Gift/Kapitel 9
← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
9.
Abrahams konfirmation hade ständigt blifvit uppskjuten, eller rättare sagdt: det hade aldrig talats om den saken.
Ty professorn visste alltför väl, att fru Wenche af all makt skulle göra motstånd, och ända från det sonen var liten, hade hon sagt: konfirmeras skall han icke.
Hennes man hade fallit undan och tegat; han tänkte som så: kommer tid, kommer råd; och det var ej hans sätt att underkasta sig någon obehaglighet, förr än den ej längre på något sätt kunde undvikas. Derför hade han låtit saken bero ända tills Abraham nu gick på sitt sextonde år, hvilket var en sen konfirmationsålder efter ortens bruk.
Men nu till hösten skulle han antecknas; ty konfirmeras skulle han, det stod lika fast för professorn som motsatsen för frun.
En morgon, medan de klädde på sig — Abraham hade nyss gått till skolan — började professorn helt lugnt och som om han talat om någonting alldeles sjelfklart:
»Ja, nu ska’ vi väl anteckna Abraham hos prosten Sparre i nästa månad.»
»Anteckna? Hos Sparre? Hvad i all verlden är det du säger?» Fru Wenche vände sig hastigt om på stolen; hon satt framför spegeln och redde ut sitt stora hår.
»Till konfirmation, min vän. Du kommer visst inte i håg, att han snart är sexton år?»
»Det är visst snarare du, som inte kommer i håg, att det ständigt har varit ett aftal mellan oss, att Abraham ej skall konfirmeras.»
»Aftal? Nej, Wenche, det har det aldrig varit.»
»Men har jag då inte hundrade gånger sagt: han skall inte konfirmeras?»
»Jo, men det är intet aftal.»
»Men du har också varit ense med mig; du har aldrig sagt ett ord emot.»
»Jag har aldrig spilt ett ord på saken, så länge den ej var för handen. Men du måste å din sida medge, att du i följd af din kännedom om mig kunde vara fullt och fast öfvertygad om, att jag ville, att gossen skulle konfirmeras i öfverensstämmelse med skick och bruk.»
»Att du kan nämna skick och bruk, Carsten, i en så allvarlig sak.»
»Låt oss försöka tala om denna allvarliga sak utan häftighet, kära Wenche, ty med häftighet kommer man aldrig till något godt resultat. Betänk således, om du har rättighet att försätta din son i ett undantagsförhållande, som på många sätt skall bli honom till plåga och hinder i lifvet.»
»Det är just den stora välgerning, jag vill bevisa min son, att göra honom till ett undantag bland alla de andra hycklarne och lögnarne.»
»Stora ord, lilla Wenche. Du tycks mig mena, att din son inte kan vara och aldrig kan bli annat än ett stycke af dig sjelf.»
»Hvad menar du?»
»Har du aldrig tänkt dig möjligheten, att Abraham kunde bli kristen? Ja, jag vet, hvad du ämnar säga: du tror nu en gång inte stort på min kristendom; men kan du inte föreställa dig, att Abraham kanske kunde bli en uppriktig kristen?»
»Jo,» svarade fru Wenche tankfull och såg framför sig, »det har jag mången gång tänkt på; och du må inte tro, att jag skulle motarbeta det eller betrakta det som någon olycka för honom eller oss. Det är just uppriktigheten, som är allt för mig. Halfhet, lögn och hyckleri — det är det jag vill försöka hålla undan från min son.»
»Ja, men om du vill full uppriktighet, måste du också medge full frihet.»
»Det gör jag också, han må gerna välja —»
»Nej, ursäkta, du medger honom ej full frihet att välja, när du utesluter honom ifrån eller låter honom hoppa öfver ett stadium af utveckling, som hela den öfriga ungdomen får genomgå.»
»Men sjelfva detta utvecklingsstadium, som du kallar det, är just porten till lögnen, det är min fasta tro.»
»Jag tviflar inte på, Wenche, att det också kan vara åtskilligt att invända mot konfirmationen; men här är nu inte tal om din tro, inte heller om min, utan om Abrahams. Det är inte derför att jag sjelf är — hm — —» deras ögon möttes i spegeln, »nåja — jag är nu en gång inte religiöst anlagd så som du, och det är således inte af det skälet som jag vill ha min son uppfostrad i kristendom. Men hvarken du eller jag har efter min uppfattning rättighet att beröfva honom något, som kan upplysa honom vid valet, eller tvinga honom till något, som kan omöjliggöra hans val. Huru kunna vi då handla rätt mot vår son annat än genom att säga till honom: vill du underkasta dig sjelf detta prof? eller har du redan på förhand valt?»
»Nu förvränger du det, Carsten.»
»Nej, det gör jag inte. Abraham är stor nog att förstå hvad det gäller; derför har jag väntat så länge; låt honom få välja sjelf, om han vill bli konfirmerad eller icke. Det tycker jag just att du med din starka känsla för frihet och rättvisa måste bifalla.»
»Nåväl, låt honom välja!» ropade fru Wenche; men strax derefter tillade hon: »Åhnej, hvad tjenar det till? En sådan pojke! Han väljer naturligtvis att göra som de andra, för att få vara i fred; nej, nej, Carsten, det är stor synd af oss, om vi med öppna ögon sända vår son direkt in i lögnen och falskhet.»
»Säg mig, Wenche, huru länge har du tänkt fortfara med att välja för din son? Ämnar du, då tider blir, välja hustru åt honom?»
»Prat, Carsten! det är ju just jag, som ständigt håller på, att han skall ha sin frihet.»
»Det är en besynnerlig frihet! Om nu Abraham verkligen önskar bli konfirmerad —»
»Så är det derför att han inte har bättre förstånd nu!»
»Och när han så om några år ej har bättre förstånd, än att han vill ta en hustru, om hvilken du är fullt och fast öfvertygad — så som du brukar vara det — att hon skall göra din son gränslöst olycklig — hur går det då?»
»Det är verkligen plågsamt att tala med dig, Carsten, du blandar ihop allting.»
»Låt oss nu inte bli häftiga onödigtvis. Jag tyckte, att vi talade så klokt och lugnt om detta. Är det verkligen jag, som blandar ihop allting? Skulle det inte kunna vara möjligt, att du i din stora kärlek till Abraham omedvetet blandar in litet af det tyranni — ursäkta — som är oskiljaktigt från all kärlek? Månne du inte i din ifver att skaffa honom det bästa ständigt skall välja för honom, medan du ändå så ofta har sagt, att det bästa för en menniska är att få välja sjelf.»
»Jag vill gerna vara lugn, Carsten, och det är inte för att vara obehaglig som jag säger det, men du är verkligen så farlig att resonera med, ty du vrider mig rundt och vänder upp och ned på alltsamman. Aldrig hade jag trott, att jag godvilligt skulle se min son vara med om nattvardsläsningen; men nu förefaller det mig nästan, som om det vore någonting i det du säger.»
»Ja, jag tror, att det denna gång är jag, som är mest i öfverensstämmelse med dina principer,» svarade professorn, som nu var fullt påklädd och ville gå.
»Men det säger jag dig,» ropade plötsligt fru Wenche, då han redan var i dörren, »den morgon Abraham skall i kyrkan för att aflägga detta olycksaliga löfte, vill jag ha rätt att som mor fråga honom, om han vet hvad han gör; och är han då icke fullt sanningsenlig och ärlig, så skall hvarken du eller hela verldens presterskap få min son att stiga fram och säga en lögn.»
»Det får du göra som du sjelf tycker,» svarade hennes man, i det han gick; kommer tid, kommer råd; tills vidare hade han kommit så långt som han kunde vänta.
Men i fru Wenche var det oro och misstämning; hon hade en pinsam känsla af att hennes man hade frånnarrat henne detta samtycke till konfirmationen, det mest motbjudande gyckelspel hon visste. Hon talade med Mordtmann om det, och han gaf henne fullständigt rätt i allt, var ännu häftigare i sina ord; men för öfrigt kunde ju icke frågan intressera honom så mycket.
Så tog hon Abraham för sig och talade allvarligt med honom en afton, medan professorn var på klubben. Hon utvecklade för honom så klart och öppet som hon kunde, hvad hon tänkte om detta prestpåfund: konfirmationen.
Hon visade honom, att detta löfte, som de fordrade och mottogo af omyndiga barn, icke var annat än det grymmaste gyckel med det allvarliga; att det ej kunde vara annorlunda, så som den sanna kristendomen ställer sina fordringar på en menniska, än att ungdomen flockvis fördes in i lifvet genom en stor lögn, värre än en mened. Ville han med öppna ögon gå igenom detta? Eller hade han valt?
Om han utan menniskofruktan kunde välja att arbeta vidare utan denna förpligtelse, som stod der endast för att brytas, kunde han det, så skulle hon troget hjelpa honom.
Abraham satt med nedslagna ögon utan att svara, utan att afbryta. Det var honom alltid pinsamt, när någon talade till honom om det religiösa. I skolan lärdes religion som ett annat ämne; och det var bara rektorn, som i sina tal eller när det var någonting på tok, höll bevekande gudliga föredrag; professorn kunde en och annan gång fälla ett ord som: »det skall du be Gud bevara dig ifrån» — eller dylikt.
Abraham visste nog, huru han skulle stå och se ut, när sådant nämndes, kunde också mumla ett svar i den riktiga tonen; men otrefligt var det medan det stod på.
Och nu med modern var det ännu värre, ty det tjenade till ingenting att bjuda henne på de stående talesätten; och just den riktiga tonen ville hon icke ha; och huru skulle han på allvar kunna svara på hennes frågor?
Ja, visst ville han bli konfirmerad som de andra; det hade länge legat honom i fatet, att han var den siste af alla sina jämnåriga. Det var ju en sak, som föll alldeles af sig sjelf, och nu kom modern och gjorde den till någonting så oerhördt betydelsefullt, som om det varit en vändpunkt.
Och medan hon fortfor att tala för honom så dämpadt och allvarligt om att vara sann och ärlig; antingen det var i den ena tron eller i den andra eller i ingen tro, satt han och tänkte på, huru besynnerligt, huru bakvändt det ändå var, att just hon talade så.
Både rektorn, som nu var erkänd af alla som en mer än vanligt gudfruktig man, och hans egen far, som också var religiös med måtta — jämnt så mycket som Abraham fann passande — och dessutom alla kristna menniskor i staden höllo konfirmationen i ära, ja, de skulle anse ett ord emot den heliga handlingen som en hädelse.
Men modern, som sjelf många gånger hade sagt, att det stod klent till med hennes tro — och antydningsvis hade Abraham utifrån hört det, som värre var — att hon nu tog dessa saker, som hon sjelf icke trodde på och som hon alltså ej kunde ha någon sann uppfattning af — att hon tog konfirmationen allvarligare, högtidligare än sjelfva de troende, det var högst besynnerligt, tyckte han; och det var ej fritt för att han vid denna tanke blef litet otålig. Huru kunde hon, som ej sjelf trodde, spänna fordringarne högre än till och med de bästa bland de troende?
Äfven hon blef slutligen otålig öfver att se gossen sitta der stel och stum som en stock.
»Svara mig, Abraham, hvad väljer du? Vill du bli konfirmerad, eller vill du inte?»
»Jag vet inte,» svarade Abraham.
»Ja, men det måste du veta; du är nu stor nog att förstå, att du skall välja sjelf. Betänk dig några dagar, men låt mig säga till dig, hvad jag också sade till din far i morse: den dag du går till kyrkan, skall du först bikta dig för mig, och kan du då inte med full sanning säga till mig, din mor: jag vill och kan aflägga löftet, då skall du inte heller vara närvarande vid lögnens fest, så sannt jag heter Wenche.»
En stund derefter kom professorn hem, de åto qväll och det talades om andra saker. Men Abraham gick i flera dagar och plågade sig med detta val.
Jo, visst ville han bli konfirmerad; när de frågade honom i skolan, om han skulle gå och läsa i höst, svarade han ja. Det var ännu några veckor till anmälningen; modern frågade honom icke, ej heller fadern, och så gick det en tid.
I skolan var det just ingen omvexling, han han fick endast mera latin och mera grekiska i den nya klassen. Han började efter hand sluta sig till Broch, som han förr ej hade tålt; men nu sutto de bredvid hvarandra som de öfversta i klassen, och Abraham hade börjat bli flitig.
Lille Marius hade ej lemnat något spår efter sig. Han var försvunnen, hans nummer besatt. Strömmen slog tillsammans öfver honom, och han nämdes aldrig, ty de hade snart alla glömt honom. Det dagliga arbetet i samma rum, med samma ämnen, samma knäkamrater, förmän och lärare, gjorde, att deras tankar ej sysselsatte sig med det, som ej längre var; och Marius Gottwald föreföll dem snart som en liten parfvel, hvilken de hade känt för många år sedan, då de sjelfva voro små och sutto långt nere i skolan.
Den ende som bevarade minnet af honom, var Abraham — icke allenast det der minnet, som plågade honom och som han tänkte på så sällan som möjligt.
Men fru Gottwald, som nu ej hade någonting mer i verlden att göra än att rufva öfver minnena efter den lille söte Marius, hon hakade sig fast vid hans bäste vän. Så ofta hon fick sigte på Abraham, sprang hon ut i dörren eller knackade på fönstret.
Abraham undvek det helst; han tyckte ej om, att någon såg honom gå dit in, och han tyckte ej heller om att höra på fru Gottwald.
Så snart hon fick honom ned i soffan, började hon tala om lille Marius. Hon fick ju ej på hela långa dagen tala ett ord om det enda hon tänkte på både dag och natt.
Skygg och förskrämd som hon lefde, hade hon inga väninnor. Endast om qvällen kommo de gamla stamgästerna, de tunga tankarne på skam och ånger och förödmjukelse, in i den lilla kammaren, för att sitta rundt omkring väggarne och stirra på henne.
Och det hade kommit en gäst till, värre än de andra. Det var den gnagande förebråelsen, att hon af fåfänga hade velat låta sonen lära mer än hans stackars hufvud kunde tåla; men det tordes hon aldrig tala om.
Eljest berättade hon hvarje gång samma historier, frågade, om det ej var sant, att lille Marius hade varit den allra skickligaste i latin, och tröttnade ej att tala om, huru mycket han hade hållit af sin vän, huru han beundrade och såg upp till honom; »ja, det gick så långt» — här skrattade den bleka frun med ett litet vissnadt skratt — »att jag, min toka, var helt svartsjuk på den der Abraham Løvdahl. Se här — bak i en af hans glosböcker har han skrifvit med stora bokstäfver: »A. L. är den största hjelte, som finnes i skolan.» Det är du — det är ni» — fru Gottwald blef förlägen; hon visste nästan ej, om hon kunde fortsätta att säga du till Abraham; han höll sig så stel och fullväxt.
Icke heller var det möjligt för henne att få honom till att stanna länge i sender eller komma oftare igen, tills hon en gång hittade på att traktera honom med vin och tårta och det hjelpte något.
Han kom nu ibland af sig sjelf, helst i mörkret, och satt helt tåligt och hörde på de gamla historierna, berättade också ett och annat drag från deras samlif, som satte den stackars fru Gottwald i hänryckning,
Men Abraham smög sig alltid till och från dessa besök; han hade en tydlig förnimmelse af, att hans far ej skulle tycka om, att han fortsatte detta umgänge med lille Marius’ mor.
Men vid sexton år har man svårt att stå emot smörbakelser och sherry. —
Emellertid var Michal Mordtmann lika ifrig med sin fabrik, som nu var delvis färdig. Men då höstregnet började på allvar, blef det ej längre så roligt att gå dit ut hvarje dag, hvarför han lagade, att han fick ett kontor för fabriken »Fortuna» inrättadt i staden.
Med sitt förhållande till fru Wenche var han ej riktigt nöjd; det avancerade alltför långsamt, kanske icke alls. Han var nu mycket intagen i henne; ett förhållande till en så vacker och intressant dam med en så liberal man skulle han sätta ofantligt värde på. Att hon verkligen också — åtminstone var nära att bli kär i honom, det visste han säkert; han hade sett det otaliga gånger i småsaker.
Öfver fru Wenche hade det föröfrigt under den senare tiden varit någonting underligt, något nervöst, växlande, från ett fåordigt stirrande ut i luften ända till en pratsamhet, som var nästan pinsam.
Mordtmann var nästan öfvertygad om, att han var orsaken till all hennes sinnesoro; och hon var just under denna tid så skön och bedårande, att den eljest så försigtige mannen började förlora herraväldet öfver sig sjelf.
I stället för besöken vid middagstiden hade med de långa höstaftnarne kommit förtroligt, trefligt prat i skymningen vid det röda skenet från kakelugnen. Fru Wenche plägade gå rundt omkring bordet; han satt i soffan i skenet från kakelugnen.
Professorn var nästan alltid ute vid denna tid; men han kom också ibland hem och träffade dem i denna situation, och det var aldrig någon förlägenhet å någondera sidan.
Men i Michal Mordtmanns blod var det oro, som han satt der och såg henne gå sig förbi så lugnt och regelmässigt.
Hon var i afton så tung, och de talade om döden och sorgliga saker; han talade litet, hon svarade ett par ord, och de kommo öfverens om, att lifvet var ej mycket värdt.
Men detta var icke hans stämning; han bara följde henne. Sjelf var han full af otåligt hopp; han beräknade inga följder längre och hade inga skrupler; för hvarje gång hon gick förbi honom, blef det honom mer och mer svårt att låta henne passera, utan att springa upp och fatta om henne.
Efter en lång paus stannade hon midt framför honom och såg honom ned i ansigtet: »Men hvarför sitter ni nu der och säger allt detta, som ni ju alldeles inte menar?»
»Det är inte heller jag, som sitter här, inte jag, som talar; jag vet inte hvad jag säger, jag vet inte hvar jag är eller hvad jag gör, jag vet bara, att jag inte står ut längre.»
Medan han sade detta, hade han lagt sin arm om hennes lif och dragit henne ned, så att hon satt midt i brasans sken på hans venstra knä.
Och han böjde sitt hufvud ned till henne och kysste henne på kinden. »Vi kunna ju inte längre förställa oss för hvarandra — det är ändå sant!»
»Ja, det är sant,» svarade hon matt och lade sin arm öfver hans axel.
Men strax derpå gjorde hon sig sakta lös och reste sig upp.
»Nej, nej —» sade hon, ännu liksom halft själsfrånvarande.
Men han sprang upp och ville famna henne — med lidelsefulla ord utan sammanhang.
»Nej, nej!» ropade hon häftigare och plötsligt, som om hon vaknade: »Rör mig inte! Är ni tokig? Tror ni, att jag vill ha två män?»
»Men nu är du min — endast min —»
»Nej, nej, visst inte! betänk då —»
»Tänk sjelf, huru ofta vi ha talat om detta; har du inte alltid försvarat kärlekens rätt?»
»Inte nu — inte så — stör inte mitt lugn, låt mig vara i fred — ser ni då inte, huru mycket vi rifva ned? Nej, låt det bli som förr, eller om det är omöjligt, så res! Jag ber er, Mordtmann, låt mig vara i fred!»
» Men jag — jag! det tänker du inte på, hvad skall det bli af mig?»
Hon tog honom i axeln, vände honom mot ljuset och betraktade hans ansigte uppmärksamt. De andades begge kort och stötvis, och hans ansigte var blekt och förvridet, medan han stammade obegripliga ord och kramade hennes händer.
»Hvad har jag gjort?» ropade fru Wenche; ty lidelsen inom honom var så uppenbar och sann i detta ögonblick, att den helt och hållet grep och öfvertygade henne; »jag har handlat illa mot oss begge.»
»Nej, visst inte, du har valt, du är min, om du inte bedrar mig.»
»Jag bedrar er inte, käre vän!»
»Så kom! Tag steget fullt ut, blif min!»
»Hör mig, hör ett förnuftigt ord; vi äro ju halft otillräkneliga begge två i detta ögonblick; nu måste jag råda, som är äldst.»
»Åh —» afbröt han otåligt, men hon lade sin hand på hans mun:
»Gå — gå, käre Mordtmann! och kom igen om några dagar; vi måste begge tänka och öfverväga; låt oss inte i ögonblickets rus draga outsläcklig sorg öfver oss sjelfva och andra. Lyd mig, ni vet, att jag har rätt.»
Han ville ej höra; men hon tvingade honom med böner och kärleksfulla ord mot dörren; här grep han henne ännu en gång och kysste henne; derpå for han ut genom dörren och gick halft sanslös genom förstugan.
Hon kastade sig i soffan och höll händerna för ögonen; hans kyssar brände henne, hon älskade honom, det var en smärta i detta, som insnörde henne i en lycksalig ångest, och hennes tankar stodo alldeles stilla framför detta enda.
Hon förmådde ej tänka på sin man och på sin son; men den halfklara oro, hon en tid hade kämpat med, blandade sig smärtsamt in i den outsägliga förvirringen.
Hennes man kom hem och gick från förstugan direkt in i sitt skrifrum. Der var ett litet skåp på väggen, hvartill han bar nyckeln på sin nyckelknippa, och hvari han förvarade en del sällsynta medikament; apoteket var icke synnerligen pålitligt.
Professorn sökte ut några styrkande droppar, blandade en kraftig dosis i vatten och drack ur det. Derefter betraktade han sitt ansigte i spegeln; det var mycket blekt.
Då han hade stått en stund, släckte han ljuset och gick genom salongen för att tvätta sig i sängkammaren, som han alltid gjorde, när han kom hem från sin praktik om aftnarne.
»God afton, Wenche; skall du inte snart tända lampan?» frågade han, i det han gick förbi.
»Jo,» svarade hon från soffan, utan att röra sig.
Abraham satt och hängde öfver sina böcker. Han hade varit tillsammans med Broch uppe på Morten Kruses rum, der de rökte tobak, och han var upphettad och hade stickningar i huden; han mådde just inte särdeles väl.
»Nå, Abraham,» frågade hans far, medan han som vanligt gick fram och tillbaka mellan rummen och gjorde sin toalett, »har du fattat ditt beslut i afseende på konfirmationen? Det måste ske nu snart, om du vill vara med denna gång; eller vill du inte?»
»Jo — jag vill helst —»
»Nåväl — du vet, att du har din frihet; vill du bli konfirmerad, så står det dig fritt. Har du sagt det till mamma?»
»Nej, vill inte du göra det?»
»Nej, hvarför det, gossen min? Gå du bara in med det samma och säg det; mamma är i salongen.»
Abraham gick mycket modstulen dit in.
»Hör du, mamma,» började han, då han hade suttit en stund vid kakelugnen, »jag tror allt, att jag vill gå och läsa.»
»Ja, jag kunde tro det!» svarade fru Wenche nästan hårdt; hon var så oändligt långt borta i sina tankar.
Men Abraham fick en stöt.
Att hon kunde ta det på detta sätt, då hon så kärleksfullt och öppet hade sagt honom, att han fritt fick välja sjelf. Han smög sig ut lika modstulen som han hade kommit; och han började redan rysa för den morgon, då hans mor skulle komma in till honom, för att grundligt ta honom i förhör. —
Då Michal Mordtmann tumlade ut genom porten, hade han sprungit rakt emot professor Løvdahl, som kom hem.
Professorn stötte sin käpp mot trottoaren, och det föreföll Mordtmann, som om han började ett ord, men hejdade sig. Det föreföll honom också, att professorns ansigte hade haft ett besynnerligt uttryck, då han flyktigt såg upp och helsade.
Men han var alltför upptagen af det, som hade händt med fru Wenche. Han skyndade sig direkt hem och stängde in sig för att vara allena och ostörd med sin lycka.
Han kastade sig i länstolen, sprang upp igen och gick häftigt af och an, letade fram det porträtt, han hade af henne, talade till det och talade med sig sjelf, lycklig utan några skrupler och stolt öfver att vara vid målet.
Men allteftersom hans blod lugnade sig något, öfverraskade han sig flera gånger med att tänka på professorn. Det var ändå en besynnerlig min han hade haft; det började oroa Mordtmann.
Han kom att tänka på, huru alldeles vanvettigt oförsigtigt de burit sig åt. Bara ett par minuter förr — och professorn skulle ha öfverraskat dem i ett sinnesuppror, som skulle ha varit omöjligt att dölja.
Det måste ordnas helt annorlunda, detta förhållande, om det skulle gå, och det gaf hans betraktelser en annan riktning.
Han tände en cigarr och satte sig ned att fundera.