Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 15

15 Kapitlet.

Staels sista ansträngningar hade emellertid så uttömt hans få, för några ögonblick återhämtade krafter, att Hysing då han kom tillbaka, fann honom i en belägenhet som ty värr, gaf ingenting mindre att frukta än något motstånd, vare sig i fysiskt afseende eller till följe af hans viljas kraft. Med brännhet andedrägt, blossande kinder och halfslutna ögon låg han i en djup dvala och gaf inga tecken till medvetande af hvad som tilldrog sig omkring honom, eller af hvem han var omgifven.

I ett litet hus i en af de obetydligare förstäderna till Moskau, hade Hysing, tillika med Du Rietz och flera andra af de svenska fått sina qvarter, emedan man helst logerade fångarne flera tillsammans för att göra bevakningen lättare.

Aftonen före afresan invigde våra begge räddare några af sina boningskamrater i sin hemlighet och begåfvo sig med dem i en täckt kibitka till Stael, under förevändning att säga honom sitt sista farväl. Men i stället togo de honom ur sin säng, och svepte honom med all den sorgfällighet hans tillstånd kräfde och de förmådde använda, i sina egna pelsar, och förde honom så, på sina armar i mörkret mellan sig uti slädan och till deras qvarter; hvaremot Du Rietz intog platsen i sjukbädden. Till undvikande af misstankar, qvarstannade Hysing, som för god betalning förstått att afvinna kommendanten särskilt tillåtelse dertill, hos sin förmente sjuka vän och lemnade honom först följande morgonen, sedan han sett honom behörigen insvept i täcken och fällar nedläggas i sjukslädan.

[ 107 ]Der befann sig nu Du Rietz i daggryningen, väl nedbäddad och med kuren till hälften uppslagen, öfver sitt hufvud, färdig att bortföras till en aflägsen och obekant förvisningsort.

Sedan Hysing gjort sig försäkrad om att allt lyckats efter önskan lade han några kopek i körsvennens hand och ilade bort, otålig att öfvertyga sig hur den verkliga Stael befann sig efter förflyttningen. Sjuk-kusken, som tagit tiden väl i akt, och fann sig utan fara kunna uppskjuta aftågandet några minuter, lemnade slädan för att genast på närmaste krog göra sig qvitt de drickspengar han erhållit för att väl behandla den sjuke.

Sålunda öfvergifven midt på gatan, låg Du Rietz och förargade sig i sitt hjerta öfver följderna af Hysings gifmildhet, och de ringa förhoppningar han kunde fästa vid en följeslagare, som så började sin tjenst, då han såg någon skymta vid sidan af slädan, och straxt derpå blef varse en liten fin hand, inom ett rikt pelsverk, nedlägga bredvid honom en bok, samt hörde af en ljuf röst, på vacker inhemsk svenska sägas: — Tag den med er på den långa färden! Hon, som af oss begge så ömt saknas, så djupt begråtes, har dervid dagligen anropat himlen om sitt beskydd öfver er. Låt den i sorgens ögonblick tala tröstens ord till ert hjerta! — Ni finner i den en blomma, som jag afklippt af den myrten jag vårdat för hennes brudkrans. Jag kunde icke veta att ni fördes härifrån utan att säga er ett farväl, utan att lemna er ett minne, som jag vet ni förstår att värdera. Farväl!

Du Rietz satte sig upp i slädan och den okända uppgaf ett rop.

— Gudomliga uppenbarelse, himmelska syn, eller… Ett ögonblick, ett enda ögonblick, att jag må öfvertyga mig om verkligheten af er tillvaro! ― Och med detta utrop fattade Du Rietz hennes hand.

― Store Gud! Ni är icke Stael von Holstein! — stammade Ebba Horn, som i tanka att det var han, förskaffat sig detta tillfälle att få säga honom ett farväl,

— Ni finner att jag bedragit mig och…

― För Guds skuld förråd mig icke! Ni skulle endast dermed blottställa honom… som… som eger ert deltagande. Det är icke för mig jag ber er.

Af förvåning och öfverraskning förmådde Ebba icke uttala ett enda ord, utan räckte endast handen mekaniskt efter boken.

[ 108 ]— Nej, o, nej! — bad Du Rietz, — Beröfva mig den icke! — Och han bäddade den ner under sin hufvuddyna. — Den skall bli min dyrbaraste tröst.

— Omöjligt! Ni måste återge mig den. Det kan icke vara ert allvar att så vilja bemäktiga er hvad blott ett misstag…

Ebba hann icke tala ut innan körsvennen stod vid slädan, och helt plötsligt gjorde slut på hela uppträdet, i det han, brummande några ryska krafteder, stoppade ned Du Rietz's hufvud, lika okruserligt som om det varit en hunds, tillslöt derpå kuren öfver slädan och körde af, ungefärligen med samma varlighet som om han forslat ett lass torgvaror eller dylikt.