Gift/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
10.
Prosten Sparre läste med konfirmanderna i Haugianernas gamla församlingshus; och fast det var en mängd gossar, blef det ändå en liten flock i den stora, låga, gråmålade salen med fönster åt tre sidor.
Konfirmanderna voro placerade så, att det var en tydlig skilnad mellan dem.
På en lång bänk midt framför katedern satt folkskolan, ytterst ut på hörnen fattigbarn från West-end och de andra utkanterna.
Men till höger om presten ända under katedern på kortare bänkar, som stodo ut från väggen, sutto välklädda gossar från de andra skolorna, elementarskolan på första bänken, och Abraham öfverst, ända uppe vid presten.
Prosten Sparre hade alltid en mängd läsbarn, ty han hade namn om sig bland folk att vara mycket lättare »att slippa fram för» än de andra presterna i staden.
Rent omöjliga dumskallar, som förgäfves hade försökt flera gånger, blefvo utan svårighet konfirmerade af prosten. Och man kunde sannerligen ej säga, att det var derför att han såg genom fingrarne med deras kristendomskunskap. Man skulle bara höra dessa dumskallar på kyrkgolfvet under förhöret — det gick som en olja för dem, och många gånger svarade de på de allra svåraste frågor i hela Pontoppidan.
Härför blef prosten Sparre högeligen beundrad — mer an han förtjenade, uppriktigt sagdt; ty det var en liten hemlighet med i spelet.
Prosten Sparre visste nämligen lika väl som hvarje annan prest eller lärare, att af allmogebarnen var det icke en enda gosse eller flicka, som förstod ett Guds skapande grand af det, som stod i Pontoppidans förklaring. Det var derför helt och hållet beroende på slumpen, hvad som i de mindre goda hufvudena blef hängande qvar som inlärdt och färdigt att uppläsas utantill.
Medan derför de skickligaste bland dem kunde svara på hvarje fråga i hela boken, om han bara passade på att fråga alldeles ordagrant, så som frågan lydde, så var det en hel mängd andra, hos hvilka det endast fans enstaka fläckar odlad mark, medan resten var en ormgård af frågetecken.
Nu hade prosten Sparre det sättet, att han spejade efter de små odlade fläckarne i dessa hjernor; och när han märkte, att det satt några ord riktigt inpluggade i ett af de klenaste hufvudena, så annoterade han det i en liten anteckningsbok.
På den stora dagen, då han skulle förhöra läsbarnen i kyrkan inför församlingen, var det högst egendomligt att höra, huru han kunde hoppa från ämne till ämne, kasta frågorna hit och dit och ständigt träffa konfirmanden förberedd och väl förberedd.
Denna prosten Sparres hemlighet var han sjelf mycket rädd om. I den lilla anteckningsboken stod det bara siffror, hvilka för den oinvigde kunde se ut som betyg, dem han gaf barnen under läsningen. Men han var endast orolig, derför att han fullkomligt klart insåg, huru lätt hans beteende kunde missförstås eller misstydas.
Inför sitt eget samvete deremot var han alldeles lugn.
Ty när nu själsgåfvorna äro så olika fördelade, och när nu Pontoppidan kanske ej faller sig så lätt för alla att lära sig och förstå, så skulle det ju vara stor orätt att förneka en ung menniska, som derom beder, tillgång till församlingen och nådemedlen, derför att han ej egde förmågan att lära sig utantill.
Konfirmeras måste de ju; det uppstod sannerligen aldrig annat än förtret och missnöje inom församlingen, om man nekade barnen att vara med om konfirmationen; hvarför då skaffa sig svårigheter genom obillig stränghet i fordringarne? Guds rike hörer de enfaldige till.
Ibland voro de visserligen betänkligt enfaldiga, och prosten Sparre kände sig ofta generad af elementarskolans lärjungar, som sutto färdiga att qväfvas af skratt. Derför var han också litet kall och tillbakadragen mot Abraham under de första dagarne.
Abraham var ovanligt stor för att vara läsbarn, och prosten hade ej hört godt om honom; hans mors fritänkeri var dessutom tillräckligt kändt.
Men efterhand fick han ett bättre intryck af den unge Løvdahl; han var vördnadsfull och allvarsam och förändrade aldrig en min, när det svarades uppåt väggarne från den långa bänken. Deremot var han uppmärksam med att hjelpa prosten på med rocken, slå upp boken och störta ned på golfvet, när blyertspennan föll ned.
Och slutligen fann prosten, för hvilken dessa timmar med läsbarnen voro en tortyr, ett visst behag i att ha den väluppfostrade unge mannen så nära sig. Och det utvecklade sig från gång till gång ett slags vänskapligt frimureri mellan prosten och Abraham, så att de växlade ögonkast, när det föreföll någonting under förhöret, eller prosten mumlade ett latinskt citat, som Abraham besvarade med ett diskret småleende, antingen han förstod det eller icke.
Förberedelsen till konfirmationen blef derför ett nöje för Abraham. Det var redan roligt att gå från skolan två till tre timmar midt på förmiddagen, och när han satt vid prosten Sparres kateder, hade han en angenäm känsla af att vara den förste.
Från skolan kunde han hela Pontoppidans förklaring utantill; så att han visste ingenting om det oerhörda arbete före och den qväfvande ångesten under förhöret, som gjorde de vildaste pojkarne från folkskolan bleka och stilla med upp spärrade ögon.
Hvad som för dem var den vigtigaste händelsen i deras lif, ett nålöga att arbeta sig igenom med den största ansträngning af alla krafter, det var för honom ingenting, som kunde anstränga, på sin höjd kunde det bli tråkigt.
Men det blef det således icke genom hans goda förhållande till prosten; och när han någon enda gång blef examinerad, öfvergåfvo de gerna Pontoppidan, och det blef mera som ett samtal om teologiska ämnen mellan en äldre och en yngre, medan de andra sutto och gapade eller läste under bordet på det följande.
Prosten Sparre examinerade på andra hufvudstycket: trons artiklar.
»Ole Martinius Pedersen, kan du säga mig, huru många gudar det fins?»
»Tvänne slag, nämligen goda och onda,» svarade Ole Martinius Pedersen i en fart.
»Nej, min gosse, det var inte riktigt. Du svarade på en annan fråga; på hvilken fråga var det han svarade? Kan någon säga mig det?»
»Om englarne,» ropade en liten rödhårig gosse nere vid kakelugnen.
»Riktigt, Jens Hansen! Englarne äro af tvänne slag, nämligen goda och onda; men Gud är blott en, inte sant, Ole Martinius?»
»Blott en enda Gud,» svarade Ole Martinius Pedersen, som var en af de bästa på den långa bänken.
»Huru har det gudomliga väsendet uppenbarat sig i Skriftens ord?»
»Som ett enda väsen: Fader, Son, och Helig Ande, hvilka dock alla äro ett och kallas den heliga Treenigheten.»
»Kunna vi väl med vårt förnuft begripa detta, att Gud är en och dock tillika tre?»
»Nej, det är långt öfver, fastän icke emot vårt förnuft; derför är det en tros- och icke en förnuftsartikel; och Gud vore icke Gud, om han af vårt förnuft kunde begripas.»
»Det var mycket bra, Ole Martinius, du kan dina stycken, bara du tänker dig för. Nå du, Mons Monsen! Äro då de orden: Fader, Son och Helig Ande trenne olika namn eller egenskaper i Gud och intet annat?»
»Jo, det är mer än blott namn- och egenskapsolikhet; ty hvar och en af dem tillägges något särskildt, som ej tillkommer de andra.»
»Inte så fort, min gosse! Hvari består denna åtskilnad?»
»Icke i väsendet, som sagdt är —» svarade Mons Monsen i rykande fart och utan att göra något uppehåll, »icke i väsendet, som sagdt är, ut— utan ordet, som är förenadt med vattnet —»
»Nej, nej, Mons, nu kommer du upp i något annat; gif nu akt: icke i väsendet, som sagdt är, utan i vissa —»
»— utan i vissa personliga, invärtes gerningar, så — så — såsom kläder, skodon, mat och dryck, hus och hem, maka, barn, jord, boskap —»
»Nej, nej, nej, Mons, nu är du återigen bort i något annat; som tillkomma —»
»— som tillkomma enhvar af dem för sig; nämligen Fadern, som är af ingen, föder sin Son af evighet, Sonen födes af Fadern, och den Helige Ande utgår från dem begge. Allt detta är både visst och sant —»
»Nej, nej, Mons! Allt detta är trons —»
»— allt detta är trons djupa hemlighet, som vårt förnuft ej kan ransaka.»
»Det är riktigt, Mons Monsen! Du är en duktig gosse, bara du ville ge dig litet tid; men du talar så fasligt fort, så du tappar bort dig. Här är litet olikhet i böckerna, som kanske elementarskolans lärjungar ha märkt,» sade prosten till Abraham, »flera af gossarne i folkskolan och från landssocknarne ha lärt sig efter en äldre upplaga.»
Detta var också en egenhet hos prosten Sparre, som de andra presterna beundrade eller förargade sig öfver.
De flesta ansågo nämligen, att skulle kristendomsundervisningen ha samlande betydelse för församlingslifvet, måste framför allt läroboken vara absolut densamma för alla; och derför lärde de efter den upplagan af Pontoppidans förklaring, som sist var utkommen med kunglig resolution, och tålde ej annat.
Men Sparre tog hvad man bjöd honom, om de blott kunde det ordentligt utantill. Derför måste han också ha denna underbara kännedom om individerna och om de nya och gamla upplagorna, så att han både kunde framställa frågan och »hjelpa dem på trafven» vid svaret.
På tal om skilnaden mellan upplagorna och förklaringen kom prosten att tänka på en olycklig konfirmand, som han hade i år. Pastor Martens hade i sacristian förklarat honom för en oförbätterlig idiot.
Det var en stor, stark gosse på aderton år, hvilken gick som en jätte bland de andra och som redan flera gånger hade fylt den nyktra församlingslokalen med undertryckt jubel genom sin makalösa enfald.
Prosten sjelf misströstade. Men likväl gaf han noga akt på honom och lyssnade allvarsamt till de stumpar och ramsor, som den stackars Osmund hasplade ur sig på måfå, när han tillfrågades. Slutligen trodde prosten, att han hade funnit en tråd, och i dag skulle han försöka; han gjorde i en fart en liten öfvergång från Treenigheten, för att kunna anbringa sitt försök.
»Du, Osmund Asbjörnsen Sauamyr,» började han vänligt och långsamt, för att ge den andre tid att samla sina tankar. »Kan du svara mig, min gosse — kan du svara mig på den frågan: hvilka äro då sådana Evangelii nådegåfvor?»
Osmund Asbjörnsen Sauamyren satt ett ögonblick alldeles tyst; derpå började han, entonigt, men säkert och ständigt starkare sjungande, med en fart, så att han nästan miste andan:
»Det är Kristi rättfärdighet, syndernas förlåtelse, barnautkorelsen, Guds faderliga omsorg, arfsrättigheten, frid med Gud, sonlig tillit, Guds kärleks sötma, tillgång till Gud och dristighet till att bedja; försäkran om Guds nåd, om bönhörelse och hjelp i all nöd, särskildt kraftigt beskydd mot alla synliga och osynliga fiender, tålamod med vår svaghet och nådig skonsamhet i hela vårt lefverne; det eviga lifvets försmak, glädje i den Helige Ande; styrelse, ljus, drift och kraft af samme Ande; befrielse från syndens straff och herravälde, från Guds vrede, lagens förbannelse och tvång, från Satan, helvetets och dödens makt, från verlden och ett ondt samvete; alltings, till och med de bittraste lidandens utfallande till de troendes bästa, ett lefvande hopp om saligheten, hvarpå ändtligen följer den outsägliga eviga glädjen och herrligheten i himlen och så vidare!»
»Ser man på!» ropade prosten Sparre triumferande och annoterade i sin bok; »jag trodde allt, att du inte är så tokig ändå, Osmund! Du har kanske inte så lätt att förstå frågorna som stadsgossarne; men du kan ändå något, min gosse! Fortfar du bara med att vara flitig och uppmärksam, så skall du få se, att det går nog bra för dig.»
Elementarskolans gossar hade missräknat sig; de hade väntat sig ett godt skratt; men hela den långa bänken böjde sig framåt och betraktade Osmund med den största förvåning.
Sjelf satt han med öppen mun och bligade på prosten. Aldrig hade sådant händt honom, aldrig hade han hört ett ord af beröm eller hopp; men heller aldrig hade någon prest förr upptäckt detta hans stora och enda bravurnummer om evangelii nådegåfvor.
Osmund Asbjørnsen Sauamyren hade försökt många prester och slitit ut, jag vet ej hur många katekeser.
Alltifrån det han vid fjorton, femton års ålder började ta boken med sig upp på berget, der han vallade, och intill denna dag hade han förgäfves knogat med frågor och svar.
Blott en enda gång i en lycklig stund hade hans hjerna gjort en jätteansträngning med denna väldiga fråga om evangelii nådegåfvor. Och med den besynnerliga godtycklighet, som följer med utanläsning, hade denna enda ramsa helt och hållet utan fel eller osäkerhet fastnat der inne; och så ofta hade han nu upprepat den i modlösa stunder, att den ej kunde gå sönder, utan att den stackars Osmunds skröpliga förstånd gick med det samma.
Men huru litet hade evangelii nådegåfvor hjelpt honom ända till denna stund!
Till åtlöje för alla och till sorg för sina föräldrar hade han fortsatt att år från år gå som hopplös konfirmand, både hemma i landsbygden och nu här, sedan hans far hade flyttat till staden som stenhuggare vid fabriken.
Ingenstädes kunde han komma fram. En okonfirmerad gosse blef tillbakavisad öfverallt; icke som springpojke, hvarken på kontor, i krambod eller magasiner, brydde man sig om en så dum eller vanartig gosse, att han ej var konfirmerad vid aderton år. Af sin kropp hade han föga nytta; han var ännu för mjuk i benen till faderns handtverk, och — dessutom, hvad brydde man sig om att ge en okonfirmerad gosse för lön? Icke en gång till sjös ville rederierna ta emot honom, innan han var konfirmerad.
Osmund Asbjørnsen Sauamyren hade inga planer på att komma högt upp i samhället, och det kunde tyckas, som om det måste stå många vägar öppna för hans mycket blygsamma anspråk.
Likväl fann han alla vägar sorgfälligt stängda; för honom förde ingen annan vag ut i lifvet än den, som gick förbi presten; och hvarje gång grep Osmund sig tåligt an med en ny prest, för att bli hånad en tid och slutligen kasserad.
Nu såg han ändtligen en utgång på sin möda; han satt en lång stund och tänkte på hvad mor skulle säga, när han kom hem, och innan han visste ordet af, började han gråta.
Det blef allmän munterhet, då man märkte, att Goliath lipade; Abraham skrattade också, då prosten smålog.
Han var på det hela taget mycket glad öfver att stå så väl hos prosten Sparre; och han ryste nu bara för den morgon, då hans mor skulle komma in till honom och tvinga honom till ett uppriktigt skriftemål. Så många gånger förestälde han sig denna scen, att han liksom såg henne komma in genom dörren, och hvad skulle han svara henne?
Sjelfva nattvardsläsningen kunde ju ej på något sätt stämma honom allvarligt, ännu mindre gripa honom djupare; och han visste, att endast allvar tordes han bjuda sin mor; det minsta försök till fusk skulle hon genast upptäcka.
Abraham fann småningom, att Broch var en god kamrat; de umgingos mest med det öfversta partiet i klassen, de, som skulle upp i studentexamen nästa år; de rökte och spelade kort, och om qvällarne spatserade de med småflickorna.
Det var någonting hos Abraham, som höll honom uppe och gaf honom en position till och med bland äldre kamrater.
Den tillbakaträngda lusten till opposition, som låg gömd hos honom, fick en annan utväg genom hans talang att förlöjliga och drifva gyckel. Han kunde säga qvickheter både om allvarsamma och religiösa ting; och så fredlig och vördnadsfull han var i skolan och hemma, kunde han vara den värste till att gyckla och göra narr, när de sutto för sig sjelfva på en vindskammare i den tätaste cigarrök.
Broch låg fyrdubbel af skratt, och bifallet uppmuntrade Abraham, så att han blef värre och värre och aktade ingenting mer, som om han höll sig skadeslös för sitt tvång, genom att vara riktigt vild och galen, när han tordes slå sig lös.
Han försökte sig också i karrikaturer; och det cirkulerade länge en ritning i fjerde klassen, som förestälde helvetet, der adjunkterna Aalbom och Borring ömsesidigt eldade på under hvarandra, medan konferensrådet Madvig och Erik Pontoppidan dansade en vild pas de deux i lågorna.
I skolan gick det nu mycket bra för honom. Abraham var tillräckligt flitig och hade dessutom tillegnat sig ett eget sätt att ta lärarne på; sjelfve Aalbom glömde epitetet »djefvul» för hans inställsamma älskvärdhet; och det var bara rektorn, som bibehöll en liten afvoghet emot honom.
Professor Løvdahl slöt sig under denna tid nära intill sin son, gjorde långa promenader med honom om söndagarne och talade till Abraham nästan som om han varit fullvuxen.
Det var både derför att professorn af all makt ville draga sonen till sig, men det var också derför att någonting tryckte honom, så att han behöfde upplifvas af gossens munterhet. Förtroligheten dem emellan blef så stor, att Abraham till och med omtalade saker, som han eljest bestämdt skulle ha förtegat.
Så kom han en dag under samtalets gång att berätta, halft mot sin vilja, en historia från skolan.
En ruta hade blifvit söderslagen i öfversta klassen, och hela klassen visste, att det var Morten Kruse; men då rektorn frågade, ville ingen svara; Broch var händelsevis sjuk, så att Løvdahl satt högst.
Nu var det ingenting, som till den grad retade rektorn, som när han märkte eller trodde sig märka trots, och som gammal skolmästare förstod han genast, att klassen var ense om att ej förråda missdådaren.
Han hade då rusat emot Abraham: »Akta dig nu, Løvdahl! Kom ihåg, att du en gång förr varit ute för uppstudsighet; den gången slapp du ifrån, men akta dig för att komma igen. Vet du eller vet du inte, hvem som har gjort det?»
»Du svarade väl strax?» frågade professorn orolig.
»Ja — jag svarade» — — Abraham såg åt sidan.
»Du sade, att det var Morten Kruse?»
»Ja, för det var han.»
»Naturligtvis skulle du svara; det skulle ju ha varit vanvett, om du ännu en gång hade stält till skandal i skolan, isynnerhet nu, då du går och läser. Jag vet nog, att en och annan skulle komma med öfverspändt prat om att inte förråda en vän, eller dylikt; men det skall du inte bry dig det ringaste om. Lydnad, ser du, mot sina öfverordnade, är obetingadt en ung mans och en redlig medborgares allra första pligt och högsta dygd; genom att hålla med missdådare blir du slutligen sjelf en sådan, medan du deremot gagnar dig sjelf och rättvisan genom att uppenbara det dåliga och straffvärda.»
Då de hade gått ett stycke, sade professorn liksom i förbigående: »Det är inte värdt att du talar om det der för mamma; det är ju ingenting att tala om.»
Abraham såg icke upp; de undveko att se på hvarandra en stund. Det var som om de hade hemligheter för modern; och medan Abraham lugnade sig med sin fars bifall, tänkte han ej vidare på, att hans mor nog skulle ha bedömt saken annorlunda.
Men hon var så besynnerlig numera. Hon var i sjelfva verket icke sig sjelf, ty det hade kommit någonting till, förutom Mordtmann. Hennes nervösa oro hade blifvit till visshet, och denna visshet fylde henne med en smärta, som hon blygdes öfver och sökte bekämpa. Fru Wenche kunde nämligen ej längre vara i tvifvel om, att hon åter skulle föda ett barn.