Gift/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
8.
Michal Mordtmann hade fått till vana att titta in hos fru Wenche, då han kom från fabriken efter klockan tolf.
En stor arbetsstyrka hade satts i gång i och för de vidlyftiga röjningsarbetena; det skulle läggas solida stenkäer längs stranden, skorstenar och grundmurar skulle uppföras till de otaliga byggningarne.
Aktiebolaget var bildadt med en grundfond af 100,000 speciedaler, och staden hade slutligen blifvit så modig, att man beslöt sig för att ej inbjuda det engelska huset till teckning af aktier, sedan det hade hållit sig så förnämt tillbaka.
Hela kapitalet blef således tecknadt inom staden, och fabriken »Fortuna», som den döptes i mycken champagne, blef stadens stolthet och favorit.
Mordtmann var glad och full af hopp. Aldrig hade han varit så nöjd med sig sjelf och med alla. Från den underordnade ställningen i det främmande landet hade han avancerat till förste man i ett nytt företag, som han sjelf skulle leda från början.
Då hvarken direktörer eller aktieegare hade det ringaste begrepp om saken, blef han snart ett riktigt orakel, och han sparade ej heller på effekten. Då hans kunskaper ej räckte till, var han ej rädd för att breda på med stora ord, som fullkomligt duperade alla.
En stor mängd arbetsfolk fick fast arbete; han utbetalade aflöningarne om lördagarne; hustrurna kommo till honom och bådo om förskott, och han blef inom kort känd och afhållen både bland småfolk och bland de stora. Endast i embetsmannakretsarne och i några gamla stockreaktionära hus bibehöll man en djup afsky för honom; och der beklagade man också professor Løvdahl, derför att hans hustru drog sådana personer till huset.
Men Mordtmann brydde sig icke om det; han kände sig frisk och glad, när han tidigt om morgonen under de vackra sommarmånaderna gick till sin fabrik, ett litet stycke utanför stadsgränsen. Arbetarne voro ej som de engelska, som endast tänkte på arbetet. Här hemma togo de ordentligt af sig mössan och sade godmorgon och gåfvo sig god tid till att prata litet, om han ville.
Det var också någonting stolt i att se allt detta växa upp och ordna sig efter hans plan; de många besynnerliga byggningarne, hvilka af hela staden betraktades som underverk af hans uppfinningsrikhet, hela denna storartade anläggning, med obegränsadt öfverkommando och öfverflöd på penningar var helt visst någonting, som en ung man med verkningslust kunde vara glad öfver att ha i sina händer.
Och likväl var det någonting helt annat, som efterhand blef honom kärare än allt; det var besöken hos fru Wenche.
Han hade ej gjort många fruntimmersbekantskaper i staden; hans affär hade från början endast fört honom i beröring med män, och nu, då han verkligen hade fått så mycket att sköta, att hans dag var fullt upptagen, fann han sig ej föranledd eller uppfordrad till att söka större umgänge än klubben och professor Løvdahls.
Men desto oftare var han hos professorns. Man hade en gång för alla sagt honom, att han var välkommen när som helst; och Mordtmann hade alla skäl att förmoda, att det var uppriktigt menadt af professorn; han var ständigt älskvärd och förekommande.
Emellertid var det ju tydligt, att det var frun han besökte, och hon märkte det sjelf. Hvarje dag mellan tolf och ett väntade hon honom till ett glas vin, som han drack, medan de pratade muntert med hvarandra en halftimmes tid.
Men när det var regn och fult väder, kom han bara till fönstret och visade henne sina nedsmutsade stöflar och sin våta kavaj, och då öfverenskoms det vanligen, att han skulle komma om qvällen.
Fru Wenche hade intagit den positionen, att hon behandlade honom litet moderligt, hvilket hon på grund af sin ställning ej hade så svårt för, fast det ju egentligen ej var någon åldersskilnad att tala om.
Han tyckte ej om det, men hade ännu ej mod till att begära att få det annorlunda, och hon höll honom uppe i en skämtsam ton, som kunde låta månget ord och månget ögonkast passera för mindre än det verkligen var.
Hon tyckte alltför bra om honom och satte allt för stort värde på hans sällskap att vilja förstå den kur han gjorde henne. Hade hon nu ej i många år haft lektor Abel som en suckande herde omkring sig, och han hade sannerligen aldrig generat henne det minsta.
Mordtmann var ju visserligen någonting helt annat än Abel; men ändå! — hon var visst icke rädd, hvarken för hvad hon sjelf gjorde eller för hvad de andra sade.
Ej heller beträffande sin man hyste hon någon betänklighet; han hade aldrig visat spår till svartsjuka. Alltsedan de blefvo gifta, hade Carsten Løvdahl varit älskvärdheten sjelf mot de unga män, som efter hand närmade sig, lockade af hennes skönhet och liflighet.
Någon gång hade till och med fru Wenche tyckt, att han gick väl långt i sin liberalitet; men efteråt måste hon ständigt medge, att hans kloka och sansade uppförande utjämnade mycket, som eljest kunde ha blifvit qvistigt nog.
Sjelf hade hon aldrig blifvit på allvar bragt ur jämvigten, kanske mycket derför, att det gick så stilla och tvångfritt. Och det fastän hon ej hade varit länge gift med Carsten Løvdahl, innan hon märkte, huru föga de öfverensstämde i mycket.
Han var så försigtig, så retsamt korrekt, att hon ofta tyckte han var både feg och opålitlig. Men samtidigt var det någonting fint och chevalereskt i hans karaktär, som ständigt hade hållit honom uppe i hennes ögon. Och om hon än ej satte honom så särdeles högt, och om han än ej var så mycket för henne, så hade det dock å andra sidan aldrig kommit så stor tomhet inom henne, att hon alldeles vände sig ifrån honom.
Och nu var hon ju gammal! En halfvuxen son; hvarför skulle hon göra sig skrupler? Var det ej snarare litet löjligt af henne, att hon ännu inbillade sig vara så farlig?
Alltså lät hon folk prata — och det gjorde de — och öfverlemnade sig utan betänkande åt den angenäma känslan att ha till daglig vän en vacker, bildad och fördomsfri man, som med beundran hörde på allt det, som hennes man brukade kalla för öfverspända idéer.
Men dervid stal hon, utan att veta det, från Abraham. Hon märkte det ännu mindre nu, då det sammanföll med den förändring, som föregått med gossen. Han hade ej längre hundrade frågor, begärde ej heller mera, att hon skulle leka med honom eller spela dam; och dessutom hade hon ej ännu öfvervunnit en känsla af osäkerhet gentemot honom, så att hennes sätt mot honom var kanske litet mindre fritt och muntert.
Vid lille Marius’ begrafning hade fru Gottwald yttrat som sin önskan, att Abraham skulle gå närmast kistan bredvid presten; han var lille Marius’ bäste vän; och han hade ju icke en enda slägting.
Men rektorn hade satt sig deremot: Abraham kunde endast få följa med i sällskap med sina kamrater, och han borde vara glad öfver att han fick det.
Resultatet blef, att hela skolan och derigenom en stor del af staden behöll ett dunkelt intryck af, att det var någonting på tok med den der Abraham Løvdahl.
Professorn måste beherska sig för att ej förlåta sin son för tidigt; han var så glad öfver, huru välgörande hans metod hade visat sig, och kände för öfrigt så mycket medlidande med den stackars gossen, som gick så ensam med allas ögon efter sig. Till slut kunde han ej hålla sig längre och började med små leenden och vänliga ord.
De föllo öfver Abraham, dessa första leenden, som ett regn af lycksalighet. Ingen var ändå som fadern; och mindre än någonsin kunde han förstå, huru han hade kunnat vålla en sådan fader så stor sorg.
Nu började han i de minsta småsaker försöka, om han kunde lyckas vinna litet beröm; han blef uppmärksam och tjenstvillig vid bordet, satte fram professorns tofflor om aftonen, och då nu årsexamen kom, läste han mer än hvad han någonsin hade läst.
Vid den högtidliga examensfesten plägade fru Wenche alltid vara med. Alltsedan hennes son var helt liten, hade det varit henne ett nöje att sitta och vänta på hans namn, se honom komma fram till katedern, mottaga det stora betyget och göra sin lilla bock, hvari hon alltid sjelf deltog med hufvudet.
Men då hon i år såg sin man ta på sig hvit halsduk för att tjenstgöra som examensvittne — förr hade hon alltid trott, att han liksom hon gick af intresse för deras lilla Abraham — så föreföll det henne så uselt, att föräldrarne infunno sig denna enda gång vid afslutningsfesten, medan de eljest läto de arma barnen drifva vind för våg hela året igenom.
Hon ville ej längre deltaga i denna komedi att se sin man sitta på högryggad stol bredvid borgmästaren som uttryck för föräldrarnes delaktighet i skolan; ej heller ville hon blanda sina tårar med de många tanklösa mödrarnas, som sutto och gräto öfver rektorns vackra ord, när han talade rörande om skolan och hemmet och hemmet der ofvan.
Derför lät hon professorn gå ensam med Abraham utan att uppge något skäl; men professorn förstod och frågade derför icke.
Emellertid hotade hennes förmiddag att bli mycket tråkig; hon hade ändå litet lust att vara med om denna skolfest; men hon var bestämd, hon ville icke. Slutligen tog hon hatt och parasol för att ta sig en lång promenad; det var den trettonde juni och klart, friskt sommarväder med nordanvind.
Hon gick utåt mot den nya fabriken. Michal Mordtmann hade så ofta bedt henne titta ditut, så att han skulle få visa henne alla sina herrligheter.
Hon gick utan betänkande; det var ju ingenting ondt i det, alla menniskor hade ju varit der, och dessutom — hvad brydde hon sig om det?
Likväl var hon ej fri från litet hjertklappning, då hon stod på höjden och skulle stiga ned i den bugt mellan backarne, der de nya byggnaderna voro uppförda.
Hon upptäckte honom redan på långt afstånd. Han stod ända nere vid käen på ett väldigt, hugget granitblock; i den ena handen höll han en rulle ritningar, med den andra pekade han, medan han kommenderade arbetarne, hvilka höllo på att med den nya lyftkranen hissa upp jernplåtar ur en pråm.
Den gråa sommardrägten satt stramt om hans smärta figur; på hufvudet bar han en omöjlig engelsk hatt, som klädde honom förträffligt, knäbyxor, och i stället för de långa stöflarne gick han i anledning af det varma, torra vädret, i segelduksskor med gula remmar.
Man kunde ej tänka sig »arbetet» i en elegantare form; och som han stod der på den solida piedestalen, så intelligent och öfverlägsen med sin rulle ritningar, såg han alldeles ut som en ingeniör nu för tiden bör se ut.
Då han andra gången såg bort på henne, sprang han ned från stenen; ty då han första gången upptäckte henne öfverst i backen, hade han sprungit upp på stenen. Han ilade bort till henne och önskade henne glad välkommen i hans konungarike, och genast ville han börja visa henne omkring.
»Men jag tyckte ni hade brådtom; kan ni så utan vidare gå ifrån arbetet? Ni skall inte för min skull —»
»Åh, det är inte så farligt; nu har jag satt dem i gång, sedan reda de sig nog utan mig.»
Ja, det var ett sant ord! tänkte arbetarne; de hade ej förstått, hvarför chefen, som han skulle kallas, plötsligt sprang upp på stenen och började ropa och kommendera; men då de fingo se damen, förstodo de det alla.
De gingo tillsammans upp mellan byggnaderna, och han började förklara. Det roade henne att se alla de märkvärdiga inrättningarne, och det roade honom ofantligt mycket att höra hennes bakvända frågor.
De skrattade derför mycket och kommo slutligen i en munter, otvungen sinnesstämning till kontorsbyggningen, der han nödgade henne att gå in för att smaka på hans portvin.
Fabrikens klocka hade emellertid ringt tolf, och arbetarne gingo flockvis antingen in till staden eller upp emot arbetarebostaden, der det var en spislokal.
Kontorspersonalen var också försvunnen, då chefen och fru Wenche kommo till kontorsbyggningen; tamburen, som ledde till chefens privata rum, var belamrad med diverse maskindelar af stål och blank messing, som tills vidare voro uppstälda här, för att vara ur vägen och i säkerhet; Mordtmann ursäktade sig för att der var så trångt.
Chefens kontor var det enda af fabriken, som tycktes vara fullt färdigt — engelskt, komfortabelt och elegant utstyrdt.
Då fru Wenche satte sig i den gröna, skinnbeklädda soffan, blef hon likväl litet betänksam. Det hade blifvit så stilla och folktomt, hvarken larm af jernplåtar eller hammarslag, inga röster, endast då och då hastiga steg, som sprungo till maten.
»Jag skall för öfrigt snart gå,» sade hon och löste sin hatt; der var varmt.
»Åh, herre Gud, vi ha tiden för oss; er man väntar er väl inte hem förr än till middagen?»
»Nej, Carsten är dessutom efor i dag,» svarade hon muntert, men ångrade det i samma ögonblick, ty hon såg, att den andre tog upp det som någonting hos mannen, som de båda brukade skratta åt tillsammans, och det var icke meningen.
»Er man är visst i allmänhet mera upptagen än han borde vara?»
»Mera upptagen —?»
»Jag menar, när man har en hustru som ni, fru Wenche — jag tycker, att den man, som är så lycklig, skulle — —»
»Seså, mr Mordtmann! Ni vet — korrekt!»
»Det är ju just ni, min fru, som inte vill ha mig korrekt?»
»Ja, men nu vill jag det — på denna punkt, ni förstår?»
»Jag förstår inte, men jag lyder. Det fins för öfrigt ingenting, som inte ett ord af er — —»
»Spill inte edra ord, utan drick ert vin.»
»För kärlek är vin en dålig medicin, fru Wenche.»
»Bah —» svarade hon och undvek hans ögon, i det hon åter satte sin hatt till rätta.
»Vill ni gå? Är ni ond på mig?»
»Nej, det är jag inte, men jag är rädd, att jag blir det snart.»
»Men hvarför? Förbjuda mig kan ni ändå inte — att jag håller af er —»
»Herr Mordtmann! Det är elakt af er, och det är så dumt af er, att ni har förspilt vår vänskap; låt mig komma ut.»
»Jag har ingenting sagt, som ni inte visste förut,» svarade han vördnadsfullt och nedslagen, i det han öppnade dörren för henne. »Får jag följa er till staden?»
»Nej!» svarade fru Wenche och gick förbi honom; men i sin ifver att se bister ut och komma fort derifrån stötte hon mot de maskindelar, som stodo i tamburen; det blef ett rakande, som om någonting hotade att ramla öfverända; och plötsligt grep han henne om lifvet och ryckte henne in i rummet igen; i detsamma föll en tung stämpel, eller hvad det var, in öfver dörrtröskeln.
»Ursäkta!» sade han lugnt och lyfte den tunga tingesten upp mot väggen igen; »det är egentligen för galet att de här sakerna stå här; akta er nu, min fru, och håll er nära väggen.»
»Men, herre Gud!» ropade fru Wenche, som ännu var helt förskräckt och på hvilken det lugn, hvarmed han tog det, verkade mycket imponerande. »Jag kunde ju ha blifvit dödad på stället! Det var ett farligt hus.»
»Och en högst olycklig visit,» tillade han med en bugning, då frun gick ut genom farstudörren.
Hon stod qvar ute på stentrappan och drog på sig sina handskar.
»Nå, hur blir det?» frågade hon utan att vända sig, »går ni med till staden eller icke?»
»Ni sade ju sjelf —.»
»Ja, men sedan dess har ni räddat mitt lif», sade hon leende, »och dessutom: naturligtvis inte ett ord mer om det!»
Han lofvade allt och sprang efter sin hatt.
Till fru Wenches öfverraskning höll han också ord; han talade muntert och rättfram utan spår till försök att understryka något; icke en gång i hans ögon, då de skildes, var det något, som kunde vara henne pinsamt.
Fru Wenche var mycket nöjd med sig sjelf; nu hade hon en gång för alla visat honom till rätta. Och hon var nöjd med honom också. Han hade förstått, att det tjenade till ingenting; och hon skulle således kunna behålla honom i lugn och ro på det behagliga, fria sättet, utan denna ständiga ängslan för att han skulle öfverskrida gränsen.
Hon kom hem i det ypperligaste lynne; på lång tid hade hon ej känt sig så glad och ung och lätt; hennes samvete var också lättadt, emedan hon hade sagt honom rent besked; så var den saken klar!
Emellertid hade Abraham suttit inklämd bland sina kamrater och professorn bredvid borgmästaren. Skolans stora festsal var fullpackad af barn och fullvuxna, en olidlig värme och blandade dunster.
Den outtröttlige rektorn stod i katedern och delade ut betygen, ropande upp hvarje gosse i den ordning, hvari han var omflyttad.
Först kommo några förberedande ord till abiturienderna, som skulle afgå till universitetet; dernäst började öfversta afdelningen af fjerde latinklassen, och så kom den nedersta, de, som voro uppflyttade från tredje latinklassen.
»Hans Egede Broch!» ropade rektorn; det var primus; men den nästa blef Abraham Knorr Løvdahl.
Abraham for upp; han hade ej drömt om att bli numro två, fast det hade gått bra för honom i examen. Det dröjde en stund, innan han kunde komma fram från bänken. Professorn följde honom med ögonen för att nicka till honom; men Abraham såg icke upp.
Rektorn räckte honom betyget med orden: »Du har varit flitig, Abraham, och det har derför gått bra för dig i examen; måtte vi, dina lärare, också i andra hänseenden bli nöjda — mera nöjda med dig under det kommande skolåret.»
All Abrahams glädje var förbi; han famlade sig tillbaka till sin plats; och det föreföll honom som om det blef alldeles kallt och dödstyst i salen af alla de kalla blickar, som möttes på hans syndiga hufvud.
Professor Løvdahl harskade sig litet skarpt; nu kunde det snart vara nog; han tyckte just ej om, att hans son blef så der offentligen brännmärkt.
Uppläsningen af betygen fortsattes; fäder och mödrar lyssnade spändt, tills det kom, det namn de väntade på. Då upplifvades deras ansigten det ögonblicket, medan den käre sonen var framme för katedern; men efteråt försjönko alla i likgiltighet, varma, med en känsla af vantrefnad ; om det ville ta slut ändå, så att rektorn finge hålla sitt tal.
Men för de små var betyguppläsningen någonting helt annat. Ärelystnad och fåfänga, missräkning och förtviflan — ända ned till känslolöshet; afund och hat, högmod och skadefröjd, ända upp till hämdtörst — allt detta passerade igenom de tätpackade raderna af små hufvud; det var en riktig öfning för lifvet i detta, att armbåga sig fram, komma öfver hvarandra, om också blott ett enda nummer; jämlikhet och kamratskap skulle glömmas för att vänja dem att tänka sig i kamp med de andra om rang och beröm; de lärde sig att afundas uppåt och förakta nedåt.
Och medan det under hela det långa året ej sagts eller gjorts det ringaste för att det mödosamma förvärfvandet af kunskap kunde bli ett samarbete i glädje och broderlighet, så talades ej heller nu vid afslutningen ett ord om kunskapen, som alstrar jämlikhet och brodersinne; men sjelfva denna kunskap användes deremot till att sorgfälligt rangera och numrera dem alla, uppåt och nedåt.
Ändtligen voro de 319 betygen upplästa och fördelade, rektorn torkade sin skalliga panna och belönade sig sjelf med ett halft lod snus i hvardera näsborren.
Derpå började han sitt stora tal med att säga farväl till abiturienterna, fyra långa, bleka ynglingar i fyra långa frackar, hvilka sågo ut, som om de vore utskurna af en styf svart materia.
Om trädet skulle bedömas efter sina frukter, kunde det synas något underligt, att denna stora lärda inrättning med de många och öfverfylda klasserna ej aflemnade mer än dessa fyra specimina till högskolan.
Men resan till Parnassen är lång och besvärlig; det faller så många bort under vägen; men derför är det också ett kraftextrakt, de som nå målet.
Rektorn ville önska, att de fyra specimina skulle göra skolan ära; men framför allt ville han be dem bevara det barnsliga sinnet och den barnsliga tro, som de mottagit från skolan. Dernäst utvecklade han skolans begrepp och valde till utgångspunkt den ursprungliga betydelsen af ordet: »En skola,» sade han, »blef namnet på den fristad, der ungdomen, ännu oberörd af lifvets sorger —»
»Det är fanken till fristad, du!» mumlade Morten Kruse och knuffade till Abraham.
Men denne rörde sig ej och förändrade ej en min; han var så rädd, att någon skulle tro det var han som satt orolig. Nu tänkte Abraham mest på, att han hade blifvit numro 2, så högt uppe hade han aldrig varit; och emellertid utvecklade rektorn, huru skolan var en förberedelse till lifvet, huru hon framför allt var en utbildning till sedlighet.
»Detta uttryck,» fortsatte han, »som hos våra gamla lärmästare, de greker och de romare, betecknade bildningens högsta och ädlaste, är endast ett svagt uttryck för det bildningens ändamål, som vi böra ha till ögonmärke. Ty öfver oss lyser uppenbarelsens sol; vi skönja ej blott genom jordlifvets dimmor en högre tillvaro bortom detta lif, utan för oss är en utsigt öppnad, ljus och fri och herrlig, till ett himmelskt fädernesland. Det är alltså icke blott till medborgare, icke blott till menniskor, utan först och främst till kristna, våra unga skola danas. Med religionens ljus skall vetenskapen belysas, dess sanningar skola alla i den ha sin utgång, sin betydelse, sitt ändamål.»
De små dignade för sömnen, för värmen, för detta långa tal, hvilket var lika tråkigt som en predikan. Sommarsolen lyste tvärtigenom de tunna, blåa gardinerna, så att det föll ett blekblått, spöklikt sken öfver den svarta gruppen af lärare, som hade samlat sig till venster om katedern.
Piggsvinet stod upprätt och sof — det var en skolsägen, att han kunde det — lektor Abel lorgnetterade damerna, adjunkten Borring hade dragit sig innerst in i vrån och smög sig till att formera en gåspenna; men »Blindtarmen» stod i tankar och gjorde de förskräckligaste grimaser åt rektorns kristliga tal, hvilket i hög grad roade hans kära disciplar.
Men alla sågo de ut, som om de voro innerligt utledsna på alltsamman och längtade efter att få slut på komedien.
»Och I, mina kära medarbetare!» sade rektorn med rörd stämma, »I, som hafven helgat er till det besvärliga, men också sköna kallet att vägleda ungdomen i kunskap och sedlighet i samma kristliga anda, måtte den Allsmäktige framgent förunna er styrka till att med samma nit, med samma allvar, med samma kärlek fullgöra er ansvarsfulla lifsgerning. Mottagen min och skolans tack för det förflutna året; och gifve Gud, att vi måtte mötas friska och raska här igen för att åter lägga hand vid verket i Jesu namn.»
Derefter vände han sig till de små och bad dem så bevekande att lägga sig vinn om alla kristliga dygder och arbeta i det godas tjenst, som det anstår ljusets barn.
Här var det isynnerhet mödrarna satte till att gråta, och den gode rektorn talade vidare, om barnet, barnahjertat och barnatron. Efter en varm afslutningsbön reste hela skolan sig och sjöng:
»Se till vårt verk med fadersöga,
Du, som sjelf verldar grunda kan —»
hvarpå rektorn ytterligare bad ett fadervår, och så var festen ändtligen förbi.
Trängseln för att komma ut var stor, ty ingen makt kunde längre hålla gossarne qvar. Oaktadt ordern var, att lärjungarne skulle vänta, tills damerna och åhörarne hade lemnat salen och då först bege sig bort i god ordning och klassvis, så sprungo dock flere och flere från sin plats och borrade sig in bland damerna och försvunno.
Varma och förgråtna vältade mödrarna ändtligen ut — af fäder var det ytterst få —; det gjorde så godt att se ungdomen så samlad och hvad rektorn talade vackert och allvarligt! Han kunde visserligen gerna ha sparat in en häntydning, som han kom med på slutet: att det herskade åtskillig liknöjdhet för skolans gerning bland föräldrarne. Det var då i alla händelser någonting, som ej passade in på någon af dem; snarare kunde det ha varit sagdt till föräldrar, som ej voro tillstädes — t. ex. fru Løvdahl. Det var då alldeles för mycket galet, när hennes man till och med var examensvittne! Men hon gick då aldrig någonstäds, der man fick höra ett Guds ord.
Barn och fullvuxna strömmade ut på skolgården; snälla gossar gingo städadt bredvid sina föräldrar med betyget sammanlagdt i handen, andra gingo bakom huset och refvo sönder sitt och trampade på det; några störtade bort med skrik och indianhopp; men de fyra utskurna svarta frackarne gingo bakom lärarnes flock för att dricka ett litet glas vin uppe i rektorns sal.
Abraham gick hem med sin far. Professor Løvdahl var rörd. Medan de gingo bredvid hvarandra, sade han till honom: »Du har varit en duktig gosse, Abraham, och jag ser deraf, att du bemödar dig att rätta det, som var på tok med dig; och sedan tala vi inte mer om det. Jag skall också ge rektorn en vink, att han inte mer rör vid den saken.»
Abraham störtade in i rummen och ropade: »Mamma! Mamma! Jag blef n:o 2.»
Fru Wenche kom springande emot honom, lika strålande som han; hon tog honom och kysste honom och dansade med honom; och då professorn kom in med det vanliga: »Tyst, barn!» skrattade hon bara, tog sin sons arm och gick till bords.
Professorn ville ha vin, och det blef en liten familjefest. Abraham kände sig så lätt som en fågel; och då professorn klingade med honom, tyckte han, att fadern var ändå den största och herrligaste menniska i verlden.
Men i dag kände han sig också så dragen till modern som han ej hade varit på lång tid. Egentligen höll han lika mycket af dem begge, och han sam i lycksalighet, medan det, han genomgått, blef till ett mörkt minne, som han ville glömma och utplåna.
»Ja, är det inte som jag säger,» utbrast professorn, då hon berättade, hvar hon hade varit, »du har ett varmt intresse för den der fabriken.»
Hon bara skrattade och motsade honom ej; idag var hon så underbart lätt och lycklig.