Gotlands konsthistoria/Fornlemningar nära staden
| ← Stadens nuvarande tillstånd |
|
Stora Hästnäs → |
Fornlemningar nära staden.
I Korsbetningen, som sträcker sig från ringmuren åt
öster, märkes en fornlemning, hvilken vi ingalunda böra
med tystnad förbigå. Å den nämnda slättmarken hölls
den olycksbringande slagtningen 1361. På en liten kulle
450 steg ifrån ringmuren står ett ringkors, som
utgöres af kalksten och håller 9.6 i höjd. Stammen är
dubbelt tjockare och längre än öfverstycket, hvilket
liknar armarne. Ringen, som är lika tjock med
öfverstycket och armarne, bildar en omfattning med fyra
öppna qvartcirklar. Stammen är 1.5 bred samt nedtill
0.8 och upptill 0.6 tjock. Ringen håller 3.0 i
tvärmått. Öfverstyckets ända, hvilken höjer sig nära 1.0
ofvanom ringen, är upptill utvidgad å båda sidor och
prydes tvärsöfver med en stor hålkäl. Hvardera af
armarnas ändar, som äro af okynne eller vittring skadade,
har troligtvis haft en likadan anordning. Å vestra sidan
af ringen emellan två ränder läses med dåtidens
munkstil och förkortningar: anno: domini: mccclxi: feria:
iii: post: iacobi. På östra sidan af ringen samt
stammen och armarna: ante: portas: Wisby: in:
manibus: danorum: ceciderunt: gutences: hic: sepulti:
orate: pro: eis. Å inre korsets vestra sida är den
korsfäste inristad, och deröfver ses å ringen en
fembladig ros. Det berättas, att Valdemar lät uppsätta detta
ringkors och derjemte bygga Solberga kloster [1]. Under
medeltiden var det vanligt att, då anseddare män omkommit och blifvit i ovigd jord nedlagde, kors der
upprestes för att påminna de förbigående om fällande
af förböner till de hädangångnas själahjelp. Efter
ryktbare mäns våldsamma död blefvo kapeller upprättade
jemte sådana kors för att deri hålla förböner. Denna
plägsed iakttogs efter Torkel Knutsons afrättande[2].
Att Valdemar Atterdag, ehuru samvetslös och
blodtörstig, låtit å valplatsen, förmådd af vidskepelse eller
hyckleri, uppsätta ett kors och ett kapell, är väl sannolikt;
men härvid bör anmärkas, att Solberga kloster, som låg
i närheten, hade tillkommit mer än hundra år, innan
nämnde konung hemsökte Gotland och plundrade Wisby.
I nordost från ringmuren ses en fornlemning, hvilken, ehuru ryslig, förtjenar att omnämnas. Det är bekant, att grofva missgerningsmän, som begått nesliga brott, fordom hängdes, hvadan galgar stodo ej allenast vid städerna utan jemväl å landsbygden. Ännu för få årtionden sedan ha utanför Skanstull i Stockholm sedelförfalskare blifvit på berörda sätt afrättade. Galgarne, hvilka merendels utgjordes af tvenne uppresta stockar med ett sammanbindande tvärträ, men vid större städer af trenne stockar uppställda i trekant och förenade med lika många tvärträ, ha hyfsningen till heder försvunnit; så att endast höjderne, hvarest dessa fasansväckande timmerverk stått, ännu bibehålla sina benämningar af Galgberg och Galgbackar. Det tyckes dock ej sakna intresse att se, huru en galge i en aflägsen forntid var beskaffad. Wisby är troligtvis den enda stad i hela Norden, hvarifrån en dylik fornlemning visar sig på ungefär 1000 stegs afstånd.
Helt nära vägen från Norderport ligger Galgberget, som är ofvanpå platt och jemnhögt med den tillstötande marken, men har åt stranden ansenliga och skrofliga branter. Vid vestra branten höjer sig galgen, hvilken utgöres af tre pelare, som bilda en liksidig triangel. Pelarna, hvilka äro fyrkantiga och jemntjocka, sakna både socklar och kransar. De hålla 3.0 i hvarje sida och inemot 20.0 i höjd. Pelarne, som ha 25.5 afstånd från hvarandra, äro med sina inre sidor vinkelrätt vända mot triangelns medelpunkt. En cirkelformig ringmur, hvilken omger pelarna, är 3.5 tjock och 7.0 hög och håller i inre tvärmått 42.0. Mellan pelarna och ringmuren märkas tresidiga stödjemurar. Å ringmuren finnes en ingång från sydost. Hvarje pelare består af sjutton hela skiften, hvaribland få hålla föga under, men flere vida öfver 1.0 i tjocklek. På pelarna, som äro lodräta, ha naturligtvis tre sammanhuggna bjelkar legat, af hvilka hvarje haft tre eller fyra krokar för fästande af rep. Pelarne bestå af grofhuggen och väl tillriktad kalksten, men ringmuren af tuktad sådan i kalkbruk. Ehuru pelarne äro mosslupna, ha de i anseende till noggrant val af stenart temligen väl bibehållit sig, men ringmuren har deremot lidit ganska mycket af vittring. Hela detta murverk röjer en hög ålder, och har troligtvis funnits förrän Wisby folkmängd och rikedom börjat att minskas; ty en dylik galge var alltför rymlig och allt för kostsam för ett litet och fattigt samhälle, hvarest brotten äro sällsporda. Det kan således med temlig säkerhet antagas, att ifrågavarande murverk tillkommit långt före den tid, då Valdemar plundrade staden.
Förmodligen ha de tre stora stenkors, öfver hvilkas nedtagning å stadens mark borgrarne 1555 anförde klagomål mot Otte Rud inför Christian III, stått jemte vägen till ofvanberörda galgplats. Det säges nemligen, att ”dessa stenkors stodo vid vägen, som en stackars menniska skulle gå till sin död och lida straff för sina missgerningar, att samma menniska kunde påminnas, det Jesus Christus vår frälsare dött på korset för alla våra synder och öfverträdelser m. m.” Derpå svarade nämnde länsman, att samma stenkors qvarlågo på marken, och att många sådana på ön blifvit till förekommande af afguderi nedtagna[3]. Det är ganska sannolikt, att berörda stenkors aldrig blifvit återuppsatta, helst de mera bildade kort efter reformationen hyste både förakt och afsky för katholska lemningar, hvilka ej voro oundgängligen nödvändiga.
Det försök, man nyligen gjort att få nedbryta galgen, väcker förundran; ty densamma är i högsta grad ovanlig, och en missförstådd finkänslighet borde ingalunda stöta sig dervid. Detta tilltag är deremot smärtsamt, om detsamma härrört från idel egennytta. Hvarje älskare af forntidens byggnadsverk är Bergman, som manligen uppträtt för bibehållande af merberörda fornlemning, mycken tack skyldig[4].
Mellan galgberget och stranden sträcker sig en smal och låg gräsplan. En såkallad Trojeborg, hvilken ligger å denna gräsplan, är rund och utgöres af cirkelformiga irrgångar, som, afskurna på åtskilliga ställen, fram- och återleda i flerfaldiga riktningar, innan man upphinner midten af desamma eller utkommer derifrån. In- och utgången är naturligtvis en och densamma. Gångarne, hvilka äro 2.0 breda, åtskiljas af kullriga gråstenar, som hålla 0.5 till 1.0 i bredd och 0.8 till 1.6 i längd. Ifrån söder liksom ifrån norr och öster till midten räknas elfva, men ifrån vester blott sex gångar. Denna olikhet härrör deraf, att in- och utgången finnes åt sistnämnde håll, och att anläggningen icke är väl afpassad. Yttre omkretsens tvärmått utgör i söder och norr 63.4 och i motsatt riktning 64.5. Alla gångarne utifrån till midten eller tvärtom innehålla nära 500 steg. Ehuru denna fornlemning ligger på en grusig och torr mark, ha stenarne mycket nedsjunkit; ett förhållande, som ådagalägger en hög ålder.
Mellan Bäl och Heinhem ses till venster om vägen en Trojeborg, hvilken, bestående af föga stora rullstenar, håller blott 15.0 i tvärmått. Denna Trojeborg, hvars gångar utgöra 150 steg, ligger jemte en folkskola, hvarvid läraren för 20 år sedan låtit barnen på lediga stunder roa sig med densammas anläggning. Nära Bro finnes en Trojeborg, som består af mindre kalkflisor och är ungefär lika stor och nära samtidig med den sistberörda. Högst uppe på Klinteberg märkes äfven en Trojeborg, hvilken utgöres af helt små kalkflisor och har troligtvis i sednare tid blifvit af barn ditlagd. Härvid visar sig, att grundidéen för den gamla Trojeborg, hvilken finnes vid Wisby, ännu fortlefver bland allmogen på Gotland.
Å Jungfrun, en hög klippö i Kalmarsund, såg Linné en Trojeborg, som bestod af små lösa stenar ofvanpå en berghäll, och han trodde, att densamma blifvit lagd af någon sjöman, hvilken för motvind der uppehållit sig [5]. En Trojeborg, som utgöres af små kullriga gråstenar och är nära lika stor med den förstberörde, finnes i Tanums socken af Bohuslän. Denna fornlemning ligger å en helt liten bergslätt omkring 1⁄4 mil i söder från Tanums prestgård. Stenarne, hvilka i denna Trojeborg mycket nedsjunkit i marken, visa, att den måste i en aflägsen forntid ditkommit. För öfver ett halft sekel tillbaka har författaren aftecknat och uppmätt sistberörda fornlemning, om hvars ålder han icke sport någon sägen, men derpå hört nyssangifna benämning samt funnit en och annan bland allmogen kunna på fri hand upprita en sådan.
Fornforskare ha icke tyckt detta slags stensättningar förtjena någon närmare undersökning. Att dessa ganska egna stensätlningar ha på vidt åtskiljdta ställen samma ovanliga benämning, tyckes härröra af forntidens dunkla begrepp om Troja, hvars borg varit af dem ansedd för något högst besynnerligt. Då de äldsta af samma stensättningar kunna med beqvämlighet genomvandras, så lyckas de ha i en aflägsen forntid tillkommit för något slags idrott eller kamplek. Härvid bör likväl erinras, att korsformen utgör grundidéen för Trojeborgarna, som således kunna af mången anses icke ha hedniskt utan christligt ursprung. Vi böra dock i afseende härpå nämna, att korsformen äfven användes af våra hedniska förfäder och att den utan eller med omgifvande ring finnes på ganska många hällristningar, hvilka ostridigt äro bland Nordens äldsta fornlemningar.
I denna sak företer sig ett annat uppslag, som här ingalunda bör förbises. I flere franska katedraler och i några stora klosterkyrkor ha såkallade labyrinter blifvit å golfven inlagda. Dessa labyrinter, hvilka äro dels runda, dels åttkantiga, sällan fyrkantiga, bestå af ljusa och mörka golfstenar, som bilda irrgångar och skilnader deremellan. Man finner i hvarje labyrint liksom i en Trojeborg irrgångar, hvilka framföra till och återföra från midten, så att in- och utgången är densamme. Desse irrgångar äro med synnerlig omsorg beräknade, så att desamme åt alla håll äro lika många, nemligen tio till tolf. Ehuru korsformen utgör hufvudidéen i alla, så finnes dock en och annan afvikelse, hvarmed den ene kostnären skiljt sig från den andre. Detta framstår mest å labyrinten uti katedralen i Reims. Denne labyrint utgöres af en åttkant, hvilken å fyra motsatta sidor har små framspringande åttkanter. Anordningen af en labyrint uti katedralen i S. Omer är fyrkantig, till följd hvaraf den fått högst egna irrgångar med räta vinklar.
Man har uppgifvit, att dessa labyrinter tillkommit för att aflösa personer, som förbundit sig till, men blifvit förhindrade från vallfarter till Jerusalem. Dessa personer borde, såsom det påstås, under bestända böner in- och utkrypa genom alla irrgångarna[6]. Denna uppgift, hvilken tyckes vid första påseende vara ganska antaglig, måste vid närmare eftersinnande bli mer än tvifvelaktig. Vid samma uppgift bör först anmärkas, att, ehuru vi hysa synnerlig aktning för den åberopade forskaren, vi icke kunna derpå förlita oss, förrän säkra vittnesbörd för en sådan användning af labyrinter anföras. Våra betänkligheter äro följande. Ehuru Trojeborgarne äro till grundidéen likartade med labyrinterna, så kan det svåligen antagas, att de förre äro efterhärmningar af de sednare. Då en Trojeborg påträffas i en aflägsen bygd, der aldrig någon stor kyrka uppstått och der således ingen labyrint funnits, så kunde allmogen för en sådan stensättning svårligen hemta grundidéen af en likartad golfprydnad uti en helgedom. Det vill alltså synas, som grundidéen för dylika irrgångar funnits långt före christendomens införande, och att medeltidens konstnärer begagnat densamma såsom en ovanlig dekoration å golfven i ansenliga kyrkor. Det är bekant, att Romarne i praktfullare byggnader inlade mosaikgolf med figurer och löfverk. Sådana golf blefvo merendels å midten prydda med några utmärkande föreställningar. Det synes således vara ganska naturligt, att medeltidens konstnärer velat i storartade helgedomars golf inlägga olika labyrinter såsom hufvudsakliga dekorationer. Att labyrinter ej kunnat enligt vårt förmenande tillkomma för att på knä genomvandras för ofvanberörda ändamål, torde af följande förhållande ådagaläggas. De labyrinter, hvilka utmärka kyrkorna i S. Omer, Reims, Bayeux, Sens, Chartres, S. Quentin och Amiens, äro af goda teckningar bekanta[7]. Gångarne i fem af dessa labyrinter äro 2 och i en sådan blott 1 och i en annan 3 decimeter breda, hvadan de således äro alltför smala för att kunna på knäna genomkrypas. Det tyckes således, som labyrinterne snarare blifvit inlagda till golfprydnader än till penitensplatser.
- ↑ Strelow, S. 171, 172.
- ↑ Stora Rimchrönikan, Script. Rer. Svec. T. I. S. II. P. 32.
- ↑ Nye Danske Magazin, R. 3. B. III. S. 128, 137.
- ↑ Gotlands läns nya tidning N:o 18. 1859.
- ↑ Linnæi Gothl. resa s. 130.
- ↑ H. Otte, Archäologisches Wörterbuch, Leipzig, 1857, S. 70.
- ↑ Julius Gailhabaud, Die Baukunst des fünften bis sechzehnten Jahrhunderts, 106—108 Lieferung, Leipzig, 1862.