Gift/Kapitel 7
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
7.
Den stora händelsen i staden var de tio aktier, som professor Løvdahl hade tecknat i fabriken; och det gick som Jørgen Kruse hade förutsagt. Man slogs om listan uppe i handelsföreningen; ja, det gick ett par dagar liksom en fläkt af spekulationsfeber genom det eljest så döda och tröga handelslifvet.
Efter fjorton dagar telegraferade Michal Mordtmann till sin far, att 96,000 spd. voro tecknade.
Unge Mordtmann var strålande, både glad öfver utsigten att komma i spetsen för en storartad affär och ej litet stolt öfver att ha spelat sina kort så fint. De sneda blickarne från latinarne brydde han sig tusan om; det var handelsverlden — realisterna — han skulle eröfra, och det hade han gjort.
Han fick också ett erkännande bref från Isac Mordtmann & Comp. och närmare instruktioner med hänsyn till den direktion, som skulle väljas; professor Løvdahl måste nödvändigt vara med.
Michal Mordtmann bragte det å bane nästa söndag hos professorns — han åt der regelbundet hvarje söndag; det var för öfrigt litet tryckande inomhus efter händelsen med Abraham, hvilken fadern fortfor att behandla med en köld, som höll honom i den pinsammaste spänning.
Professorn afslog först äran att inträda i direktionen. Icke hade han tid för sin praktik, ej heller var han lämplig för sådant. Han hade ju af princip hållit sig ute från affärslifvet.
Det var ju egentligen endast pro forma, menade Mordtmann; om något arbete var icke alls fråga; bankdirektör Christensen skulle bli administrerande chef, det gälde bara att få professor Løvdahls namn i direktionen.
»Kan ni inte hjelpa mig, min fru, att öfvertala er man?»
»Nej, min man råder sig sjelf i alla sådana saker,» svarade fru Wenche, utan att se upp.
»Om du önskar det, min vän, skall jag gerna gå in i direktionen,» svarade professorn vänligt.
»Jag önska det? Hvem säger det? Hur kan det falla dig in?» sade frun nervöst.
»Åh, du intresserar dig ju ifrigt för herr Mordtmanns fabrik; och jag vill också gerna göra vår unge vän en tjenst. Alltså: jag är villig att gå in i direktionen, herr Mordtmann!»
»Tusen tack,» svarade denne och lade i sin glädje ej märke till fruns uttryck. Han lyfte sitt glas: »Ja då är allt i ordning; nu lofvar jag, att det inte skall dröja länge, förr än fabriken står der.»
Fru Wenche var i en obehaglig stämning. Den förtrolighet, som så hastigt uppstått mellan henne och Mordtmann, började redan att genera henne; hon såg mycket väl, att hennes man lade märke till hvarje ord och hvarje blick mellan dem; och hon visste, att han trodde, att hon i denna fråga om fabriken hade varit i komplott med den unge mannen.
Och det retade henne, emedan det ju icke var sant. Men hon kände, att om hon sökte försvara sig, skulle hennes ärlighet komma till korta gentemot hennes mans misstänksamhet, och förvecklingen skulle bara bli större.
Men just detta, att hon mot sin vana uppgaf tanken på förklaring, pinade henne och gjorde henne osäker både i förhållandet till mannen och till den främmande.
Dertill kom, att hon i dessa dagar för första gången hade känt hvad hon så ofta hade ryst för: att hennes son kunde bli henne främmande, eller att i alla fall någonting kunde skjuta sig in mellan dem och förspilla den obegränsade förtrolighet, hvari de hittills hade lefvat.
Då hon slutligen fick höra hela historien om Marius och Aalbom från Abraham sjelf — han berättade med nedslagna ögon, ännu helt förskräckt öfver hvad han hade gjort — då tog modern honom i sina armar och ropade: »Nej, men Herre Gud, ha de bannat dig för det? Skulle du sitta och se på, att de pinade din bäste vän? Det var dugtigt gjordt af dig, Abraham!»
Men han såg förskrämd upp till henne och för första gången märkte hon med sorg, att han ej hade full tillit till henne.
I samma ögonblick föll det henne också in, att det var en betänklig sak att rent af motarbeta mannen, att lära sonen tvärtemot fadern, berömma honom för det hon visste skulle ha bedröfvat och förskräckt den andre.
Fru Wenche hade ofta tänkt sig, att den måste komma, den stund, då sonen märkte den stora klyfta, som var mellan fadern och modern i de allvarligaste saker.
Men hon hade tänkt på de stora religiösa frågorna, och hon hade varit förberedd. Hon ämnade, allt efter som Abraham blef så stor, att han kände behof af att upplysas derom, öppet och ärligt säga honom, att hon ingalunda trodde på allt det, som andra menniskor tro på.
Det hade också börjat, och hon hade flera gånger talat med honom om sådana saker. Svårt var det, men hon hoppades dock alltid, att stor ärlighet från hennes sida skulle göra det klart för honom, att han i allt kunde tryggt lita på henne, om hon just ej var en troende som de andra.
Hon tyckte icke, att det var rätt att peka för honom på allt det hyckleri, hon såg och lefde i. Professorn tog Abraham med sig i kyrkan, sade ibland »Vår herre» och dylikt; men hon visste ju så väl, att det ej fans ett spår af sann kristendom hos honom.
Det kunde hon ju ej förklara för deras son, och det var och blef en stor svårighet beträffande det religiösa. Visserligen syntes ej heller Abraham vara annorlunda gripen af religionen, än att den som skolämne måste kunnas perfekt, och att det var en viss ton och min, som hörde till, när man gick i kyrkan.
Men bara detta, att hon kunde höra, när han till exempel frågade: »Hvarför går du aldrig i kyrkan, mamma?» — att denna fråga härrörde af påverkan utifrån — hon märkte, att andra, hon visste ej hvilka, gjorde honom uppmärksam på sådant hos henne.
Och ändå hade hon alltid hållit det hoppet vid lif, att det skulle nog gå. Ja, hon tyckte ibland, att det måste vara nyttigt för Abraham, när han kom till tviflets oundvikliga tid, att då ha sin egen mor bland de icke-troende; det måste, menade hon, sporra honom till ett allvarligt val och rädda honom från att försvinna fegt i det oändliga vimlet af hycklare.
Men nu denna skolfråga, så liten i jämförelse med vigtigare saker, men så betydelsefull, derför att den så starkt visade klyftan mellan de båda, som tillsammans egde detta barn — huru skulle hon reda upp den ?
Hennes hjertas mening var den, att det var ett käckt drag af Abraham, som hon tyckte om honom för; men hon kunde ej tvärt emot både skolan och fadern berömma honom för att han hade kallat Aalbom för en djefvul. Om det från början ej tagits så allvarligt, kunde hon kanske ha sluppit lättare ifrån det genom att ruska honom litet i håret och förmana honom till att tänka sig för.
Men som det nu gestaltat sig, hade det blifvit en hufvudfråga, och hon förmådde ej lösa den.
Emellertid stod Abraham framför henne och förstod att modern fallit i tankar; och då hon slutligen, sjelf rådvill, vaknade upp och fann gossen stående der lika ängslig och oviss, då visste hon sig ingen annan råd än att ta om honom med armarne, vagga honom fram och tillbaka, som hon brukade, och hviska ned till honom: »Ack, du stackars lille Abbe, hvad skall det bli af dig?»
Ännu mera förvirrad genom detta, fortfor Abraham att gå i spänning. I skolan behandlades han som en farlig förbrytare, hvilken man dock vill söka rädda genom mild behandling; sjelfve Aalbom var vänlig, så att det gick kalla rysningar öfver Abraham.
Kamraterna berömde honom först och spådde honom de förfärligaste straffdomar. Men då det aflopp i all stillhet och lärarne voro lika vänliga mot honom, kom man till det resultatet, att man kan få vara fräck, när man är son till professor Løvdahl.
Om han hade fått straff ändå, tänkte Abraham sjelf; men denna dofva högtidlighet, denna besynnerliga vänlighet från alla kanter bragte honom slutligen på den tanken, att han visst egentligen var en paria och att de tänkte på att skicka honom bort till någon anstalt. Han blef rädd och skygg och höll sig för sig sjelf.
Hans bäste vän, lille Marius, låg för resten sjuk; han hade fått hjerninflammation. Den snälle rektorn besökte honom nästan hvarje dag och var mycket bekymrad för sin lille professor.
Men hvarje gång hans öga under lektionen föll på Abraham Løvdahl, stod uppträdet så lefvande för honom: Abrahams gränslösa fräckhet blef för honom så nära förknippad med lille Marius’ olyckliga sjukdom, att det slutligen föreföll honom, som om Abraham Løvdahl vore skuld till alltsamman. Han riktade nästan aldrig ett ord till honom.
Professorn gaf i hemlighet akt på sin son och öfvertygade sig om, att det sätt, han efter samråd med lärarne hade valt, också visade sig verksamt. Ofta när Abraham blek och förskrämd smög sig förbi honom hemma, tyckte han hjertligt synd om honom; men han betvingade sig en lång tid, tills han tyckte, att det kunde vara nog.
Då sade han slutligen en dag: »Vi ha nu öfvervägt saken, vi, dina föräldrar och skolan; och vi ha kommit till det resultatet, att vi skola försöka behålla dig och kanske ännu göra dig till en god och nyttig menniska.»
Abraham kastade sig öfver fadern och snyftade högt. De hade till sist nästan skrämt vettet ur honom; han hade tänkt, att han skulle skickas bort till främmande, han hade tänkt — ja, hvilka rysliga saker hade han ej tänkt under vakna timmar i sängen! Och nu, då han fick stanna, tyckte han, att faderns nåd och mildhet var så öfverväldigande.
Professorn gaf intrycket tid att fästa sig och sade sedan: »Ja, låt oss nu hoppas med Vår herres hjelp, att du aldrig mer skall vålla oss en så stor sorg.»
Nej, det skulle Abraham visst icke; han kände sig så knäckt och förkrossad och så tacksam för förlåtelsen; det skulle visst aldrig mer komma ett knyst af trots från honom. —
Men hemma i fru Gottwalds små rum var det tyst och dystert; dörrklockan var omlindad och hon hade tagit en mamsell till hjelp i butiken.
Ty det blef sämre med lille Marius. Doktor Bentzen hade sagt till professor Løvdahl, att man bara skulle önska, att gossen finge dö; han skulle aldrig få igen sitt förstånd.
Detta visste ej fru Gottwald; och natt och dag upprepade hon för sig sjelf: han får inte dö, han får inte dö. Det var ju omöjligt och otänkbart, att det enda hon hade skulle ryckas ifrån henne; hon hade ju lidit så mycket.
Lille Marius låg och knöt råttknutar på sitt lakan, het om hufvudet, med halfslutna ögon. Han mumlade nästan hela tiden deklinationer och konjugationer och regler och undantag; hans stackars hjerna var alldeles inhöljd i Madvigs veckrika lärdomsväfnad, och han famlade ängsligt omkring i mörkret.
Det var ljusa, vackra vårdagar, riktigt ett väder att hoppas i; och fru Gottwald gick till och ifrån; ständigt ville hon se en förbättring.
Men en afton blef det henne klart, att det led mot slutet. Lille Marius blef orolig och mumlade fortare och fortare.
»Lille Marius — snälle lille Marius, du får inte dö ifrån din mor; du får inte, för du vet alls inte hvad du är för din mor; säg, att du inte går ifrån mig — säg det!»
»Monebor,
moneberis,
monebitur,
monebimur,
monebimini,
monebuntur,»
svarade lille Marius.
»Ja, du är en dugtig gosse, du är den skickligaste i hela klassen i latin, det sade rektorn i dag igen, då han var här. Du kände inte igen honom, men du känner ju igen mig, inte sant, lille Marius? Du känner igen mamma? Säg — inte sant, du känner igen mig?»
»Ad, adversus, ante, apud, circa, circiter,» började lille Marius.
»Nej, nej, käre lille Marius, inte latin, så är du snäll. Jag vet nog, hur skicklig du är, och jag är så dum, det vet du. Men säg mig bara, att du känner igen mig, att du håller af mig, att du inte skall gå ifrån mig, att jag är din snälla mamma, säg bara det — säg bara: snälla mamma — säg bara: mamma —»
»— fallo, fefelli, falsum,» svarade lille Marius.
»O min Gud! min Gud! Detta förskräckliga språk! Hvad ha de gjort med min stackars gosse! Han dör, utan att nämna sin mors namn, hans eländiga, fåfänga mor, som har tagit lifvet af honom med denna fördömda lärdom!»
Hon störtade ut i farstun i det hopp, att det var doktorn, men det var bara en af hyresgästerna ofvanpå, som kom hem.
Hon återvände då in i sofrummet; men i dörren slog hon ihop händerna och ropade i stor glädje:
»O, Gud vare lofvad! Nu mår du visst mycket bättre, lille Marius! Du småler så förnöjd.»
»Mensa rotunda,» svarade lille Marius och dog.