmod.
— Tala, ädla furstinna, och ni skall aldrig hafva funnit edra ord tacksammare mottagna än af den otålige, som här väntar dem!
— Gå till kommendanten, som är närmaste mannen under gouvernören, smickra hans fåfånga genom en oinskränkt tillit till hans makt, och bjud honom att sätta hur högt pris han behagar för ett underslef med Stael von Holsteins afsändning.
Hysing tog ett steg tillbaka och fästade sina ögon på Natalia med ett uttryck, som omisskänneligen afspeglade hela den bestörtning hennes ord uppväckte.
— Jag har försökt denna utväg.
— Och med hvad verkan?
— Han är obeveklig.
— Obeveklig, säger ni?
— Fullkomligt.
— Det är kanske hans fordringar som låta er finna honom idan, men, min herre, jag betalar hvad han begär.
— Hvad? återtog hon, då Hysing icke kunde återkomma från sin bestörtning, Ni synes obeslutsam, tvekande, förvånad.
— I sanning, min furstinna.
— Sade jag er icke, att det är ur min hand summan skall utgå.
— Denna stora frikostighet af er, ädla furstinna, förvånar mig mindre än… än…
— Hvad vill ni säga?
— Än möjligheten för mig att våga föreslå ett sådant vilkor. Kommendanten skulle tillåta sig att till en underordnad person, en fremmande undersåte och krigsfånge, sälja sina tjenster?
Natalia skrattade.
― Ni har vändt er till kommendanten, utan att förstå understödja edra önskningar? Ha, ha, ha! Och ni beklagar er öfver att de misslyckats! Min kära pastor, edra goda landsmän måtte icke rätt förstå hvartill penningen är nyttig.
— Till köp och handel, min furstinna; men hos oss finnes det saker, dem man aktar för högt att göra till kramvaror, Vår unga konung låter hänga soldaten, om han under brinnande krig öfvar roflystnad, och hans fader skonade föga mindre de tjenstemän han märkte vara fala för mutor.
— Hvarje land har sin sed, men öfverallt gäller regeln, att man måste antaga den brukliga dit man kommer. Ni har förstått mina råd, och jag ber er följa dem; ty blott derigenom kan ni lyckas. Kommendanten riskerar ingenting och ingen blir komprometterad; ty att se genom finger med en underordnad är något helt annat, än att sjelf bryta emot föreskrift.
— Välan! — sade Hysing. — Må Gud förlåta mig att jag inlåter mig i en så usel handel! Men här, om någonsin skall han taga den ursägten till godo, att ändamålet helgar medlet. Farväl, ädla furstinna. Måtte himlen belöna ert hjertas deltagande och mildhet!
— Farväl! — sade Natalia. — Glöm icke att göra guldets vältalighet gällande, och att visa kommendanten till mig, för att erhålla sin vedergällning.
— Var öfvertygad om att jag ingenting skall glömma af edra befallningar! Gifve Gud att jag lika troget kunde uppfylla mina egna önskningar i afseende på tolkandet af en tacksamhet, som icke känner några gränsor.
Då Hysing stängt dörren mellan sig och Natalia, stannade han några ögonblick, lyfte sina blickar gladt och hoppfult emot himlen och drog ett djupt andedrag, fullt af lof och beundran för den försyn, som så underbart framkallar räddningens medel för den lidande, der våra egna beräkningar icke mera förslå, samt styrde derpå med lätta steg sin vandring till kommendanten.
― Hvad nu? — sade denne, då han åter blef Hysing varse. — Ni lemnade mig ju nyss, och jag sade er då, att jag ingenting kan göra för er. Ingenting, min herre, ingenting! Och jag hoppas att icke mer bli försatt i nödvändighet att upprepa det.
— Jag vågar dock be er betänka…
— Jag tänker aldrig på saker, dem jag ej ernar befatta mig med.
— Den olycklige sjukes belägenhet…
— Rör mig icke.
— Och den tacksamhet, hvarmed er godhet skulle uppvägas.
— Hm! Hvad var det ni sade?
— Att er godhet skulle rikligen och tacksamligen belönas.
— Min vän, saken är kinkig, ytterst kinkig! — — — Hur var det ni önskade?
Hysing, som fann att medlet verkade kraftigare och mera direkt än han kunnat föreställa sig, fruktade nästan vid denna fråga att sätta en trängre gräns för en tjenstvillighet af så elastisk natur, än den, öfverlemnad åt påtryckningen af sina egna beräkningar, skulle medgifva, hvarför han sade:
— Som jag redan haft äran att nämna, är kapten Stael von Holsteins tillstånd sådant, att han omöjligen kan uthärda resan till Kasan; och hänskjuter jag, i förhoppning till herr kommendantens mensklighet och makt, åt dess godtfinnande att afgöra om bästa och säkraste sättet att rädda honom derifrån.
Den ädle mannen tycktes nog betänka sig på saken, han lade sin panna i djupa veck, tog sig dubbla priser ur dosan och sade:
— Det skulle göra mig ondt om han doge på resan. — En rätt hygglig karl, Stael von Holstein. — — Man måste ha barmhertighet med sina medmenniskor, äfven om de tillhöra fiender! — Måhända skulle det vara möjligt, i anseende till de ganska vigtiga förhållandena, att helt och hållet qvarhålla honom. — — Guvernören är en human man; man skulle kunna slå honom en dunst i ögonen… Men företaget är vådligt, i hög grad vådligt, det fordrar i sanning sin vedergällning.
— Ni eger att bestämma den så högt ni behagar.
— Fyra tusen rubel är en bagatell för en sådan tjenst.
— Fyra tusen rubel! — upprepade Hysing och tog ett steg tillbaka; ty en så oerhörd begäran hade han verkligen aldrig trott kunde ifrågasättas.
Kommendanten, som såg hans bestörtning, skyndade sig att tillägga:
— Det torde synas er mycket, men risken, risken. — — Vi skola betänka oss; kanhända kunna vi något jemka.[1]
Här var likväl icke tid att länge uppehålla sig vid köpslagandet. Natalias frikostighet — och Staels egen förmögenhet voro tillräckliga garantier för en räddning, som för penningar kunde erhållas. Lemnande jemnkningen till ett annat tillfälle, ilade Hysing, att för Natalia redogöra för utgången af sitt ärende.
Leende lyckönskade hon honom till hans framgång och sade:
— Bär kapten Stael den hälsningen, att det är Natalia Gagarin, furst Alexander Gagarins trolofvade, som skänker honom hans lif, och det med ju mer nöje ju högre dess pris uppskattas. Se der, ännu tusen rubel. — Och hon uppräknade summan. —— Använd dem att förskaffa honom den vård och de beqvämligheter hans tillstånd kräfver. Omgif honom med allt som kan tillfredsställa hans behof och önskningar, och säg honom då han njuter deraf, att det är på höjden af min egen lycka, som jag känner mig rörd till medlidande med honom.
Vid dessa sista ord bröt sig dock en suck ur det unga, stolta bröstet, och hon kastade kedjan, som bar det briljanterade porträttet af hennes fästman hastigt åt sidan, hvarpå hon, under en synbar rörelse, med en kort nickning på hufvudet lemnade Hysing.
Denne begaf sig nu till Stael. Det var emot aftonen, och han fann honom, såsom vanligt är vid denna tid på dygnet med febersjuka, mycket orolig och betydligt sämre, än först på dagen. Af fruktan, att den tidning han hade att bringa honom, skulle i detta tillstånd verka alltför lifligt på hans genom sjukdomen retligblifna sinnen, och jaga den välgörande sömnen bort för natten, beslöt han att uppskjuta den till en lägligare tid, och infann sig ånyo den följande morgonen.
Han träffade då Stael betydligt stärkt, som det syntes, både till kropp och själ, och erfor af de första ord hvarmed han tilltalade honom, att hans tankar voro sysselsatta med hvad som hörde till den förestående resan. Detta i förening med den sig tydligt visande förbättringen, bestämde Hysing att upplysa honom om den förändring, som skett, och med den, i glädjen som sorgen, lugnande och fridgifvande hänvisningen till försynens kärleksfulla vård om våra öden berättade han nu hvad som tilldragit sig.
Stael hörde uppmärksamt ända till slutet. Då räckte han honom sin hand och sade:
— Tack, Hysing, tack för hvad ni gjort. Er vänskap är alltid densamma, liksom mitt hjerta för er! Men himlen har annorlunda beslutat.
— Hvad för slag, kapten?
― Nej, aldrig skall jag undfly mitt öde för detta pris!
― Kapten, vänd er åt väggen och sof en smula. Ni talar nu litet på tok; sjukdomen har det med sig. Den tål icke starka sinnesrörelser, och hvad jag berättat er, har naturligtvis till någon del uppskakat er.
— Sömnen stärker och reder själens tankar. Ni skall vakna med andra beslut.
— Nej, min redlige vän! Jag tackar Gud, att jag i detta ögonblick känner mig redig och stark att kunna afgöra öfver min belägenhet. Aldrig, jag upprepar det, aldrig skall jag af fröken Natalias hand mottaga min räddning, aldrig skall jag låta krossa mig af detta stolta ädelmod!
― Kapten, ni gör er skyldig till otacksamhet emot himlen; och ni misskänner den högstes förbarmande då ni vägrar att begagna de medel han sänder till er räddning. Jag skulle med Guds och förnuftets ord kunna bevisa er, att ni icke eger rättighet, som en kristen, alt förfara som ni gör med vår Herre sjelf och säga: Jag vill icke rädda mitt lif, emedan du kastar till mig den här men icke den der plankan att fatta uti! Jag skulle kunna slå er med en hel straffpredikan, men, det är icke värdt nu, kapten, ni behöfver bättre hvila än aga; ni är upprörd nu, och i denna belägenhet tillhör det vänskapen att bestämma i ert ställe.
— Ty värr, — sade Stael, — jag kan fatta min belägenhet i hela dess fasa, — Mitt lif betyder — intet, Dess glädje är röfvad, dess krafter äro brutna. Hvad skall jag med ett hjerta utan min älskade, med min arm utan mitt fädernesland, med min framtid utan förhoppningar, utan verksamhet. Nej, Hysing, jag känner hur arm jag är, och jag prisar Guds barmhertiga skickelse då jag följer ett öde, som snart skall göra ett slut på mitt elände, Jag vill, jag skall följa det; ty jag känner att det lif, hvilket jag till råga på dess börda skulle bära som en nådegåfva från den hand som nu bjudes mig, det skulle innan kort bli mig så förhatligt, att jag icke svarar för till hvilket förtvifladt steg det kunde bringa mig. Låtom oss icke fresta Gud, och pröfva våra krafter utöfver det mått, der de ha sin gräns! Ni har nu hört mitt beslut. Jag känner mig på ett förunderligt sätt styrkt: liksom blott för aft kunna afgöra det. Hysing, haf min tack, min hjertinnerliga tack, för allt hvad ni gjort för mig; men gif mig ert hedersord att dervid låta det stanna, och säg fröken Natalia Gagarin, att jag af henne aldrig vill mottaga min räddning.
Må läsaren föreställa sig den redlige Hysings känslor vid allt detta. Lik sjömannen, som vid inloppet till hamnen öfverraskas af en orkan, hvilken drifver honom tillbaka till de skär hvaremellan han nyss framlotsat sig, och krossar hans farkost mot någon förrädisk undervattensklippa, den han icke anat, stod den trogne pastorn der och såg frukten af all sin möda strandad mot dessa oförväntade hinder. Bedröfvad, ja, nära förtviflad, lemnade han Stael sedan han ännu förgäfves sökt öfvertala honom att ändra sitt beslut, och ämnade att gå hem till sig sjelf, för att der i ensamheten öfverväga hvad han borde göra, innan han gick att å sin väns vägnar uppfylla det föga angenäma värf, som återstod honom hos Natalia.
Denna dag rådde mycken rörelse bland de svenska fångarne. Den nära förestående aftruppningen, som skulle sprida de käcka skarorna, hvilka åt kung Carl vunnit hans oförlikneliga segrar och odödliga rykte, till alla vinklar af det land, som nyss darrat för deras svärd, kallade en hvar att uppsöka trogna kamrater, kära vänner, och dyrbara anhöriga för att säga dem ett farväl, hvilket knappast mildrades af något hopp om ett återseende, samt anropa himlen om beskydd för de okända öden, som de alla gingo till mötes.
Då Hysing kom ut från Stael, mötte han på gatan några officerare och bland dem en viss kapten Du Rietz, — afkomling till den bekante läkaren af samma namn, hvilken under drottning Kristinas tid från Frankrike kallades till hennes lifmedikus- — Denne var en gammal bekant både till Stael och Hysing, emedan Westerbottens regimente, vid hvilket han tjent, låg, liksom De la Gardies, under Schlippenbachs befäl, till Lifflands försvar, vid den tid den förstnämnde kommenderades till den hjelpsändning, hvarvid han blef tillfångatagen; och han dessutom genom mycken öfverensslämmelse i tänkesätt och karaktersanlag på den tiden närmat sig denne och slutit sig till ett förtroligare umgänge med honom. Då han nu mötte Hysing, med en uppsyn som var ett bedröfvelsens och förtviflans sannskyldiga signalement, och hvilket så mycket skarpare sprang honom i ögonen som det, likt ett åskmoln på en i öfrigt ljus sommarhimmel, starkt stack af mot det annars så klara och fridfulla ansigtet, stannade han, träffad af en ovilkorlig förvåning och frågade huru han befann sig, samt om icke han, liksom Du Rietz sjelf, hörde till deras antal, som fick qvarstanna i Moskau, hvilket i sanning borde betraktas som en lycka i jemförelse med att försändas in till det ryska rikets okända trakter.
— Jo, — svarade Hysing, — visst skall jag qvarstanna här, men gifve Gud jag kunde utbyta denna fördel! Bland annat har äfven det projektet runnit mig i tankarne, men han kan inte förrätta presttjensten här bland våra landsmän, och det ena spektaklet skulle snart förråda det andra.
— Min bästa pastor, — sade Du Rietz, ert tal förefaller mig något otydligt, alldenstund jag, som ni lätt torde inse, icke har mig det ringaste bekant om hvad eller hvem ni talar.
— Ni har rätt! Förlåt mig att jag glömde detta! Ack, min kapten, vi visa oss lika egoistiska både i sorg och glädje, enär det förefaller oss som om en hvar borde vara upptagen af och fördjupad i ämnena för våra känslor. Ni känner ingenting om orsaken till mitt bekymmer, det är sannt; men jag glömde det, då det angår en person, den jag vet att ni en gång känt och värderat. Jag vill derför berätta er det.
Du Rietz, som ännu i andra ledet bibehöll den egendomlisa värman af det fransyska blod han på fädernet ärft, med det deraf alstrade lifliga temperament, hvilket så lätt låter uppdrifva sig till denna ädla exaltation, som i alla tidehvarf varit karakteriserande för hans ursprungsstam, samt af sin svenska acklimalisering vunnit denna kärlek till äfventyr och faror, hvilken, utan att så noga beräkna deras vidd, kastar sig i deras famn af ren lust till den omvexling de erbjuda, — Du Rietz, säga vi, hade knappast hört Hysings berättelse till slut, innan han sade:
— Låtom oss icke förlora hoppet att rädda ett så ädelt lif, innan vi försökt det sista! Jag vill låta bädda ner mig i hans sjuksläda och företaga resan i hans ställe, om ni lofvar att bedrifva saken så hos Stael, att han icke gör några upptäckter i otid, utan förblifver i menlös okunnighet tills sprattet redan är verkstäldt och således icke kan ändras, och vidare tar edra mått och steg till afböjande af de äfventyr som deraf kunde uppstå för framtiden.
— Var öfvertygad, — sade Hysing, — att det skall blifva mig en helig pligt, att hellre draga äfventyret af hvad som kan hända öfver mitt eget hufvud, än låta hvarken er eller Stael deraf drabbas. Och nu, måtte himlen belöna er för en uppoffring, som räddar ett ädelt lif! Den har gjort er till ett redskap för sina afsigter, den skall ock…
— Nog, nog, kära pastor! Vi hafva icke mycken tid för utgjutandet af våra känslor. I morgon bittida lärer aftåget skola ske, och vi torde begge behöfva taga tiden i akt för våra förberedelser. Farväl!
Med dessa ord skildes han från Hysing, som vid tanken på sitt kort förut så plötsligt misslyckade försök, gjorde en tyst önskan, att icke äfven denna plan måtte ha sina dolda hinder, att stranda emot.
- ↑ I efterlemnade anteckningar af flera bland fångarne i Ryssland finnes anekdoter af liknande slag.