←  Stadens Ringmur.
Gotland och Wisby i taflor
av Carl Johan Bergman

Kors-betningen och Östra muren
Wisborgs Slott  →


[ bild ]
P A Säve del. A. Nay lith.Em. Berentzen & Co lith. inst.
Alb. Bonniers förlag

KORS-BETNINGEN OCH ÖSTRA MUREN.

(Wisby.)

[ 45 ]

Kors-betningen och Östra muren.

Olycks-året 1361.

Sedan danske Kungen Waldemar d. 3:e i Juli 4361 i striden utanför Wisby' murar vunnit seger, och såsom segerlön eröfrat det rika Wisby, lät han — enligt sägnen och krönikan — på valplatsen till de fallnes minne uppresa ett Kors af sten, genom hvilket heliga tecken stället gjorde till en andakts-plats. De förbigående erinrades deraf att bedja för dem som här fallit — och som kanske ej haft rådrum till att göra sitt skriftermål och få aflösning. Dessa fallne hade dessutom i ovigd jord blivit begrafne, och vore derföre icke delaktige af de själamässor, hvilka Medeltidens Andlige hållo för dem som hvilade i och omkring helgedomarna. Ifall sägnen och krönikan hafva rätt i sin uppgift, att den flendtlige Segervinnaren, och icke de slagnes efterlefvande, låtit resa detta minnes-kors; kan det visserligen synas anmärkningsvärdt, att af äregirighet och vinningslystnad först tillskynda menniskor en plötslig och blodig död, och sedan hedra deras stoft och ömma för deras själars väl. Men vår gamla Rimkrönika berättar något dylikt vid skildringen af Torkel Knutssons död (år 1306): de som ledde honom ut och höggo honom hufvudet af, läto nemligen på hans graf uppresa ett tjäll med ett altare och ett kors, hvarest dagliga mässor hällos för hans själ. —

På högsta kullen i den s. k. Korsbetningen, bland mindre kullar, som kanske betyda utplånade grafhögar, 460 steg i öster från tornet »Cæsar» å stadsmuren, och 120 steg i nordost från den (år 1830) anlagda Nya Begrafningsplatsen, står det vackra, minnes-rika Korset.

Det är af gotländsk kalksten, 4 alnar 20 tum högt; stammen är under ringen (törnekronan) 1812 tum bred, och nedtill 887 tum, upptill 7 tum tjock. Innanför ringen, hvars tvärlinie är 4 aln 13 tum, smalnar korsets stam och dess utom ringen skjutande spets är upptill inrundad, och det lika smala tvärstyckets afslagna båda spetsar hafva troligen haft samma form. På vestra sidan står på sjelfva ringen med munkstil inristadt:

Anno : dni : m:ccc:lxi : feria : III : post : jacobi :

och på östra sidan:

ante: portas : wisby : i' : ma'ib' danor' : cecidern't : gut :

och högst på midtelstammen:

euses

samt derunder på tvärstycket:

h: sep'ti : or' : p: e :

Det är fullständigt utskrifvet: »Anno Domini MCCCLXI ferie tertia post Jacobi ante portas Wisby in manibus Danorum ceciderunt Gutenses. Hic Sepulti. Orate pro eis.» Och i öfversättning: År 1361 d. 27 Juli föllo framför Wisby' portar Gutarne i Danskarnes händer. De äro hur begrafne. Bedjen för dem.

På vestra sidan är å midtelkorset bilden af den Korsfäste inristad, och högst upptill i ringen deromkring är en fembladig ros uthuggen.

Genom M. S. v. Hohenhausen's till alla Wisby' monumenter sträckta omvårdnad, blef korsets omgifning uppstädad och sexton lufträd planterade deromkring.

Den korta inskriften på detta minnes-kors innesluter ett stort kapitel af Gotlands historia: en betydlig del af den stolta, vapenrustade hansestadens lilla Iliad står tecknad der i mossbelupna drag. Det är hågkomsten af Wisby' olycksdigraste dag, då dess tempel sköflades och brändes, och nästan hela staden vardt förstörd och dess välde skakadt i sina grundvalar. Stora verldshändelser och följderna af nya Handels-vägar fullbordade sedan i nästföljande århundraden på fredligt vis kvad Kung Waldemar Atterdag med eld och svärd hade påbegynt, och från sin höga plats bland Europas hufvudstäder sjönk Wisby småningom ned och blef ruinernas stad.

Såsom ett tillägg och en förklaring till en stor del af den redan lemnade skildringen af Wisby' förstörda monumenter torde en skildring af händelserna år 1361, och ett genljud af de många sagor, hvarmed dessa händelser äro utsmyckade, här vara på sin plats. Det blir en text, som passar till nästan alla Säve's Wisby-taflor.

Wisby år 1361.

På den tid, då Konung Magnus Eriksson regerade i Sverige (1319—1363), var Wisby ännu en sjelfständig hansestad, med egen styrelse och egna lagar, och stod då på höjden af sin storhet, såsom upplagsplatsen för hansestädernas Östersjö-handel och en af de yppersta handelsorter i Europa; [ 46 ]allmogen på Gotland deremot var skattskyldig under Svea-konungen. Kung Magnus låg, som bekant är, i delo med både sin äldste son och med sitt Råd, och utländske afundsmän underblåste tvedrägten. Såsom den svage Kung Magni bundsförvandt emot de upproriska herrarna, bröt den roflystne och djerfve danske Konungen Waldemar d. 3:e in i Skåne, hvilken provins, jemte Halland och Blekinge, år 1360 afträddes till Danmark, emot löfte om bistånd mot svenska Rådet. På samma tid, som ryktet härom spridde den yttersta förbittring bland folket mot Konung Magnus — man kallade honom »Smek», unge och gamle spottade åt och sjöngo smädevisor om honom — blef Öland af Waldemar härjadt, Gotland efter 3:ne af landtfolket och Wisbo-boarne förlorade träffningar intaget, och Wisby i grund sköfladt.

Om anledningen till Kung Waldemars anfall mot Gotland äro många, mycket olika meningar. Det troligaste torde vara, att han, som sträfvade att krossa Hanse-förbundets makt, ville bemäktiga sig Wisby' rikedomar, och draga dess handel till det nu uppblomstrande Köpenhamn.

Några berätta, att Kung Magnus, som förgäfves hade anlitat den rika staden om en penningförsträekning, och försökt lägga större utskylder på landtfolket, i sin förbittring gifvit Kung Waldemar lof och uppmaning att intaga och plundra ön. Såsom vederläggande denna mening, åberopas 2:ne skrifvelser från Kon. Magnus (den ena från Hapsal, skrifven Lördagen före 1:a Söndagen i Fastan år 1364, den andra från Stockholm Lördagen före Kristi Himmelsfärdsdag samma år) ställda till Borgmästarne i Wisby, och innehållande uppmaningar, att Gotlänningars skulle hålla sig redo att på alla ställen, der landstigning kunde förmodas, med all makt afvärja möjlig fiendtlighet; och Kungen tillägger, i den sednare skrifvelsen, att han fått säker kunskap om, att någon af hans egna vänner har i sinnet att öfverfalla Gotland. Huru härmed förhåller sig, och hur' uppriktig K. Magni varning har varit, är nu svårt att utreda. Säkert är, att Gotlänningarne den tiden voro mycket stolte öfver sina stora rikedomar, och att de, i förlitande på sitt mod och sin styrka, föraktade Danskarne, liksom de ock gjort föraktliga visor och jul-lekar om Konungen i Danmark. »Gotlänningarne föraktade Waldemars hot och inbrott, druckne och förtjuste af sin välmåga och rikedom, hvilken snarare öker fiendens mod än nedslår det, då, man försummar att använda sin välmåga till tillräckligt försvarsfolks anskaffande: Guld, silfver och öfvermod har ännu aldrig skrämt någon fiende, som kan tänka och fäkta» — yttrar Lagerbring om det stolta borgerskapet i Wisby.

En gammal historieskrifvare, Olaus Magnus, förtäljer den sägen, att en sönderslagen fönster-ruta gifvit första anledningen till Wisby' och Gotlands olycka. Något vidare derom anförer han icke: »så mycket vet man» — yttrar Lagerbring härom — »att man i fordna dagar brukat till prof af vänskap och välvilja skänka till allmänna och enskilta hus målade fönsterrutor med gifvarens namn, vapen och sinnebilder målade och inbrända[1]. Kanhända, att en sådan fönster-ruta med K. Waldemars namn och vapen blifvit af någon Wisby-bo med förklenliga utlåtelser sönderslagen. Sådant kunde utan tvifvel förarga en så tilltagsen herre; men så vida han redan var i krig med Sverige, behöfdes väl ingen ny orsak till att göra anfall på Gotland, isynnerhet som ett rikt byte skulle fullkomligt betala krigskostnaderna. Om segren kunde han vara försäkrad, då han inställde sig med öfvadt krigsfolk mot oförfarna och inbilska borgare och bönder, och ingen undsättning var att befara från Sverige.»

För en af de nyssnämnda smäde-visorna samt jul- och fastlags-lekarna, som Gotlänningarne i sitt högmod sammandiktat om Kung Waldemar, redogör Strelow i sin Gotländska Krönika, med den i alla tider riktiga erinran, att man icke bör missakta och håna sin fiende. Strelow's redogörelse för nämnda lek är dock beklagligen mycket knapp och otydlig. Leken tycks ha' varit en slags ringdans: de i ringen uppställde höllo sig tätt tillsamman, på det att den, som föreställde Kung Waldemar, och som vid lekens början stod utanför ringen, under dansen icke måtte kunna smyga sig in i densamma. Den i ringen, genom hvars släpphändthet han inkommit, skulle straffas och gifva pant. Om Waldemar deremot kommit in i ringen, så skulle han hindras att komma ut igen, och anses såsom tillfångatagen. De ord, som sjöngos af de dansande, anföras af Strelow »på Gotlands-språket»; men äro delvis svåra att förstå. Vi meddela dem här i den öfversättning, som varit oss möjlig. Måhända lyckas det bättre för andra att tolka dessa ord.

Ringen sjöng: Ut skred Waldemar med vårt lof[2]. —
Waldemar: — »Jag tör väl in mig gånga?» —
Ringen: Waldemar med vårt lof,
Du må väl ute stånda.
Waldemar med vårt lof och fullmakt[3].

Det vore dig bättre hemma blifva,
— Waldemar med vårt lof —
Än nu mot Gutarne att strida,
— Waldemar med vårt lof och fullmakt. — [ 47 ]

Du kunde heldre berga hö,
— Waldemar med vårt lof —
Än att komma och gilja våra mör;
— Med vårt lof och fullmakt.

—Sporra din fot, sporra din fot!
— Waldemar med vårt lof —
Dig komma Gutarne ridande mot.
— Med vårt lof och fullmakt. —

Rid i ring, rid i ring,
— Waldemar med vårt lof —
Och hit din häst här springa omkring
— Med vårt lof och fullmakt.

Ifall det lyckats Waldemar att inkomma, sjöng ringen:

Bättre kan du leka på lut[4]
— Waldemar med vårt lof —
Än nu du kan komma ur ringen ut.
— Med vårt lof och fullmakt. —

Medeltidens sago-rika häfder förmäla om anledningen till Kung Waldemars anfall på Gotland ännu en annan sägen.

En konstförfaren handtverkare, vid namn Nils Guldsmed, hade kommit till Gotland, derstädes fått för sitt kostliga arbete många beställningar, och samkat sig stor rikedom. Den tiden var det på Gotland guld och silfver nog att arbeta af. Samme guldsmed hade en öfvermåttan dejlig, men högfärdig dotter, hvars klädedrägt var vida kostligare än de gotländska qvinnornas. Hon fick många friare, som dock alla spotskt afvisades, hvarföre man öfver henne var högligen förtörnad. På spe kallade man henne »Kolpustarens dotter», och man hade om henne och hennes fader gjort många smäde-visor. I harm öfver allt detta drog Nils Guldsmed med sin dotter till Danmark, och förtäljde för Kung Waldemar om Gotlands svåra rikedom, dess myckna guld och »liggande fä» eller klenoder. Han talade för den snikne Waldemar om den stolta hansestaden, der husen hade kopparportar, förgyllda fönsterposter, hvälfda pelar-burna, alfresco- (kalkmålnings-) prydda rum med jättespislar samt fönstersmygar med marmorsäten, och om alla dess rika kyrkor och klosterhus. Om Nils Guldsmed's resa sjöngs fordom på Gotland en visa, hvaraf början, i öfversättning, lydde som följer:

Nils Guldsmed drager till Kungen, och ljuger,
Den lede förrädar' och slemme tjufver.
Guld väga de Gutor på lispund-våg,
De spela med ädlaste stenar.
Svinen äta ur silfver-tråg,
Och hustrurna spinna på guldtenar.

I följd af guldsmedens lockande skildring — berättar sagan vidare — begaf sig Kung Waldemar på hösten 1360, förklädd som köpman, åstad till Gotland, tog der in hos en af landets Höfdingar, som bodde på Unghanse' gård i Oja socken, uti sydligaste delen af ön. Hiifdingen, hos hvilken Kungen gästade, hade en fager dotter, hvars kärlek Kungen vann, och hvars förtroende han svek. En gång, i ett ömt ögonblick, öfrerraskades de älskande af fadren, som, vredgad öfver hvad han såg och anade, gaf den förklädde Konungen en örfil, med hvilken denne, för att ej förråda sitt verkliga stånd, på den tiden måste hålla till godo. Emedlertid utspejade Kungen, dels genom egna, dels genom sin älskarinnas resor, hur stor krigsstyrka Gotlänningarne hade, hvar bästa landningsstället vore för hans flotta, och hur staden var belägen och beflistad. Derefter for han hem igen, för att snart återkomma i sin verkliga skepelse. Hur det sedan, enligt sagan, gick med höfdingens dotter, skall nedanföre omtalas.

År 1361, efter midsommaren, kom Waldemar med skepp och krigsfolk till Öland, der allmogen gjorde honom tappert motstånd, men den blef likväl öfvermannad, och landet eröfradt och plundradt.

Derifrån seglade han till Gotland, och landsatte sina trupper vid Kronvall i Eista socken, midt emot Stora Carlsö. Med stor mandom togo de gotländska bönderna genast emot sin fiende, och mången dansk måste bita i gräset; men genom sin bättre öfvade och manstarkare krigshär blef likväl Kung Waldemar segrare. Gotlänningarne förlorade dock ej modet, utan samlade sig på nytt igen, och i närheten af Fjäle' myr i Mästerby drabbade de tillsamman med Danskarne; men blefvo åter slagna. Deras nederlag lärer dock icke varit betydligt, enär de dagen derpå mötte fienden till ny strid; men denna lyktades med fullkomligt nederlag; en stor del stupade och en annan del togs tillfånga. Till minne af sin seger lät Waldemar vid Grens' gård i Mästerby uppresa ett stenkors, som står der än i dag. När Wisby' borgare sporde böndernas nederlag, och förstodo, att anfallet nu skulle gälla deras stad, läto de nedrifva »östra och norra förstäderna» (?) som sedan aldrig blefvo åter uppbyggda, och rustade sig till att uthålla en belägring. Med sin krigshär drog Waldemar till Wisby, och började belägra staden. Men samma oförsigtiga hetta, som vållat böndernas nederlag, befordrade ock stadens undergång. Borgarne gjorde nemligen ett utfall; men i striden med Waldemars mera vapenvana trupper blefvo de öfvermannade. Så förmäler sägnen och Strelow'ska krönikan uttryckligen; enligt andra uppgifter var det en bonde-här som utanför Wisby af Konung Waldemar blef slagen; derom nedanföre. Emedlertid fortsätta vi berättelsen enligt sagan och krönikan. Adertonhundrade borgare stupade på [ 48 ] valplatsen[5], och staden, som ej längre kunde göra något motstånd, lemnade sig nu i Waldemars våld. Portarna öppnades, och stadens nycklar öfverlemnades åt segraren. Men genom någon af stadsportarna ville han icke intåga, vare sig att han fruktade något försåt i de dubbla och väldigt befästade portarna, eller att ett sådant intåg skulle synas alltför lätt och fredligt; utan han lät nedbryta en del af stadsmuren mellan södra och östra portarna, och drog så, i full slagtordning, in i staden, som sköflades, brändes och till stor del förstördes.

Kyrkor och kloster beröfvades deras redbaraste prydnad, deras heliga kärl och samlade skatter: från helgonens bilder rycktes ädelstenarna och andra smycken. Till och med kyrk-klockorna togos. Man berättar att K. Waldemar befallt, att trenne de största öl-kar, som funnes i staden, skulle utsättas på torget, och ifall dessa kar inom trenne solmärken (förmodligen timmar) fylldes med guld och silfver, skulle staden få behålla sina gamla privilegier och friheter. Stadsboarna, som hade mycket guld och silfver dels nedgräfdt, dels i stadsmuren förvaradt, måste hörsamma befallningen, och på utsatt tid voro karen fulla med dyrbarheter, hvilka Tonungen genast lät föra ombord på sina skepp. Härvid tillägger krönikan, att Waldemar — såsom ofvan är omnämndt — äfven bortröfvade tvenne stora smycken af dyrbara karfunkel-stenar, som skulle ha' sutit infattade i rosett-formade fördjupningar å vestra façaden af S:t Nicolai kyrka, och hvilka om natten lyste klara som solen, och voro en efterrättelse för de sjöfarande, — men hvilka rosett-lika fördjupningar helt visst ej varit annat än prydnader å muren, så att uppgiften om karfunkel-stenarna är endast en dikt, hvarmed Medeltidens krönike-skrifvare utsmyckat skildringen om Wisby' herrligheter.

Om tiden, då det afgörande slaget vid Wisby stod, äro uppgifterna olika. Det var vid Ja,kobsmässo-tiden, antingen den 24, 26 eller 27 Juli 1361 — enligt inskriften å Korset sistnämnda dag.

På platsen, der striden med Wisby' borgare hade stått, och hvilken plats fordom kallades Slotts-betningen och nu benämnes Kors-betningen, lät Konung Waldemar uppresa det stenkors, som ännu qvarstår, och redan är beskrifvet.

På samma valplats — berättar Strelow i sin krönika — lät Kung Waldemar bygga ett kapell, der själamässor skulle hållas för de fallnes själsro. Detta kapell kallade han Solberga, till en ihågkommelse — säger krönikan — att det var mot aftonen, och när solen bergades, som han vann slaget och eröfrade Wisby. Af detta kapell blef sedan ett nunne-kloster. Denna Strelow's uppgift är likväl ett misstag, alldenstund Solberga Nunnekloster (tillhörigt Cistercienser-Orden) var mer än 115 år äldre än Waldemars anfall på Wisby. Klostret omtalas i bref från Biskop Lars i Linköping till invånarnne på Gotland år 1246, och i bref från påfliga Legaten Wilhelm af Sabina 1248. — Omöjligt kan det dock icke vara, att bemälta kloster tillika med dess närliggande byggnader och andra hus (— hvilka Strelow kanske menat med sin »östra förstad» —), vid Waldemars antågande blifvit nedrifna, och att segervinnaren sedan låtit ånyo uppbygga eller iståndsätta detsamma. Vi meddela denna mening endast gissningsvis.

Kung Waldemar och hans son Kristoffer bekräftade nu, i närvaro af Hertig Erik af Sachsen, Herr Claws Limbecke, Hr Henning Podebusch, Hr Waldemar Sappe, m. fl. förnäme män, 5 dagar efter Sankt Olofs dag, eller den 3 Augusti, alla Wisby stads fordna privilegier, tillstadde staden dess uråldriga rättighet att prägla eget mynt, och att i Danmark och furstendömena åtnjuta de rättigheter, som åt andra stadsboar i Danmark voro förunnade.

Danska Fogdar utnämndes, hvilka skulle i Kungens namn styra landet, samt hålla ting och stämma, och krigsfolk lemnades till fogdarnes understöd.

Allt det tagna bytet lastade Waldemar ombord på sina skepp, och seglade nu tillbaka till Danmark. Men att han rånat kyrkor och heliga hus, »det bekom honom illa», såsom krönikan yttrar sig. En förfärlig storm uppstod straxt efter hans afsegling, och ett af hans skepp, hvilket var lastadt med det dyrbaraste rofvet, nemligen tempelklenoderna och de vigda klockorna samt karfunkelstenarna från S:t Nicolaus, sjönk vid Stora Carlsö, och de röfvade skatterna hylla der än i dag invid Gotlands kust.

Så snart Waldemar lemnat Gotland, församlade sig allmogen och slog de danska fogdarna, sons hade »begynt något för hårdt», och allt deras folk ihjäl.

Såsom häraf synes, fick Waldemars eröfring ingen varaktighet. Gotlands folk afskuddade straxt det danska oket, och lydde åter under Sverige såsom förut: »det är en trogen Allmoge, som så gör» — yttrar sig Rimkrönikan derom i enkla och sköna ord. Men på Gotland började nu en ny sakernas ordning. Förbindelsen mellan Wisby och de öfriga Hansestäderna blef nu upphäfd. Styrelsen öfver landet förbytte ock alldeles natur, och hela ön blef nu såsom ett annat Län, hvilket af Konungen ernottog Befallningshafvande.

Om höfdinge-dottren på Unghanse, hvilken berättas hafva varit i hemligt förstånd med den danska Konungen, förmäler den mundtliga sagan följande: För sin kärleks skull till Waldemar hade hon bidragit till sin fädernebygds [ 49 ]förderf; men illa lönade han hennes hängifna trohet. Då han seglade bort med sina skepp och byten, lemnade han henne qvar, tvertemot sina gifna löften. Snart föll det hennes landsmän in, att de bland sig måtte haft någon förrädare, som yppat deras vigtigaste hemligheter, helst det visat sig, att fienden kännt till alla deras befästningar och skatternas förvaringsrum. En undersökning anställdes, och snart fick man veta, att under hela ofridstiden en hvit duk fladdrat på porten till Unghanse' gård, som derigenom, enligt öfverenskommelse med Waldemar, blifvit skonad från all hemsökelse. — I sin sorg att ha' förrådt sin fosterbygd och att sjelf ha' blifvit förrådd och öfvergifven af den, som hon höll så kär, bekände höfdingens dotter sitt brott, blef gripen och förd till Wisby, samt der lefvande inmurad i ett af tornen på vestra stadsmuren, hvilket torn efter henne ännu i dag heter »Jungfrutornet». —

Så förtälja krönikan och sagan om Kung Waldemars anfall och Wisby' förstöring. Att mycket häraf icke håller stånd inför en strängare pröfning, må ytterligare nämnas. Så är t. ex. uppgiften om Kungens besök såsom köpman ej troligt; och om hela förhållandet med Höfdinge–dottren och Jungfrutornet hafva Medeltidens författare sjelfva intet endaste ord. Det är folkpoesien som diktat denna dystra saga: det hade liksom varit för simpelt, om Kung Waldemar endast genom vapenmakt och svärdsslag blifvit herre öfver den rikaste och stoltaste handelsstad i Norden, och i berättelsens enkla väf har man derföre inslagit de romantiskt bjerta trådarna af kärlek, list, förräderi, otack och skoningslös vedergällning.

Vigtigare är, att de gamle författarne icke äro ense om sjelfva hufvudhändelsen, striden vid Wisby, och dagen för densamma. Enligt några uppgifter, var det landtfolket, icke det utfallande borgerskapet, som blef slaget utanför Wisby, liksom det heter, att staden gaf sig genom underhandling. Äfven om stället, der Waldemars skepp förliste, finnas olika uppgifter. Vi meddela här ur den dyrbara urkundsboken »Scriptores rerum svecicarum medii ævi» (Medeltidens svenska historieskrifvare) några utdrag för att visa, huru detta kapitel af Gotlands historia ännu i några punkter är dunkelt och outredt:

1. Ur Gråbrödra-Munkarnas i Wisby »Diarium» (öfvers.):

»År 1361 intog danske Kungen Waldemar Gotland och Wisby, hvarest han i strid nedgjorde vidpass 1800 Bönder (»rusticos») dagen före S:t Jacobs dag» (»in vigilia S:ti Jacobi», d. v. s. den 24 Juli) »och hemvände med ganska betydliga skatter från stad och land.»

2. Ur Gråbrödra-munkarnas i Wisby »Codex» (öfvers.)

»År 1361 kom Waldemar med en stor krigshär och många tyska furstar till Gotland, vid S:t Maria Magdalena's fest (den 22 Juli), och dagen efter S:t Jacobs dag (»in crastino S:ti Jacobi», d. 26 Juli) stridde han med bönderna utanför stadens södra port, och dödade 1800 af dem, och omedelbart derefter erhöll han Wisby stad genom underhandling (cum placitatione). Först på S:t Augustini dag (d. 28 Augusti) återvände han, medförande en den största skatt af guld och silfver, tagen från staden och landet. — — — Märk, att år 1360 hade Kung Magnus Smek öfverlemnat hela Skåne med dess fästningar åt Kung Waldemar för intet. Dessutom tillstadde han denne att äfven erhålla Gotland, om han kunde taga det.»

3. Ur Olai Petri »Svenska Chrönica»:

Konung Waldemar i Danmark var Konung Magnuse för klok, lockade och lismade och till äfventyrs trugade med honom så länge tills han fick alt Skåne igen, och är intet tviflandes, att K. Waldemar ju hafver lofvat honom stort bistånd mot hans ovänner. Och theraf att han lät så bedraga sig, blef han kallad Smek. — — — Så hade ock K. Magnus thet så beställt, att K. Waldemar skulle fara till Gothland och straffa them deruppå landet, men hvad orsaken hafver varit ther till, kan man icke retzliga vetta. Somliga säga dock, att han lät thet göra förthenskull, att the ther uppå landet icke ville gifva honom sådana skatt som han begärade af dem. Dock ehuru härom är, thet är ju klart, att han hafver haft en ond vilja till them, och kunde sjelf för Rijksens Råd skull icke så straffa them som han ville, ty lät han thet en annan göra. Samma K. Waldemar förderfvade Gothland i grund. Tre resor på en dag vann han them öfver ther på landet, och vordo slagne aderton hundrade bönder på S:t Jacobi afton (d. v. s. den 24 Juli) Anno Domini 1361. Tå förderfvades landet, så att thet alldrig kom till sådana macht igen sedan, som thet var tillförene. Thet var i förtijden ett mächta rijkt land, ty thet hade varit stapelen i Östra sjön. Men nu blef thet förderfvat, och lät K. Waldemar föra alla ynkedomar tädan af landet, osäjeligt Guld och Sölf, dock kom thet honom.intet till godo, ty skeppet blef borta som thet var uppå. Satte han och sina Fogdg och Befallningsmän ther uppå, landet, men the blefvo ther icke länge förrn än bönderna slogo them ihjäl.

4. Ur Stora Rimkrönikan:

… Redde Kung Waldemar sik
Til Skibs med en häär stoor,
Med hvilken han till Gotland foor;
Ok lade i Garnahampn[6] ther mäder,
The saluge[7] Guta lyckades ey bäder:
The ville ey under Konungen gaa
Ty lot han them gripa ok slaa,

[ 50 ]

Vid sexhundrade miste thera lijff,
Gudh skände[8] Kung Magnus för thet kijff!
Han matte funnit bättre foga,
Än sva förderfva sin Almoga.
Sidan skinnade han Stadin och Landit i rötter
Sva at the fingo thes aldrig Böter.
Osägligt Gull och Sölff han ther fick
Gudh fogade att det missgick,
Som han villet till Danmark föra
The foor thet som man maa höra:
För Tjusta[9] skäär uppa en Steen
Bleff bade Godz ok Skipp igen;
Ok alle the i Skippet voro inne
Förginges med i thet sinne[10]
Han lot sin Fougde paa Gotland vara
Ok böd Almogen honom svara.
. . . . . . . . . . . . . .
Tha han hade giordt alt thetta meen
Foor han strax ath Danmark igen,
Ok var tijt nöga[11] kommen väl,
För än Gutarna slogo hans fougde ihäl,
Ok lydde under Sverige sidan som för,
Thet är troo Almoge, som sva gör.



  1. Plägseden att den, som byggde ett nytt hus, af slägtinge och vän fick ett fönster, hvars midtelruta i inbrända färger innehöll gifvarens namn och en bild, som antydde dennes yrke eller en biblisk sinnebild, var allmän på Gotland. När huset var inredt, bjöd egaren gifvarne till sig och gjorde s. k. »Fönster-gille».
  2. “Med warum Luff” — såsom det heter hos Strelow — anses af honom betyda, att Kung Magnus Smek skulle ha' gifvit Waldemar lof att intaga och plundra Gotland.
  3. “Med warum Luff oc Möjdum.” Strelow. — Vi tolka här “Möjdum” med makt, befullmäktigande, fullmakt. Afzelius i sina Sagohäfder öfversätter det med »bekräftelse och säkerhet». Meningen blir densamma.
  4. Om Waldemar var det bekant, att han spelade väl på luta.
  5. Enligt folksägnen var slagtningen så gruflig, att de fallnes blod i strömmar flöt in i staden och utför backarna ned till närheten af hamnen; der ett mindre kors blef uppsatt till minne deraf. Detta kors står insatt i en trädgardsmur uti gränden nedanför Landshöfdinge-residenset. Det är illa hugget och saknar inskrift eller bild.
  6. Förklaringar: Vestergarn, ett stycke från Kronvall och Eista.
  7. Olycklige.
  8. Fördömme.
  9. I Småland, Kalmar Län, och beläget utmed hafvet.
  10. Den gången.
  11. Knappt