Gotlands konsthistoria/Förklaring öfver konstord
| ← Vesterheide |
|
Öfversigt af bifogade plancher → |
Förklaring öfver konstord.
Altarnich, Altarnische, är en halfrund eller en rätvinklig murfördjupning, af hvilka den förra har ett halft kupolhvalf, den sednare en rund- eller spetsbågig betäckning. En sådan nich, som tillkommit för inrymmande af ett altare, har deraf fått sin benämning. Det bör noga skiljas emellan ett utsprång, absis, concha, hvilket inrymmer ett hufvudaltare, och en nich, niche, niche, som intages af ett sidoaltare.
Altarskåp, Altarschrein, retable, altar-screen, utgöres af ett mellan- och två sidopartier, som alla äro lika höga och djupa, men det förra dubbelt bredare än de sednare. Mellanpartiet, hvilket är ett fyrkantigt skåp, har vanligtvis lika bredd och höjd samt håller ungefär 0.5 i djup. Sidopartierne bilda merendels passande flygeldörrar, men deremot sällan fasta flygelstycken. Skåpet, som står upprätt på altarbordets östra kant, hvilar vanligtvis på en undersats eller ett fotstycke och krönes med en uppsats eller båg- och bladverk. Dörrarne, hvilka äro med breda gångjern fästade vid skåpets yttre sidor, kunna med lätthet öppnas och stängas. Stundom finnas två tunna flygelstycken, som ha lika höjd och bredd som dörrarne, hvarmed de äro medelst gångjern fästade, så att äfven de kunna ganska lätt upptagas och tillslutas. Flygeldörrarne och flygelstyckena skulle äfven kunna kallas hufvud- och flygeldörrar eller innan- och ytterdörrar. Skåpet och dörrarne innehålla half- eller helupphöjda bilder under baldakiner. Dörrarnas utsidor samt flygelstyckenas in- och utsidor prydas med målade figurer. Både bildverk och målningar framställa dels bibelscener dels legender. De bilder, hvilka inrymmas i skåpet och dörrarna, framte någon hel föreställning, och de fingo vid stora högtider beskådas. Dörrarnas utsidor och flygelstyckenas insidor skildra i särskilda taflor äfvenledes något helt och sammanhängande, och de utgjorde en mindre högtidlig altarprydnad. Vid hvardagliga tillfällen voro flygelstyckena, som å yttersidorna merendels framte några helgon, sammanslagna.
Altarvägg kallas korets eller utsprångets östra gafvelmur, hvars mellersta del intages af helgedomens hufvudaltare. En rak altarvägg är rätvinklig, en tre- eller flersidig sådan utgöres af tre eller flere sidor i en ått- eller mångkant.
Baldakin, Baldachin, baldaquin, dais, ciel de lit, capony, är en betäckning eller himmel öfver altare predikstol bildverk tron säng m. m. En baldakin öfver bildverk framter en rund- eller spetsbåge, som hvilar på kolonner eller konsoler.
Bandlist, Wurtband, Wurtgesims, cordon, string-course, utgöres af ett båg- eller listverk och sträcker sig tvärsöfver en byggnad för att stärka och pryda densamma.
Bas, βασις, basis, Base, base, base, är foten till eller nedersta delen af en kolonn och hvilar merendels på en fyrkantig grundsten. Basen, som vanligtvis har attisk form med fri behandling, utgöres alltså af en rätvinklig plint en större och en mindre tor eller dyna samt deremellan en hålkäl, hvilka åtskiljas af randlister eller platter. Vanligtvis är plinten qvadratisk, men de öfriga delarne runda. Merendels framskjuta från nedre toren öfver plintens hörn fyra blad, som somligstädes utbytas mot fågelnäbbar eller mennisko- och djurfigurer. Dessa blad, hvilka tillkommit för skyddande af plintens hörn, kallas derföre skyddsblad. Samma blad benämnas stundom hörnblad, emedan de intaga plintens hörn. II. 11. 12. 13.
Blad är en liten rund- eller spetsbåge, som pryder ett dörrfält eller en fönsteröppning m. m. V. 1.
Bottenhäll kallas en slät jemntjock stenskifva, som ligger inunder och sträcker sig emellan en portals sidomurar och bildar i dess fördjupning en golfplan utanför och ända intill dithörande tröskel.
Bröstning, Brustwehr, Brüstung, parapet, mur d'appui, parapet, är nedre delen af en vägg eller omstängning, hvilken från marken eller golfplanen räcker till en menniskas bröst, t. ex. fönster- trapp- och predikstolsbröstning.
Båge, arcus, Bogen, arc, arcade, arch, är en betäckning öfver en öppning och kan vara rundbågig, styltad, stickbågig, förtryckt, lågrakspetsig, högrakspetsig, spetsbågig, lågspetsig, högspetsig, åsneryggig, trebladig utan och med näsor, o. s. v. III. 4–16.
Båggesims, Bogenfries, består af små rundbågar, som med eller utan kragstenar bilda bandlister eller uppbära listverk och i förening dermed utgöra taklister. Sådana bågar äro en- eller tvåsprångiga och kallas derföre enkla eller dubbla. Då en båggesims tillhör rundbågsåldern, kan den kallas rundbågsgesims, Rundbogenfries, arcade demi- circulaire, circular arched moulding. Stundom utgöres en båggesims af större rundbågar, hvilka skära hvarandra och således bilda mindre spetsbågar, hvadan en sådan fått benämning af Spitzbogenfries. Någon gång består en båggesims af små stickbågar och härrör från sista medeltiden och således röjer yngre öfvergångsstil. II. 9. 10.
Bär- eller hjelpbåge uppbär en indragen tornmur, hvarutanför ett galleri sträcker sig. En sådan båge är ej sällan uppdragen öfver en torn- eller triumfbåge för att minska och uppbära murmassor deröfver.
Bärsten är en konsolartad sträcksten, som bildar krans på en midtkolonn uti en glugg eller ljusöppning och utgör vederlag för tvenne små sammanstötande rundbågar.
Dynsten, som dels saknar dels har framspringande listverk, utgör fotstycke eller vederlag för en båge eller ett hvalf.
Dörrfält, Thürbogenfeld, tympan, tympanum, är en betäckning, hvilken uppbäras af poster uti en dörröppning. Ett dörrfält i rundbågsstilen är inunder rakt eller vågrätt och sluter sig till en rundbåge deröfver samt bildar således ett halft rundstycke; men ett sådant i spetsbågsstilen är inunder tre- och flerbladigt eller fyr- och flerflikigt och sluter sig till en spetsbågig betäckning. Rundbågsålderns dörrfält äro oftast slätta, men de prydas stundom med figurer. Spetsbågsålderns dörrfält deremot siras med bågar och bladverk samt stundom med figurer. IV. 1. 3. V. 1. 2.
Dörromfattning, som närmast omgifver en dörröppning, består af yttre och inre smygar samt tröskel poster och betäckning. IV. 1–7. V. 1. 2.
En- två- eller flersprångig. Se språng.
Fasettband är en list eller remsa, hvilken prydes med fyr- och skråkantiga upphöjningar i likhet med slipade ädelstenar. Fasetterad, Facettirt, à facettes, with facets. Sådan utsmyckning, som kallas äfven diamantprydnad, Diamantverzierung, pointe de diamant, nail-head, diamond moulding, förekommer både i äldre och yngre medeltidsstil. I. 12.
Fial, Fiale, aiguille, pinacle, clocheton, pinnacle, en smal tornlik prydnad, som kröner en yttre sträfpelare eller som uppstår jemte ett dithörande röste. Å en pilaster vid en dörr- eller skåpomfattning är en sådan prydnad ingen ovanlighet. En fristående fial utgöres af en fyrkantig fotställning med listverk och en likadan stam med baldakiner samt derpå fyra löfprydda rösten och en fyrkantig spira med bladverk å kanterna och en enkel eller dubbel korsblomma å spetsen. En icke fristående fial framter vanligtvis hälften af en fristående. VIII. 2.
Flik liknar ett framstående halft rundstycke. Många bågformiga dörrfält prydas med flere eller färre flikar, och likstora rundbågar äro ej sällan anbragta öfver desamma, så att hela rundstycken dymedelst bildas. V. 2. Denna ornering å dörrfält är utom Gotland högst ovanlig, hvadan författaren icke kan erinra sig att ha i det öfriga Sverige sett någon sådan med undantag af en likartad å en portal mot sydvestra ändan af Linköpings domkyrka. Då denne portal, hvilken troligtvis tillkommit i sednare hälften af femtonde seklet och är lika ansenlig som praktfull, företer ej allenast till sin hufvudsakliga anordning utan jemväl till list- blad- och bildverk stor likhet med många af Gotlands prydligaste dörromfattningar ; tyckes det, som densamme blifvit utförd af en byggmästare från nämnda ö, som ända till reformationen tillhört Linköpings stift.
Fog, Fuge, joint, commissure, joint, rum mellan stenar i ett murverk. Sådana rum fyllas merendels med murbruk. Liggfog, Lagerfuge, kallas rum emellan två skiften ; stötfog, Stossfuge, är deremot ett rum emellan två stenar i samma skifte.
Framsprång, Ausladung, Vorlage, Vorsprung, saillie, jutting out, är en framskjutande eller framstående byggnadsdel. Se språng.
Fyrstafvig. Se staf.
Fönsteromfattning, hvilken omger en fönsteröppning, består af yttre och inre platt sidostycken och betäckning med och utan poster. VI. 1. 2. 3.
Förband, Verband, appareil, bond, kallas en förtagning eller sammanbindning af stenar i murverk.
Förkroppning, Verkröpfung, är ett framsprång, som bildas af en gesims omkring en pilaster eller en sträfpelare.
Gafvel- eller takryttare, Siebelreiter, Dachreiter, är ett litet torn, hvilket hvilar på ett gafvelröste eller en kroppås och inrymmer en klocka.
Galleri, galeria, Galerie, galerie, gallery, är i allmänhet ett rum, hvilket har ojemförligt mindre bredd än längd. I medeltidens kyrkliga byggnadskonst utgöras gallerier af gångar, som ligga i murarna, och ha ut- eller inåt bågöppningar med eller utan kolonner. Gallerier, hvilka öppna sig utåt, finnas i många torn på Gotland. Gallerier, som öppna sig inåt, äro deremot högst ovanliga i Norden, hvadan grundritningar af S. Lars i Wisby här meddelas. IX. 1. 2.
Gesims, Gesims, Sims, Simswerk, moulure, moulding, kallas ett afdelande eller krönande listverk, således en både band- och taklist, som hopsättes med eller utan bågar af skråkant staf hålkäl eller karnis med randlist och platt. Dessa partier framte enligt olika byggnadsarter olika former, så att stafven är utförd än såsom qvart- än såsom halfcirkel med och utan tryckning, och att hålkälen har mer och mindre djup och skiljaktig inåtsvängning, samt att karnisen är rät eller omvänd, och slutligen att randlisten är smalare eller bredare med rät spetsig eller trubbig vinkel och platten lägre eller högre. II. 1–8.
Gesimsbåge är en liten rundbåge dels med dels utan kragstenar. Små rundbågar, hvilka ha vågrät sträckning och uppbära listverk, bilda vanligtvis taklister å byggnader i rundbågsstil. II. 9. 10.
Gloria eller helgonsken, nimbus, gloria, aureola, Glorie, Heiligenschein, gloire, auréole, nimbus, glory. Många religiösa föreställningar ha öfvergått från hedendomen till christendomen. Flere århundraden före vår tidräkning betraktades ett ljussken omkring ett menniskohufvud såsom ett betydelsefullt underverk. Derpå är berättelsen om Servius Tullius, en af Roms konungar, det klaraste bevis. Det var mycket vanligt att framställa Roms bortgångna och förgudade kejsare med strålande hufvuden. Ganska tidigt målades englar med ljussken kring deras hufvuden. Snart blefvo Gud Christus apostlarne och helgonen på dylikt sätt skildrade. Under nästan hela medeltiden framställdes helgonsken både i målning och bildhuggeri såsom en rund skifva. Mot medeltidens slut anbragtes i dess ställe en strålglans, hvilken ej sällan omgaf en person. Vi ha derföre trott oss böra kalla den äldsta formen å helgonsken rundgloria och kunde med lika skäl benämna den yngre strålgloria. Helgonsken, som först kallades nimbus, fick omsider benämningen af gloria. Förmodligen har man derföre velat anse nimbus blott beteckna ett helgonsken omkring hufvudet och gloria ett sådant omkring hela kroppen. En dylik åtskilnad mellan nimbus och gloria kan minst antagas i svenskan, hvari den förra benämningen är ingalunda allmän, men den sednare deremot ganska vanlig.
Grundstenar. Ej sällan hvila baser för murhörn och kolonner på rät- eller snedvinkliga stycken, som vi kalla grundstenar.
Gördelbåge är staf å kupol.
Halfkupol. Se kupol.
Hjelmhvalf. Se kupol.
Hjelpbåge. Se bärbåge.
Hvalf, χαμαρα, camera, testudo, fornix, Gewölbe, voûte, vault, stone roof, hvilket är en bågformig eller kupig betäckning öfver ett rum, har skiljaktiga former och deraf olika benämningar. Se kors- kupol- stjern- och tunnhvalf. III. 17–20.
Hvalffot utgör början eller vederlag för ett hvalf.
Hålkäl, σχοτια, scotia, Hohlkehle, scotie, cymaise, rond-creux, gorge, scotia, casement, är en inåtsvängd list i grundare eller djupare bågform. I. 1. 2.
Hörnpilaster. Se pilaster.
Hörnsprång. Se språng.
Kantbåge begränsar en sida af ett kors- eller stjernhvalf, så att fyra sådana vanligtvis utgöra hela dess omfattning, och de äro skråkantiga rätvinkliga eller rundstafviga.
Kapitäl, χεφαλη, capitulum, capitellum, Capitäl, Capital, Capitell, chapiteau, capital, chapiter, chapetrel, som utgör öfversta delen af eller hufvudet på en kolonn, är tärning- bägar- eller krukformigt. Ett tärningformigt kapitäl har inunder afrundade hörn, hvilka sluta sig till en ring. Ett krukformigt kapitäl, som är bukigt, prydes i rundbågsstil med veck i spetsbågsstil med figurer. Ett bägarlikt kapitäl, hvilket är inåtsvängdt, dels har dels saknar bladverk. II. 11. 12. 13.
Kappa, Gewölbekappe, lunette, triangle de voûte, vaulting-cell, utgör ett hvalffält, så att ett vanligt korshvalf har fyra sådana. Kappor äro rund- eller spetsbågiga, raka eller kupiga, vågräta eller uppåtgående. III. 17–20.
Karm. Under hela medeltiden fingo kyrkofönster hvarken karmar poster eller bågar af trä utan af sten för insättande af rutfack. Flerstädes saknas karmar, hvaremot falsar märkas i midten af omfattningarna. De karmar, som tillkommit under rundbågsåldern, äro rätvinkliga och ungefär 0.4 tjocka och framskjuta vidpass 0.5 från midten af omfattningarnas sidor och betäckningar. De karmar deremot, hvilka härröra från spetsbågsåldern, äro lämpade efter omfattningarnas och posternas sneda vinklar och framstå blott 0.3 från midten af de förra och ha lika bredd som och svara midt emot de sednare. VI. 1. 2. 3.
Karnis. En rät eller vanlig karnis, χυμα, cyma recta, Karnies, Rinnleisten, doucine, ressaunt, ogee, är en utinåtsvängd list. I. 3. 5.
Karnis. En omvänd karnis, cyma reversa, Kehlleisten, talon, ogee, är en inutåtsvängd list. I. 4. 6.
Karnisstaf är en rundstaf, som å hvarje sida prydes med en karnis och med en framtill förenande platt. I. 11.
Knektar, Dienste, perches, vaulting-shafts, kallas kolonner, hvilka stå jemte pelare eller på kragstenar i väggar och uppbära kors- eller kantbågar i byggnader, som tillkommit i rundbågs- eller äldre öfvergångsstil. Knektar äro deremot i byggnader, hvilka härröra från spetsbågsåldern, murfasta halfkolonner, som tjena till nyssberörda ändamål.
Knopp, hvilken äfven kan kallas knapp, är egentligen klotformig. Ej sällan prydas kapitälernas blad med knoppar å spetsarna. Stundom bestå kragstenarne under gesimsbågar af knoppar. En rullik knopp liknar ett stycke af en rundstaf och prydes stundom framtill med en ros. En tre- eller flerflikig knopp liknar ett stycke af en dylik staf och är framtill tre- eller flerflikig. I. 15.
Kolonn, χιων, στυλος, columna, Säule, colonne, column, är ett rundt sällan åttkantigt murstöd, som uppbär en båge eller ett takhvalf. En kolonn, hvilken består af bas skaft och kapitäl, var väl i forntiden vida mångfaldigare än man enligt de såkallade ordningarnas inskränkta reglor antager, men den blef dock under medeltiden vida friare både i anseende till styrka och hållning. II. 11. 12. 13.
Konsol, Console, console, console, har ungefär samma betydelse som kragsten.
Kors, crux, Kreuz, croix, cross, företer fyra hufvudformer, nemligen ett Andreaskors liknar ett X, ett Antoniuskors har utseende af ett T, ett röfvarkors är lika med ett Y och ett vanligt kors består af stam armar och öfverstycke. Detta sistberörda kors, som bildar räta vinklar, är af tvenne slag, nemligen ett grekiskt, hvars alla utgreningar äro lika långa, och ett latinskt, hvars stam är vida längre än dess öfriga utgreningar, som äro lika långa.
Korsarm eller korsflygel, Kreuzarm, Kreuzflügel, transept, branche de croix, transept, aisle, utgör ett tvärskepps södra eller norra framsprång.
Korsblomma, Kreuzblume, panache, bouquet, finial, är en korsformig och liljeartad prydnad på spetsen af en båge, ett röste, en fial eller en spira. VIII. 2.
Korsbåge, Kreuzgurt, croisée d'ogive, diagonal rib. Tvenne korsbågar, hvilka uppgå från alla fyra hörnen af ett korshvalf, skära hvarandra å midten och åtskilja fyra trekantiga fält eller kappor. III. 17–20.
Korsgloria, Kreuznimbus, nimbe crucifère, är en rundgloria, hvarå bakom Christi hufvud ses armar och öfverstycke af ett latinskt kors. En korsgloria tillkommer blott Gud fader och Guds son. Se gloria.
Korshvalf, Kreuzgewölbe, cross vaulting. Ett korshvalf i rundbågsstil bildas af två tunnhvalf, som vinkel- och vågrätt skära hvarandra och sakna kant- och korsbågar. Ett korshvalf i spetsbågsstil har fyra mer eller mindre kupiga fält eller kappor med eller utan kant- eller korsbågar. III. 17–20.
Korskyrka, Kreuzkirche, cross-church, cross-aisled church, består af lång- och tvärhus samt kor.
Kragsten, Kragstein, corbeau, corbel, är en bärsten, hvilken framskjuter ur en muryta och uppbär en båge eller ett dörrfält o. s. v.
Krans, corona, Kranzgesims, corniche, cornice, är ett listverk, som vanligtvis utgöres af hålkäl eller karnis eller af beggedera med rundstaf inunder och randlist deremellan och platt deröfver och som kröner en kolonn, en pelare eller en pilaster och utmärker en dynsten eller ett vederlag. En krans kan jemväl bestå af en uppnedvänd skråkant och af en hålkäl emellan två rundstafvar med randlister deremellan och platt derpå, o. s. v. II. 1–8.
Kroppåstak, Satteldach, comble à deux égouts, en batière, saddle-roof, span-roof, har lika vattenfall åt två motsatta sidor, och sluter sig till två gafvelrösten åt motsatta håll.
Krucifix. Se triumfkors.
Kupol eller kupolhvalf, θολος, tholus, trulla, Kuppel, Kuppelgewölbe, coupole, dôme, cupola, dome, är ett halfklotformigt hvalf, hvilket merendels betäcker ett rundt någon gång ett mångkantigt och tillochmed ett fyrkantigt rum. En sådan betäckning kallas äfven hjelmhvalf. Halfkupol är ett qvartklotformigt takhvalf å ett halfrundt utsprång eller å en likartad altarnich.
Luttak, Pultdach, Halbdach, comble en potence, en appentis, shed-roof, är ett halft kroppåstak t. ex. en betäckning på ett sidoskepp.
Långhus, Langhaus, vesseau, body, är en kyrkas långskepp. Om en kyrka har ett två eller flere långskepp, så utgöra de tillsammans hennes långhus, hvartill således hvarken tvärskepp kor eller torn räknas.
Mellanskepp. Se skepp.
Motståndslinie. Se vederlagslinie.
Murhörn kallas stundom pelarhörn äfven hörnsprång eller språng och är rätvinkligt afkantadt hålkäladt stafprydt eller snedsmygigt. I. 22–25.
Nich, Nische, niche, niche, är en smal och hög murfördjupning med bågformig betäckning.
Omfattning. Se dörr- och fönsteromfattning.
Omgifningsmur kallas en yttermur till skilnad från mellan- eller skiljemur.
Pelare, πεσσος, pila, pilare, Pfeiler, pilier, pillar, är en fristående bärare af en båge eller ett hvalf och består af sockel stam samt krans och den är merendels fyrkantig, stundom åttkantig, sällan rund. Om en pelare är åttkantig eller rund, kan densamme lätt skiljas från en kolonn, emedan den förre har vida större massa och friare form än den sednare. III. 1. 2. 3.
Pilaster, Pilaster, pilastre, pilaster, är ett väggfast framsprång, som ut- eller invändigt har lodrät ställning och tjenar till prydnad eller förstärkning. En pilaster, hvilken anbringas i ett hörn eller å en sida, kallas hörn- eller sidopilaster. Å byggnader i rundbågsstil äro yttre pilastrar, som 0.3 till 0.5 tjocka och 1.0 till 2.0 breda samt utan baser och kransar uppgå från murarnas socklar och förena sig med deras båggesimser eller afslutas med fina skråkanter, ganska vanliga. Att dessa framsprång tillkommit mera för de grofva murarnas prydnad än deras förstärkning är uti sig uppenbart. Då deremot yttre pilastrar äro 1.0 tjocka samt 4.0 och deröfver breda, så visa de sig härröra från ett motsatt ändamål. Såsom ett bevis härpå kan anföras, att sex lika grofva pilastrar som de sistberörda finnas på den norra sidomuren af S. Catharina i Wisby, men ingen å den södra; ty den förre saknar, men den sednare har deremot haft tillräckliga stöd af ett kapell och en omgång. Inre pilastrar, hvilka mindre uppstått för att pryda än för att förstärka murarna, ha socklar och kransar och uppbära skiljebågar, hvaremellan korshvalf äro inslagna. Ej sällan förstärkas dessa pilastrar, som likna qvart- och halfpelare, med en eller flere sådana, hvilka äro smalare och bilda murhörn. Pilastrar bli således en- två- tre- eller flersprångiga. Stundom anbringas mellan murhörnen och å framsidorna kolonner med baser och kapitäler. Äfven användas pilastrar med kolonner till pelares prydande och förstärkande. Portaler i spetsbågsstil ha merendels framspringande pilastrar, som prydas med baser och kapitäler samt baldakiner och uppbära höga rösten. Stundom siras omfattningar af väggskåp med likartade pilastrar, hvilka uppbära fialer med korsblommor och omgifva spetsiga rösten med löfverk. Således äro pilastrar sins emellan ganska skiljaktiga.
Platt, Platte, en rätvinklig smalare eller bredare mindre eller mer framstående band- mellan- eller slutlist.
Plint, πλινθος, plinthus, Plinthe, plinthe, plinth, är nedersta delen af en bas, och den är merendels fyrkantig, stundom åttkantig men sällan rund.
Portal, porta, portale, Portal, portail, doorway, kallas en hufvudingång till ett mellanskepp uti en kathedral. Samma benämning kan med mycket skäl användas i afseende på en praktfullare omfattning af en ingång, det vare sig till skepp eller kor uti en mindre helgedom. V. 1. 2.
Post, Pfost, meneau, mullion. Både dörr- och fönsteromfattningar ha i midten af murarna poster, som tjena till anslag eller falsar. Dörröppningar ha murfasta sidoposter och ganska sällan fristående midtposter ; somliga fönsteröppningar ha deremot föga framskjutande karmar samt stundom fristående sido- och midtposter. VI. 2. 3.
Qvartstaf. Se staf.
Rakbetäckt eller raksluten kallas en dörr- fönster- eller ljusöppning med vågrät betäckning.
Randlist är en mycket smal och rätvinklig eller skråkantig list emellan rundstaf och hålkäl eller emellan rundstaf och karnis o. s. v.
Repstaf, Schiffstauverzierung, cable, torsade, cable-moulding, liknar ett rep eller tåg. I. 13.
Riksäple, πολος, globus imperialis, palla, pomum, Reichsapfel, globe impérial, royal, globe, orb. Redan under hedendomen bar romerska kejsaren i venstra handen ett klot såsom sinnebild af dess verldsvälde. Efter christendomens antagande blef ett kors insatt i detta klot, hvilket derföre kallades globus crucifer. Såsom bevis härpå kan följande anföras. En kolossal bildstod till häst uppsattes i Konstantinopel omkring midten af sjette århundradet. Denne bildstod föreställde kejsar Justinianus med korsprydt klot i venstra handen. Enligt Procopius, en samtidig väl underrättad häfdetecknare, antydde klotet nämnde kejsares herravälde öfver hela jorden samt hafvet och korset betecknade medlet till hans upphöjelse och hjeltebragder. Sedan har ett sådant klot tillika med svärd lans spira och krona antagits såsom regenters herrskaretecken och fått benämning af riksäple. Då många hedniska sinnebilder tidigt öfvergått till de christna, är det uppenbart, att ett korsprydt riksäple i Christusbarnets venstra hand betecknar dess himmelska konungarike.
Ring, annulus, Ring, anneau, ring, kallas en halfrund staf uppomkring en bas eller nedomkring ett kapitäl.
Rullik. Se knopp.
Rund- och spetsbågsstil. Af medeltidens olika byggnadsarter, hvilka fått flere ganska olika benämningar, har den äldre blifvit i sednare tid kallad romanisk och den yngre götisk. Dessa benämningar synas ingalunda vara till sina begrepp nog bestämda, hvadan berörda stilar tyckas med mera skäl kunna enligt deras hufvudsakliga karakterer kallas rund- och spetsbågsstil, enär rundbågen råder i den ena och spetsbågen i den andra.
Rund- och spetsbågsåldern beteckna de särskilda tidrymder, hvarunder rund- och spetsbågsstilen hufvudsakligen användes.
Rundfönster, Rundfenster, oeil, circular window, har en cirkelrund omfattning. I den äldre rundbågsstilen voro sådana fönster helt små och alldeles öppna. Sedermera gjordes detta slags fönster större och pryddes med bladverk. VI. 4. VII. 1. 2. Slutligen blefvo dylika ansenligt stora, och fingo midtringar och poster, som liknade naf och eckrar, hvadan de kallades hjulfönster. I spetsbågsstilen blefvo de utomordentligt stora och uppfylldes med olikartade båg- och rosverk.
Rundgloria. Se gloria.
Rundstaf. Se staf.
Rundstafvig. Liksom en rundstafvig båge till formen liknar en rundstaf, så öfverensstämmer den till tjockleken med skaften af de kolonner, hvarpå densamme hvilar.
Rundstycke. Ehuru ett litet kopparmynt fått denna benämning, tyckes densamma vara ganska passande för en cirkelrund sten med tvenne parallela sidor.
Rätvinklig säges om en omfattning med vinkelrätta hörn. Skarpkantig har likadan betydelse i fråga om en båge, hvars hörn äro rätvinkliga.
Sidopilaster. Se pilaster.
Sidoskepp. Se skepp.
Skaft, σχαπος, scapus, Schaft, fût, shaft, scape, som utgör mellerste delen af en kolonn, är merendels rundt sällan åttkantigt, och det är vanligtvis något tjockare i nedra än i öfra ändan och afsmalnar med en rätlinig uppåtdragning. Ett skaft är stundom jemntjockt och ett sådant består någon gång af fyra sammanhållande eller särskilda rundstafvar.
Skarpkantig. Se rätvinklig.
Skarpryggig kallas en rundstaf, hvilken framtill har en lindrig upphöjning liksom en bösspipa, som kallas svinrygg. I. 9.
Skepp, navis, Schiff, nef, nave. En kyrkas hufvudsakliga beståndsdelar äro skepp och kor. Om en kyrka utgöres af två tre eller fem gångar, har densamma två tre eller fem skepp, hvilka tillsammans kallas långhus. Af dessa skepp heter det mellersta hufvud- eller mellanskepp, de öfriga sidoskepp. Mången större kyrka har emellan långhus och kor en tvärbyggnad, som kallas tvärskepp eller tvärhus, hvilket består af en midtqvadrat och en korsarm eller korsflygel å hvarje sida.
Skifte, Schicht, assise, course, vågrätt stenlag uti ett murverk.
Skiljebåge sträcker sig emellan två korshvalf, hvarigenom de, ehuru utgörande en betäckning, framte två särskilda afdelningar.
Skråkant, som bildas genom ett vinkelrätt hörns afskärning, har i rundbågsstilen 45 graders lutning och användes å socklar samt någon gång å kransar och gesimser. I spetsbågsstilen finnas ej sällan socklar, hvilka utgöras af breda och långsluttande liksom af höga och tvärbranta skråkanter. I. 16. 19. 20.
Skyddsblad eller hörnblad, Eckblatt, Eckknolle, Eckknagge, patte, griffe, base ornament. Se bas.
Smyg kallas en fördjupning uti en dörr- eller fönsteromfattning och kan vara ut- och invändigt rätvinklig eller snedsmygig. Den förre har rätvinkliga, men den sednare sneda sidor.
Sockel, Sockel, Fussgesims, socle, socle, är fot eller fotlist å en byggnad eller å en pelare o. s. v. En sockel i rundbågsstil består merendels af en låg grundsten, som utspringer 0.5 och sluter sig till yttermuren med en skråkant, hvilken har 45 graders lutning. Någon gång märkes på en prydligare byggnad och temligen ofta på en pelare från rundbågsåldern en sockel, som utgöres af en attisk bas, sällan af en uppnedvänd karnis med rundstaf. En byggnad från spetsbågsåldern har merendels en sockel, hvilken består af en mycket bred men låg skråkant och derpå en rundstaf. Somligstädes utgöres en sockel af en hög och tvärbrant skråkant och derpå en rundstaf. Stundom bildas en sockel af en större hålkäl med rundstaf och stundom af två eller flere små lister. I. 16–21.
Spetsbågsstil. Se rundbågsstil.
Språng eller framsprång heter en framskjutande rätvinklig murförstärkning, som är fyrkantig eller aflångfyrkantig enkel eller sammansatt. Ett hörnsprång liknar ett hörn på en fyrkantig pelare. Yttre dörromfattningar i rundbågsstil och fönsteromfattningar i spetsbågsstil äro flerstädes utförda med idel hörnsprång, hvilka merendels hålla vidpass 0.5 i hvarje sida. Deraf sägas dylika omfattningar vara liksom pilastrar en- eller flersprångiga. I. 26.
Spännbåge, Strebebogen, arc-boutant, flying buttress, är en half rund- eller spetsbåge, som kastar sig ifrån en sträfpelare mot yttersidan af en omgifningsmur till förstärkande af ett takhvalfs motståndslinier.
Staf eller rundstaf är en framstående list, hvars genomskärning bildar en qvart- half- eller treqvartcirkel. I. 8. Ett parti, hvilket utgöres af en staf, kallas enstafvigt, och ett sådant, som är liksom sammansatt af tre stafvar, säges vara trestafvigt o. s. v.
Stickbåge, Stichbogen, arc en ségment, arc bombé, segmental arch, scheme arch, består af ett cirkelstycke, som är mindre än en halfcirkel. En betäckning, hvilken har en sådan form, kallas stickbågig. III. 6.
Stjernhvalf är ett sammansatt korshvalf, hvars korsbågar bilda en fyr- eller mångstrålig stjerna.
Sträfpelare, Strebepfeiler, contrefort, buttress, är en väggfast pelare, som utvändigt men sällan invändigt framskjuter ur en omgifningsmur och tjenar till förstärkning af densamma å hörn eller emellan dörrar och fönster. Dylika murstöd äro mindre vanliga i rundbågsstil, men saknas sällan i spetsbågsstil. Dock finnas å Gotland inga sträfpelare utan i Wisby vid två kor och ett kapell.
Styltad kallas en båge, hvilken har öfver sina vederlagskransar mer eller mindre höga och lodrätta stycken, hvarpå densamme hvilar. III. 5.
Svickla, Zwickel, är en tresidig muryta emellan två sammanstötande bågar eller kappor.
Svickelkolonn är en väggfast hörn- eller sidokolonn, hvilken liksom en kragsten uppbär en kant- eller korsbåge. Se knektar.
Takryttare. Se gafvelryttare.
Tandsnitt, Zahnsnitt, kallas murfördjupningar, som ha snedsmygiga sidor samt vågrätta botten- och öfverstycken. Dessa fördjupningar, hvilka i vågrät linie stå alldeles intill hvarandra, bilda liksom deras mellanstycken liksidiga trianglar. Sådana prydnader hålla ungefär 0.5 i bredd och 1.0 i höjd, och de äro temligen vanliga i äldre och yngre medeltidsstil. I. 14. Ett annat slags tandsnitt, som användes till staf- och bågsirater, utgöra liksom deras mellanstycken liksidiga trianglar, men de äro helt små och mycket grunda utåt och temligen djupa inåt. Denna tandning, Spitzzahnverzierung, dents de scie, indented moulding, trowel point moulding, är ej ovanlig i England å byggnader i rundbågsstil, men den saknas på Gotland.
Tinnar, Zinnen, créneaux, merlons, battlements, coupis, cops, utgöra tandade bröstningar eller murkransar å fästningstorn eller ringmurar till försvar mot anfall. Sådana tinnar blefvo jemväl under medeltiden anbragta till prydnader å gafvelrösten.
Tor eller dyna. Se bas.
Tornbåge har halfrund- eller spetsig betäckning och lemnar en stor öppning emellan torn och skepp. Vanligtvis är den nedre delen af tornets östra sidomur gemensam med den motsvarande delen af skeppets vestra gafvelmur. Alltså är tornbågen inrymd i skeppets vestra gafvelmur, hvarpå tornets östra sidomur hvilar. Om skeppet är äldre än tornet, så finnas merendels två rund- eller spetsbågiga öppningar, af hvilka den ena tillhör skeppets vestra gafvelmur, men den andra tornets östra sidomur. Då berörda gafvel- och sidomurar kunde menligt inverka på tornbågen, har en hjelpbåge deröfver i andra afdelningen tillkommit för att minska murmassan och säkrare motstå påtryckningen.
Tre- eller mångbladig. Se blad.
Tresprångig. Se språng.
Trestafvig. Se staf.
Tribunbåge är en rundbågig öppning emellan kor och utsprång.
Triumfbåge, αψις τροπαιοφορος, arcus triumphalis, porta triumphalis, Triumphbogen, Triumphthor, arc triomphal, chancel-arch, rood-arch, är en rund- eller spetsbågig öppning mellan skepp och kor. Denne båge tillhör skeppets östra gafvelmur och bör ingalunda kallas, såsom en professor i konsthistorien velat, korbåge. Då denna öppning finnes mellan gremium och sanctuarium, och då den triumferande frälsaren deröfver skildrades samt då ett triumfkors framför eller uti densamma anbragtes ; så tyckes den förra ej den sednare benämningen vara passande. Enär triumfbågen merendels har ansenlig spännvidd, så har ej sällan en stor hjelpbåge blifvit deröfver anbragt för uppbärande af skeppets östra gafvelröste.
Triumfkors, crux triumphalis, Triumphkreuz, croix triomphale, rood, är ett krucifix, som enligt urgammal ritual fått sin plats i triumfbågen, hvaraf benämningen härrör. Christus är helupphöjd eller fullrund och afbildad i hel- eller halfnaturlig storlek. Korset dels har, dels saknar en omgifvande ring eller segerkrans. VIII. 1. Af de talrika triumfkors, som finnas på Gotland, ha de allrafleste blifvit flyttade från sina ursprungliga ställen och dels uppsatta å väggarna dels undanlagda i vrårna.
Tudorbåge, Tudorbogen, arc Tudor, Tudor-arch, four centred arch, är en utinåtsvängd låg spetsbåge och mycket vanlig i Englands yngre öfvergångsstil.
Tunnhvalf är en halfrund eller spetsig betäckning, hvilken uppbäres af två vågrätta vederlag i motsatt riktning och sluter sig till släta mursidor.
Tvåsprångig. Se språng.
Tvärskepp eller tvärhus, transseptum, Querhaus, transept, transept, finnes å en korsformig kyrka och utgöres af en midtqvadrat och korsarmar eller flyglar.
Tvärsten har vågrät sträckning tvärsöfver en muröppning och utgör således dess betäckning.
Tärningkapitäl, Würfelcapitäl, chapiteau cubique, cubical capital, cushion-capital, är ett kubiskt eller nära kubiskt kapitäl, som med fyra afrundade hörn och en vanlig ring sluter sig till dithörande skaft. II. 11.
Utsprång är en fyrkantig halfrund tre- eller mångsidig utbyggnad vid korets östra gafvelmur. Ett halfrundt utsprång, αψις, absis, absida, concha, corona, Apsis, abside, hémicycle, apse, betäckes med ett halft kupolhvalf och tillhör rundbågsåldern.
Uttömningssten är trattformig och har fordom tjenat till utslående af handvatten.
Veckkapitäl, Faltencapitäl, chapiteau godronné, invected, indented capital, är ett tärningformigt kapital, som nedomkring prydes med veck, hvilka likna uppnedvända käglor. II. 12.
Vederlag utgör en båges och ett hvalfs fot- och sidostöd.
Vederlagskrans är ett framstående listverk å en dynsten.
Vederlagslinie betraktas såsom dragen emellan en båges eller ett hvalfs begge vederlag.
Veronicaduk. Då frälsaren under korsets börda dignade på utvandringen till Golgatha, räcktes honom enligt en legend en svettduk af den heliga Veronica, som derigenom fick en sann afbild af hans anlete. Från fjortonde ini sextonde seklet blef denne svettduk, hvilken föreställde Christi törnekrönta hufvud och framhölls af knäböjande englar, afmålad i oljefärg.
Åsnerygg, Eselsrüchen, arc en talon, en accolade, ogee arch, four centred arch, är en utinåtsvängd spetsbåge, som är högre än en Tudorbåge, III. 12.
Öfverfalsad rundstaf har en framstående kant liksom en smal rulle af tjockt läder. I. 10.
Öfvergångsstil, Uebergangsstyl, style de transition, period of transition. Under öfvergången från rund- till spetsbågsstilen inträdde ett vacklande i användning af rund- och spetsbågsformer, hvadan en blandad byggnadsart inträdde, hvilken med skäl kan kallas öfvergångsstil. Då spetsbågsstilen mot medeltidens slut började småningom utträngas af cinquecento- renaissance- och barockstilarna, yppade sig ett nytt skaplynne i arkitekturen, hvadan mången bland dåtidens byggnader åter röjer en öfvergång. Till följe af dessa förhållanden uppkommo en äldre och en yngre öfvergångsstil, af hvilka den förre är ojemförligt ädlare än den sednare.